Den siste chevalieren/Kapitel 23
| ← Kap 22: Simon censorn |
|
Kap 24: Mor och dotter → |
TJUGUTREDJE KAPITLET.
GUDINNAN FÖRNUFT.
Man letade hela dagen på gården, i trädgården och i omglvningarna efter det lilla papper, som förorsakat all denna uppståndelse och som (det betvivlade ingen) innehöll hela komplotten.
Man förhörde drottningen efter att ha skilt henne från hennes syster och dotter, men hon svarade endast, att hon i trappan mött en ung kvinna, som bar en bukett, och att hon nöjt sig med att taga en enda blomma ur den.
Dessutom skulle hon icke ha tagit denna blomma, om icke municipal Maurice givit sitt samtycke därtill.
Hon hade ingenting mer att säga. Det var sanningen i hela dess styrka och enkelhet.
Allt detta omtalades för Maurice, när det blev hans tur att bli förhörd, och han förklarade, att drottningens vittnesmål var i full överensstämmelse med sanningen.
”Men”, sade presidenten, ”det existerade således en komplott?”
”Det är omöjligt”, sade Maurice. ”När jag var på middag hos madame Dixmer och hon omtalade, att hon aldrig hade sett fången, var det jag, som föreslog, att jag skulle skaffa henne ett tillfälle att få se fången, men det bestämdes ej något om vare sig dagen eller sättet, hur det skulle göras”.
”Men blommorna voro köpta”, sade presidenten. ”Den där buketten hade blivit iordningställd i förväg”.
”Visst inte! Det var jag själv, som köpte dessa blommor av en blomsterhandlerska, som bjöd ut dem till oss i hörnet av rue des Vieilles-Audriettes”.
”Men blomsterförsäljerskan räckte väl åtminstone fram buketten?”
”Nej, medborgare. Jag valde den själv bland tio à tolv andra buketter. Det är visserligen sant, att jag valde den vackraste”.
”Men det gavs en möjlighet att gömma brevet i blommorna under vägen till Templetornet?”
”Omöjligt, medborgare. Jag lämnade icke madame Dixmers sida ens för ett ögonblick, och: det hade tagit allra minst en halv dag att utföra denna operation på varje blomma — ty enligt Simons redogörelse måste varje blomma ha innehållit en likadan biljett”.
”Men hade icke två färdigskrivna biljetter kunnat placeras i blommorna?”
”Fången tog i min närvaro en på måfå”.
”Enligt din åsikt, medborgare Lindey, existerar det således icke alls någon komplott”.
”Jo, det måste ha existerat en komplott!” svarade Maurice." ”Och jag är icke blott den förste att tro det, utan även den förste att bekräfta det. Mina vänner voro emellertid icke inblandade i den. Men som nationen nödvändigtvis måste bli oroad, erbjuder jag mig icke desto mindre att ställa borgen genom att överlämna mig själv som fånge”.
”Visst inte”, sade Santerre. ”Hur'skulle vi kunna handla sålunda mot en så beprövad vän som du? Om du överlämnar dig som fånge för att ansvara för dina vänner, så överlämnar jag mig som fånge för att ansvara för dig. Saken är mycket enkel. Det är icke framställd någon bestämd anklagelse. Ingen kommer att få veta vad som hänt. Låt oss hädanefter handla med fördubblad vaksamhet — du i all synnerhet — och vi skola nog lyckas pejla denna sak ända till djupet och samtidigt undvika att den blir almänt känd”.
”Tack, kommendant”, sade Maurice, ”men jag svarar såsom ni skulle svara, om ni vore här i mitt ställe. Vi få icke stanna här. Vi måste ha tag i blomsterflickan”.
”Blomsterflickan är långt borta, men var fullkomligt lugn därvidlag — hon skall bli efterspanad. Vad dig beträffar, så skall du iakttaga dina vänner, medan jag här håller ögonen på fängelsekorrespondensen”.
Ingen hade tänkt på Simon, men han gjorde upp sin plan.
Han anlände mot slutet av förhöret och fick höra kommunens beslut.
”Ah, då behövs det ingenting annat än en formlig anklagelse”, sade han, ”för att göra saken klar. ”Vänta här i fem minuter, så skall jag framlägga en sådan inför er”.
”Huru lyder den?” sade presidenten.
”Den lyder”, sade Simon, ”att den modiga medborgarinnan Tison anklagar Maurice, denne aristokraternas hemlige anhängare, och en annan lika falsk patriot, en av hans vänner vid namn Lorin”.
”Tag dig i akt, Simon, din nitälskan för nationen missleder dig. Maurice Lindey och Hyacinthe Lorin äro beprövade patrioter”.
”Det kommer att visa sig inför domstolen”, svarade Simon.
”Tänk dig väl för, Simon. Detta kommer att i alla verkliga patrioters ögon bli en skandalös process”.
”Vad angår det mig om den är skandalös eller ej? Har jag något att frukta av skandalen? Vi skola åtminstone få lära känna sanningen om förrädarne”.
