Den siste chevalieren/Kapitel 22
| ← Kap 21: Den karminröda nejlikan |
|
Kap 23: Gudinnan Förnuft → |
TJUGUANDRA KAPITLET.
SIMON CENSORN.
När Maurice återvände till sin post i ett tillstånd av översvallande lycka, fann han Tisons hustru gråtande.
”Vad är det fatt nu, mor?” frågade Maurice.
”Allt det här gör mig ursinnig”, svarade fångvakterskan.
”Varför det?”
”Därför att det icke finns någonting annat än orättvisa för fattigt folk här i världen”.
”Men hur?”
”Ni är rik, ni är borgare, ni kommer hit endast för en dag i stöten, och man tillåter, att kvinnor komma och hälsa på er här, kvinnor som skänka österrikiskan buketter, under det att jag som ständigt måste vistas i detta duvslag, icke får tillåtelse att se min stackars Sophie”.
Maurice fattade hennes hand och smög in i den en tiofrancssedel.
”Se där, min goda kvinna, tag den där och misströsta icke. För tusan, österrikiskan kommer icke att vara i all evighet”.
”Tio francs”, sade fångvakterskan. ”Det är vänligt av er, men jag skulle mycket hellre vilja ha till och med bara en papiljott, som suttit i min dotters hår”.
Då hon sade dessa ord, hörde Simon dem, ty han kom just upp, och han såg fångvakterskan stoppa i fickan den sedel, som Maurice hade givit henne.
Vi skola omtala, vid vilket humör Simon var. Han kom från gården, där han hade stött ihop med Lorin. Nu var saken den, att det rådde avgjord antipati mellan dessa två män.
Detta hat framkallades mindre av den häftiga scen som våra läsare redan känna till, än av olikheten i ras, en ständig källa till avsky, som, hur besynnerlig den än till en början kan förefalla, dock är lätt förklarad.
Simon var ful, Lorin vacker; Simon var vulgär, Lorin den ytterliga motsatsen; Simon var en republikansk översittare, Lorin en av dessa eldiga patrioter, som offrat allt för revolutionen; och dessutom om det vid föregående tillfällen kommit till slagsmål mellan dem, kände Simon instinktivt, att sprätthökens näve skulle ha tilldelat honom ett plebejiskt straff icke mindre effektivt än Maurices.
Då Simon fick se Lorin, tvärstannade han och bleknade.
”Det är således alltjämt den här bataljonen som håller vakt?” brummade han.
”Nå, än sedan då?” sade en grenadjär, som hörde dessa ord. ”Jag tycker, att det är lika bra som någon annan”.
Simon tog upp ur fickan en blyertspenna och låtsade anteckna någonting på ett papper som var lika svart som hans händer.
”Ah!” sade Lorin. ”Du kan således skriva, Simon, eftersom du är unge Capets informator? Titta medborgare! Vid min heder, han gör anteckningar! Det är Simon censorn”.
En skrattsalva höjdes av de unga nationalgardisterna, som nästan allesammans voro män med bildning, då den ursinnige lappskomakaren tilldelades denna löjliga titel.
”Mycket bra, mycket bra”, sade han, gnisslande med tänderna och likblek av vrede. ”Det sägs, att du släppt in främlingar i tornet och detta utan kommunens samtycke. Mycket bra! Jag skall sätta upp en rapport och lämna den till municipalen”.
”Han kan åtminstone skriva”, svarade Lorin. ”Det är Maurice, Maurice med järnhanden, du vet”.
Just i samma ögonblick kommo Morand och Geneviève ut.
Då Simon fick se dem, rusade han, såsom vi sagt, in i tornet i samma ögonblick som Maurice för att trösta kvinnan Tison skänkte henne en tiofrancssedel.
Maurice ägnade ingen uppmärksamhet åt detta eländiga odjur, som han till följd av en naturlig instinkt alltid undvek, om han händelsevis mötte honom, liksom man går ur vägen för en vämjelig, giftig reptil.
”Jaså”, sade Simon till Tisons hustru, som torkade sig i ögonen med förklädet. ”Jaså, du vill då absolut bli giljotinerad, medborgarinna? Du tar pengar av municipalerna för att låta aristokrater komma in till österrikiskan?”
”Jag!” sade kvinnan Tison. ”Tig, du är tokig”.
”Detta skall med i protokollet”, sade Simon med känsla och övertygelse.
”Å seså, det är ju vänner till municipal Maurice, en av de bästa patrioter som någonsin existerat”.
”Konspiratörer, säger jag dig. För övrigt skall kommunen bli underrättad, så den får själv döma”.
”Vad för något? Tänker du ange mig, polisspion?”
”Alldeles! Såvida du inte själv gör det”.
”Vad skall jag då ange?”
”Det som hänt”.
”Men det har icke hänt någonting”.
”Var voro de där aristokraterna?”
”Där uppe — i trappan”.
”När änkan Capet gick upp på plattformen?”
”Ja”.
”Och talade de med henne?”
”De växlade två ord med henne”.
"Två ord! Och förresten finns det aristokratparfym här”.
”Det är doften av nejlikor”.
”Nejlikor! Vad för nejlikor?”
"Jo, medborgarinnan hade med sig en knippa därav, och hela platsen doftar efter dem”.
”Vilken medborgarinna?”
”Den som såg drottningen gå förbi”.
”O, saken är klar. Du säger drottningen, kvinna Tison. Detta umgänge med aristokrater blir din undergång! Ah! Vad är det jag trampar på?” fortsatte Simon i det han lutade sig ned.
”O”, sade kvinnan Tison, ”det är en blomma, en nejlika. Den måste ha fallit ur medborgarinnan Dixmers bukett, då Marie Antoinette tog en blomma ur den”.
