Den namnlösa/Kapitel 01

Den namnlösa av Elin Wägner Den namnlösa kommer till härbärget om natten

Solen stiger över landskapet  →

FÖRSTA KAPITLET.

Den namnlösa kommer till härbärget om natten.

Från mitt kupéfönster iakttog jag, hur en man på rak och ledig arm lyfte upp en kvinna på tåget och kastade ett par väskor efter henne, just som vi satte i gång. I full förvissning, att här hände något som på det närmaste angick mig, störtade jag ut på plattformen. Där stod hon och höll i järnräcket med kraftlösa händer. Hon var nära att släppa taget, så att jag kom i sista stund.

Jag tog henne naturligtvis med mig in och satte henne i ett hörn av kupén. Hon sade ingen­ting, jag heller ingenting. Men jag satt och iakt­tog, hur hon varje gång vagnen stötte i en kurva kastades handlöst mot väggen och slog huvud och armbåge i. Hon var som ett vrak, som ligger och hugger på ett grund. Icke spår av svikt eller motstånd hade hon i sin kropp, och orkade icke ens med en min reagera mot de svåra törnar hon fick. Men hennes läppar förändrades, blodet vek sakta från dem. Från den blåa färg de först haft, övergingo de till grått.

Mannen, som hyvat in henne på tåget, hade burit ett känt sanatoriums märke på sin mössa. Men därför att hon avsöndrats från ett sana­torium, som ju ofta sker i lagom tid före slutet, borde hon ju icke lämnats ensam åt sitt öde på ett tåg. Hon kommer aldrig ur det, tänkte jag, om man inte hjälper henne.

Ginge det ända upp till Narvik, så bleve hon sittande, till dess hon fölle, och så liggande för alltid.

Jag satt och funderade en stund på vad jag kunde göra. Det låg ganska nära till hands att ta henne med mig till Ljungheda. Men där stod en rent teknisk svårighet i vägen, som brydde mig. Slutligen gick det upp för mig, att om där inte fanns baksäte på vagnen, så kunde jag sitta på kofferten. Lugnad i detta avseende, böjde jag mig fram mot den namnlösa reskamraten och sade: — Kom och sätt er här bredvid mig, så skall jag ta emot alla stötar.

Hon såg nu upp. Hennes grå ögon voro lik­som molnbetäckta. Hon vätte med tungspetsen sina torra läppar och smålog svagt.

— Jag kan inte flytta mig, sade hon.

Jag ansåg mig därmed ha fått tillåtelse att sätta mig bredvid henne, jag lade armen om hennes rygg, och hennes huvud föll av sig själv ner mot min axel. Som jag är ganska fet, satt hon bra så. Efter en stund tänkte jag, att jag kanske måste tala om för henne att hon skulle följa med till Ljungheda.

— Hade ni tänkt resa långt? frågade jag.

— Jag har biljett till Nässjö.

Detta svar hade jag inte väntat. Den möjlig­heten hade inte fallit mig in, att hon visste varthän hon skulle. Nässjö, ingen människa far dit utan att ha far, mor, kanske en man där, redo att ta emot. Aldrig, sade jag till mitt hjärta, kan du då låta bli att överila mig. Men samtidigt halkade mig över läpparna följande enfaldiga fråga: — Varför just Nässjö?

Och den namnlösa svarade lika meningslöst:

— För jag tänkte där fanns en sjö.

Då återtog jag i samma ögonblick mitt beskyddarskap och sade: — Det vore nog bättre att ni fore någonstädes, där det inte finns nån sjö.

På detta svarade hon ingenting, sjönk blott ihop ännu mer och blev liksom mindre i mina armar. Jag lyfte henne upp i mitt mulliga knä, ty jag trodde hon skulle dö, och ett barn ska dö i ett knä. Till åren var hon väl intet barn, men dock lätt som ett barn i min famn. Hon viskade något, jag hörde inte vad, men på hen­nes händers famlande rörelser förstod jag, att hon letade efter något, och jag gav henne hand­väskan. Ur den lyckades hon få fram en liten flaska, jag tog den, slog det tillåtna antalet drop­par i hennes flata hand, så fick hon suga dem i sig.

