Den röda nejlikan/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. II
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

III. Flyktingarna.
Kap. IV  →


[ 19 ]

III.
Flyktingarna.

Det kunde ej bestridas, att det i varje del av England rådde en mycket stark upphetsning mot fransmännen och deras göranden och låtanden. Smugglare och de, som öppet drevo handel mellan franska och engelska kusten, förde då och då med sig underrättelser tvärs över havet, som kommo varje rättrådig engelsmans blod att koka och hos honom väckte begäret att få »bulta upp» det där mördareföljet, som fängslat sin kung och hela den kungliga familjen, utsatt drottningen och de kungliga barnen för all slags ovärdig behandling och just nu högt pockade på att få se hela bourbonska familjens och alla dess anhängares blod.

Avrättandet av prinsessan av Lamballe, Marie Antoinettes unga intagande väninna, hade fyllt hela England med outsäglig fasa, och det dagliga slaktandet av tjogtals rojalister av god fa­milj, vilkas enda brott bestod däruti, att de buro ett aristokratiskt namn, tycktes till hela det civiliserade Europa ropa efter hämnd.

Trots allt vågade dock ingen lägga sig emellan. Burke hade uttömt all sin vältalighet på försöken att förmå den engelska regeringen att gå anfallsvis till väga mot skräckregementet i Frankrike, men herr Pitt ansåg med den för honom karakteristiska försiktigheten, att landet ännu ej hade råd att inlåta sig på ett nytt besvärligt och kostsamt krig. Det var Österrike, som borde taga initiativet, Österrike, vars fagraste dotter nu var en avsatt drottning, fängslad och förolämpad av en tjutande pöbel. Och — så resonnerade herr Fox — det anstod verkligen ej England att gripa till vapen, därför att en del löst folk i Frankrike behagade mörda varandra.

[ 20 ]Vad herr Jellyband och hans likställda angår, så betraktade de visserligen alla fransmän med förintande förakt, men de voro dock samtliga rojalister och anti-revolutionärer, och i närvarande stund voro de ursinniga på Pitt för denna försiktiga återhållsam­het, just därför att de naturligtvis ingenting förstodo av de diplo­matiska skäl, som dikterade den store statsmannens politik.

Men nu kom Sally springande tillbaka, mycket ivrig och upprörd. Det uppsluppna sällskapet inne i skänkrummet hade ingen­ting hört av bullret utanför, men hon hade på långt håll upptäckt en löddrig häst med sin ryttare, som stannade utanför dörren till »Fiskarens vila», och medan stallpojken sprang fram för att taga vård om hästen, gick den vackra jungfru Sally till stora ingången för att välkomna gästen.

— Jag tycker mig se lord Antonys häst ute på gården, far, sade hon, i det hon skyndade tvärs igenom skänkrummet.

Men dörren hade redan kastats upp utifrån, och i nästa ögon­blick låg en arm, betäckt med gulbrunt kläde och genomblöt av det hällande regnet, kring den vackra Sallys liv, medan en hjärtlig och glad stämma genljöd under skänkrummets bonade tak­bjälkar.

— Gud signe dina bruna ögon för att de se så bra, min vackra Sally, sade mannen, som nyss stigit in.

Och den gode herr Jellyband skyndade fram, ivrig, bråd­skande och beställsam, som väl hövdes, när det gällde att mottaga en av värdshusets mest gynnade gäster.

— Jag får säga, Sally, återtog lord Antony, i det han tryckte en kyss på vardera av jungfru Sallys blomstrande kinder, ni blir vackrare och vackrare för varenda gång jag ser er, och min ärade vän fader Jellyband måste ha ett väldigt schå med att hålla andras tassar från ert smärta liv. Eller vad säger ni, herr Waite?

Herr Waite, som slets mellan sin vördnad för lorden och sin motvilja för detta slags skämt, svarade endast med ett osäkert grymtande.

Lord Antony Dewhurst, en av sönerna till hertigen av Exeter, var vid denna tid en mycket mönstergill typ för den unge engel­ske herremannen — lång, rak och välväxt, med breda axlar och ett muntert ansikte. Hans skratt skallade högt varhelst han drog [ 21 ]fram. God sportsman, trevlig kamrat, artig, väluppfostrad världs­man, med lagom mycket hjärna för att ej fördärva sitt glada hu­mör var han en allmän favorit både i Londons salonger och i byvärdshusens skänkrum. På »Fiskarens vila» kände alla honom, ty han företog ofta en tripp till Frankrike och tillbragte då alltid en natt under den gode herr Jellybands tak på resan ut och tillbaka igen.