”Tog kvinnan Capet en blomma ur medborgarinnan Dixmers bukett?” sade Simon.
”Ja, och det var jag som gav henne buketten”, sade Maurice med hög och hotfull röst, då han några ögonblick lyssnat till detta samtal, ty hans tålamod var i det närmaste uttömt.
”Mycket bra, mycket bra! Man ser vad man ser, och nan vet vad man säger”, brummade Simon, som alltjämt höll i sin hand nejlikan, som krossats under hans stora fot.
”Och jag vet också en sak, som jag nu tänker tala om för dig”, svarade Maurice. ”Den, är, att du inte alls har någonting att skaffa här i tornet, utan att din hedervärda anställning som bödel är där nere hos lille Capet, som jag för din egen skull råder dig till att icke slå i dag, eftersom jag är här och kan försvara honom”.
”Hotar du mig? Kallar du mig bödel?” utbrast Simon, i det han krossade blomman i sin hand. ”Ah! Vi skola se om det är tillåtet för dessa aristokrater — vad är det här?”
”Vad?” frågade Maurice.
”Det, jag känner i den här nejlikan? Ah! Ah!”
Maurices ögon voro stela av förvåning, då Simon drog upp ur blomkalken ett litet papper, hoprullat med den utsöktaste omsorgsfullhet, som helt konstnärligt stoppats in mitt bland bladen.
”Min Gud, vad kan detta betyda?” utbrast Maurice.
”Det få vi snart veta”, sade Simon i det han gick fram till fönstret. ”Ah! Din vän Lorin har sagt, att jag icke kan läsa. Gott! Nu få vi se”.
Lorin hade beljugit Simon, ty han kunde läsa allt slags tryck och även det som var skrivet för hand om det endast var tillräckligt stor stil.
Men skriften i den lilla biljetten var så minutiös, att Simon måste tillgripa sina glasögon. Till följd därav lade han den i fönstret, medan han företog en inventering av innehållit i sina fickor.
Men medan han var upptagen därav, öppnade medborgare Agricola dörren till förrummet som låg alldeles mitt emot det lilla fönstret, och framkallade därigenom korsdrag, som förde bort det fjäderlätta lilla papperet, så att när Simon efter ett ögonblicks efterforskningar hade upptäckt sina glasögon, satt dem på näsan och vände sig om, var hans arbete bortkastat — papperet var försvunnet.
”Här fanns ett papper!” utbrast Simon, blodröd av raseri och missräkning. ”Här fanns ett papper! Tag dig i akt, medborgare municipal, ty det skall och måste bli återfunnet!”
Och han skyndade hastigt nedför trappan, kvarlämnande Maurice i ett tillstånd av största häpnad och bestörtning.
Tio minuter senare trädde tre medlemmar av kommunen in i tornet.
Drottningen befann sig alltjämt uppe på plattformen, och det hade givits sträng tillsägelse om att hon skulle lämnas i absolut okunnighet om vad som hänt. Medlemmarna av kommunen läto föra sig till drottningen.
Det första föremål, som mötte deras blickar, var den röda nejlika, som hen alltjämt höll i sin hand. De betraktade den med överraskning, i det de gingo fram till henne.
”Ge oss denna blomma”, sade den, som förde ordet.
Drottningen, som var alldeles oförberedd på detta avbrott, spratt till och tvekade.
”Lämna ifrån er blomman, madame!” utbrast Maurice förskräckt. ”Jag ber er därom!”
Drottningen höll fram nejlikan.
Presidenten tog den och drog sig, åtföljd av sina kolleger, tillbaka in i ett angränsande rum för att undersöka den och sätta upp en rapport.
Man öppnade blomman, och den var tom.
Maurice drog ett andetag av lättnad.
”Ett ögonblick, ett ögonblick”, sade en av medlemmarna. ”Blommans hjärta är borttaget. Blomhylsan är visserligen tom, men en biljett har alldeles säkert varit innesluten i den”.
”Jag är beredd att lämna alla erforderliga upplysningar. men dessförinnan fordrar jag att bli häktad”, sade Maurice.
”Jag skall taga ditt förslag till protokollet”, sade presidenten, ”men vi vilja icke begagna oss därav. Du är känd för att vara en god patriot, medborgare Lindey”.
”Och jag går med mitt liv i borgen för de vänner, som jag varit nog oförståndig att taga med mig hit”.
”Gå inte i borgen för någon”, sade presidenten.
Från gården hördes larm och oväsen.
Det var Simon, som efter att förgäves ha letat efter den lilla biljetten nu uppsökte Santerre och för honom omtalade det försök, som gjorts att bortföra drottningen, med alla de utsmyckningar, som hans fantasi kunde förläna ett dylikt försök. Santerre fick mycket bråttom. Man letade igenom hela Temple och lät byta om vakter, till stor förtret för Lorin; som protesterade mot den förolämpning, man tillfogade hans bataljon.
”Gemena skomakare!” sade han till Simon, i det han hotade henom med sin sabel. ”Det är dig jag har att tacka för den här lilla trevligheten, men var lugn — du skall få betala för den”.
”Jag tror förr, att det blir du, som får betala alltsammans till nationen”, svarade skomakaren och gnuggade belåtet händerna.
”Medborgare Maurice”, sade Santerre, ”håll dig till kommunens disposition, ty den skall förhöra dig”.
”Jag avvaktar dina order, kommendant, men jag har redan begärt att bli häktad, och jag anhåller ännu en gång därom”.
”Vänta bara! mumlade Simon argt. ”Eftersom du är så angelägen därom, skola vi försöka reda upp den här affären åt dig”.
Och han avlägsnade sig för att uppsöka kvinnan Tison.