Den hemlighetsfulle Gästen

← Palmblad, W. F.

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Ridderstad, C. F. →

[ 51 ]

Den Hemlighetsfulle Gästen.

Epigramm efter Kants definition.

1.

— Och är det här alltihop? frågade prostinnan Julie Bellicosia med en knyck på halsen.

— Jag skulle ödmjukast tro, svarade grossörskan Ribler, att det kan vara nog för denna gång. Allt kan icke passera här, i vår lilla stad, och allraminst på en gång.

— Bah! idel slarf, bara lappris-händelser, som icke kunna hafva det minsta intresse för en bildad person. Låt se! En tjuf har plundrat fröken Aurore’s blomster-rabatter Magdalena-natten — fru majorskans piga har knäppt den ostindi- ska thékoppen — med fru Hökenbergs dito börjar det se litet misstänkt ut — rådman Gråå förlorade på sista klubben fem plåtar — vid samma tillfälle hade sämskmakar Gåse litet svårt att hitta hem — vår ämabla löjtnant har fått utslag på halsen . . .

— Jag sade: fått sig ett bysättningsutslag på halsen, rättade fru Ribler.

— Lika godt: jag mente i alla fall detsamma. Vidare: för mamsell Barfot skall lysas nästa söndag — et cetera, et cetera: jag gitter inte minnas mer. Nu frågar jag herrskapet på samvete: kunna sådana nyheter på minsta sätt kallas solida; finns det någonting det minsta deruti för hjertat eller själen eller förståndet?

— Likväl, invände majorskan, täcktes fru syster deråt låna ett uppmärksamt och benäget öra, så länge nyhetsförrå[ 52 ]det räckte. Det är ju samma osed — förlät gunstigt! — som anmärkes om notarien Fjäder; han plägar strängt kriticera maten pä spisqvarteret, sedan han bara först riktigt ätit sig fullmätt.

— I alla fall, utlät sig borgmästarinnan Adelaide Gröning, rår ej vårt fattiga Bierköping för, att det ej är något Linköping, således ej ”ett litet Stockholm”, som kusin behagar kalla sin födelsestad. Hade det berott på våra önskningar, så skulle kusin gerna der fått bli qvar, och med tiden stiga upp ända till domprostinna. Men eftersom kusin nedlåtit sig till att blifva vår själaherdinna och äta sitt brödstycke af våra åkrar, så får hon låta sig nöja med de små nyheter och med det lilla goda vår fattiga stad kan bestå sig med. Vi hafva inga spektakler, inga regiments-konserter, inga stora baler, inga frimurare, inga högvälborenheter, ingen militär, om vi endast undanta en enda svala, vår löjtnant. Likväl saknar vårt Bierköping icke alla ressurser på passande societet för kusin, som är af adelig extraction; trettiosju adeliga damer (mest fröknar) och nitton prest-enkor, annat respektabelt folk att förtiga, tyckas vara ett temligen försvarligt antal för en stad med så ringa pretensioner som denna. Annars, hvad förnäma nöjen angår, så skulle väl ock en så simpel och borgerlig varelse som jag derom kunna säga några ord.

— Ja bevars! kusin har varit i Paris . . .

— Och, med förlof, der blifvit så tillsägande educerad.

— Och, Gu' bevars! i Rom och i Venedig och Gud vet hvar. Det är gamla nyheter, gamla historier, som vår goda borgmästarinna redan tjugu gånger haft godheten berätta oss. Kusin höll ju på — var det icke så? — att, på ett hår när, blifva lady, bara inte ett om varit i vägen. Men detta om lärer varit ett fatalt om; — man rår intet för, att man vet en smula derom.

— Liksom man hos oss försport en gnista om det sinnrika sätt, hvarpå kusin värfvat sitt beskedliga lamm; det är ju så fru prostinnan behagar kalla sin hederliga man? Men jag skyr disputer och viker frivilligt ur striden.

Härmed steg borgmästarinnan opp frän sin stol med en [ 53 ]Junos stolthet, i det hennes ansigte antog ett aftonsken af den vredens skönhet, i hvilken hon fordom, i sin ålders morgonrodnad, stod framför herr Carl Stattland i Brandenburger Mark, eller då hon, vid pass ett år sednare, med egen fin hand tilldelade bemälte löjtnant den kraftiga örfilen på Isola le Vignole^[1].

Huldaste Adelaïde! började fru Ribler; värdaste Julie! hvad tänken J på, mitt herrskap! En sådan ordvexling kan passa det gemena borgerskapets fruar; men J, mina damer, kommen ihåg, att J föreställen den verldsliga och andliga makten här i staden, samt att det tillkommer er, att bland oss vara en föresyn i bildning, belefvenhet och god ton. Hittills ha ju också våra cofféer varit ett mönster i den vägen, riktiga tempel för enighet och samdrägt, med undantag af litet smågnabb och pikar, som endast göra vänskapen desto mer pikant. Men i dag har vänskaps-pepparn råkat bli litet för stark. Alltså, söta Adelaïde, sätt dig ner, och trankillisera dig; jag förmodar att vår aktade prostinna, såsom dagens värdinna, är den första, som ger ett godt ord.

— Alltför gerna, svarade denna med en sötsur mine, under det borgmästarinnan satte sig ned och fläktade på sina blossande kinder med en magnifik solfjäder, en skänk af en viss hög herre. Desto hellre, fortfor hon, som det tillkommer mitt stånd, att uttala fredens och försoningens ord; alltså bjuder jag gerna min hand till förlikning, och förklarar att det ej var min mening att stöta min värdaste vän, borgmästarinnan, fastän orden råkade falla litet på sned.

— Der hör du det, Adelaïde! sade grossörskan. Och du har väl ock någonting artigt att säga tillbaka, så är allting glömdt och utslättadt.