Dessa droppar öppnade hennes ögon för det förhållandet, att hon satt i en vilt främmande människas knä, och hon frågade mig vem jag var.

— Jag är en sådan människa, sade jag, som alltid borde komma i en liten flickas väg, när hon tänker fara till Nässjö eller någon annan sjö i oktober.

— Överläkaren brydde sig minsann inte om det, sade hon med bitterhet. Det är bäst fröken lämnar oss, sa han i går, fröken blir inte bättre här. Jag sa att jag kunde så gärna ta livet av mig medsamma, som dra i väg nån annanstans. Det undanber jag mig, sade han, här på platsen. Vi hade en stor scen, han var ursinnig, då han gick.

— Det är väl inte möjligt, sade jag.

— Ack jo, sade hon med en suck. Jag hade varit fullkomligt oefterrättlig. Jag gjorde alltid tvärtemot hans föreskrifter, men det var därför, att jag hatar honom. Han begärde min brors adress, jag sade Västervik, men han bor i Visby, för jag ville inte bli mött.

— Nu skall ni få resa till Ljungheda bara för det, sade jag.

— Ljungheda, vad är det?

— Där finns ett härbärge för dem, som råkat falla i rövarhänder.

Hänsyftningen på den barmhärtige samariten sade henne tydligen ingenting. — Där finns väl ingen överläkare? frågade hon. — Nej. — Ja, då kan jag följa med. Om det inte är långt dit.

Jag tittade ut och såg i skymningen, att vi voro inne i de välkända ödsliga regionerna med martallsbevuxna mossar. Vi äro snart framme, sade jag, och tänkte: Käre gud, om jag hade henne i vagnen ändå.

Efter mycken möda var jag äntligen så långt kommen, och ännu levde hon då. Jag knäppte fotsacken om henne med en innerlig önskan, att jag måtte märka, om hon ramlade ur på vägen. Själv måste jag mycket riktigt ta plats på kofferten bakom.

Vägen är lång och backig från stationen fram till Ljungheda prästgård. Lasset var tungt, väg­laget trögt, och hästen gick fot för fot. Det dröjde icke länge, förrän den lilla insvepta gestal­ten började vaja hit och dit på samma livlösa sätt som förut i kupén. Jag måste försöka hålla henne bakifrån så gott jag kunde. Skjutspojken hade nog med märren.

Så föll mörkret över oss, men icke samma mörker. Mot mig var det moderligt och milt, och för mig hade det inga hemligheter, nog mindes jag ändå den kära vägen hem. Men måste icke den namnlösa, om hon orkade förnimma någon­ting, finna detta mörker skrämmande, i vilket hon färdades med två okända figurer mot ett mål om vilket hon ingenting visste?

Plötsligt började mitt enfaldiga hjärta oroa sig och sade: — Vad vet du mer än honom det mål du far till? Du har varit borta från ditt land i fjorton år och det är icke längre din mor, som möter dig i hemmets dörr, det är din brors hustru.

Jag är väl värd medlidande som har ett så besvär­ligt och besynnerligt hjärta. Det är ingen tyst och punktlig tjänare, som sköter sitt och låter sig glömmas. Det gör sig alltid påmint, vi är alltid, ack, alltid två. Det klagar över sin tjänst mycket ofta, det har för mycket att göra, för trång bostad, det säger upp sig och vill flytta, och blir ändå alltid kvar på trotjänares vanliga vis.

— Kan du då icke vara lugnt i kväll, bad jag det bevekande. Två gånger sju år var jag i tjänst hos främmande herrskap, nu kommer jag ändå till mina egna.

— Vet du då om du kommer som tjänare eller gäst?

— Min broder har bett mig komma, och jag har ingenting emot att tjäna.

— Ja, han har bett dig, men han visste inte då, hurdana vi två var efter de fjorton åren i främmande land.

— Ts, om du yppar vår hemlighet, blir du olycklig. Jag har länge misstänkt dig för att inte kunna tiga. Jag vände mig bort från mitt hjärta och frågade skjutspojken: hur står det till i prästgården?

