Den röda nejlikan/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. VII
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

VIII. I hemliga ärenden.
Kap. IX  →


[ 57 ]

VIII.
I hemliga ärenden.

Eftermiddagen led hastigt mot sitt slut, och en lång, kylig engelsk sommarafton kastade en disig blekhet över det grön­skande Kentlandskapet.

»Måsen» hade hissat segel, och Marguerite Blakeney stod ensam på klippbranten i över en timme, följande med blicken de vita seglen, vilka så snabbt förde bort från henne den enda va­relse, som verkligen frågade efter henne, som hon vågade älska och som hon visste, att hon kunde lita på.

Ett stycke längre bort, till vänster om henne, tindrade ljusen från skänkrummet inne på »Fiskarens vila», gula i den tätnande dimman; tid efter annan tyckte hon sig uppfatta ljudet av prat och glam från det lustiga laget därinne och dessemellan hennes egen mans skallande flatskratt, som skorrade ohyggligt i hennes känsliga öron.

Sir Percy hade haft den taktfullheten att lämna henne allde­les på egen hand. Hon förmodade, att han på sitt klumpigt god­modiga sätt hade förstått, att hon helst ville vara ensam, så länge de vita seglen höllo på att försvinna bortåt den beslöjade hori­sonten, så många mil bort. Han, vilkens begrepp om vad som passade sig voro ytterst utpräglade och bestämda, hade ej ens föreslagit, att en tjänare skulle stanna kvar inom hörhåll för henne.

Marguerite var tacksam mot sin man för allt detta; hon för­sökte alltid vara tacksam mot honom för hans omtänksamhet, som aldrig svek, och hans frikostighet, som knappast kände några grän­ser. Hon försökte till och med stundom stävja sina bittra, hån­fulla tankar i samband med honom, vilka kommo henne — ibland mot hennes vilja — att säga grymma och förolämpande ting till honom, i den obestämda förhoppningen, att de skulle såra honom.

Ty hon hade ofta ett begär att såra honom, att låta honom förstå, att även hon föraktade honom, att även hon glömt bort, att hon en gång nästan älskat honom... Älskat den enfaldige, få­fänge narren, vars tankar tycktes ur stånd att höja sig över [ 58 ]knytandet av en halsduk eller en nymodern tillskärning av en rock... Bah!

Och ändå!... Dunkla hågkomster, ljuva och eggande och i egendomlig samklang med denna stilla sommarafton, fläktade förbi hennes minne, på den lätta hafsvindens vingar — den tid, då han allra först ägnade henne sin dyrkan; han tycktes henne hängiven och ödmjuk som en slav, och det fanns i hans kärlek en viss för­dold intensitet, som hade tjusat och fängslat henne.

Sedan tycktes plötsligt denna kärlek, denna dyrkan, som hon den tiden, då han ännu gjorde henne sin kur, hade betraktat som en hunds krypande tillgivenhet, fullständigt försvinna. Tjugufyra timmar efter den lilla enkla ceremonien i kyrkan S:t Roch hade hon berättat för honom historien om hur hon, utan att närmare tänka därpå, inför några män — hennes vänner — hade kommit att tala om vissa ting, vilka rörde markisen de S:t Cyr. Dessa män hade begagnat sig av de erhållna upplysningarna för att be­reda den olycklige markisens fördärv, i det de sände honom och hans familj till giljotinen.

Hon hatade markisen. För flera år sedan hade Armand, hennes avhållne bror, älskat Angèle de S:t Cyr, men S:t Just var ju ofrälse och markisen full av sitt stånds högmod och fördomar. Armand, den vördnadsfulle skygge älskaren, dristade sig en dag till att sända en liten dikt — full av hänförelse och glöd — till föremålet för sin stilla dyrkan. Kvällen därpå överfölls han strax utanför Paris av markisen de S:t Cyrs stalldrängar och misshandlades på det råaste sätt — därför att han, den ofrälse, understod sig att höja blicken till en aristokrats dotter.

Händelsen var av den art, som vid denna tid, ungefär två år före den stora revolutionen, förekom nästan dagligen i Frankrike. Dess motstycken gåvo anledning till blodiga repressalier, som några år senare sände de flesta av dessa nackstyva huvuden till giljotinen.

Marguerite kom så väl ihåg det alltsammans; vad brodern led i sin manliga själs kränkta och sargade innersta måste ha varit ohyggligt, och sina egna kval för hans skull — på dem vågade han knappast tänka tillbaka.

