Den flygande holländaren/Kap 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
KAP. VI.
Flottiljen samlades första gången vid Taffelviken, där holländarna vid denna tid uppfört ett nybygge, där ostindiefararna brukade komplettera sina vattenförråd. Också brukade man här byta till sig slaktdjur från hottentotterna, vilka med glädje lämnade från sig en fet oxe för en blank mässingsknapp.
Vattenpåfyllningen och provianteringen tog ett par dagar i anspråk, varefter befälhavaren gav order om nästa mötesplats i Persiska viken, och fartygen lyfte ankar.
I tre dagar lågo fartygen och kryssade för en svag ostadig vind, men därefter blåste en frisk sydlig kuling upp på tredje kvällen, och hela flottan drevs in mot norr i viken. På sjunde dagen befann sig Tre Skilling nästan ensam, men vädret hade nu blivit lugnare. Man satte åter segel och styrde mot öster för att komma in under land.
»Det är inte bra, att vi nu kommit från alla våra kamrater», sade kapten Kloots till Filip. »Vi ligga tre grader norr om Kap och strömmarna kunna vara starka, vinden håller på att mojna av och om jag inte tar fel, blir det annat väder snart.»
Mot aftonen blev det stiltje, och en grov dyning bar in mot land, medan solen sakta gled ned bortom horisonten.
»Vad är det för buller man hör?» frågade Filip. »Det låter som en avlägsen åska?»
»Jag hör det också», svarade Kloots. »Säg, utkik, är det land i sikte?»
»Ja, rätt för ut är det stora sandbankar och sjön bryter styggt.»
»Jaså, det är det som hörs, ja, vi driva rätt in mot land med denna dyning. Jag skulle önska att det kom en körare», sade kaptenen.
Tre Skilling drev nu raskt in mot land, och man kunde se dyningen bryta sig över sandbankarna i vitt skum.
»Kriften, känner ni till kusten här?» frågade Kloots.
»Ja, jag känner den väl. Sjön bryter här på tolv famnars djup. Inom en halvtimme kommer skutan att splittras i flisor, om vi inte få vind.»
Den lille elake mannen fnyste belåtet, som om svaret riktigt roat honom.
Kloots kunde inte dölja sin oro. Pipan gick från munnen i handen och tillbaka igen vart ögonblick. Manskapet stod i klungor på backen och i aktern och lyssnade till bränningens brak och dån. Solen var nu borta, och mörkret gjorde manskapet mer och mer oroligt.
»Vi måste fira ned båtarna och försöka bogsera oss ut från det här», sade styrmannen.
»Tja, det är inte mycken nytta till», svarade Kloots, »men då ha vi ju i alla fall båtarna färdiga om manskapet behöver lämna skutan. Fira ned båtarna och lägg ut bogserlinor, medan jag går in och varnar van Stroom.»
Herr van Stroom satt styv och stel i all sin ämbetsvärdighet nere i hytten, och eftersom det var söndag hade han tagit på sig sin allra bästa peruk. Han satt just och läste genom ett brev, som han avfattat till kompaniet om björnen. I få ord meddelade kaptenen, att ställningen var mycket allvarlig, och att skeppet efter all sannolikhet inom en halvtimme skulle slås i stycken.
Vid detta oroande budskap sprang van Stroom upp och slog till ljuset, som han just tänt, så att det föll omkull och slocknade.
»Är det fara på färde», utropade han. »Hur kan det komma sig. Det är ju smult vatten, och det är ingen vind. Å, min hatt, var är min hatt och min käpp? Jag måste genast upp på däck. Ljus, kapten, giv genast order om ljus, jag finner ingenting här i mörkret.»
Men Kloots hade redan lämnat hytten för att skynda upp på däck, där det nu behövdes en ledare.
Efter en stund hade van Stroom funnit sin hatt och kom trippande efter kaptenen på däck. Stäven hade nu svängts och båtarna satts i sjön, men nu var det alldeles mörkt, och man kunde endast se den vita skumranden av bränningarna mot strandens revlar.
»Kapten, jag vill genast lämna fartyget», sade van Stroom. »Låt en båt ro in till skeppssidan och hämta mig. Det måste vara den största båten så att jag kan rädda mina tillhörigheter och papper.>
»Det låter sig inte göra», svarade Kloots. »Båtarna rymma nätt och jämt folket, och var man har sitt liv kärt, ja lika kärt som ni ert.»
»Men herr Kloots, jag är kompaniets befraktare och det går inte an att vägra mig plats i en båt.»
»Ni skall få det utrymme som kan anskaffas, men ni får ingen båt för egen del.»
Larmet från bränningarna var nu öronbedövande, och de givna orderna kunde knappast uppfattas och ännu mindre van Strooms gnäll och klagan.
»Det kommer en svag bris från land», ropade Filip och räckte upp handen.
»Ja, det gör det, men jag är rädd att det är för sent», sade Kloots.
