Den röda nejlikan/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. VI
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

VII. Syster och bror.
Kap. VIII  →


[ 50 ]

VII.
Syster och bror.

Väl utanför det bullersamma skänkrummet, ensam i den skumt upplysta gången, tycktes Marguerite Blakeney andas friare. Hon höjde en djup suck, likt den, som länge tryckts av den tunga bördan av ständig självbehärskning, och hon tillät några tårar obe­märkt tillra utför sina kinder.

Därutanför hade regnet upphört, och mellan de snabbt dri­vande molnen lyste efter ovädret solens bleka strålar över Kents [ 51 ]vackra vitskimrande kust och de lustiga, oregelbundna husen, som lågo i en grupp omkring hamnarmen och kajen.

Marguerite gick ut i portvalvet och blickade bortåt havet. Avtecknande sig mot den ständigt växlande himlen låg en smäcker slättoppad skonert, med de vita segeln tillsatta, och gungade sakta för brisen. Det var »Måsen», sir Percy Blakeneys jakt, som låg redo att föra Armand S:t Just tillbaka till Frankrike, rakt in i virveln av denna sjudande, blodiga revolution, som vräkte ett konungadöme över ända, anföll en religion och förstörde ett sam­hälle, för att på traditionens aska söka grunda ett nytt Utopia, varom ett fåtal människor drömde, men som ingen ägde kraft att genomföra.

På avstånd såg man två gestalter nalkas »Fiskarens vila». Den ene var en äldre man med den välbekanta gråa »skepparkransen» omkring sin runda, kraftiga haka; han gick med den egen­domligt vaggande gång, som ofelbart röjer sjömannen. Den andre var en ung, smärt byggd man, som tog sig överraskande bra ut i den tunga, mörka överrocken med sina många kragar; han var slätrakad, och det mörka håret låg tillbakastruket över en ren och ädel panna.

— Armand! sade Marguerite Blakeney, så fort hon såg ho­nom nalkas på avstånd, och ett lyckligt leende lyste genom tå­rarna upp hennes förtjusande ansikte.

En minut senare stodo bror och syster slutna i varandras armar, medan den gamle skepparen vördnadsfullt höll sig en smula åt sidan.

— Hur lång tid ha vi på oss, Briggs, frågade lady Blake­ney, innan herr S:t Just behöver gå ombord?

— Vi böra allt lyfta ankar inom en halvtimme, ers nåd, svarade skepparen och förde handen till sin gula sydväst.

Läggande sin arm i broderns, förde Marguerite honom ned mot strandklipporna.

— En halv timme, sade hon och blickade vemodigt ut mot sjön — bara en halv timme till, och du är långt ifrån mig, Ar­mand! Ack, jag kan inte tänka mig att du skall fara från mig, käraste! De här sista få dagarna, då Percy har varit borta och jag har fått ensam rå om dig, ha glidit förbi som en dröm.

[ 52 ]— Jag reser ju inte långt, du älskade lilla syster, sade den unge mannen milt. — En smal kanal att segla över — några mil landsväg — jag kan snart vara tillbaka.

— Ack, det är inte avståndet, Armand, det förstår du nog — det är det ohyggliga Paris... just nu...

De hade kommit fram till klippbranten utåt havet. Den lätta brisen fläktade Marguerites hår omkring hennes ansikte och lät ändarna av hennes mjuka spetsfichu linda sig omkring henne, likt en vit, smidig orm. Hon försökte med blicken mäta avstån­det, bakom vilket låg Frankrikes kust — detta hårda, skoningslösa Frankrike, som nu krävde de ädlaste av sina söners hjärteblod.

— Vårt eget vackra land, Marguerite, sade Armand, som tycktes ha läst hennes tankar.

— De gå för långt, Armand, sade hon häftigt. — Du är en republikan och detsamma är jag... vi ha samma tankar, samma hänförelse för frihet och jämnlikhet... men till och med du måste tycka, att de gå för långt...

— Sch! sade Armand instinktmässigt och kastade en skygg och hastig blick omkring sig.

— Ack, där ser du... Du tror inte ens själv, att man kan våga tala högt om dessa ting — här i England!

Plötsligt tryckte hon sig intill honom med stark, nästan mo­derlig ömhet och bad:

— Res inte, Armand, res inte tillbaka dit! Vad skulle jag ta mig till, om... om... om...

Hennes röst dränktes av snyftningar, hennes ögon, djupblå, ömma och kärleksfulla, sågo bönfallande på den unge mannen, som med fast blick såg tillbaka på henne.

— Du skulle i vilket fall som helst vara min egen tappra syster, genmälde han milt, som nog skulle minnas, att när Frank­rike är i fara, höves det ej dess söner att vända fosterlandet ryggen.