Så inbröt vedergällningens dag. S:t Cyr och hans likar hade [ 59 ]funnit sina övermän, just i dessa »plebejer», dem de så djupt föraktat.

Armand och Marguerite, båda intelligenta, tänkande varelser, omfattade med den hänförelse, som tillhörde deras år, revolutio­nens utopistiska läror, medan markisen de S:t Cyr och hans familj kämpade en förtvivlad kamp för att få behålla de privilegier, som i socialt hänseende placerat dem över deras medmänniskor. Och Marguerite, impulsiv, tanklös, ej beräknande följderna av sina ord och ännu kännande sveda efter den förolämpning markisen tillfo­gat brodern — Marguerite råkade få höra, inom sitt eget kotteri, att familjen S:t Cyr låg i högförrädisk korrespondens med Öster­rike i den förhoppningen att man skulle lyckas utverka kejsarens bistånd till stävjandet av den revolution, som höll på att bryta ut i deras hemland.

På den tiden behövdes det ej mera än en angivelse. Marguerites få ord angående markisen de S:t Cyr buro frukt inom tjugufyra timmar. Han blev arresterad. Hans papper undersöktes; i hans skrivpulpet anträffades brev från den österrikiske kejsaren, däri denne lovade att sända trupper mot Paris’ pöbel. Markisen anklagades för förräderi mot nationen och sändes till giljotinen, och även hans familj, hans hustru jämte sönerna, fick dela detta fasansfulla öde.

Marguerite blev helt förfärad över följderna av sina obe­tänksamma ord, men det stod ej i hennes förmåga att rädda mar­kisen. Hennes eget kotteri, den revolutionära rörelsens ledare — alla upphöjde henne till hjältinna, och när hon lyckliggjorde sir Percy Blakeney med sin hand, fattade hon nog ej fullt, med hur stränga ögon han skulle betrakta denna synd, som hon ej begått av elakt uppsåt och som ännu tryckte tungt på hennes själ.

Hon gjorde en full bekännelse därav för sin man, litande på att hans blinda kärlek till henne, hennes egen obegränsade makt över honom snart skulle komma honom att glömma, vad som måhända låtit otroligt för ett engelskt öra.

Och det är sannt, att han allra först tycktes taga saken myc­ket lugnt; han såg i själva verket knappast ut att förstå innebör­den av det hon berättade. Men vad som var ännu mera säkert, [ 60 ]var att efter den stunden förmådde hon ej spåra minsta skymt av den kärlek, som hon en gång trott vara odelat hennes.

Nu hade rämnan dem emellan alltmera vidgat sig, och sir Percy tycktes ha lagt åt sidan sin kärlek till henne, alldeles som han skulle ha gjort med en illasittande hanske. Hon försökte egga honom genom att vässa sin egen kvickhet och slagfärdighet mot hans tröga förstånd, sökte uppväcka hans svartsjuka, om hon ej förmådde kalla kärleken till liv, sökte reta honom att förgå sig mot henne, men allt förgäves. Han förblev densamme, alltid pas­siv, alltid maklig och trög, men alltid artig och den oföränderlige gentlemannen.

Hon hade allt vad världen och en förmögen äkta man kan skänka en vacker kvinna, men denna härliga sommarkväll, då »Måsens» vita segel småningom doldes av skymningens skuggor, kände hon sig mera ensam än den hemlöse vandringsmannen, som trött knogade framåt över de skrovliga hällarna.

Med ännu en tung suck vände Marguerite Blakeney ryggen mot havet och strandklipporna och gick långsamt tillbaka mot »Fiskarens vila».

I samma mån som hon närmade sig, förnams bullret från dryckeslaget allt högre och tydligare. Hon kunde urskilja sir An­drew Ffoulkes behagliga stämma, lord Tonys skallande skrattsalvor, hen­nes egen mans då och då inpassade, med släpig röst uttalade repliker.

Med ens såg hon, hur öde vägen låg och hur skuggorna tätnade omkring henne. Hon påskyndade sina steg — i nästa ögonblick såg hon en främling hastigt komma rakt emot sig. Marguerite höjde ej blicken från marken; hon var ej nervös, och Fiskarens vila» låg nu så nära, att man därifrån måste höra, om hon ropade.

Främlingen stannade, när han såg Marguerite komma gå­ende, och just som hon skulle glida förbi honom, sade han i helt lugn ton:

— Medborgarinna S:t Just!