”Alltså håller du fast vid att vilja framlägga en anklagelse i kvinnan Tisons namn?”
”Redan i kväll skall jag anklaga dem för cordeliererna och dig också, medborgare president, om du icke med ens ger tillsägelse om att den där förrädaren Maurice skall häktas”.
”Vare det så”, sade presidenten, som i likhet med alla andra darrade inför dem som skreko högljuddast. ”Han skall bli häktad”.
Medan detta beslut fattades mot honom, hade Maurice återvänt till Temple, där följande biljett väntade honom:
”Alldenstund vår tjänstgöring blev avbruten på ett våldsamt sätt, får jag sannolikt icke se dig förrän i morgon bittida. Kom då hem och ät frukost hos mig. Under måltiden skall du få giva mig en noggrann och sanningsenlig skildring av de komplotter och sammansvärjningar, som upptäckts av Simon.
En nejlika den brottsliga är,
Så hederlige Simon svär.
Men jag upplysning söka skall,
I morgon hos en älsklig ros.
Och i morgon skall jag i min tur omtala för dig Arthémises svar på mina frågor.
Din tillgivne Lorin”.
Maurice svarade:
”Ingenting nytt, så sov i ro denna natt och frukostera utan mig i morgon ty när jag närmare begrundar dagens tilldragelser, finner jag, att jag förmodligen icke skall kunna gå härifrån förrän på middagen.
Jag skulle vilja vara en zephyr för att kunna överbringa en kyss till rosen, du talar om.
Du har min tillåtelse att vissla åt min prosa lika mycket som jag visslar åt dina verser.
Din tillgivne Maurice.
P. S. Förresten tror jag, att sammansvärjningen, när allt kommer omkring, endast var falskt alarm”.
Lorin hade verkligen marscherat bort med hela sin
bataljon vid elvatiden, till följd av skomakarens brutala
uppförande. Han tröstade sig emellertid med en vers och gick
och avlade ett besök hos Arthémise.
Arthémise blev förtjust, då hon fick se Lorin. Såsom vi redan sagt, var det ett härligt väder. Till följd därav föreslog hon att de skulle taga en promenad utefter kajen, vartill Lorin naturligtvis samtyckte.
De hade gått en bit och talat politik, varvid Lorin berättat om sitt fördrivande från Temple och förgäves sökt gissa sig till anledningen därtill, när de i närheten av rue des Barres plötsligt fingo se en blomsterflicka, som i likhet med dem kom gående på Seinens högra strand.
”Medborgare Lorin”, sade Arthémise, ”jag hoppas, att du skänker mig en bukett”.
”Två om du vill”, svarade Lorin.
De påskyndade sina steg för att hinna fatt blomsterflickan, som gick mycket fort.
Då den unga flickan kom fram till Mariebron, stannade hon, lutade sig över barriären och tömde korgens innehåll i floden.
Blommorna, som skilts åt, snurrade runt ett ögonblick i luften, under det att buketterna drogos ned av sin tyngd och föllo hastigare, så att till sist både blommor och buketter flöto på vattenytan och följde flodens lopp.
”Kors!” utbrast Arthémise, i det hon betraktade blomsterflickan, som gjorde affärer på ett sådant besynnerligt sätt. ”Man skulle kunna säga… ah… men nej… men om … ah, det var besynnerligt!”
Blomsterflickan tryckte pekfingret mot sina läppar, liksom för att bönfalla Arthémise att tiga, och försvann.
”Vem var det där?” sade Lorin. ”Känner du denna dödliga, gudinna?”
”Nej, jag inbillade mig det först — men jag har alldeles säkert misstagit mig”.
”Hon gjorde dock ett tecken åt dig”, envisades Lorin.
”Men varför är hon blomsterflicka nu på morgonen?” sade Arthémise för sig själv.
”Du erkänner således, att du känner henne, Arthémise?” sade Lorin.
”Ja”, svarade Arthémise, ”det är en blomsterflicka, som jag emellanåt handlar av”.
”I varje fall”, sade Lorin, ”har hon ett besynnerligt sätt att göra sig av med sina varor”.
Efter att ha kastat en sista blick på blommorna som redan nått fram till träbron och på nytt blivit pådrivna av flodarmen, fortsatte de sin väg fram mot la Rapée, där de ämnade äta middag på tu man hand. Denna episod glömdes för ett ögonblick, men som den var besynnerlig och ganska mystisk, gjorde den ett djupt intryck på Lorins poetiska fantasi.
Under tiden hade den anklagelse, som Tisons hustru framlagt mot Maurice och Lorin, väckt största uppståndelse på jakobinklubben, och Maurice blev i Temple underrättad av kommunen, att hans säkerhet var utsatt för fara till följd av den allmänna förtrytelsen.