Han nickade till Waite, Pitkin och de andra, då han ändtligen släppte Sally ur sin famn, och vandrade fram till spiseln för att värma och torka sig. Samtidigt kastade han en snabb, något misstänksam blick på de båda främlingarna, vilka lugnt återtagit sitt dominospel, och för ett ögonblick gled ett uttryck av djupt allvar, ängslan till och med, över det ungdomliga ansiktet.

Dock endast för ett ögonblick; i. det nästa hade han vänt sig till herr Hempseed, som vördnadsfullt förde handen till sin sträva tupé.

— Nå, herr Hempseed, hur går det med frukten?

— Det är bara skräp, mylord, bara skräp, svarade herr Hemp­seed melankoliskt. — Men vad kan man vänta annat, när regeringen gynnar det där patrasket borta i Frankrike, som helst skulle vilja mörda både sin kung och all sin adel.

— Ja, minsann, genmälde lord Antony, det ville de allt helst, min hederlige Hempseed — åtminstone dem, som de kunna få tag uti, gunås så visst. Men vi ha några goda vänner, som komma hit i afton, och de ha i alla händelser undsluppit deras klor.

När den unge mannen yttrade dessa ord, såg det nästan ut som om han kastade en utmanande blick på de stilla främlingarna borta i vrån.

— Ja, jag har just hört sägas det, och därjämte att vi ha er, mylord, och era vänner att tacka därför, sade herr Jellyband.

I nästa ögonblick låg lord Antonys hand varnande på krögarens axel.

— Sch! sade han i befallande ton, och instinktmässigt kas­tade han åter en blick på de båda okända.

— Ack, dem är det ingen fara med, mylord, svarade Jelly­band, det behöver ni inte vara rädd för. Jag skulle aldrig ha knyst ett ord, om jag inte vetat, att vi bara haft vänner ikring oss. Herrn [ 22 ]här snett över är en så trogen och redbar undersåte till kung Georg som ni själv, med förlov sagt. Han har helt nyligen flyttat till Dover och har slagit sig ned för att göra affärer här på trakten.

— Affärer? Då måtte han bestämt vara begravningsentre­prenör, för jag bedyrar att jag aldrig sett en mera bedrövlig fysi­onomi.

— Nej, ers nåd, jag tror, att herrn är änkling och att hans sorgsna uppsyn kommer sig därutav... Men en vän är han i alla fall, det går jag i god för, och det inser ni nog, ers nåd, att vem skulle kunna bättre bedöma ett ansikte än värden på ett myc­ket besökt värdshus...

— Nå, i så fall är ju allting bra, avbröt lord Antony, som tydligen ej var hågad att längre diskutera ämnet med den gode krögaren. — Men säg mig, ni har väl ingen annan boende hos er, eller hur?

— Nej för all del, ers nåd, och ingen kommer heller, utom —

— Utom?

— Det är i alla fall ingen, som ers nåd har någonting emot, så mycket vet jag.

— Vem är det?

— Jo, ers nåd, sir Percy Blakeney och hans fru komma hit om en stund, men de ämna inte stanna.

— Lady Blakeney? frågade lord Antony med någon för­våning.

— Ja, ers nåd. Sir Percys skeppare var här alldeles nyss. Han sade, att hennes nåds bror ska fara över till Frankrike med »Måsen», som är sir Percys jakt, och sir Percy och hennes nåd fara med så långt som hit för att följa honom till vägs. Det tar ni väl inte illa upp, ers nåd?

— Nej bevars, min vän, ingenting tar jag illa upp, — det skulle då vara, om inte kvällsmaten är den allra bästa, som jungfru Sally kan laga och som någonsin serverats på »Fiskarens vila».

— Det behöver inte ers nåd vara rädd för, inföll Sally, som hela tiden hållit på med att duka bordet till kvällsvarden.

[ 23 ]Mycket glatt och inbjudande såg det också ut, med en stor bu­kett grannt lysande dalior i mitten, omgiven av de blanka tenn­stopen och det blåa porslinet.

— Hur många skall jag duka för, ers nåd?