Marguerite uppgav ett litet rop av förvåning, då hon på detta sätt hörde sitt flicknamn uttalas. Hon såg upp mot den okände, och nu med ett utrop av oförställd glädje räckte hon honom hjärtligt båda sina händer.

[ 61 ]— Chauvelin! utropade hon.

— Just han, medborgarinnan, till er tjänst, sade främlingen och kysste ridderligt hennes fingerspetsar.

Marguerite sade under de första ögonblicken ingenting, men hon betraktade med ögonskenlig förtjusning den föga tilltalande lilla figuren framför henne. Chauvelin var vid denna tidpunkt närmare fyrtio än trettio år; han såg intelligent och listig ut och hade ett underligt rävliknande uttryck i sina djupa, insjunkna ögon. Han var samma främling, som för ett par timmar sedan i all ge­mytlighet tömt en bägare vin med krögare Jellyband.

— Chauvelin... min vän... sade Marguerite med en liten klädsam suck av belåtenhet. — Det var riktigt roligt att få se er igen.

Den stackars Marguerite, ensam mitt i all sin storhet och i kretsen av sina högförnäma umgängesvänner, erfor utan tvivel glädje, då hon såg ett ansikte, som återkallade minnen från den lyckliga tiden i Paris, när hon härskade som en drottning över intelligens­klicken vid Rue de Richelieu. Hon märkte ej det lilla sarkastiska leende, som spelade kring Chauvelins tunna läppar.

— Men säg mig, återtog hon muntert, vad i alla dagar har ni för er här i England?

Hon hade återtagit sin vandring mot värdshuset, och Chau­velin vände om och gick bredvid henne.

— Jag skulle kunna göra er samma fråga tillbaka, min nå­digaste, sade han. — Vad gör ni själv?

— Åh, jag? svarade hon med en axelryckning. — Je m’ennuie, min vän, det är alltsammans.

De hade kommit fram till stora ingången till »Fiskarens vila», men Marguerite tycktes ej ha någon lust att stiga in. Aftonluften var skön efter regnet, hon hade träffat en vän, som spridde Seine-stadens atmosfär omkring sig, som var mycket bekant med Armand och som kunde prata om alla de muntra, kvicka vänner, som han lämnat kvar därborta.

Hon blev stående under det vackra portvalvet; genom skänk­rummets klart upplysta fönster utträngde skallande skrattsalvor, rop på »Sally» och på »öl», slamrandet av tärningar och klangen av stop, alltsammans blandat med sir Percy Blakeneys tomma, gläd­jelösa skratt.

[ 62 ]Bredvid henne stod Chauvelin, med sina listiga, gulskimrande ögon fästade på det vackra ansiktet, som såg så ljuvt och barnsligt ut i den engelska sommarskymningen.

— Ni förvånar mig, citoyenne, sade han lugnt, i det han tog sig en pris snus.

— Åh, gör jag det? svarade hon torrt. — I sanning, min lille Chauvelin, jag skulle snarare ha trott, att ni med er skarp­blick borde ha förstått, att en luft, sammansatt av dygder och dimmor, aldrig i livet passar Marguerite S:t Just.

— Herre Gud, står det så illa till? frågade han med låtsad förfäran.

— Jo jo men, svarade hon, och värre än så.

— Konstigt! Jag tänkte, att engelskt lantliv skulle falla en vacker kvinna särskilt mycket i smaken.

— Så trodde jag med, svarade hon med en suck. — Och jag har nu kommit till den vissheten, tillade hon med begrun­dande min, att vackra kvinnor böra trivas övermåttan väl i Eng­land, efter som allt vad som är roligt är dem förbjudet — just sådant, som de göra varendaste dag.

— Nej, verkligen?

— Ni lär väl knappast tro mig, min lille Chauvelin, sade hon, nu mera allvarligt, att jag faktiskt nu kommit därhän, att jag ofta tillbringar en hel dag — tänk er, en hel dag — utan att ansättas av någon enda liten frestelse.

— Ingen under, genmälde Chauvelin artigt, att den kvickaste kvinna i Europa plågas svårliga av ennui.

Hon skrattade ett av sina pärlande, barnsliga skratt.

— Ja, det måste allt vara illa bevänt med mig, sade hon skälmaktigt, när jag kunde bli så vådligt glad att få se er.

