Den siste chevalieren/Kapitel 02
| ← Kap 1: De enrollerade frivillige |
|
Kap 3: La Rue des Fosses Saint Victor → |
ANDRA KAPITLET.
DEN OKÄNDA.
Det låg i denna röst så mycken fruktan, uppblandad med förfining, att Maurice spratt till. Denna skälvande röst hade trängt till hans hjärta som en elektrisk stöt. Han vände sig om mot de frivillige, som nu samtalade med varandra. Förödmjukade av att ha hållits i schack av en enda man, rådgjorde de nu sinsemellan i den uppenbara avsikten olt återvinna den förlorade terrängen. De voro åtta mot en; tre voro beväpnade med gevär, de övriga med pistoler och pikar. Maurice hade endast sin sabel: det måste bli en ojämn strid. Till och med kvinnan förstod det, ty hon sänkte huvudet och suckade.
Vad Maurice beträffar, så stod han där med rynkad panna, föraktfullt krökta läppar och dragen sabel, obeslutsam, ett rov mellan en mans och en medborgares känslor — den ena uppmanande honom att beskydda kvinnan, den andra rådande honom att uppge henne. Helt plötsligt såg han vid hörnet av rue des Bons-Enfants reflexen av flera musköter och hörde de avmätta stegen av en patrull, som, då den såg folksamlingen, stannade på några stegs avstånd, varpå korpralen frågade: ”Vem där?”
”Vän”, sade Maurice. ”Avancera, Lorin!”
Den, som emottog denna order, satte sig i spetsen för sina åtta man, och kom hastigt fram.
”Är det du, Maurice?” sade korpralen. ”Åh, din don Juan! Vad gör du inte vid denna tid på dygnet?”
”Jo, jag kommer från sektionen Bröder och vänner”.
”Ja, för att hälsa på hos systrar och väninnor. Det där känner man nog till.
Hör på, min sköna,
när midnattstimman klingar,
jag skyndar till din jungfrubur …
Är det inte så?”
”Nej, min vän, du misstar dig. Jag var på väg direkt hem till mig, då jag fick se den här medborgarinnan gripas av dessa frivilliga och sprang fram och frågade, varför de ville anhålla henne”.
”Alldeles likt dig”, sade Lorin. ”Sådan är den franske kavaljeren …”
Så vände han sig till de frivilliga.
”Och varför anhöllo ni denna kvinna?” frågade den poetiske korpralen.
”Det ha vi redan omtalat för löjtnanten”, svarade anföraren. ”Därför att hon icke hade något säkerhetspass”.
”Ba!” sade Lorin. ”Det var verkligen ett svårt brott!”
”Känner du således icke till kommunens beslut?”
”Jo, men det finns en annan lag, som upphäver det”.
”Vilken då?”
”Hör på!
På Pinden och Parnassen det är bestämt av Kärleken,
Att skönhet, ungdom och grace
Utan pass må ströva kring i staden dag och natt!
Vad säger du om detta beslut, medborgare? Det är ridderligt, tycker jag”.
”Ja, men det förefaller mig icke gällande. För det första har det icke stått infört i Monitören; för det andra befinna vi oss varken på Pinden eller Parnassen, och för det tredje är medborgarinnan kanske varken ung eller skön”.
”Jag slår vad om motsatsen”, sade Lorin. ”Bevisa, att jag har rätt, medborgarinna! Lyft på din huva, på det att hela världen måtte kunna se, om du uppfyller beslutets villkor”.
”Monsieur”, sade den unga kvinnan, i det hon tryckte sig närmare intill Maurice, ”sedan ni räddat mig från era fiender, bönfaller jag er nu att bevara mig från era vänner”.
”Där se ni, hur hon gömmer sig”, sade de frivilliges ananförare. ”Enligt min åsikt är hon en aristokratspion, en nattstrykerska”.
”O, monsieur”, sade den unga kvinnan, i det hon visade ett ansikte, som strålade av ungdom, skönhet och börd, ”ser jag ut att vara, vad de säga?”
Maurice var som bländad. Han hade aldrig kunnat föreställa sig en sådan skönhet som den, han såg för ett ögonblick, men endast för ett ögonblick, ty den okända hade åter dolt sitt ansikte under huvan.
”Lorin”, viskade han, ”gör anspråk på fången, på det att du måtte kunna föra henne till din vaktpostering”.