Fartyget låg nu nästan inne i bränningarna som brötos längs sidan. Hela besättningen var i båtarna med undantag av kaptenen, styrmännen och van Stroom.
»Nu skjuta vi fart genom vattnet», sade Filip.
»Ja, det ser ut som vi skulle klara oss», sade kaptenen.
»Vi äro ur bränningarna nu», rapporterade förste styrmannen. »Om bara vinden ville stå sig i tio minuter.»
Brisen höll sig, och Tre Skilling avlägsnade sig från den farliga punkten, men åter mojnade vinden, och än en gång drev fartyget in mot bränningarna. Till sist friskade vinden i kraftigt, och skeppet satte nu god fart. Folket kallades in, från båtarna, van Stroom bars ned i hytten med hatt och käpp i behåll, och inom en halvtimme var man utom all fara.
»Nu hissa vi upp båtarna», tillsade kaptenen, och sedan detta skett beredde sig manskapet att gå till kojs.
Den natten kom Tre Skilling fem kvartsmil ut till havs och på morgonen lades kursen om till sydlig, men då började vinden åter mojna.
Kloots hade varit en timmes tid på däck och talat med styrman Hildebrand om föregående dags faror, då det hördes buller från van Strooms hytt.
»Vad kan det vara?» undrade kaptenen. »Har den stackars mesen tappat vettet av blotta förskräckelsen?»
Över bullret hördes nu van Strooms röst:
»Björnen, björnen… hjälp!»
Innan kaptenen hunnit ned i hytten kom den vettskrämde van Stroom ut på däck i bara skjortan, ropande i himlens höjd och försökte klänga sig upp i fockvantet.
Kloots gick in i hytten för att se vad som vållat uppståndelsen och fann då björnen Johannes i full färd med att undersöka van Strooms bagage, där särskilt perukerna och puderaskarna roade honom. Dessutom hade han letat ut ett par burkar honung, som han samvetsgrant tömt, och det var denna honung, som han vädrat, vilken förklarade hans stora längtan efter den fientligt sinnade befraktaren.
»Jag var nära att bli söndersliten av den vilda besten», ropade van Stroom utom sig. »Detta skall komma inför höga vederbörande och det skall sannerligen stå er dyrt, kapten Kloots.»
»Björnungen är ytterst beskedlig», förklarade Kloots godmodigt, »men han kan inte dölja sin kärlek till honung, den har han gemensam med alla andra ungdomar.»
Sedan van Stroom åter lugnat sig, drog han sig tillbaka till sin hytt, där han stannade.
I kvällningen syntes solen antaga ett oroande rött sken, och styrman Hildebrand fäste kaptenens uppmärksamhet vid detta förhållande.
»Vi få nog vind i morgon», sade Kloots. »Det är underligt, att vi inte träffat på något av fartygen i vår flottilj. De borde eljest ha drivit i denna riktning.»
»De ha nog hållit sig längre från land.»
»Det kunde vi också ha gjort», sade Kloots fundersamt. »Det var nätt och jämnt att vi kommo undan i går kväll. Det är inte bättre att vara utan vind än att ha för mycket av den sorten.»
Nu hördes ett förvirrat larm bland folket som flockat sig samman och såg ut över relingen.
»Ett fartyg…»
»Nej…»
»Jovisst…»
Så fortsatte man att disputera en lång stund.
»De tro sig kunna se ett fartyg långt borta i mörkret nu efter solnedgången», sade lotsen.
Kaptenen, Hildebrand och Filip vände sig mot det håll, där skeppet skulle ha varit synligt, och de tyckte sig verkligen kunna skymta något som kunde likna ett fartyg. Efter en stund syntes det liksom klarna upp vid horisonten, och ett svagt sken lyste. Skeppet visade sig allt tydligare, tills man klart kunde se dess krov, master och rår. Men vattnet omkring var alldeles lugnt, och skeppet hade god fart.
Ombord på Tre Skilling trodde man knappt sina ögon.
Mitt i det svaga skenet stävade skeppet fram som om det kämpat med den våldsammaste sjögång. Än låg det på sidan och än stod det rätt upp och ned. Märsar och storsegel voro revade, och rårna böjde sig för vinden. Focken var bottenrevad och akterut satt ett stormstagsegel, sönderslitet i trasor.
Skeppet kom närmare och närmare. För var minut blev det tydligare, och till sist kunde man se det gå över stag. Man tyckte sig höra båtsmannens visselpipa, trampet av fötter på däck och knakandet i rår och master för stormen.
Men mörkret tilltog åter och efter några få sekunder var skeppet åter utom synhåll.
»Gud i himlen», utbrast Kloots.
Filip märkte, att en hand lade sig på hans skuldra och en isande köld for genom hela hans kropp. Han stod ansikte mot ansikte med Kriften, lotsen, som ropade in i hans öra:
»Filip van der Deeken, det är Den Flygande Holländaren.»