Den siste chevalieren/Kapitel 03
| ← Kap 2: Den okända |
|
Kap 4: Tidevarvets seder → |
TREDJE KAPITLET.
LA RUE DES FOSSES SAINT VICTOR.
Då Maurice befann sig ensam med den unga kvinnan, kände han sig för ett ögonblick helt förlägen.
”Vart skall ni gå, medborgarinna?” frågade han.
”Tyvärr ganska långt bort, monsieur”, sade hon.
”Hur långt bort?”
”Till andra sidan om Jardin des Plantes”.
”Det är långt dit. Låt oss bege oss av”.
”Min Gud, monsieur, jag ser mycket väl, att jag är er till besvär, men det är verkligen ej någon vanlig fara, jag utsätter mig för. Om så icke vore fallet, skulle jag, tro mig, icke missbruka ert ädelmod”.
”Men, madame”, sade Maurice, som under denna tätatät helt och hållet glömde det republikanska uttryckssättet, ”hur kommer det sig, att ni vid denna tid befinner er på Paris’ gator, där man nu icke kan se en själ förutom oss själva?”
”Det har jag ju sagt er, monsieur. Jag har avlagt ett besök i faubourg du Roule. Jag gick hemifrån vid middagstiden, utan att känna till något, och återvände hem lika okunnig, enär jag hela tiden varit inomhus”.
”Ja”, mumlade Maurice, ”i något tillhåll för aristokrater. Erkänn, medborgarinna, att ni, medan ni låtsas vara i behov av mitt beskydd, skrattar i mjugg åt min ofantliga dumhet”.
”Varför skulle jag göra det?”
”Ni vet ju, att en republikan tjänstgör som er beskyddare. Nåväl, denne republikan förråder sin sak, det är allt”.
”Men, medborgare”, inföll hastigt den okända, ”jag såväl som ni älskar republiken”.
"I så fall, medborgarinna, kan ni icke ha något att dölja, vom ni är en god patriot. Varifrån kommer ni?”
”Åh, monsieur, ha medlidande med mig!” svarade den okända. I detta ”monsieur” låg ett sådant uttryck av blygsamhet och mildhet, att Maurice trodde det vara framkallat av någon djupare känsla.
”Denna kvinna måtte säkerligen vara på väg hem från något kärleksmöte”, tänkte han.
Utan att veta varför, kände han sig djupt betryckt av denna tanke och gick tyst en stund.
Då de efter att stött ihop med tre à fyra patruller, som tack vare lösen läto dem passera, kommo fram till rue de la Verterie mötte de ännu en postering, vars anförare visade sig misstänksam. Maurice fann det nödvändigt att uppgiva sitt namn och sin adress.
”Gott!” sade officeren. ”Det är tillräckligt för dig. Men medborgarinnan … Vem är hon?”
”Hon är … min hustrus syster”.
Officeren lät dem passera.
”Ni är således gift, monsieur?” mumlade den okända.
”Nej, varför frågar ni det?”
”Därför att”, sade hon skrattande, ”det i så fall hade vavit bättre, om ni sagt, att jag var er hustru”.
”Madame”, sade Maurice, ”namnet hustru är en helig titel, som man icke bör använda på ett lättvindigt sätt. Jag har icke den äran att känna er”.
Nu var det den okändas tur att känna sig betryckt, och hon gick där tyst och förvirrad. Då de gått över Pont Marit, sade Maurice: ”Nu äro vi visst framme vid ert kvarter”.
”Ja, medborgare”, svarade den unga kvinnan, ”men det är just här, jag är i största behov av ert vänliga bistånd”.
”Madame”, sade Maurice, ”ni förbjuder mig att vara indiskret, och dock gör ni allt för att väcka min nyfikenhet. Skänk mig ert förtroende. Jag anser, att jag gjort mig förtjänt därav. Vill ni icke göra mig den äran att säga mig, vem jag talar med?”
”Ni talar, monsieur”, sade den okända småleende, ”med en kvinna, som ni bevarat från den största fara, hon någonsin varit utsatt för, och som står i en ständig tacksamhetsskuld till er”.
