Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

[ 64 ]

10.
Flottbron.

Sedan jag derefter tvert öfver rundhulten lagt tre till fyra plankor, kunde jag ganska väl gå omkring på [ _ ] [ _ ] [ _ ] [ 65 ]min flottbro, ehuru den icke var i stånd, att bära en större last. Jag grep mig således an på nytt, och afsågade med timmermanssågen en märsstång i trenne delar, hvilken jag slutligen efter mycket bråk fäste vid flotten. Hoppet att åtkomma allt, som var mig af nöden, uppsporrade mig till den grad, att jag uträttade långt mer, än jag under andra omständigheter skulle förmått. Min flottbro var nu tillräckligt stark, för att bära en tyngre last, och det blef nu endast fråga om, hvad jag först skulle taga, och huru jag skulle skydda min laddning, mot bränningarna vid kusten.

Mitt beslut var snart fattadt. Först och främst nedhalade jag alla lösa plankor, jag kunde komma öfver, och sedan jag derefter moget öfvervägt, hvad som vore mig nödvändigast, tog jag trenne matroskistor, hvilka jag tömde och firade ned på flottbron. Den första fyllde jag med munförråd, nemligen med bröd, ris, tre holländska ostar, fem stycken torrt kött, hvilket utgjorde ett af besättningens hufvudsakliga födoämnen, och en liten qvarlefva af europeiskt korn, hvilket blifvit medtaget för nâgra höns, som vi medfört och slagtat under vägen. Vi hade äfven inlastat något med hvete blandadt korn, men till min stora ledsnad märkte jag detta var dels skämdt, dels uppätet af råttor.

Härförutan påträffade jag flera flaskor med åtskilliga magstärkande spirituösa drycker, som tillhört kaptenen, samt åtta till nio galloner arrak, hvilka sednare jag särskildt instufvade, emedan de icke fingo rum i kistan.

Under det jag var sysselsatt härmed, märkte jag, att hafvet började stiga, ehuru det ännu var lugnt; och [ 66 ]till min stora sorg såg jag straxt derefter min på stranden qvarlemnade tröja, skjorta och väst flyta omkring på vattnet. Mina byxor, som voro af linne och öppna vid knäen, hade jag behållit på mig, tillika med strumporna, då jag sam till fartyget.

Denna tillfällighet kom mig emellertid att eftersöka några klädespersedlar. Jag hittade en tillräcklig mängd, men medtog endast hvad jag för ögonblicket behöfde; ty ännu fanns många saker om bord, till hvilka jag hade ett särdeles godt öga, såsom t. ex. verktyg af flera slag.

Först efter långvarigt sökande hittade jag på timmermannens koffert, en för mig långt nyttigare och dyrbarare fångst, än ett helt skepp fullt med guld. Jag halade ner den som den var, utan att ge mig tid att se efter dess innehåll, hvilket jag utomdess mycket väl kände till.

Nu kom ordningen till vapen och ammunition, och uti stora kajutan fann jag tvenne mycket goda jagtbössor och ett par pistoler; dessa lade jag framförallt åsido, tillika med några kruthorn, en liten påse med hagel och tvenne rostiga värjor.

Jag erinrade mig, att vi haft tre fjerdingar krut om bord, men jag visste icke, hvar man förvarat dem och fann dem först efter långvarigt sökande. En af dem hade blifvit våt, men de andra voro torra och i godt skick, hvarföre jag äfven firade ned dem, tillika med vapnen, på min flotte.

Som jag nu ansåg denna vara tillräckligt lastad, funderade jag endast på, huru jag skulle få alltsammans lyckligt i land, ty jag hade hvarken segel, styre eller åror, och den minsta vindstöt kunde således gäcka alla [ 67 ]mina beräkningar. Trenne ting upprätthöllo likväl ännu mitt mod: först och främst det lugna hafvet, för det andra den mot landet stigande floden, och för det tredje vinden, som, så svag den än var, likväl blåste mot land.