— Jo, de lär sa va bra.

— Kyrkoherden och frun krya?

— Ja, inte annat än jag vet. Fast di sär att frun är lite arti.

Nu sutto de alltså där, min bror och hans hustru, som är lite arti, och väntade på mig med den spänning, man inte kan undgå, då man skic­kat till station efter främmande. Och de sade, eller tänkte: måtte det nu vara gjort i en god stund, att vi drog hem Rakel.

Medan vi foro vägen fram i mörkret, kände jag och hörde mer än såg, hur skogen förvand­lats omkring oss på dessa år, fallit och vuxit. Det fanns en vägsträcka förr, där skogen var högre än någon annanstädes, där den susade och sjöng, som det susar och sjunger i stora katedraler. Här var alltid lä i värsta storm, men när vi nu nådde dit, ven en vind från en fälla om min kind, och då visste jag, att man huggit ner mitt tempel. Men på forna fällor fanns i stället ungskog, som vuxit mig över huvudet.

De små stugorna och de stora gårdarna där­emot, de lågo alla kvar, som jag mindes dem. Jag kände ljusen i fönstren som astronomen stjärnhimlen och skulle blivit lika förvånad som han om i en stjärnbild en stjärna kommit till eller fattats. Jag hade förstås gärna sett nya ljus i bygden. En bygd skall väl växa, så att dess hem bli för trånga och få, och nya härdar och lampor tändas.

— Är ni mycket trött, frågade jag den namn­lösa.

— Jag orkar inte mer, sade hon.

— Kära, försök, bad jag. Det är bara en halv­timme kvar till härbärget.

— Det är la inte mer än femtan minuter, an­märkte skjutspojken.

Men då blev jag upprörd: — Ska du säga mig det, mig som farit den här vägen hundratals gånger, innan du blev född?

— Det lär hon la inte ha gjort ändå, sade pojken.

— Säger du emot mig så? Vet du inte vem jag är?

— Jo, di sär hon ska va syster till kyrkoherden. Men för det lär hon väl inte ha kört nye vägen vi kommer in på innan jag ble född, etter den ble färdig i höstas.

Hans logik var omotsäglig, och jag måste ge mig. Mycket kan hända på fjorton år.

Den nya vägen var rak som en linjal. Fordom, då man kom gamla krokiga vägen fram, lekte man gömma med byn, än skymtade den, än för­svann den. Nu lyste det elektriska ljuset i Mellan­gärdens bodfönster hela tiden stadigt som en ledstjärna vår väg. Men jag förstod, att jag måste försona mig med denna nya väg för de femton minuter den gav oss i afton.

Så foro vi med dån över bron. Och plötsligt grep mig en fasa: — Allén, frågade jag, den… är… väl kvar?

— Jo, det är hon, svarade pojken lugnande, och om ett ögonblick voro vi i allémynningen. Jag ansträngde mina ögon i mörkret för att se, om Petter Abrahams lilla stuga låg där den fordom låg. Men intet ljus syntes till, och här var så svart under träden, att jag icke kunde urskilja dess konturer. I samma ögonblick jag tänkte fråga pojken, hur det hängde ihop, trängde genom mörkret en välkänd gammal röst:

— Är det Rakels skjuts tro?

— Ja, det är det, Petter Abraham, svarade jag glad, är han oppe så sent?

— Ja, jag hade ju sport att hon kom i kväll, svarade gubben till en förklaring.

Och så hade alltså hembygden hållit sig vaken och hälsat mig välkommen ändå.

Jag tyckte att vi kommo aldrig ur allén. På en gång hade jag blivit orolig för mitt tilltag, och då vi körde in på gården och stannade fram­för den gamla röda längan klappade mitt hjärta på sitt gamla otrevliga vis. På förstugubron stod min bror, och jag såg hans uttryck av förvåning, då han upptäckte i framsätet icke mitt utan ett främmande dödsblekt ansikte. Nu skulle jag allt­så fram med en förklaring hur det hängde ihop med den namnlösa. Men det var ingenting jag hade mindre aning om. — Elias, sade jag, ser du, jag fann henne ligga halvdöd vid vägen. Och ömkade mig över henne.