~ Och detta inom mindre än ett år efter ingåendet av detta romantiska giftermål av böjelse!...

— Jaha... ett år av ett romantiskt giftermål av böjelse... det är kanske just däri knuten ligger...

— Aha, det heta kärleksruset fördunstade således inte... efter de första veckorna? sade Chauvelin med lugn försmädlighet.

— Rus gå alltid över, min lille Chauvelin. Men sedan blir det »dagen efter».

[ 63 ]Chauvelin tog sig åter en pris snus. Han tycktes mycket begiven på detta fördärvliga snusande, som vid denna tid var så allmänt utbrett i Frankrike. Måhända fann han även i snusandet ett slags slöja, varunder han maskerade de snabba, sluga blickar, varmed han sökte tränga in i själen på dem, med hvilka han kom i beröring.

— Ingen under, upprepade han med samma galanteri som nyss, att den livligaste hjärna i Europa ansättes av ennui.

— Jag hoppades, att ni hade ett recept mot den sjukdomen, min lille Chauvelin.

— Hur kan jag hoppas lyckas, där sir Percy Blakeney miss­lyckats!

— Skola vi tills vidare lämna sir Percy ur räkningen, min käre vän? sade hon torrt.

— Ack, min nådigaste väninna, förlåt mig, men just det faller sig ganska svårt, sade Chauvelin, medan hans ögon, skarpa som en spejande rävs, åter sköto en hastig blick på Marguerite. — Jag har ett ypperligt recept mot den värsta form av ennui, som jag med förtjusning skulle ha meddelat er, såvida inte —

— Nå?

— Sir Percy finns ju.

— Vad har han att skaffa därmed?

— Rätt mycket, fruktar jag. Det recept jag skulle vilja för­orda, min nådigaste, är av ett högst plebejiskt innehåll. Det ly­der: arbeta!

— Arbeta!!

Chauvelin såg länge och prövande på Marguerite. Det tycktes, som om hans ljusa, skarpa ögon läste varenda en av hennes tankar.

De voro ensamma med varandra; aftonluften rördes ej av en enda fläkt, och deras låga viskningar dränktes i det buller, som kom från skänkrummet. Icke desto mindre steg Chauvelin ett litet stycke ut ur valvet och kastade en snabb och skarp blick om­ kring sig. När han såg, att ingen fanns inom hörhåll, trädde han ånyo tätt intill Marguerite.

— Vill ni göra Frankrike en liten tjänst, citoyenne? frågade han med en plötslig förändring i sitt väsen, som gav det magra, rävliknande ansiktet en säregen prägel av allvar.

[ 64 ]— Kära hjärtanes, utbrast hon i lätt ton, vad ni i en hast har fått för en allvarlig min på er!... Jag vet sannerligen inte, om jag har lust att göra Frankrike den där lilla tjänsten... Det beror i alla händelser på vad sorts tjänst det — eller ni — begär.

— Har ni någonsin hört talas om den Röda nejlikan, citoyenne S:t Just? frågade Chauvelin utan någon inledning.

— Hört talas om Röda nejlikan? genmälde hon med ett klingande skratt. — Ja, det må ni tro! Vi tala ju knappt om nå­gonting annat... Vi ha hattar à la Röda nejlikan, våra hästar heta Röda nejlikan, på prinsens av Wales supé häromaftonen serverades det en »soufflé à la Röda nejlikan»... Ack, tillade hon muntert, härom dagen beställde jag mig hos min sömmerska en blå klän­ning, garnerad med grönt, och tror ni inte, att människan tvärt kallar den »à la Röda nejlikan»!

Chauvelin hade ej rört sig, medan hon muntert pladdrade på; han gjorde ej ens något försök att tysta henne, då hennes melodiska röst och klingande skratt gåvo eko i den stilla afton­luften. Men han förblev allvarsam, trots hennes munterhet, och hans klara, skarpa och hårda röst återtog i en ton, som om han undervisat ett läraktigt barn:

— När ni alltså hört talas om denna gåtfulla personlighet, citoyenne, måste ni också ha anat och förstått, att den man, som döljer sin identitet under denna egendomliga psevdonym, är den bittraste fiende till vår republik, till Frankrike... till män sådana som Armand S:t Just.

— Ack ja, sade hon med en lustig liten suck, det tror jag nog han är... Frankrike har många bittra fiender i dessa dagar.