”Jag begär icke så mycket, madame. Var mindre tacksam och säg mig i stället ert namn”.
”Omöjligt!”
”Men om ni hade blivit förd till en vaktpostering, hade ni måst omtala det för första, bästa officer”.
”Nej, aldrig!” utbrast den okända.
”Men i så fall hade ni kommit i fängelse”.
”Det hade jag funnit mig i”.
”Men för närvarande är fängelset liktydigt med …”
”… schavotten. Det vet jag”.
”Och ni skulle ha föredragit schavotten?”
”Framför förräderi — ty att yppa mitt namn hade varit liktydigt med förräderi”.
”Jag hade i sanning rätt, när jag sade, att jag spelar en egendomlig roll för att vara republikan”.
”Ni spelar rollen av en ädelmodig man. Ni finner en kvinna utsatt för förolämpningar, ni fördömer henne icke, därför att hon icke är en av folket, och på det att hon icke skall bli utsatt för nya kränkningar och kanske bli ruinerade, följer ni henne till den eländiga trakt, där hon bor”.
”Ja, så vitt det angår skenet, har ni rätt, och jag hade kanske trott er, om jag aldrig hade sett ert ansikte eller hört er tala, men er skönhet och ert sätt att uttrycka er stämpla er som en förfinad kvinna, och det är just denna er förfining i motsats till er klädsel och denna eländiga trakt, som säger mig, att er frånvaro hemifrån döljer någon hemlighet. Ni tiger. Vi skola icke tala mer därom. Ha vi långt kvar till ert hem, madame?”
I samma ögonblick veko de in på rue des Fosses Saint Victor.
”Ni ser den där lilla mörka byggnaden”, sade den okända, i det hon utpekade ett hus alldeles utanför Jardin des Plantes’ murar. ”Då vi komma fram till den, måste ni lämna mig”.
”Gott, madame! Utdela era befallningar. Jag är här endast för att lyda dem”.
"Ni är ond”.
"Ond? Inte ett dyft! Och förresten — vad bryr ni er om det?”
”Jag bryr mig mycket om det, eftersom jag har ännu en ynnest att be er om”.
"Vilken är den?”
”Ett vänligt och uppriktigt adjö — en väns farväl”.
”En väns farväl! Madame, ni visar mig en stor ära. En besynnerlig vän, som icke ens känner till sin väns namn, som till och med döljer för honom, var hon bor, otvivelaktigt av fruktan att bli alltför mycket besvärad av hans sällskap”.
Den unga kvinnan sänkte huvudet och svarade ej något.
"För övrigt, madame”, fortsatte Maurice, ”om jag uppdagat en hemlighet, så har jag gjort det ofrivilligt och utan någon ansträngning från min sida att göra det”.
”Nu är jag framme, monsieur”, sade den okända. De befunno sig nu mitt emot gamla rue Saint Jacques, som kantades av höga, mörka husrader, genomskurna av gränder och prång, upptagna av fabriker och garverier, under det att några steg längre bort den lilla floden Bièvre rann.
”Här!” sade Maurice. ”Är det här, ni bor?”
”Ja”.
”Omöjligt!”
”Icke desto mindre är det så. Och nu — farväl, min tappre riddare, min ädelmodige beskyddare!”
”Adjö, madame”, svarade Maurice i smått ironisk ton. ”Men först måste ni ännu en gång försäkra mig, att ni icke utsätter er för några faror”.
”Inga som helst”.
”I så fall skall jag lämna er”. Maurice bugade sig kallt och avlägsnade sig några steg. Den okända stod kvar ett ögonblick på samma fläck.
”Jag tycker icke om att skiljas på detta sätt från er”, kände hon. ”Seså, monsieur Maurice, er hand!”
Maurice trädde fram och räckte henne handen, och då kände han, hur den unga kvinnan smög en ring på hans finger.
”Medborgarinna, vad har ni gjort? Märker ni ej, att ni hur förlorat en av era ringar?”
”Monsieur, ni gör mig orätt!”
”Jag var utan tacksamhet, icke sant, madame?”