”Gott!” sade den unge korpralen. ”Jag förstår halvkväden visa”. Så vände han sig till den okända. ”Kom med, min sköna”, sade han. ”Eftersom ni icke vill lämna bevis på att ni uppfyller beslutets villkor, måste ni följa med oss”.
”Varför skall hon följa med er?” sade de frivilliges anförare.
”Vi skola taga medborgarinnan med oss till vår vaktpostering vid Hôtel de Ville, där hon skall bli underkastad förhör”.
”Nej, nej — hon tillhör oss, och vi ämna behålla henne”, sade anföraren för den första truppen.
”Medborgare, medborgare”, sade Lorin, ”ni göra mig förargad”.
”Det är oss alldeles likgiltigt. Vi äro republikens verkliga soldater, och medan ni patrullera på gatorna, gå vi för att utgjuta vårt blod vid gränsen”.
”Tag er i akt, så att ni icke utgjuta det på vägen, medborgare, vilket mycket lätt kan hända, om ni icke visa er artigare, än ni nu göra”.
”Artigheten är en dygd, som kännetecknar aristokratien, och vi äro sansculotter”,[1] svarade de frivillige.
”Tala icke om dylikt inför madame. Hon är kanske engelska”, sade Lorin. ”Bli icke förargad över mitt antagande, vackra nattfågel”, tillade han ridderligt. ”Ni känner nog till skalderna, och en av dem säger oss, att England är ett svannäste, beläget mitt i en stor damm”.
”Ah, du förråder dig!” utbrast de frivilliges anförare. ”Du erkänner dig vara ett av Pitts kreatur, en av Englands lejda hejdukar …”
”Tig!” sade Lorin. ”Du förstår icke poesi, och därför talar jag till dig på prosa. Vi vid nationalgardet äro bra nog vänliga och tåliga kamrater men ändock barn av Paris — d. v. s. att om vi bli provocerade, slå vi till och det ganska hårt”.
”Madame”, sade Maurice, ”ni har sett, vad som hänt, och kan gissa, vad som kommer att hända. Inom fem à tio minuter kommer ett dussin män att för er skull skära strupurna av varandra. Är den sak, era försvarare omfattat, värd det blod, de komma att utgjuta?”
”Monsieur”, svarade den okända, ”jag kan endast försäkra er, att om ni kommer att tillåta, att jag blir anhållen, bli följderna ohyggliga för mig och ödesdigra för andra, och jag bönfaller er, att ni, hellre än ni överger mig, måtte genomborra mig med det vapen, ni håller i er hand, och kasta min döda kropp i Seine”.
”Madame”, svarade Maurice, ”jag tar på mig hela ansvaret”. Så släppte han den sköna okändas hand, som han höll i sina, och sade till nationalgardisterna: ”Medborgare, i min egenskap av officer, patriot och fransman befaller jag er att beskydda denna kvinna. Och, Lorin, om någon av det där packet säger ett ord, sticka ni ned dem med bajonetterna!”
”Färdigt gevär!” kommenderade Lorin.
”O, min Gud! O, min Gud!” utbrast kvinnan. ”Beskydda honom!”
De frivillige gjorde sig redo till motstånd, och en av dem avlossade sin pistol, vars kula gick genom Maurices hår.
”Bajonettanfall!” kommenderade Lorin, och i nattens mörker vidtog en scen av strid och förvirring, under vilken avlossades några skott, efterföljda av skrik, förbannelser och svordomar. De frivillige, som voro underlägsna till antalet och sämre beväpnade, voro inom några sekunder övermannade. Två av dem voro svårt skadade, och fyra andra klämdes fast mot väggen, var och en med en bajonett riktad mot sitt bröst.
”Så där ja!” sade Lorin. ”Jag hoppas, att ni nu hålla er lugna som lamm. Medborgare Maurice, jag befaller dig att föra denna kvinna till posteringen i Hôtel de Ville. Du förstår väl, att du är ansvarig för henne?”
”Ja”, sade Maurice med sänkt röst. ”Och lösen?” tillade han.
”Den skall jag genast omtala för dig. Men säg mig först, vad vi skola ta oss till med de här druckna lymlarna. Innan vi sedan skiljas, skall jag med nöje ge dig några goda råd”.
Så vände han sig till sina män, som alltjämt höllo de frivillige i schack.
”Ha ni nu fått tillräckligt?” frågade han de sistnämnde.
”Ja, girondisthund”, svarade anföraren.
”Du misstar dig, min vän”, sade Lorin lugnt. ”Vi äro bättre sansculotter än ni, eftersom vi tillhöra klubben Thermopylerna, på vilkas fosterlandskärlek jag hoppas, att ingen tvivlar. Låt dessa medborgare gå”, fortsatte han. ”De göra icke längre motstånd”.
