Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  25. Äfventyrlig kringsegling af ön.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

26. Robinson och hans bordskamrater.
27. Spåret.  →


[ 191 ]

26.
Robinson och hans bordskamrater.

Jag märkte nu, att mitt krutförråd började ansenligt minskas; en förlust, den jag icke på något vis kunde ersätta. Detta gaf mig anledning till många funderingar, huru jag skulle bära mig åt, när det en gång tagit alldeles slut, d. v. s. huru jag skulle få några getter.

Jag hade visserligen under tredje året af min vistelse på ön fångat och tämt en killing, i hopp om, att äfven en gång komma öfver en bock; men detta ville icke lyckas mig, och under min väntan derpå behagade killingen bli get. Jag hade icke hjerta att slagta den, och så dog den slutligen af ålderdomssvaghet.

När detta inträffade hade jag redan tillbringat öfver tio år på ön, och, som sagdt, min ammunition var på sista upphällningen. Jag började derföre fundera på något konstgrepp att fånga getterna, och på sådant sätt få en och annan af dem lefvande i mitt våld. Jag behöfde i synnerhet en get med ungar.

I denna afsigt gjorde jag fällor, hvari de visserligen mer än en gång läto fånga sig; men som det felades mig tillräckligt starkt garn, så sleto getterna sönder fällorna, sedan de likvisst förut hållit tillgodo med betet. Nu försökte jag med fallgropar. I detta ändamål gräfde jag åtskilliga gropar på de ställen, der djuren plägade beta, och täckte dem med risqvistar. Flera gånger utströdde jag korn och ris invid groparna, utan att [ 192 ]använda fall-luckan, och såg derefter tydligt spår efter getterna.

Slutligen iordningsatte jag en afton trenne fallgropar, hvilka jag likväl morgonen derpå fann tomma, ehuru lockmaten äfven nu var uppäten. Man behöfde i sanning godt tålamod, för att icke härvid förlora det.

Icke dessmindre inrättade jag nu min fällor efter en annan method; men för att icke trötta mina läsare genom en omständlig beskrifning på dylika specialiteter, omnämner jag här endast i korthet, att jag en morgon vid undersökningen af mina gropar, fann uti den ena af dem en gammal, ofantligt stor bock, och i den andra trenne unga getter, hvaraf en hane och två honor.

Jag visste icke, huru jag skulle bära mig åt med den gamla bocken, ty han var så bångstyrig, att jag icke vågade mig ner i gropen till honom, ehuru jag gerna velat hemföra honom lefvande. Efter mycket bråk drog jag likväl slutligen upp honom ur gropen, men då slet han sig lös och flydde till skogs, liksom vansinnig af förskräckelse.

Jag visste då ännu icke, att man kunde tämja till och med ett lejon genom hunger. Hade jag qvarlemnat bocken i gropen under tre till fyra dagar, och derefter gifvit honom litet korn och vatten, skulle han ha blifvit spak och tam som en killing, ty dessa djur äro särdeles förståndiga och läraktiga, när man rätt behandlar dem. Emellertid lät jag honom springa sin kos, ty då visste jag ej bättre.

Derefter tog jag upp en i sender af de tre ungarne och band dem tillsammans vid ett snöre, hvarefter jag utan särdeles svårighet ledde dem hem till mig. I början [ 193 ]ville de icke äta, men förfördes slutligen af det goda korn, hvarpå jag inviterade dem, och blefvo småningom mer och mer spaka.

Jag insåg nu nödvändigheten för mig, att uppföda tama getter, för att jag icke skulle komma att sakna denna af mig omtyckta spis, sedan mitt krut en gång tagit slut. Derunder föll det mig likväl in, att jag måste akta mina unga getter för de vilda bockarna, på det de sjelfva icke åter skulle bli vilda. För att vinna detta ändamål måste jag kringgärda ett stycke land och göra stängslet så tätt och högt, att man hvarken inifrån eller utifrån skulle kunna hoppa öfver det.

För en ensam person var detta företag särdeles svårt, men nödvändigheten bjöd mig att utföra det. Min första omsorg bestod nu deri, att uppsöka en tjenlig plats, der djuren icke saknade bete och der det äfven var tillgång på vatten och skugga.