— Men ni, citoyenne, är en Frankrikes dotter och borde vara redo att hjälpa ert land i ögonblick av trängande fara.

— Min bror Armand ägnar hela sitt liv åt Frankrike, gen­mälde hon stolt; vad mig beträffar, kan jag ingenting göra... här i England...

— Jo, visst kan ni det, bad han ännu allvarligare, medan det snipiga, rävliknande ansiktet plötsligt blev sympatiskt och fullt av värdighet. — Här i England, citoyenne, är ni den enda, som kan hjälpa oss!

Han kastade en snabb blick omkring sig och fortfor lidelsefullt:

[ 65 ]— Lyssna! Jag har skickats hitöver av den republikanska regeringen såsom dess representant: i morgon avlämnar jag mina kreditiv hos Pitt i London. Ett av mina åligganden här är att taga reda på allting, som rör denna Röda nejlikans liga, vilken har blivit en hotande fara för Frankrike, eftersom den gjort till sitt syftemål att hjälpa våra förbannade aristokrater — sitt lands förrädare och folkets fiender — att undkomma det straff, som de med rätta förtjänat.

Ni vet så väl som jag, citoyenne, att när dessa franska emi­granter väl äro här, så söka de väcka en stark opinion mot repu­bliken... de äro färdiga att sluta förbund med vilken fiende som helst, som är nog djärv att anfalla Frankrike...

Nu ha på bara den senaste månaden tjogtals av dessa emi­granter, somliga endast misstänkta för högförräderi, andra faktiskt dömda av allmänna välfärdsutskottets domstol, lyckats komma över Kanalen. Deras rymning har i vartenda fall planerats och satts i verkställighet av denna sköna samling unga engelska glopar, vilka till ledare ha en man, vars hjärna tyckes vara lika uppfinningsrik som hans personlighet är höljd av dunkel.

De ihärdigaste ansträngningar från mina spioners sida ha ej förmått uppdaga, vem han är. Medan de övriga äro händerna, är han huvudet, som under denna besynnerliga anonymitet lugnt arbetar på Frankrikes fördärv. Jag ämnar måtta ett hugg mot det där huvudet, och för det ändamålet behöver jag er hjälp — genom honom kan jag sedermera komma åt resten av ligan; han är nå­gon ung vildhjärna ur engelska societeten, därpå är jag säker. Sök reda på den mannen åt mig, citoyenne! slöt han i bevekande ton. — Sök reda på honom åt Frankrike!

Marguerite hade lyssnat till Chauvelins lidelsefulla tal utan att yttra ett ord, nästan utan att göra en rörelse, knappt vågande draga andan.

Hon hade förut sagt honom, att denne hemlighetsfulle roman­hjälte utgjorde samtalsämnet inom den eleganta krets hon tillhörde, men redan långt före detta hade hennes hjärta och hennes fantasi värmts vid tanken på denne tappre man, som okänd av ryktet hade räddat hundratals varelser undan en grym död. Hon hyste ringa verk­lig sympati för dessa högdragna franska aristokrater, så nackstyva i [ 66 ]sin rasstolthet, på vilken grevinnan de Tournay de Basserive ut­gjorde ett typiskt exempel. Men huru republikanskt och liberalt sinnad hon än var, hatade och avskydde hon det tillvägagångs­sätt, som den unga republiken valt för att giva sig stadga.

Hon hade ej varit i Paris på några månader; Skräckrege­ringens fasor och upprörande blodsdåd, vilka kulminerade i sep­tembermorden, hade endast ryktesvis nått henne över Kanalen. Robespierre, Danton, Marat — dem hade hon ej kännt i deras nya skepelse av bloddrypande domare, skoningslösa handhavare av giljotinen. Hela hennes själ fylldes av avsky för dessa våldsbrag­der, för vilka hon fruktade att till och med hennes bror Armand — hur god republikan han än var — en dag skulle kunna bli offret.

När hon därefter först fick höra talas om detta sällskap unga entusiaster, vilka av ren människokärlek räddade kvinnor och barn, åldringar och unga män, undan en ohygglig död, hade hennes hjärta glött av stolthet å deras vägnar. Och nu, medan Chauvelin talade, värmdes hon ända in i själen för den tappre och hemlig­hetsfulle ledaren av denna käcka lilla skara, som dagligen vågade livet, frivilligt och utan stora åthävor, i mänsklighetens tjänst.