”Det är icke desto mindre sant, att denna kvinna är misstänkt …”
”Om hon vore en misstänkt karaktär, skulle hon ha flytt under skärmytslingen, men, som du ser, har hon väntat, tills den var över”.
”Hm!” sade en av de frivillige. ”Det är sant, såsom medborgaren Thermopyles säger”.
”För resten få vi snart veta det, eftersom min vän skall följa henne till posteringen, under det att vi gå och dricka en skål för fäderneslandet”.
”Skola vi gå och dricka?” sade anföraren.
”Ja visst! Jag är mycket törstig, och jag känner till en trevlig liten drog i hörnet av rue Thomas-du-Louvre”.
”Varför sade du inte det med ens, medborgare? Det gör oss ont, att vi betvivlat din fosterlandskärlek, och låt oss nu omfamna varandra i nationens och lagens namn”.
”Ja, låt oss omfamna varandra!” sade Lorin, vilket de också gjorde med entusiasm, ty vid denna tid voro fransmännen lika angelägna om alt omfamna varandra som att hugga huvudena av varandra.
”Vänner, nu bege vi oss till hörnet av rue Thomas-du-Louvre”.
”Och vi”, sade en av de sårade i ynklig ton, ”ämna ni lämna oss kvar här?”
”Ja visst!” sade Lorin. ”Vi lämna kvar hjältarna, som kämpat mot patrioter för sitt fädernesland. Men vi skola skicka hit skottkärror efter er. Under tiden kunna ni sjunga Marseljäsen. Det kommer att förströ er”.
Så gick han fram till Maurice, som jämte den okända väntade vid hörnet av rue du Coq, medan de frivillige och natlonalgardisterna arm i arm avlägsnade sig i riktning mot Palais Egalité.
”Maurice”, sade han, ”jag lovade dig ett gott råd, och det lyder: låt övertala dig att följa med oss hellre än att kompromettera dig genom att beskydda denna unga kvinna, som visserligen är förtjusande men just av den anledningen verkar ännu mera misstänkt, ty förtjusande unga kvinnor, som nattetid stryka omkring på Paris gator —”
”Monsieur, jag bönfaller er att icke döma mig efter skenet!”
”För det första säger du monsieur, vilket är ett stort fel. Förstår du, medborgarinna?”
”Ja, naturligtvis gör jag det, medborgare. Men låt din vän utföra sin vänliga handling”.
”På vad sätt?”
”Genom att följa mig hem och beskydda mig på vägen”.
"Maurice, Maurice, tänkt dig väl för. Du kommer att kompromettera dig ohyggligt”.
”Det vet jag mycket väl”, svarade den unge mannen, ”men vad vill du, att jag skall göra? Om jag lämnar den stackars kvinnan, blir hon hejdad för vartannat steg av patruller”.
”Ja visst! Under det att jag kommer att vara trygg, om jag är i sällskap med er, monsieur — med dig, medborgare, menar jag”.
”Min käre Lorin”, sade Maurice, ”låt oss vara rättvisa. Antingen måste hon vara en god patriot eller också en aristokrat. Om hon är en aristokrat, är det ett misstag av oss att beskydda henne. Om hon är en god patriot, är det vår plikt att göra det. Min vän, vill du ge mig lösen?”
”Det vill med andra ord säga, Maurice, att du försätter mig i detta dilemma, att jag antagligen måste offra min plikt för min vän eller min vän för min plikt. Jag fruktar, att det blir min plikt, som faller offer”.
”Fatta ditt beslut fort, min vän”.
”Du kommer icke att missbruka lösen?”
”Jag lovar dig”.
”Det är icke tillräckligt. Svär det!”
”Vid vad?”
”Vid fäderneslandets altare!” Lorin tog av sig hatten och höll den med den sida, på vilken kokarden satt, vänd mot Maurice, och Maurice, som icke fann något besynnerligt däri, avlade med allvarlig uppsyn den fordrade eden vid detta improviserade altare.
”Gott!” sade Lorin. ”Lösen är Frankrike och Lutèce".”
”Medborgarinna”, sade Maurice, ”nu står jag till er tjänst. Tack, Lorin”.
”Lycklig resa”, svarade denne, i det han åter satte fäderneslandets altare på sitt huvud.
- ↑ = byxlösa, namn på de ivrigaste republikanerna.