Skjutspojken harsklade sig menande: Kors vad hon ljuger, tänkte han.

— Då var det väl, att det var du, som kom vägen fram, sade min bror enkelt. Ja, välkommen till mitt hem, Rakel.

Innan jag hann ner från kofferten, var flickan lyft ur vagnen och inburen. Men det var inte Elias, som tog henne. En annan man, som jag inte kände, dök fram ur mörkret och tog henne på sina armar.

— Jag bär henne väl oppepå med ens, sade han, och då förstod jag på familjemålet att det måste vara min brorson, Georg. Varför var han hemma mitt under terminen?

Det blev ingen tid att hälsa och bära sig höv­ligt åt. Jag måste rusa med uppför trappan för att hinna ta emot flickan ur ynglingens händer. Men liksom han ögonblickligen fattat att hon måste bäras, så förstod han också, att det icke gick an att ställa henne från sig rätt upp och ner för sig själv. När jag hann in i rummet, mitt gamla rum från fordom, som stod tillrett för mig nu, stod han där och höll henne mycket varligt, till dess jag blev tillreds att ta emot henne, plocka av henne kläderna och lägga henne i min egen säng. Hon var så uttröttad att hon hängde som en skjuten fågel över min arm, och där jag lade henne, blev hon liggande utan att ändra ställning det bittersta. Jag har sett mycket men aldrig någon levande vars ansikte så liknat en döds, som då hon nu låg mot kudden. Den enda skillnaden, som ju är en väsentlig, var den, att hon ännu kunde gråta. Tårarna trängde långsamt fram under de slutna ögonlocken och runno ner över kinderna på kudden.

Jag stod rätt handfallen, vad skulle jag nu göra? Jag tog hennes puls, den var dålig men icke en döendes. Jag hade hoppats att kanske Helena, min svägerska, skulle komma upp. Men det gjorde hon inte, i stället ringde gong-gongen därnere, och jag tyckte att jag hade intet annat val än att lämna flickan och gå ner.

Det borde ju ha varit ett stort ögonblick, tyc­ker man, då vi två syskon åter träffades för första gången efter så långa år. Men jag var för upptagen av tanken på den besvärliga situation jag skapat åt mig för att egentligen känna någon högtidlig känsla, då jag öppnade salsdörren. Av gammal vana sen förr höjde jag foten för att kliva över den höga tröskeln, men den var borta och ersatt med en vanlig tröskel som på alla andra ställen.

Därinne stodo tre personer och väntade mig. De föreföllo så långa alla tre i det låga, djupa rummet, tycktes även i övrigt förunderligt lika varandra vid första ögonkastet. De hade samma sätt att se på mig, hälsade mig med samma leende, tyckte jag, det for för mig, att de alla tänkte intensivt på samma sak och prövade mig på den.

Helena steg fram ur gruppen, räckte mig sin hand och välkomnade mig.

— Du har blivit fet och duktig, sade hon.

Jag måste le något åt detta uttryck, ty jag visste ju själv, att denna fetma är till döds. Men jag sade: ja och den fetman har jag råd att under­hålla. För jag har niohundra pund med mig hem.

— Faster kan väl hälsa på mig i alla fall, sade min brorson.

— I tur och ordning, sade jag, besluten att sätta mig i respekt från början. När jag alltså hälsat på Elias, vände jag mig till honom.

— Jag tycker precis att jag sett dig förr, sade jag och granskade honom, som för att upptäcka en likhet.

— Det är kanske pappa, som faster Rakel far efter, sade han. Min bror anmärkte, att jag måtte väl ändå ha sett Georg som liten, även om han ju mest vistats hos morföräldrarna.

Men det var inte alls familjelikheten jag me­nade. Detta nakna unga ansikte, som trodde det bar en stram och munter mask, men som man i själva verket knappt nändes se på för allt vad det förrådde, det kände jag igen, de kommo med det ibland, gossarna, rakt ur skyttegravarna till lasarettet, där jag arbetade under kriget. Ja, le du min gosse och klappa mig på axeln. Jag är en fetlagd och lite larvig kvinnlig anhörig, och du är en lovande, säker ung man, som vilar dig några veckor ovanpå din medicine kandidat­-examen. Jag går med på det så länge.

