Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  19. Ungdomsminnen.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

20. Mitt hushåll ökas med en papegoja och en killing.
21. Sädtjufvarne.  →


[ 145 ]

20.
Mitt hushåll ökas med en Papegoja och en Killing.

Under dessa mina betraktelser fortsatte jag helt makligt min väg. Denna sida af ön föreföll mig vida behagligare än den, jag valt till min bostad; ängarne voro förtjusande, prålade i den yppigaste grönska och voro öfversådda med de täckaste blommor.

Här varseblef jag en mängd papegojor, hvilket gaf mig lust att fånga en, för att tämja den och, om möjligt, lära den tala.

Efter mycket besvär öfverraskade jag en unge, slog ner den med en käpp ur ett träd och bar den derefter varsamt hem med mig.

Många år förflöto, innan jag lärde den tala, men slutligen kunde den likväl utsäga mitt namn. Detta [ 146 ]besvär hade jag att tacka för ett löjligt äfventyr, som väl i det hela var en småsak, men likafullt längre fram torde roa mina läsare.

Denna upptäcktsresa skänkte mig ett särdeles nöje; jag varseblef i de lägre trakterna djur, hvilka jag trodde vara harar och räfvar, ehuru de voro mycket olika de djurslag, jag ditintills sett. Jag sköt flere af dem, men försporde det oaktadt ingen lust att smaka på deras kött.

Hvarföre skulle jag också utsätta mig för en fara, då jag icke led någon brist på sunda näringsmedel, i synnerhet på getter, dufvor och sköldpaddor? Utomdess hade jag drufvor och, i förhållande till gästerna, hade således sjelfva Leadenhall icke kunnat erbjuda något läckrare bord.

Oaktadt min, i det hela bekymmersamma ställning, hade jag likväl stor orsak att vara tacksam mot Försynen; ty långt ifrån, att i och för mitt lifsuppehälle nödgas skrida till någon förtviflad utväg, gladde jag mig tvertom att ett öfverflöd, som till och med var nära nog utsökt.

Under denna färd tillryggalade jag aldrig mer än två mil om dagen; men jag gick så ofta än hit och dit och gjorde så många krokvägar, i afsigt att upptäcka något, att jag vanligtvis helt uttröttad anlände till det ställe, der jag föresatt mig att tillbringa natten.

Anländ till mitt nattqvarter, kröp jag antingen upp i ett träd eller omgaf jag mig med störar, hvilka jag stötte ner i marken ifrån ett träd till ett annat, för att rätt vara tryggad för alla vilda djur.

Då jag uppnådde hafskusten, stadfästade jag än ytterligare min tanke, att hafva valt den sämsta delen af [ 147 ]ön till min bostad, ty denna var nästan öfversådd med ett oräkneligt antal sköldpaddor, då jag deremot på min sida icke funnit mer än tre stycken under loppet af halftannat år.

Jag fann dessutom hela svärmar af åtskilliga slags foglar, af hvilka jag redan kände till några, som hade ett mycket ätbart kött. Bland de sistnämnda kände jag likväl ingen mer till namnet, än dem man kallar Pinguiner eller fetgäss. Det hade nu varit lätt för mig, att skjuta så många jag velat, men jag hushållade noga med mitt krut, och skulle långt hellre ha dödat en get, emedan det var mera kött på en sådan.

Ehuru dessa sednare djur äfven voro talrikare på denna sidan af ön, så var det likväl bra mycket svårare, att nalkas dem; ty här var landet jemnare, och de sågo mig således redan på långt håll.

Jag fann denna trakt i alla hänseenden vida behagligare än min, men det oaktadt intogs jag likväl icke af någon lust, att flytta. Jag hade en gång fått allt i ordning och kände mig hemmastadd der, hvarföre jag nu oupphörligt tyckte mig vara stadd på en resa långt från mitt fädernesland.

Sedan jag gått ungefär tolf mil i östlig riktning längs efter kusten, nedsatte jag en hög stör i marken till riktpunkt, och beslöt att vända om hem igen.

Vid min nästa utflygt, började jag genast min kosa i östlig riktning, för att komma till motsatta sidan af ön, och anländ dit, vred och vände jag mig så länge, till dess jag fått sigte på min stör. Längre fram skall jag vidare tala härom.

[ 148 ]Nu gick jag en annan väg hem, i öfvertygelsen, att jag lätteligen skulle ta mig fram hvar som helst på ön, och omöjligt kunde gå vilse till min boning.

Men jag bedrog mig; ty, sedan jag tillryggalagt två eller tre mil, kom jag ner i en vidsträckt dal, som omgafs af så höga, skogbeväxta kullar, att jag icke hade någonting annat att rätta mig efter än solen, hvars egentliga ståndpunkt jag då åtminstone borde känna.

Under det jag var nere i dalen, blef luften derjemte till min olycka mycket dimmig och höll i dermed under tre till fyra dagar.

Då jag således icke mera kunde se solen, irrade jag planlöst omkring, och blef slutligen nödsakad, att återgå till kusten samt till min stör, från hvilken jag sedan återvände samma väg jag kommit.

Under hemvägen jagade min hund en killing, som han slutligen lyckades få fatt i. Jag sprang emellertid genast fram och räddade honom ur dödens käftar, hvarefter jag kom på det infallet, att föra honom hem med mig.

Många gånger hade jag tänkt på, att fånga och uppföda några killingar, för att sedan af dem erhålla afvel, när min ammunition en gång tagit slut.

Jag flätade nu af kabelgarn, som jag alltid bar på mig, ett halsband åt det arma djuret, och ledde det sedan med mig till mitt landställe, der jag qvarlemnade och inspärrade det; ty efter en fyra veckors frånvaro, var jag särdeles angelägen att komma hem.