— Fem personer, vackra Sally, men laga att maten räcker åt minst tio — våra vänner komma att vara trötta och, som jag hoppas, hungriga. Vad mig beträffar, så tror jag sannerligen, att jag skulle kunna ensam rå med bägge ländstyckena på oxen, om de vore saftigt och väl stekta.

— Sanna mina ord — här ha vi dem! sade Sally ivrigt.

Man hörde tydligt ett avlägset rassel av hästhovar och vagns­hjul, som hastigt närmade sig.

Det blev en plötslig rörelse inne i skänkrummet. Alla voro nyfikna på att få se lord Antonys gentila bekantskaper från andra sidan havet. Jungfru Sally kastade en eller två blickar i den lilla spegelbiten, som hängde på väggen, och den gode herr Jellyband fick bråttom ut för att vara den förste att välkomna så förnäma gäster. Endast de båda främlingarna i hörnet deltogo ej i den all­männa uppståndelsen. De höllo i allsköns ro på med att sluta sitt dominoparti och ej ens tittade åt dörren till.

— Rakt fram, comtesse, och dörren till höger! sade en be­haglig stämma utanför.

— Jovisst — där ha vi dem verkligen! sade lord Antony glatt.

— Ut med dig nu, min vackra Sally, och se hur fort du kan hälla upp soppan.

Dörren slogs upp på vid gavel, och företrätt av herr Jelly­band, som slösade med djupa bugningar och välkomsthälsningar, inträdde ett sällskap om fyra personer — två damer och två her­rar — i skänkrummet.

— Välkomna! Välkomna till gamla England! sade lord An­tony i ytterst hjärtlig ton och steg ivrigt fram med båda händerna utsträckta mot nykomlingarna.

— Aha, ni är bestämt lord Antony Dewhurst, sade den ena av damerna och talade med märkbar utländsk brytning.

— Till er tjänst, madame, svarade lorden, i det han höviskt kysste båda damerna på hand, varefter han vände sig till herrarna och växlade varma handtryckningar med dem.

[ 24 ]Sally höll redan på med att hjälpa damerna av med ytter­kläderna, och lätt rysande gingo båda fram till den muntert flammande brasan.

Det uppstod allmän rörelse bland gästerna inne i rummet. Sally hade beställsamt skyndat ut i köket, medan Jellyband, som riktigt kommit i farten med sina djupa bugningar, makade ett par stolar tillrätta framför elden. Herr Hempseed förde handen till tupén och tycktes betänkt på att offra sin egen sköna plats. Alla stirrade nyfiket, men dock vördnadsfullt, på resenärerna.

— Ack, messieurs, vad kan jag säga? sade den äldre av de båda damerna.

Hon framsträckte ett par fina, aristokratiska händer mot bras­värmen och blickade med outsäglig tacksamhet först på lord Antony och sedan på den ene av de unga männen, som utgjorde hennes sällskap. Han var just sysselsatt med att befria sig från sin tunga regnrock med dess vidlyftiga krage.

— Bara att ni är glad åt att vara i England, comtesse, sva­rade lord Antony, och att ni ej lidit för mycket av er ansträng­ande resa.

— Ack, visst äro vi övermåttan glada åt att vara i England, sade den äldre damen, medan hennes ögon fylldes av tårar, och vi ha redan glömt alla våra lidanden.

Hennes röst var låg och melodisk, och det låg en prägel av stilla värdighet, en erinran om många, nobelt utståndna lidanden över det vackra, aristokratiska ansiktet med dess rikedom av snövitt hår, högt upptornat över pannan efter den tidens mod.

— Jag hoppas min vän, sir Andrew Ffoulkes, visade sig vara en underhållande reskamrat, madame?

— Ja i sanning, sir Andrew var vänligheten själv. Hur skola mina barn och jag någonsin kunna visa nog tacksamhet mot er alla, messieurs?

Hennes sällskap, en späd, flicklik gestalt med anletet präg­lat av ett rörande uttryck av trötthet och sorg, hade ännu så länge ingenting sagt, men hennes stora bruna ögon, som nu stodo fulla av tårar, sågo upp från elden och sökte sir Andrew Ffoulkes, som flyttat sig närmare spiseln och henne. När hennes blick mötte hans, som med oförställd beundran vilade på det ljuva ansiktet [ 25 ]framför honom, steg en aning om varmare färg upp på hennes bleka kinder.