Sedan jag slutligen funnit två åror, hvilka hörde till slupen, och, utom de i kofferten inneslutna verktygen, tvänne sågar, en yxa och en hammare, begaf jag mig å väg med min dyrbara laddning. Ungefär en mil bortåt gick allt bra, så när som på att jag drefs något nedanför det ställe, der jag först kom i land. Jag slöt deraf, att här gick ström, hvarpå jag genast byggde hoppet, att finna någon hamn eller flod, der jag kunde urlasta mina effekter.

Min förmodan var grundad, ty jag varseblef snart en liten hafsvik, till hvilken floden letade sig väg. Jag försökte derför, så godt det lät sig göra, att hålla min flotte midt i strömmen; men så när som på ett hår hade jag åter lidit skeppsbrott; och hade sådant inträffat, skulle mitt hjerta säkerligen brustit.

Som jag nemligen var alldeles obekant med kusten stötte jag med ena ändan af min flottbro mot en sandbank, och då härigenom den andra ändan kom under vattnet, voro mina saker nära att bli vågornas rof.

Jag ansträngde emellertid alla mina krafter, för att hålla qvar kistorna, i det jag satte ryggen emot dem; ty hvarje bemödande att få flotten från banken skulle ha varit fruktlöst, och jag vågade utomdess icke lemna min ställning. På detta vis satt jag nu öfver en half timma, oupphörligt stödjande kistorna, hvarunder floden småningom bragte min flotte i jemnvigt.

[ 68 ]Emedan hafvet fortfor att stiga, blef jag efter en stund åter flott, hvarpå jag, med tillhjelp af en åra, sökte hinna fram till den trånga kanalen. Slutligen anlände jag till mynningen af en liten bäck, hvars vatten af hafsfloden drefs raskt uppåt mellan stränderna.

Nu började jag se mig om efter en tjenlig landningsplats; ty som jag med tiden hoppades upptäcka något förbiseglande fartyg, ville jag icke aflägsna mig för långt inåt landet, utan slå ner mina bopålar så nära kusten som möjligt.

Slutligen varseblef jag på högra stranden en undangömd vik, till hvilken jag, under stora svårigheter, styrde min flotte. Jag kom den så nära, att jag kände botten med åran och omedelbart derefter kunnat löpa in; men dervid råkade jag på nytt i fara att sätta min laddning under vatten, ty kusten var brant, nästan lodrät, och det fanns ingen landningsplats, der icke min flotte med framändan törnade mot botten, hvarigenom den andra genast sänkte sig.

Det enda jag kunde göra, var att invänta största flodhöjden. Jag nyttjade derföre en liten åra i stället för ankare, för att qvarhålla flotten och stötta den mot stranden, i närheten af en liten flack udde, som jag snart hoppades se under vatten, hvilket äfven i sjelfva verket inträffade.

Så snart jag fått en fots vatten, halade jag upp flottbron på udden, der jag fastsurrade den vid mina båda afbrutna åror, hvilka jag stötte ner i botten, å ömse sidor om flotten. Sedan detta var gjordt, nedsatte jag mig för att invänta ebben, då jag var säker, att kunna berga min laddning.

[ 69 ]Jag sysselsatte mig nu framförallt med att undersöka landet och uppsöka ett passande ställe, der jag kunde uppslå min bostad, förvara min lilla egendom och skydda den mot alla möjliga händelser. Ännu visste jag alls icke, hvar jag befann mig. Var jag på fasta landet eller på en ö; funnes der menniskor; var jag omgifven af vilda djur eller icke? Högst en mil ifrån mig låg ett mycket högt och brant berg, som sköt upp öfver flere andra, hvilkas kedja sträckte sig i nordlig riktning. Jag tog ett af mina gevär, en pistol och ett kruthorn samt vandrade, sålunda beväpnad åt berget till, för att göra mina upptäckter.