Den, som förstår sig på dylika inhägnader, skall finna, att det var särdeles oklokt, att på en äng eller en savann, som man säger i våra vestliga kolonier, utvälja såsom en passande plats ett flackt, öppet ställe, hvars ena ända var skuggad, och genom hvilket några rännilar här och der framslingrade sig.

En kännare skall derjemte le åt min omtanka, då jag säger honom, att jag anlade gärdesgården på sådant sätt, att den skulle fått nära två mils omkrets. Öfverdriften låg emellertid icke så mycket i det för stort tilltagna omfånget, ty om det äfven utgjort tio mil, skulle jag egt tillräcklig tid för utförandet, utan fast mer deri, att jag icke besinnade, hurusom mina getter på en så vidsträckt plats skulle bli likaså vilda, som om de [ 194 ]sprungo lösa omkring på ön, och att jag således omöjligt skulle få fatt i dem.

Min stängsel var redan påbörjad, och vid pass fyratio famnar af den färdig, då jag kom att tänka härpå. Jag höll genast upp och beslöt inskränka min hage till 250 famnars längd och 160 famnars bredd, hvilket jag med skäl ansåg tillräckligt för de getter, jag kunde behöfva; i synnerhet, som jag när som helst, kunde utvidga hagen, ifall min hjord förökade sig.

Detta förfarande var förnuftigt, och jag grep till verket med friskt mod, men behöfde ändå nära tre månader, innan jag fick gärdesgården färdig. Emellertid hade jag bundit fast tyngder kring benen på mina getter, och gifvit dem en betesplats helt nära mig, för att minska deras skygghet. Ganska ofta gick jag äfven till dem, och gaf dem litet korn eller en hand full ris, hvilket de begärligt åto ur handen.

Sedan jag väl inhägnat min hage, löste jag dem, och de voro så tama, att de följde efter mig hamn i häl och bräkte, för att få litet korn.

Härigenom uppnådde jag mitt ändamål, och efter ett års förlopp hade jag redan en hjord af tolf stycken, dels bockar, dels getter, dels killingar; och två år sednare voro de fyratiotre stycken, ehuru jag slagtat flera till mitt behof.

Längre fram omgärdade jag ännu fem andra betesmarker, och byggde här och der små fällor, i hvilka jag föste getterna, när jag ville fånga någon utaf dem, samt slutligen äfven små grindar, som ledde från den ena hagen till den andra.

[ 195 ]Jag hämtade häraf ännu en annan, större fördel; ty jag fick icke allenast så mycket getkött, jag nu kunde önska, utan äfven mjölk, hvarpå jag i början alls icke hade tänkt, men som gjorde mig en utomordentlig nytta. Snart hade jag också en mjölkkammare i ordning, ty somliga dagar fick jag ända till tre och en half kanna mjölk. Naturen, som förskaffar varelserna de för dem erforderliga näringsmedel, undervisar dem äfven om sättet att använda dem. Detta fann jag bekräftadt på mig; ty aldrig förr hade jag mjölkat en ko, långt mindre en get; aldrig hade jag sett någon göra smör eller ost, och likväl lyckades det mig, ehuru efter många fruktlösa försök, att ganska hastigt bereda båda delarne, hvarefter jag icke mera behöfde sakna dem.

Huru förbarmande förfar ej Skaparen med de varelser, han kallat i lifvet, till och med då, när de tycka sig vara försatta i den tröstlösaste belägenhet! Huru godhetsfullt lindrar Han icke vår sorg, för att vi deraf skola hemta anledning att prisa Honom, till och med ur vårt fängelses djup. Hvilket bord hade Han icke uppdukat åt mig i ödemarken, der jag i förstone varseblef endast hunger och död! Jag skulle narrat till och med en stoiker att le, ifall han fått se mig spisa middag midt ibland min lilla familj. Der herrskade jag majestätiskt, som en oinskränkt furste och herre öfver hela ön. Mina undersåtares lif och död låg i min hand; jag kunde hänga och fyrdela dem, ge eller fråntaga dem friheten. Och bland dessa mina undersåtare funnos hvarken rebeller eller rabulister!!