”Jag bönfaller er, monsieur — min vän, lämna mig icke sålunda! Vad önskar ni veta? Vad begär ni?”
”Betalning — icke sant?” sade den unge mannen bittert.
”Nej”, svarade den okända med ett bedårande uttryck. ”Men förlåt mig den hemlighetsfullhet, jag är nödsakad att iakttaga gentemot er”.
Då Maurice såg, att dessa härliga ögon stodo fulla av tårar, och kände tryckningen av den mjuka hand, som vilade i hans, kände han, hur hans vrede plötsligt gav vika för beundran.
”Vad jag begär? Jo, att få återse er”.
”Omöjligt! Ytterligt omöjligt!”
”Är det ert allvar, att jag aldrig skall få återse er?”
”Aldrig!” sade den okända sorgset.
”Madame”, sade Maurice, ”ni skämtar säkert med mig”. Så höjde han sitt ädla huvud och skakade sina lockar som om han velat skaka av sig någon makt, som mot hans vilja höll honom bunden. Den okända betraktade honom med outgrundlig uppsyn. Det var uppenbart, att hon själv icke undgått den känsla, hon ingivit.
”Hör på”, sade hon efter ett ögonblicks tystnad. ”Svär vid er heder att sluta era ögon, när jag ber er göra det, och att hålla dem slutna, medan ni räknar till sextio. Kom ihåg — vid er heder!”
”Och om jag svär — vad kommer då att hända mig?”
”Det kommer att hända det, att jag visar er min tacksamhet på ett sätt, som jag lovar att aldrig upprepa mot någon annan person, även om han skulle göra mer för mig, än ni har gjort — vilket icke bleve lätt”.
”Men jag får åtminstone veta —”
”Nej. Lita på mig. Ni skall få se —”
”Jag vet sannerligen ej, madame, om ni är en ängel eller en demon”.
”Vill ni svära på det?”
”Ja, jag svär att göra, såsom ni önskar”.
”Vad som än händer, slår ni icke upp ögonen? Ni förstår — till och med om ni skulle känna ett dolkstyng?”
”Madame, ni gör mig alldeles förvirrad. Varför fordrar ni så enträget mitt hedersord?”
”Svär således, monsieur. Jag tycker, att ni icke utsätter er för någon stor fara genom att göra det”.
”Gott! Jag svär — vad som än händer”, sade Maurice och slöt ögonen. Så tvekade han. ”Låt mig se er ännu en gång — endast en gång till!”
Den unga kvinnan lyfte på kapuschongen med ett småleende, som icke var alldeles fritt från koketteri, och han såg för andra gången vid skenet från månen, som just tittade fram mellan molnen, det kolsvarta håret, de vackert välvda och tecknade ögonbrynen, som beskuggade de mandelformiga ögonen, så milda och smäktande, en utsökt formad näsa och läppar, friska och röda som koraller.
”O, ni är skön, älsklig, gudomlig!” sade Maurice.
”Slut era ögon!” sade den okända. Maurice lydde. Den unga kvinnan fattade hans händer och placerade honom i den önskade ställningen.
Helt plötsligt kände han en varm vällukt närma sig hans ansikte, läppar snudda vid hans mun och lämna kvar mellan hans läppar den omstridda ringen.
Alltsammans gick lika hastigt som tanken. Maurice erfor en känsla av nära nog smärta, så djup var den och oväntad.
Han gjorde en hastig rörelse och sträckte ut armarna framför sig.
”Er ed!” sade en röst på avstånd.
Maurice knäppte ihop händerna över ögonen för att ännu bättre kunna motstå frestelsen att bryta sin ed. Han räknade icke längre, han tänkte icke längre, utan stod där vacklande, stum, orörlig.
Ögonblicket efteråt hörde han ett buller, som av en port, som stängdes några steg ifrån honom, och sedan blev det åter tyst. Då lät han händerna falla ned och slog upp ögonen. Han såg sig omkring, likt den som just vaknat upp ur en djup sömn, och han hade kanske inbillat sig, att alltsammans varit en dröm, om han icke mellan sina läppar känt ringen, som bevisade, att det, hur otroligt den än föreföll, var en obestridlig verklighet.