— Tänk, att detta är England? sade hon och såg sig om­kring med barnslig nyfikenhet på den stora öppna spiselhärden, ekbjälkarna i taket och bondgubbarna med deras utsirade skjortor och godmodiga, rödbrusiga, brittiska fysionomier.

— Ja, ett litet stycke därav, mademoiselle, svarade sir An­drew leende, men det står alltsammans till er tjänst.

Den unga flickan rodnade ånyo, men denna gång upplyste ett glatt leende, flyktigt och älskligt, hennes täcka ansikte. Hon sade ingenting, och även sir Andrew förblev tyst, och dock förstodo dessa båda unga varandra, som ungt folk har för sed att göra över hela världen och har gjort, så länge världen stått.

— Men nu är det tid på att vi få äta! hördes åter lord Antonys godmodiga röst. — Kvällsvard, ärade Jellyband! Var har du din vackra jänta och soppskålen? För tusan, karl, medan du står där och gapar på damerna, hålla de på att svimma av hunger.

— Genast, genast, ers nåd! sade Jellyband.

Han slog upp dörren, som ledde ut till köket, och skrek med full hals:

— Sally! Hallå, Sally, har du allting färdigt, min tös?

Sally var färdig och i nästa ögonblick visade hon sig i dör­ren, bärande en ofantlig soppterrin, varur uppsteg ett moln av ånga och en särdeles aptitlig doft.

— Nå, minsann, där ha vi kvällsvarden! utbrast lord Antony muntert och bjöd ridderligt armen åt grevinnan.

— Får jag ha den äran? tillade han i högtidlig ton, medan han förde henne fram till kvällsvardsbordet.

Det blev nu allmänt uppbrott från skänkrummet; herr Hempseed och de flesta av bönderna och fiskargubbarna hade så små­ningom lämnat rum för »de förnäma» och gått att röka ut sina pipor annorstädes. Blott de båda främlingarna stannade, lugnt och obekymrat flyttande sina dominobrickor och smuttande på sitt vin, och vid ett annat bord satt Harry Waite, som börjat bli vid då­ligt humör, och tittade på hur den vackra Sally fjäskade kring bordet.

Hon var en mycket täck och intagande bild, hämtad från [ 26 ]engelskt lantliv, och ingen under, att den lättantändlige unge frans­mannen knappast kunde taga sina ögon från hennes förtjusande ansikte. Vicomte de Tournay var knappast nitton år, en skägglös yngling, på vilken de rysliga tragedier, som utspelats i hans eget land, endast gjort föga intryck. Han var elegant, till och med sprättigt klädd, och när han väl i trygghet landsatts i England, var han tydligen redo att för det engelska umgängeslivets behag glömma revolutionens fasor.

— För tusan, om detta är England, sade han, i det han fortfor att fixera Sally med märkbar tillfredsställelse, så är jag ganska nöjd.

Det skulle vara omöjligt att korrekt återge det halvkvävda rop, som banade sig väg mellan herr Waites sammanbitna tänder. Endast vördnaden för »de förnäma», enkannerligen för mylord Antony, höll hans tydliga ogillande av den unge utlänningen inom vissa gränser.

— Jo, detta är verkligen England, så mycket ni det vet, ni moraliskt fördärvade unge man, inföll lord Antony med ett skratt, och jag anhåller på det bevekligaste, att ni inte inför några lätt­färdiga seder i detta strängt allvarliga och korrekta land.

Lord Antony hade redan satt sig ned vid övre bordsändan med grevinnan vid sin högra sida. Jellyband kilade beskäftigt omkring, fyllande glas och makande stolar till rätta, och Sally väntade, redo att skicka omkring soppan. Herr Harry Waites vänner hade äntligen lyckats få ut honom ur rummet, ty hans lynne blev allt våldsammare under påverkan av vicomtens oför­ställda beundran för Sally.

— Suzanne! ljöd det i sträng och befallande ton från den stela grevinnan.

Suzanne rodnade åter. Hon hade glömt både tid och rum, där hon stod borta vid brasan och lät den ståtlige unge engels­mannens ögon dröja vid sitt älskliga ansikte, medan hans hand liksom omedvetet vilade i hennes.

Moderns röst kallade henne nu tillbaka till verkligheten, och med ett undergivet »ja, mamma», tog även hon plats vid kvällsvardsbordet.