— Jag nyttjar samma ord, som prostinnan, hvilken alltid så lätt hittar sina uttryck, och tillägger den önskan, att hädanefter få lefva med henne på alldeles samma vänskapsfulla fot som förut.

[ 54 ] — Vackert, ädelt, genmälte fredstiftarinnan. Låt oss nu changera conversation! Den som dock visste något ämne att bringa på tapeten, ty förrådet för tillfället är, som sagdt, komplett uttömdt. Eller kanske är det tid att taga afsked!

— Visst inte, mitt herrskap. Det är ännu långt till afskedstiden; medan herrskapet smakar på bakelsen med litet åkerbärssylt, begagnar jag tillfället att föredraga ett ämne, som länge legat mig på hjertat, men hvarom jag ej velat tala, för att ej väcka obehagliga controverser. Men efter vi i dag kommit på en ännu förtroligare och innerligare fot med hvarandra än någonsin, så torde nu dertill vara bästa tillfället. Men jag frågar först: får jag rycka fram med milt förslag?

— Om, svarade grossörskan, ämnet skulle vara ömtåligt, så vore det kanske bäst att spara det.

— Roligt skulle det ändå vara att förnimma hvad vår goda prostinna kunde hafva för ett förslag! sade fröken Aurore, ordföranden bland den adliga societeten. Alltså säger jag: ryck fram! ryck fram! Eller hvad menar herrskapet?

Ryck fram! ryck fram! upprepade en chor af röster.

— Jag tackar sällskapet för dess godhet, återtog prostinnan. Likväl är jag lite förlägen för en god inledning. Herrskapet behagade nyss säga att Bierköping är en liten stad: det upptages således väl icke illa, att jag, fastän utbörding, upprepar detsamma, förstås utan alla förolämpande comparationer med mitt Linköping.

— Visst inte, svarade fru Ribler. Både borgmästarinnan och jag och flera andra hafva ej haft den lyckan, att vara födda i detta samhälle; men visst inte lära de öfriga stöta sig på om vi skulle säga — ifall sådant nödvändigt skulle behöfva sägas — att Bierköping är en småstad.

— Denna anmärkning, mitt herrskap, hör verkligen nödvändigt till ingressen. Nå väl: Bierköping är en liten stad, men den lider dock af en olägenhet, från hvilken småstäder annars pläga vara befriade.

— Hvilken då, om det behagas? frågade flera.

— Af den att hafva en egen tidning.

— Men skulle detta vara en olycka? frågade borgmä[ 55 ]starinnan. Jag har flera gånger hört min man säga, som stundom sjelf deruti skrifver små bitar, att sådant vore en heder för Bierköping.

— Det må så vara med hedern; den lemnar jag derhän. Jag bara påstår, att det är en bra otreflig inrättning för oss fruntimmer.

— Otreflig! Huru så?

— Det är lätt förklaradt. Kärnan i en sådan tidning utgöres af de så kallade Lokala Underrättelserna. Antingen vet man dessa förut och då smaka de som nattståndet svagdricka; eller är det tvertom, och då har karlen, som gifver ut bladet, kommit oss i förväg, samt sålunda sä till sägande snappat bort brödet från våra munnar. Ty hvad ha vi qvar att lefva af på våra coffeer, om ej af de smulor, som publi- cisten ej vårdar sig att meddela, och jag vet knappt hur magra dessa skola vara, för att försmås af våra tidningsskrif- vare i landsorterna. Det är just derföre, mitt herrskap, som våra societeter blifvit så fattiga på andlig spis, i samma mån redaktionerna inkräkta på värt område. Hvad, i Guds namn, skall man hitta på att tala om, när allting skall tryckas: — nyheter, anekdoter, husliga omständigheter?

— Vår prostinna har verkligen inte så orätt, anmärkte fröken Aurore. Flera instämde.

— Men feuilletonen är stundom intressant nog, invände en röst.

— Quisquilier, quisquilier! brukar mitt lamm säga. Detta ord betyder soppor, mina nådiga!

— Mig intresserar isynnerhet den artikeln, som har till öfverskrift: sorgliga tilldragelser, anmärkte fru Gåse. Man känner sig alltid, efter en sådan läsning, så lycklig, så tacksam emot Gud, för det allt står så väl till i hus och hem.

— Och dessutom, tillade Adelaïde, får man veta annat intressant, som tilldrager sig i landet, för att ej tala om den utländska politiken, som vi lemna åt våra män.

— Han är således ingen lord! — Ingen spion! — Ingen falsk myntare! — Ingen tjuf eller mordbrännare! — Ingen duellant! — Ingen spetsbof, som måst rymma ur fäderneslandet! — Inte engång en lurendrejare! — Utan alltså bara en simpel, kraslig fabrikör, en stackare, som förorsakat hederligt folk så mycket oro och besvär: det är i sanning bra oförskämdt af honom! Så upprepade den ena rösten efter den andra.

Vagnen körde förbi. Man vårdade sig knappt kasta en flyktig blick nedåt gatan. — Der, utbröt grossörskan harmfullt, sitter den krukan inbäddad i sina kuddar! — Sådan struntkarl! Sådan platt historia och upplösning!

Anmärkning. Kants definition på Epigrammet lyder: ”en spänd väntans upplösning till intet.”

↑ Förf. förutsätter, kanske något oblygt, att man känner hans sednast utgifne roman: Familjen Falkensvärd. För dem, som ej läst den, förklarar sig i alla fall denna lilla berättelse genom sig sjelf.

[1] Förf. förutsätter, kanske något oblygt, att man känner hans sednast utgifne roman: Familjen Falkensvärd. För dem, som ej läst den, förklarar sig i alla fall denna lilla berättelse genom sig sjelf.

[1]