Vad skulle vi tala om? Jag sade: — Här är sig likt.

— Ja, sade min bror, ja nu. Men du skulle ha sett så min företrädare spökat till det åt sig. Det var verkligen en njutning att få sätta för­äldrarnas gamla möbler tillbaka på sina gamla platser igen.

— De förra hade det inte otrevligt, sade Helena, just som hon gick ut ur rummet.

— Vem skall jag nu tro, frågade jag ledigt, vänd till Oeorg. I själva verket var jag, och i någon mån kanske också de andra, grymt generad. Vid ett sådant återseende efter många år — ty vad man har klara och skarpa ögon att se varandra med. Och ju mer man ser av de andras ärr och sår, dess blygare, dess mer förtvivlad blir man över sina egna. För Elias gick det väl an, han hade funnit på att krypa bakom ett långt, redan gråsprängt skägg, som förvand­lade honom så fullkomligt att man inte kom sig för med att göra några jämförelser. Men för Helena och mig funnos inga förmildrande om­ständigheter. Vi hade mötts senast som ett par unga flickor, som togo sig bra ut i varandras sällskap, emedan den ena var lång, mörk och vacker och den andra — jag — blond och, jag fror det gemenligen hette, täck. Jag såg på henne och tänkte: så jag måtte se ut.

Då vi satt oss, sade Helena: — Hon ska få upp en kopp te och så.

— Vad är det för en flicka? frågade Elias, som han väl måtte göra.

Där stod jag. Vad skulle jag svara? Jag visste inte ens den namnlösas namn, än mindre hennes levnadsställning, hennes öde. Det återstod alltså intet annat än att i korta drag berätta vad som hänt.

— Att ni vågade ta hem faster från England, anmärkte Georg.

Ingen svarade, och jag vände mig nu direkt till Helena. Det var ju hennes hem, erinrade jag mig nu och icke mera mitt.

— Helena, sade jag, nog är jag förstås en rätt oöverlagd person. Men om jag inte haft minne av något visst generöst hos dig, så hade jag ändå inte vågat göra, det jag gjorde.

Jag höll henne under min blick, medan jag väntade svaret på denna vädjan och tänkte där­vid, att det var nog inte farligt det jag gjort. Krympt och förminskats hade bestämt inte hennes väsen. Fast hon nog var lite artig, som skjuts­pojken uttryckt det, så imponerade hon på mig ändå genom någonting, jag visste icke vad.

Nu stod hon och skar bröd och svarade mig icke. Jag såg icke hennes ögon, blott hennes tårfrätta ögonlock.

— Rakel gjorde alldeles rätt, sköt Elias in. Hon är upplärd i att en prästgård ska vara ett härbärge, inte bara till för man, hustru och barn.

— Och svärmödrar, mumlade Georg.

— Jag kallar inte det för hem, sade Helena långsamt, som aldrig öppnar sin dörr för dem, som råkat i rövarhänder.

Därmed var saken klar, jag hade fått förlåtelse för min barmhärtighet och märkte nu hur hung­rig, hur intill döden trött jag var. Nu skulle jag äta och sen vila.

Georg hade hastigt druckit ur sin tekopp och reste sig med den förklaringen, att hans del i denna uppbyggliga och bibliska historia var att se efter, att inte människan låg och dog där­uppe.

Helena skickade mig med honom, utan för­barmande. — Bed jungfrun åtminstone att min mat får stå, sade jag och kunde inte begripa, varför Elias smålog så menande, då jag sade detta.

I det ögonblick, då jag öppnade dörren till förstugan, hördes ett förskräckelsens skrik där­uppe från rummet. Vi började springa, hjärtat före, jag efter, och hunno upp Georg i övre förstugan. — Nu dör hon, skynda dig!

Han svarade icke men störtade genom stora salen och in i mitt rum.

Den namnlösa låg i hysterisk gråt, och jag mötte en blick, vild av skrämsel.

Jag skyndade fram och tog henne rent instink­tivt upp till mig som ett barn.