Det är mig nästan omöjligt, att beskrifva hur glad jag blef, då jag åter satte foten inom mitt gamla bo och fick sofva i min hängmatta. Denna lilla äfventyrliga vandring, utan en säker tillflyktsort, hade ofta [ 149 ]förekommit mig så otreflig, att jag nu fann min boning jemförelsevis vara ett riktigt palats.

Jag fick häraf ett sådant tycke för allt hvad som omgaf mig, att jag en gång för alla slog alla tankar på flyttning ur hågen.

Under hela den derpå följande veckan hvilade jag mig efter mina res-strapatser. Största delen af denna tid använde jag på förfärdigandet af en bur åt min papegoja, som redan började att icke mera bli en obetydlig varelse i min husliga krets.

Slutligen kom jag också att tänka på den stackars instängda killingen, hvarföre jag beslöt att hemta den.

Vid framkomsten fann jag den på samma ställe, der jag lemnat honom, och i sjelfva verket kunde han icke heller slippa ut; men han nästan försmäktade af hunger. Sedan han fått stilla sin värsta aptit med bladen på några grenar, som jag lade fram åt honom, band jag åter ett snöre kring halsen på honom, men han var så matt, att jag alldeles icke behöft något snöre, ty han sprang bakefter mig som en hund.

Sedan han väl fått hull på sig, blef han så tam och förtrogen med sin omgifning, att han icke mera ville lemna mig.

Regntiden var nu inne. Den 30 September firade jag åter årsdagen af min ankomst till ön med samma högtidlighet som första gången. Jag hade nu varit två år på ön, och emotsåg ännu min befrielse med lika litet hopp som under första dagen af min landstigning. Men jag tillbragte likväl hela dagen med andaktsöfningar och tackade af hela mitt hjerta Försynen för de underbara ynnestbevis, med hvilka den öfverhopat [ 150 ]mitt eremitlif, hvarförutan det skulle varit långt olyckligare.

Jag prisade äfvenledes den himmelske Fadren, för det Han nådeligen beskärt mig öfvertygelsen, att jag kunde vara lyckligare på denna ö, än i skötet af menskliga samhället och i njutningen af verldens alla fröjder.

Nu först började jag rätt inse, huru mycket lyckligare mitt nuvarande lif, äfven med dess dystra skuggsida, var, i jemförelse med det föraktliga, lättsinniga lefnadssätt, jag som yngling fört. Min sorg och glädje var icke mera densamma; mina önskningar hade fått ett helt annat mål, mina böjelser en ny riktning, och mina njutningar voro himmelsvidt skiljda från dem, jag sökte under första tiden af min landsflykt, eller egentligen under de båda sista åren.

När jag förr gick ut, att jaga eller endast för att se mig omkring, återuppvaknade hastigt qvalen öfver min belägenhet, och hjertat upphörde att slå vid blotta tanken, att jag, midt ibland dessa skogar, berg och ödemarker, icke vore annat än en för evigt af verldshafvet inspärrad fånge.

När denna tanke, ofta hastigt som ett oväder, öfverföll mig, vred jag händerna af förtviflan och gret som ett barn. Understundom öfverraskade den mig midt under arbetet, och då nedsatte jag mig genast, suckade djupt samt förblef orörlig i samma ställning under flera timmar, med blicken fästad på marken. Hade jag endast funnit ord eller tårar i min smärta, skulle den varit långt mindre häftig och upphört, sedan den utmattat mig.

[ 151 ]Nu deremot intogs mitt hjerta af helt andra tankar. Hvarje dag läste jag Guds ord och använde jag dess tröstegrunder på min närvarande belägenhet.

En morgon, då jag var särdeles bedröfvad, öppnade jag bibeln och min blick föll just på följande ställe: “Aldrig, aldrig skall jag öfvergifva dig!“ Dessa tröstande ord trodde jag dervid sagda åt mig; ty hvarföre hade jag annars funnit dem just i det ögonblick, då jag var som mest otröstlig och ansåg mig för en af Gud och manniskor öfvergifven varelse?

“Nåväl då“, sade jag till mig sjelf, “ifall Gud icke öfverger mig, hvad frågar jag då efter, om verlden gör det! Egde jag också hela verlden, men saknade Guds nåd och välsignelse, hvad kunde väl då ersätta mig en sådan förlust!“

Ifrån detta ögonblick ansåg jag mig fullkomligt öfvertygad att kunna vara vida lyckligare under mitt eremitlif, än jag någonsin skulle blifvit det verlden. Fattad af denna tanke, ville jag redan tacka Skaparen, att han förvist mig till denna ö. Men då rörde sig något inom mig, som gjorde mig tvehågsen och afhöll mig derifrån.

“Hur kan du hyckla till en sådan grad, att du vill visa dig tacksam för en belägenhet, hvarunder du endast med största möda ernår inre belåtenhet, då du fast mera i djupet af ditt hjerta vore färdig anropa himmelen, att befria dig ur densamma.“

Dervid stannade jag äfven. Ehuru jag således icke förmådde tacka Gud för min förvisning, prisade jag likväl honom af innersta hjerta, för det han öppnat mina [ 152 ]ögon och låtit mig inse det förkastliga i mitt förflutna lif, begråta mina felsteg och uppriktigt ångra desamma.

Jag öppnade och tillslöt aldrig bibeln, utan att i mitt hjerta tacka den allsmäktige, för det han ingaf mina vänner i England den tanken, att utan min vetskap och vilja medsända denna heliga bok, och för det han lät mig rädda den från fartyget.