Medan han talade, kom det ljuva, barnsliga småleendet till­baka i hennes ansikte, som nu, sköljt av tårar, hade över sig nå­gonting obeskrivligt rörande.

— Ack, Armand, sade hon med ett försök till skämt, jag önskar ibland, att du inte hade fullt så många dygder och upphöjda egenskaper... Jag försäkrar dig, att dina små synder [ 53 ]äro betydligt mindre farliga och obekväma... Men du lovar ju att vara försiktig, tillade hon, åter allvarlig.

— Så vitt det är mig möjligt... det lovar jag.

— Kom ihåg, käraste, att du är den ende jag har, som som frågar efter mig...

— Åh, så du säger, systerlill, du har ju så många nya in­tressen nu. Och Percy håller av dig ...

Ett uttryck av sällsamt vemod trädde fram i hennes ögon, då hon viskade:

— Han gjorde det... förr...

— Men naturligtvis...

— Ack, seså, käraste, gör dig inga bekymmer för min skull! Percy är mycket snäll...

— Jo, avbröt han med stor bestämdhet, din glädje och ditt välbefinnande ligga mig oändligt mycket om hjärtat, min Mar­got. Hör på mig, käraste, jag har inte förut talat med dig i detta ämne — det var som om orden fastnat i min strupe, för var gång jag ville tala med dig därom... Men huru som helst — jag känner, att det är mig omöjligt att resa, utan att ha gjort dig en enda fråga... Du behöver inte svara mig, om det bär dig emot, tillade han, då han såg, hur ett hårt, nästan förfärat uttryck plöts­ligt trädde fram i hennes ögon.

— Vad menar du? frågade hon hastigt.

— Vet sir Percy Blakeney, att... Jag menar, har han reda på den roll du spelade vid markisen de S:t Cyrs arrestering?

Hon skrattade — ett glädjelöst, bittert, föraktfullt skratt, som sällsamt skorrade mot röstens välklang.

— Att jag angav markisen de S:t Cyr, menar du, för dom­stolen, som sedermera sände honom och hela hans familj till gil­jotinen?... Jo, det vet han... Jag berättade det för honom, se­dan vi blivit gifta...

— Du berättade för honom alla de närmare omständighe­terna — vilka så fullkomligt fritogo dig från skuld?

— Det var för sent att tala om »omständigheter»; han hade hört historien från annat håll — min bekännelse kom litet sent, tycks det... jag kunde inte mera åberopa förmildrande omständighe­ter — jag ville inte förödmjuka mig själv genom att söka förklara —

[ 54 ]— Och?

— Och nu har jag den tillfredsställelsen att veta, Armand, att den störste narr i England hyser det mest oblandade förakt för sin hustru.

Hon talade med både vrede och sorg i rösten, och Armand S:t Just, som var så varmt fästad vid henne, kände, att han något omilt vidrört ett öppet och värkande sår.

— Men sir Percy älskade dig ju, Margot, återtog han sakta.

— Älskade mig? — Ja, Armand, en tid trodde jag, att han gjorde det, annars skulle jag inte gift mig med honom. Jag för­modar —

Hon talade mycket hastigt, som om hon var glad att få bli utav med en tung börda, som tryckt henne i långa månader.

— Jag förmodar, att till och med du trodde, — som alla andra gjorde — att jag gifte mig med sir Percy för hans rikedoms skull, men jag försäkrar dig, käraste — det var inte så. Han tyck­tes dyrka mig med en sällsamt intensiv och koncentrerad lidelse, som fann raka vägen till mitt hjärta. Jag hade aldrig älskat nå­gon förut, som du nog vet, och jag var då tjugufyra år — så att det var ju rätt naturligt, om jag trodde, att det ej låg för min natur att älska. Men alltid har jag tänkt mig, att det måste vara ljuvligt — ljuvligt mer än ord kunna skildra — att älskas blint, lidelsefullt, av en annan människas hela varelse... Och just det faktum, att Percy var trög och inskränkt, utgjorde på sitt sätt en lockelse för mig, i det jag tänkte, att det var en sådan natur, som skulle helt gå upp i mig... En begåvad man skulle naturligtvis ha andra intressen, en ärelysten man andra vyer och förhoppnin­gar... En man med få tankar i sin hjärna trodde jag skulle dyrka och tillbedja, inte tänka på någonting annat. Och jag var redo att svara, Armand, jag skulle ha låtit mig dyrkas och skänkt oänd­lig kärlek i gengäld ...

Hon suckade — och det låg en värld av svikna förhopp­ningar i denna suck.