Hennes ögon voro fuktiga, när Chauvelin slutat tala; spets­tyget över hennes bröst höjde och sänkte sig för hennes snabba, upprörda andetag. Hon hörde ej längre bullret från dryckeslaget inne i värdshussalen, hon frågade ej efter mannens röst eller hans enfaldiga skratt — hennes tankar svävade ut på spaning efter denne i dunkel höljde hjälte!

Ack, det var en man, som hon kunde hade älskat, om han kommit i hennes väg!... Allting hos honom vädjade till hennes inbillningskraft och hennes sinne för det romantiska — hans per­sonlighet, hans styrka, hans tapperhet, deras trofasthet, som under honom tjänade samma ädla sak, och — framför allt, måhända — denna stränga hemlighetsfullhet, som omgav honom likt en äro­full och strålande gloria.

— Sök reda på honom åt Frankrike, citoyenne!

Chauvelins röst tätt invid hennes öra väckte henne ur hen­nes drömmerier. Den hemlighetsfulle hjälten försvann, och ej tjugu alnar från henne satt en drickande och sjungande man, som hon svurit kärlek och trohet.

[ 67 ]— Jag måste bekänna, att ni gör mig förvånad, sade hon i konstlat gäckade ton. — Var i all världen skall jag leta efter honom?

— Ni kommer ju med överallt, citoyenne, viskade Chauvelins inställsamma röst. — Lady Blakeney är den mest lysande stjärnan inom londonsocieteten, så har jag låtit mig berättas... ni ser allting, ni hör allting...

— Sakta i backarna, min vän, genmälde Marguerite i det hon rätade upp sig i sin fulla längd och med en anstrykning av förakt blickade ned på den kortväxta, magra gestalten framför henne. — Ni tycks glömma, att sex fot sir Percy Blakeney jämte en lång rad förfäder står emellan lady Blakeney och en sådan sak, som ni föreslår.

— För Frankrikes skull, citoyenne! upprepade Chauvelin i bönfallande ton.

— Sch — vad är det för orimligheter ni pratar! Även om ni hade reda på, vem denna Röda nejlika är, kunde ni ju i alla fall inte göra någonting åt honom — en engelsman!

— Lämna den omsorgen åt mig! sade Chauvelin med ett torrt, harklande litet skratt. — Vi kunde i alla händelser först skicka honom till giljotinen för att avkyla hans nit — sedan, om diplomaterna börja bråka, går det ju an att framföra en — öd­mjuk — ursäkt till brittiska regeringen och i nödfall utbetala skadestånd åt de sörjande anhöriga.

— Vad ni föreslår är rysligt, Chauvelin, sade hon och drog sig undan honom, som om han varit en vidrig insekt. — Vem än den mannen må vara, så är han tapper och ädel, och aldrig — hör ni vad jag säger? — skulle det falla mig in att låna mitt bistånd till en dylik skändlighet.

— Ni föredrager att förolämpas av varje fransk aristokrat, som kommer till detta land?

Chauvelin hade tagit säkert sikte, när han avsköt denna lilla pil. Marguerites friska unga kinder blevo en nyans blekare, och hon bet sig i läppen, ty hon ville ej låta honom märka, att pilen träffat.

— Dylikt hör ju inte hit, sade hon omsider helt likgiltigt. — Om någon förolämpar mig, kan jag försvara mig... Men jag [ 68 ]vägrar absolut att befatta mig med något smutsigt handtverk för er skull — eller för Frankrikes. Ni har andra medel till ert för­fogande; dem får ni använda, min vän.

Och utan att bevärdiga Chauvelin med ännu en blick, vände Marguerite Blakeney honom ryggen och steg direkte in i värdshuset.

— Detta är nog inte ert sista ord, citoyenne, sade Chau­velin, då en ljusflod från förstugan kastade sitt sken över den eleganta, dyrbart klädda gestalten. — Vi råkas väl i London, hop­pas jag!

— Vi råkas troligen i London, svarade hon, talande över sin axel, men detta är mitt sista ord.

Hon slog upp dörren till värdshussalen och försvann ur sikte för honom. Han stod kvar ett par ögonblick under portvalvet och tog sig en pris snus. Han hade fått en uppsträckning och blivit avsnäst, men hans listiga, rävlika ansikte såg varken snopet eller nedslaget ut. Tvärtom, ett egendomligt leende, halvt sar­kastiskt, uteslutande belåtet, spelade omkring de tunna läpparna.