Sedan jag med ringa möda uppkommit på spetsen, började jag, till min stora bedröfvelse, inse mitt öde, eller att jag blifvit kastad på en obebodd midt i oceanen belägen ö, hvarifrån jag icke kunde se något annat land än långt aflägsna bergskedjor och tvenne andra öar, ännu mindre än den, på hvilken jag var, och hvilka lågo ungefär tre mil vesterut.

Jag öfvertygade mig på samma gång, att ön var obefolkad, och troligen hyste endast vilda djur, ehuru jag ännu icke sett till något; deremot varseblef jag en stor myckenhet af olika slag för mig obekanta foglar.

På hemvägen sköt jag en stor fogel, som hade satt sig på ett träd i skogsbrynet; minsann tror jag icke, att detta skott var det första på denna ö allt sedan skapelsen.

Jag hade knappt tryckt af, förrän en oräknelig skara foglar flög upp än alla kanter i skogen, under ett förvirradt flaxande och skrän. Jag kände icke till en enda art af dem. Den, jag hade dödat, ansåg jag tillhöra [ 70 ]falkslägtet, ty derom vittnade hans färg och näbb, ehuru klor och sporrar voro annorlunda; hans kött var illaluktande och alldeles odugligt.

För närvarande ansåg jag bäst att inskränka mig till dessa upptäckter och återvände till min flotte, hvilken jag nu började aflasta. Härunder förgick den öfriga delen af dagen.

Men hvad skulle väl bli af mig under natten, som alltmer nalkades? Hvar skulle jag luta mitt hufvnd? Jag visste det i sanning icke, och det felades mig mod att bädda mig på marken, emedan jag var rädd att bli söndersliten af rofdjur. Efteråt fick jag först tillfälle att öfvertyga mig, det min fruktan varit ogrundad.

Icke desto mindre barrikaderade jag mig så godt jag kunde med de kistor och bräder, jag fört i land, och gjorde mig ett slags hytt för följande natten. Hvaraf jag dädanefter skulle lefva, visste jag icke, men då jag sköt fogeln, hade jag emellertid tillfälle att se några djur, som liknade harar, ila inåt skogen.

Nu besinnade jag, att det ännu fattades mig flera nyttiga saker, hvilka jag borde hemta från fartyget, isynnerhet segel, tågvirke och andra flyttbara föremål. Jag beslöt derföre, att, om möjligt, företaga en ny färd dit, och som jag lätt beräknade, att första inträffande storm skulle slå fartyget i stycken, ville jag heldre åsidosätta hvarje annat arbete, till dess jag hemtat allt hvad som kunde flyttas.

Härpå gick jag till råds med mig sjelf: huruvida jag borde begagna min första flottbro eller bygga en ny; det förra syntes mig ogörligt, men jag beslöt i alla fall att, liksom förra gången, invänta ebben; detta gjorde [ 71 ]jag äfven, med den skilnad likväl, att jag klädde af mig innan jag lemnade min barrikad, och behöll endast skjortan, byxorna och skorna.

Jag begaf mig derefter om bord och hopsatte en ny flotte. Undervisad af erfarenheten med den första, gjorde jag den nya lättare och lastade den mindre, men tog det oaktadt en hel mängd nyttiga saker med mig.

Framförallt utsökte jag i timmermannens förrådsrum tre lådor med spik och nubb, en stor borr, några dussin yxor och en slipsten, hvilken var mig ytterst nödvändig.

Allt detta lade jag afsides och bifogade åtskilliga andra nyttiga föremål, i synnerhet två till tre jernstörar, två lådor med bösskulor, sju stycken musköter, en tredje jagtbössa, en liten qvantitet krut, en stor påse med hagel och en grof rulle uthamradt bly; den sistnämnda var likväl så tung, att jag icke förmådde upplyfta och hala ned den.

Utom allt detta medtog jag äfven ett märs-segel, en hängmatta, en fullständig bädd, och alla de kläder, jag kunde öfverkomma. Sålunda försedd med det nödvändigaste, begaf jag mig af och anlände lyckligt till min hamn.