Detta var liktydigt med en uppmaning till den unge municipalen att gömma sig, om han var skyldig, men Maurice, som var medveten om ett gott samvete, stannade kvar i Temple, och man fann honom på hans post då man kom för att häkta honom och samtidigt förhöra honom. Ehuru han höll fast vid sin föresats att ej utsätta sina vänner för någon fara, enär han för dem hyste det mest oinskränkta förtroende, var han icke mannen att offra sig själv under en löjlig tystnad, värdig en romanhjälte, och till följd därav fordrade han, att blomsterflickan skulle bli häktad. Klockan var fem på kvällen, då Lorin återvände hem och samtidigt fick höra talas om Maurices häktning och den begäran, han framställt.
Helt plötsligt framträdde blomsterflickan på Mariebron som en uppenbarelse för honom. Denna besynnerliga människa, som kastade sina blommor i floden; platsens läge, Arthémises halva medgivande — alla dessa fakta förenade sig till att övertyga honom om att detta var den lösning på mysteriet, som Maurice fordrade.
Han rusade ut ur sitt rum, flög snarare än sprang nedför sina fyra trappor och skyndade hem till gudinnan Förnuft som höll på att brodera guldstjärnor på en klänning av blått tyll. Det var hennes gudinnedräkt.
”Ge katten i stjärnorna, min vän”, sade Lorin. ”De ha i morse häktat Maurice, och med största sannolikhet kommer jag i kväll att dela samma öde”. ”
”Maurice häktad!”
”Ja, för tusan, det är han! Nu för tiden är ingenting vanligare än sådana tråkigheter, men de ådraga sig föga uppmärksamhet, därför att de komma i skaror, det är alltsammans. Nästan alla viktiga angelägenheter ha sitt ursprnug i småsaker. Försumma aldrig småsaker. Vem var den där blomsterflickan, vi mötte i morse, käraste?”
Arthémise ryckte till.
”Vilken blomsterflicka?”
”Hon som så hänsynslöst kastade sina blommor i floden”.
”O, min Gud”, sade Arthémise. ”Är således denna sak av en sådan vikt, att du kommer tillbaka hit för att göra mig enträgna frågor om den?”
Så allvarlig, min vän, att jag besvär dig att besvara mina frågor utan tidsspillan”.
”Kära Lorin, jag kan icke göra det”.
”Gudinna, för dig är ingenting omöjligt”.
”Min heder tvingar mig att tiga”.
"Och min heder tvingar mig att tvinga dig att tala”.
”Och varför envisas du så med den saken?”
"Varför? För tusan! På det att Maurice icke skall få halsen avskuren”.
”Milda makter! Maurice giljotinerad!” utbrast den unga kvinnan i största förfäran.
”För att nu inte tala om mig själv, ty jag säger dig, att det inte alls känns som om mitt huvud sutte säkert på mina axlar”.
”O, nej, nej!” sade Arthémise. ”Att tala skulle vara liktydigt med den stackars flickans ytterliga undergång”.
I samma ögonblick kom Lorins tjänare inrusande i rummet.
”O, medborgare!” ropade han. ”Rädda dig! Rädda dig!”
”Och varför det?” frågade Lorin.
”Därför att gendarmerna anlänt och medan de sprängde porten, klättrade jag på taket över till nästa hus och skyndade hit för att förhindra att du återvände hem”.
Arthémise utstötte ett hjärtslitande skri, ty hon älskade uppriktigt Lorin.
”Arthémise”, sade Lorin, ”sätter du verkligen en blomsterflickas liv lika högt som Maurices och din älskares? I så fall förklarar jag, att jag icke längre betraktar dig såsom gudinnan Förnuft, utan skall utropa dig såsom gudinnan Dårskap”.
”Stackars Heloise!” utbrast för detta operadansösen. ”Om jag förråder dig, är det icke mitt fel”.
”Bra, bra, kära väninna!” sade Lorin, i det han räckte Arthémise ett papper. ”Du har redan låtit mig veta hennes förnamn, var nu god och stå mig till tjänst med hennes tillnamn och adress”.
”O, skriva det! Aldrig! Aldrig!” utropade Arthémise. ”Jag vill hellre omtala det för dig”.
”Tala då om det och var förvissad om att jag icke skall glömma det”.
Och Arthémise uppgav med skälvande röst den föregivna blomsterflickans namn och adress.
”Hon heter Heloise Tison och bor n:r 24 rue des Nonandieres”.
Vid detta namn uppgav Lorin ett utrop och tog till flykten.
Han hade icke nått närmaste gathörn, då ett brev lämnades till Arthémise. Det innehöll endast några få rader.
”Icke ett ord om mig, kära väninna. Avslöjandet av mitt
namn skulle oundvikligen bli min undergång. Vänta till
i morgon. Jag lämnar i natt Paris.
Din Heloise”.
”O, min Gud!” utbrast den blivande gudinnan. ”Om jag
endast kunnat ana detta, skulle jag ha väntat till i
morgon”.
Och hon rusade fram till fönstret för att ropa tillbaka Lorin, men han hade försvunnit ur sikte.