Likt en konung spisade jag för mig sjelf, omgifven af en svärm hungriga hofmän! Endast Poll, min [ 196 ]gunstling, hade nåden att tala mig till; min trogna hund, som nu blifvit gammal och krasslig, och tyvärr! icke funnit någon trogen följeslagerska genom lifvet, till fortplantande af hans ädla stam, satt ständigt till höger om mig; mina två katter paraderade vid hvardera ändan af bordet, snålt väntande på de bitar, min konungsliga hand litet emellan af gunst och nåd räckte dem.

Dessa båda kattor voro icke desamma, jag medtog från fartyget; ty de sednare hade längesedan afsomnat och jag hade med egen hand begrafvit dem nära intill min boning. En af dem hade likväl fått ungar, jag vet icke rätt med hvad för slags djur, af hvilka jag uppfostrade tvenne, under det de andra sprungo vilda omkring i skogen, hvaraf jag sedan hade förargelse, ty de smögo sig ofta in hos mig, och bestulo mig så oförskämdt, att jag såg mig tvungen utrota största delen af denna tjuffamilj.

De öfriga undveko slutligen mig och mitt hof, der jag lefde på en så lysande fot och icke längtade efter något annat än menskligt umgänge. Kort tid efteråt var jag likväl nära deran att få, mera sällskap än jag önskat.

Jag har redan omnämnt, att jag gerna velat ha pirogen i närheten af min vinterboning. Jag hade likväl ringa lust att derföre utsätta mig för nya faror, till följe hvaraf jag ofta bråkade min hjerna med förslager att föra den till mig; och en annan gång beslöt jag att alldeles umbära den.

Deremot hade jag mer än gärna återvandrat till den hafsudde, der jag, under min sista färd, besteg kullen, för att utforska kusten och strömmens riktning. Denna [ 197 ]önskan blef med hvarje dag allt lifligare hos mig, och slutligen bestämde jag mig för en fotvandring dit, längs efter kusten.

I händelse någon uti England hade mött en menniska med mitt utseende, och min utstyrsel, skulle den antingen blifvit förskräckt eller slagit upp ett gapskratt. Jag sjelf stannade ofta, för att betrakta mig, och kunde icke afhålla mig från ett leende, när jag föreställde mig vandra i en sådan drägt genom grefskapet Yorkshire. Läsaren kan af följande utkast göra sig ett ungefärligt begrepp om det hela!

På hufvudet bar jag en vidunderligt stor och hög getskinnsmössa, bakifrån hvilken nedföll ett slags skärm, dels för att skydda mig mot solen, dels för att hindra regnet drypa ner på halsen. Under detta himmelsstreck är det särdeles ohelsosamt att bli våt om kroppen.

Vidare bar jag en kort, likaledes af getskinn förfärdigad tröja, hvars skört hängde ner på höfterna och ett par korta benkläder, som voro öppna öfver knäet. De sistnämnde voro tagne af en gammal getabock, och de långa gråspräckliga håren föllo så tätt ner öfver vadorne, att de nära nog liknade ett par byxor.

Skor och strumpor egde jag icke, men jag hade likväl tillverkat mig ett par kuriösa persedlar, för hvilka jag icke har någon benämning; de hade en viss likhet med halfstöflor, slöto sig tätt efter vadorna och voro tillsnörda på sidorna liksom damasker; i öfrigt harmonierade de alldeles förträffligt med min förut nämnda barbariska drägt.

Omkring lifvet satt en bred gördel af torkadt getskinn, som fasthölls med ett par läderremmar. I stället [ 198 ]för svärd och dolk, har jag på ena sidan en liten såg och på den andra en yxa.

Härförutan låg öfver ena axeln ett gehäng, som likaledes var hopbundet med läderremmar och uppbar tvenne väskor af getskinn, i hvilka jag förvarade min ammunition.

På ryggen hängde en korg, öfver axeln en bössa och öfver hufvudet uppbar jag sjelf slutligen en tronhimmel, eller om läsaren så vill, en bockskinnsparaply, som likväl, med undantag af min bössa, var den nödvändigaste persedeln af hela min utstyrsel.