Armand S:t Just hade låtit henne tala, utan att avbryta henne; han lyssnade till henne, medan hans egna tankar svävade vida omkring. Det var förfärligt att se en ung och vacker kvinna — en flicka i allt, så när som till namnet, — som ännu knappast [ 55 ]överskridit livets tröskel, men ändock såg sig berövad allt hopp, be­rövad illusioner, berövad de gyllene och fantastiska drömmar, som skulle ha gjort hennes ungdom till en glättig dans på rosor.

Och ändå — fastän han innerligt höll av sin syster — ändå kanske han förstod... Han hade studerat män i många land, män av alla åldrar, män av olika begåvning, olika samhällsställning, och i sitt hjärtas innersta förstod han, vad Marguerite lämnat osagt.

Percy Blakeney var visserligen tämligen klent utrustad i and­ligt avseende, men i hans trögt arbetande hjärna rymdes dock denna okuvliga stolthet, medfödd hos ättlingen av en lysande engelsk adelssläkt med många anor. En Blakeney hade stupat på Bosworth Field; en annan hade offrat liv och förmögenhet för en trolös Stuarts skull, och denna samma stolthet — dåraktig och fördomsfull skulle republikanen Armand kalla den — hade helt säkert sårats i sin ömmaste punkt, då den nyblivna lady Blakeney yppat den skuld, som låg för hennes tröskel.

Hon hade varit ung och vilseledd — måhända påverkad av dåliga rådgivare. Armand visste detta, och de, som dragit fördel av Marguerites ungdom, hennes lifliga impulser och hennes oför­siktighet, visste det ännu bättre. Men Blakeney hade nu en gång format sig sin åsikt; han ville ej lyssna till några omständigheter, utan han endast höll sig till fakta, och dessa hade visat honom hans hustru förrådande en oskyldig människa till en olaglig dom­stol, som ej visste av något förbarmande.

Och det förakt han måste känna för det dåd hon begått, skulle, om ock omedvetet, hos honom döda den lidelsefulla kärlek, vari verklig sympati och förståelse aldrig kunde ha haft del.

Mycket hos systern var det dock, som han ännu icke för­stod. Livet och kärleken ha underliga infall. Var det möjligt, att i samma mån som mannens kärlek slocknat, Marguerites hjärta värmts för honom? Sällsamma ytterligheter möta hvarandra på kärlekens stig; denna kvinna, som haft halva Europas intelligens liggande för sina fötter, hade måhända skänkt sin kärlek åt en tok.

Marguerite blickade ut mot solnedgången. Brodern kunde ej se hennes ansikte, men plötsligt tycktes det honom, att någon­ting, som ett ögonblick glittrade i den gyllene aftonsolen, föll från hennes ögon ned på den långa vita spetshalsduken.

[ 56 ]Men det översteg hans förmåga att avhandla ämnet med henne. Han kände hennes egendomliga, passionerade natur men han kände även den stolta inbundenhet, som låg bakom det öppna, rättframma väsendet.

De hade alltid varit tillsammans, dessa två, ty deras föräldrar hade dött, när Armand ännu var yngling och Marguerite blott ett litet barn. Han, som var ungefär åtta år äldre än hon, hade va­kat över henne, tills hon gifte sig, hade varit hennes manliga be­skydd under de av ett glatt nöjesliv uppfyllda år, som hon framlevat i den lilla eleganta våningen vid Rue de Richelieu, och han hade, utan någon större tillfredsställelse, men väl med mörka aningar, sett henne begynna sitt nya liv i England.

Detta var hans första besök i systerns nya hemland, sedan hon gifte sig, och de få månadernas skilsmässa tycktes redan ha byggt upp en lätt, tunn mur emellan bror och syster. Samma djupa, innerliga kärlek fanns där, men vardera tycktes nu ha fått sitt hemliga område, dit den andre ej vågade tränga.

Det var mycket, som Armand S:t Just ej kunde säga sin syster. Den franska revolutionens politiska läge växlade nästan med varje dag; törhända skulle hon ej förstå, hurusom hans egna åsikter och sympatier kunde modifieras, i samma mån som exces­serna, begångna av dem, som varit hans vänner, tilltogo i ohygg­lighet och mängd. Och Marguerite kunde ej tala med sin bror om sitt hjärtas hemligheter. Dem förstod hon knappast själv, hon visste endast, att hon, mitt i lyxen, kände sig ensam och olycklig.

Och nu stod Armand i begrepp att resa sin väg; hon fruk­tade för hans säkerhet, hon längtade efter hans närhet. Men hon ville ej förstöra dessa sista bittert ljuva ögonblick genom att tala om sig själv. Hon förde honom i sakta mak över klipporna och sedan ned till stranden; arm i arm gingo de, och ännu hade de så mycket att säga varandra, som låg utanför bäggederas hemliga område.