Det går an/Förord

Förord.

[ förord ] Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och hindrar oss att tydligt se de gestalter, som derinnanföre vinka oss. Jag tror det. Floret är icke alldeles genomskinligt, på flere ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck, än på andra: så mycket mindre kan det genomskådas der. Det vore lågt, om vi i så stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss kunna med visshet uttala hvad som lefver innanför slöjan i en ännu ofödd tid, och som Gud icke förgäfves skymt till hälften; men det är oss nödvändigt, likväl, och menniskan värdigt, att om den stråt, som vi sjelfve och våra barn hafva att gå, ana så mycket, som behöfves för att träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande, kan och får ingen veta; men det allmänna — sjelfva stråten hvarthän — utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till hälften en afundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men döljer partierna vid vägens sida. Dem få vi dock mer och mer skönja, allt som vi skynda framåt.

[ förord ] Menniskan måste ändock en gång lära känna sig sjelf, det kan icke hjelpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan icke tro annat. Hvad har då varit gagnet af tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i sjelfva sina grundvalar. Hvad hafva de enskilde skördat för frukt af det oupphörliga hyckleri, hvartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo, frukten har blifvit verklig osedlighet med titel af moralitet: och en annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel af lycka.

Det är klart, att hvad vi här tala om, måste angå de så allmänt i fråga komna tidens problemer, eller något af dem. Det är dessa ämnen, som man kan uppskjuta, men icke undvika. Det är en klass af saker, som alla menniskor tänka på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa anskrifven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett af fröen till mensklighetens räddning i sedligt afseende; och historien kan endast uppvisa ganska få exempel på, att icke menniskornas lärare, i massa tagne, i alla tider flytt hvad som länder till hjelp, afskytt räddningsmedlen, benämnt räddningen sjelf undergång, och till bistånd deremot uppkallat allt ondt, som stått till buds, helgande det genom namn af godt. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda, hjelpa och förbättra själen, ropa de lika oupphörligen, att tiden är jordiskt stämd: de se icke, att deras egna för sedlighet gjorda inrättningar föra till verkliga laster, eller åtminstone ej hindra dem. Vi rå icke för, att detta är ett faktum: afsigterna må vara hvilka som helst. Vi smäda ingen; vi önska välsignelse öfver alla.

Men hvad de ämnen angår, som ligga för tidehvarfvet att komma, så må man gråta om man vill, men hindra dem kan man icke. Mensklighetens och sedernas småningom skeende räddning kan icke undvikas.

Man kan väl säga, att menniskorna nu falla ned öfver de »materiella intressena» och gå att blifva allt mer kroppsliga; man kan säga det, så länge man icke inser, att det just är själarne, som vår tid i sjelfva verket mest af allt arbetar för. Det är räddningen af det sköna och oskyldiga i grunden af vår ande: det är upplifvandet af det i sanning goda, af det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret af det enda på jorden, som för menniskan eger värde, eller bör ega det: om en i årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt? ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock ega någon skymt af himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att vi önska oss, efter han sjelf skapat den. Men denna skymt af himmel hafva [ förord ]menniskorna jagat bort ifrån sig, och jaga den ännu så mycket de förmå; ty de anse nödvändigast af allt att göra sig olyckliga i stort. Icke olyckliga i smått: tvertom utgå nästan alla institutioner på, att hjelpa i det lilla, att försäkra oss egandet af det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinna sitt mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren omöjlighet. Detta besynnerliga sträfvande har till sin första orsak något visst aktningsvärdt; men till sina följder hotar det att upplösa menskligheten och att, jemte lyckan, äfven fördrifva all moral. Hvad kan det då vara för ett till afsigten aktningsvärdt, som till sina följder blir så förfärligt? Jo, genom misskännande af hvad sed och lycka i sig sjelfva, det är, enligt menniskans sanna natur äro, har man trott sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap med personlighetens förstörande: det vill säga hos en menniska, hvars alla former, såsom individ, sönderkrossades och upphäfdes. Man har trott det sedliga ligga i det blott och bart allmänna, hvilket man derföre kallat det rena. Man har icke sett, att af all personlighets enskildhet är allenast det förkastligt, som är emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskildt hos den, långt ifrån att böra förjagas, är sjelfva det ena vilkoret för personen att vara hvad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda välmening vid det resultat, att goda seder icke uppspira på jorden, oaktadt krossandet och förkränkandet af det enskilda. Äfven genom afgrunder af qval nås ingen rätt moralitet. Är då vinnandet af ren sed en för menniskan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan, måste sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är menniskans högsta problem att finna harmonien emellan verklig, ren sed och verklig, ren lycka i stort. Kunna till någon tid eller för något särdeles fall icke begge förenas, utan endera måste tills vidare åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke dö vi och blifva martyrer. Men att sträfva till vinnande af begge harmoni, måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt, eller smått; att lida hvad som icke för det rätta behöfves, är en oriktig martyrdom, feg ibland menniskor och fördömlig inför Gud. Det christna samhället får icke längre häfta i de hedniska ideerna om hämnd och yttre offer, som till intet i grunden tjena, och hvarpå Christus gjort ett slut: allenast vi följde honom.

Hvad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi hvarken kunna eller ens önska ännu, att se afhandlingar öfver dessa ämnen. Man bedrar sig, om man tror, att vetenskapliga systemer, som till något skola tjena, kunna på förhand skrifvas i allt. Man måste först lära känna menniskorna sjelfva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste [ förord ]suckar, och äfven icke förakta att begripa deras glädjetårar. Det är, med få ord, trogna berättelser, taflor ur lifvet, som vi behöfva: exempel, insamlingar, rön. Vi må öfver rönen göra hvilka betraktelser som helst: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men äro rönen dock verkliga, så utgöra de, oaktadt hvilken egenhet som helst, just de nödiga för-grunderna, de oundgängliga vilkoren för en rätt kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att afhandla, man kan först då säga hvad som verkligen blir att ogilla; och hvad, åter, bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om menniskan, må filosofien komma, för att fullständigt och åt alla sina håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända, att filosoferne och lagstiftarne följt denna ordning i alla tider; men det är historiskt osant. Någre högst få (och de till största delen i äldsta tider) hafva ur lifvet sjelf, såsom källa, hemtat kännedomen om menniskan, och derefter skrifvit. Men filosofer till tusental hafva sedan, under kammarstudium och blott genom läsning af hvad andre upptecknat, kommit till slutsattser och bildat systemer, ganska minnesvärda för att begripa filosofernes egna biografi och eremitiska tankegångar, men verkliga plågoris och ett andeligt förderf för menskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i samhället. Vi skola djupt vörda, vi skola i stoftet nedfalla för filosofien, när hon en gång blir.

Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis icke allt möjligt händt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del ensam tjena till grundval för någon afhandling, hvilken alltid bör fylla anspråket på fullständig uppfattning af sitt föresatta mål. Men det skulle fägna mig, om denna händelse af läsaren icke anses alltför ringa, och icke menniskorna, som rönt den, alltför obetydliga. Hvad de säga hvarandra och hvad de göra, betyder verkligen, åtminstone i första handen, ingenting annat, än att de säga det åt hvarandra, och handla så: deruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tafla ur lifvet. Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör afhandlingen. Huruvida, således, hvad de tala och göra eger tillämplighet för någon annan — det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffa här vårt tidehvarfs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig Mimosa, hvars lättretliga nerver rysa och hastigt sammandraga sig kring blomkronan för hvarje hand, nog djerf, kall och ohemul, att vilja med sjelfva fingrarne åtkomma så kyska blad. Hon älskar att förstås, men icke att beröras.