— Vad är det? vad har hänt?

Ur kakelugnsvrån svarade en ödmjuk röst: — Ja se jag rådde inte, kan veta, doktorn, för frun skicka själv upp me me maten, och ja ge då så tyst som en brugum i bara strömpföterna.

Jag vände mig om. I vrån, inkrupen så långt han kunde, stod en liten knubbig karl med svart skäggstubb över hela ansiktet. Tebrickan skallrade mellan hans händer, gräddkannan låg omkull­vält, han hade tydligen själv blivit rädd. Farlig såg han inte ut men väl otroligt grotesk i sitt stora köksförkläde, och jag kände, att om jag släppte efter, skulle jag råka i ett oändligt, ner­vöst skratt.

— Det är bäst han går, sade jag, var snäll och ställ från sig brickan.

Men karlen var inte den, som tog order av mig, inte.

— Ska jag gå, herr doktor? frågade han.

— Ja, gå du Niklas, och om käringen därnere skulle ha vaknat, så får du säga, att hon har drömt alltihop. Kära lilla fröken, fortsatte han i samma faderliga ton, som han använt mot denna Niklas, han är den beskedligaste varelse på jor­den. Men vi skulle förstås inte skickat upp honom utan att låta er veta vad för slags betjänt vi har i huset. Nu ska jag gå efter något lugnande. Tag pulsen, faster Rakel, det är väl inte värt jag kommer närmare.

Den sjukas attack började ta av nu, hon kunde åter tala. — Jag trodde han ville mig ont, viskade hon. Dom vill en ju illa, ja dom vill en illa. Vad är det för ett ställe jag kommit till, och hur i hela världen kom jag hit? Det var unge­fär som om hon trott, att hon blivit lockad i en fälla av vita slavhandeln.

Då Georg kom in, försökte hon krypa bakom mig, vilket inte var svårt, så väldig som jag är och så liten hon.

— Jag är läkare, sade Georg inte utan en viss värdighet.

— Men jag tål inga läkare i mitt rum om kväl­larna, förklarade hon med oväntad bestämdhet.

Då Georg tecknade åt mig att komma, så att han fick tala med mig, klängde hon sig fast och ville inte släppa. Jag måste göra mig lös mot hennes vilja.

Vi överlade viskande om vad hon borde ha att sova på.

— Har du någon aning om vad hon har för sjukdom, frågade jag. — Ja, sade han. Han tog upp en penna och skrev två ord på baksidan av den lilla pulverpåsen. Så gick han.

Då vi blivit ensamma, försökte jag tala med flickan och försäkrade henne, att hon kommit i goda människors händer till sist. Jag tror inte hon hörde hälften av vad jag sade för att lugna och trösta, men min stämma vyssjade in henne i en slags domning, och med mina händer spann jag in henne i en puppa av ro. Hon upphörde att darra, de plötsliga häftiga nervryckningarna återkommo alltmera sällan. Så småningom gled hon in i dvala och från dvala i sömn.

Jag hade hört någon gå och pyssla utanför i stora salen, nu öppnade jag försiktigt dörren ditut. Min tallrik stod på bordet, och en ny säng var bäddad i stället för den jag avstått åt flickan. Omtanken gjorde mig lika gott som maten, jag satt där ute i salen och åt, och för min syn gledo alla dagens bilder, tills jag kom fram till Helenas orakade ensamjungfru, då brast jag i skratt.

Då jag lagt mig och höll på att somna, fick jag en plötslig skräck i mig och for upp. Jag hade lagt pulverpåsen från mig därinne utan att veta vilka hemligheter Georg skrivit därpå. Antag att hon ville ha mer pulver… Så ljudlöst jag kunde smög jag mig in och fick tag i den, utan att flickan vaknade.

Jag läste vad han skrivit och kastade in påsen i kakelugnen.

På morgonen kom Helena själv och eldade, Niklas var portförbjuden av Georg. Hon tog påsen ur askan och läste på den: mjältsjuka, dödlig. Vad vill det säga? Jag förklarade samman­hanget.

— Pah, sade hon, inte är mjältsjuka dödlig.