Det går an/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

Första kapitlet.
Kap. 2  →


[ 13 ]

FÖRSTA KAPITLET.


»Ett intagande och märkvärdigt mellanting!
Landtflicka icke, Bondflicka alls icke — men icke
heller riktigt af bättre klass.»



En skön thorsdagsmorgon i julii månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm och skyndade utför backen emellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Alla hastade till Yngve Frey, lupo in öfver landgången med snabbhet, ty tiden till afresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade »fremmande från bord!»

De fremmande togo derföre ett kortvulet afsked af sina bortresande vänner och återgingo på stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.

»Förgäfves! det är för sent, min fru!» muttrade en och annan resande skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på Riddarholmsstranden, och med näsdukshviftningar och häftiga åtbörder gaf tillkänna, att hon var en [ 14-15 ]passagerare, som borde med. Ingen slup fans tillreds vid landet, och ångbåten sjelf var kommen midt för Owens, ja, sköt pilsnabb förbi Garnisonssjukhuset.

Dock väckte det en viss, ehuru hastigt öfvergående rörelse hos de resande, då de hörde ett par halfva utrop: »Moster! Moster!» ifrån en ung passagererska på fördäcket, hvilken tycktes för skam skull icke vilja ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hafva blifvit skild ifrån en sin slägting, troligen ett påräknadt och för henne angeläget resesällskap.

Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som köpt biljetter till salong och akterdäck, fråga ej särdeles efter hvad som händer pöbeln derframme på fördäcket och vid skansen. De »bättre» resande utgjordes denna gång af äldre herrar, nästan allesammans med ledsamma ansigten. De åtföljdes af fruar och barn, icke just af allra yngsta slaget, men i den gängliga åldern, då naiveteten förgått och ännu icke efterträdts af känsla och förnuft. Alla sådana menniskor äro högst egoistiska, och det af begripliga skäl. De der väl uppfostrade barnen äro vanligen så ur stånd att hjelpa sig sjelfve, att de i hvarje ögonblick ropa på hjelp: än har kängbandet lossnat, än en handske fallit i sjön, än äro de hungriga, än törstiga, och hela verlden står för dem i olag. Deras mödrar hafva således mycket besvär, utom all möda de måste göra sig med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga ångbåtstrapporna; och familjefäderne slutligen, de söka väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men äfven detta tyckes knappt förslå. De kunna ej egna mycken uppmärksamhet åt andra, emedan de hafva nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina barn; och framför allt måste de med stor omtanke öfverlägga, hvad de må våga förtära om bord, för att icke bli alldeles kaput: allt af den naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man ständigt åtkomlig för hvad som helst, och mår gerna illa både af hvad man äter och hvad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu lemningar af choleran i minnet. Icke underligt då, att hvar och en blott tänkte på sig sjelf, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle hafva anstått en romersk senator, öfverlade, begrundade, rådslog och slutligen, så vidt möjligt var, afgjorde planen för sin mat och öfriga vigtiga omständigheter under resan.

Om ibland salongspassagerarne befunnits någon mansperson af yngre och ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det stackars fruntimret på fördäcket, som blifvit skildt ifrån [ 16-17 ]sin moster; åtminstone hade han utgrundat, huru hon såg ut och frågat hennes namn.

Denna gång egde ibland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik mansperson rum. Men ibland fördäckspassagerarne befann sig en lång och vacker underofficer — ja, utan förbehåll sagdt, en Sergeant — som, antingen af penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa icke frågat efter att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock med en och annan af salongsfamiljernas medlemmar. Han afvisades icke af dem; ty hans mustascher voro mörka, uppböjda och nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att icke misshaga fruarne; och en viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest förnäme och stele herrar-fäderne tilläto sig gå in i samtal med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att ej stanna inom underofficers-graden, utan med tiden beträda, om ej en kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.

Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblifvit henne, som skilts från sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid afresan stått i en liten nätt fruntimmershatt af hvit kambrick, men efter en stund låtit hatten försvinna af hufvudet, visande sig i stället nu med en silkes-schalett öfver hjessan, såsom »jungfrur» bruka. Frågades alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i hvilketdera fallet, huru kom det sig, att hon bytt om hufvudbonad?

Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvisligen hörde, och han öfvergaf allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig förefaller, sade han till sig sjelf, att denna vackra flicka är mamsell — från någon landsort troligen — och befinner sig på väg att fara hem, åtföljd och skyddad af en äldre slägting, men som af sin kaffekopp hindrades att i tid nedhinna till ångbåten. Då detta mötte, bortlägger flickan hastigt utseendet af mamsell, genom hattens aftagande, så att hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med de öfriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, hvarefter hon som sådan kan resa fram, hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan moster.

Grundligt tänkt, eller icke, fästade sig likväl sergeanten vid detta lilla uppträde. Det förekom honom alltid oafgjordt, om flickan vore bättre eller sämre folk i sig sjelf; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin mörkblå kapott. Den stora silkesduk af fint, ljusrödt, chairt, nära hvitt sidentyg, med några smala gröna ränder här och der, hvilken hon knutit under hakan, och öfver sin kam i nacken [ 18-19 ]smakfullt ordnat till huckle — eller, som det fordom kunde hafva hetat, slöja — behagade sergeanten, och kom honom icke att längta tillbaka efter kambrickshatten. Han gick ned till kaptenen, för att hemta upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på passagerarelistan, befans hon heta Sara Videbeck, och vara glasmästardotter ifrån Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig deraf, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan medföra, och att hon egt ordningssinne nog, att åt kaptenen under resan aflemna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.

Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen — märk matsalongen! — det är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de af tillräckligt mod och hurtigt utseende, få intränga vid matstunderna. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt blifva det, ifall man reqvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här: En glasmästardotter ifrån Lidköping — det är en småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, ja. En borgardotter, dock af ringaste borgarklassen. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke — men icke heller riktigt af bättre klass. Hvad skall en sådan egentligen anses för? hvad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt se — tag hit en biffstek!

Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig sjelf: Minsann, för tusan fan, det är just som jag. Hvad är par exemple jag för en? Icke soldat. Icke officer. Icke sämre folk, och icke riktigt bättre heller. Låt mig se — djefvulen — tag hit porter!

Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, spottade djupt in i venstra salongshörnet och betalade sin frukost. Hm! tänkte han, Sara — Vid— Vid— har ingenting ätit på morgonen. Jag har lust gå upp på däck och märka till, om hon kan talas vid, eller bjudas? om hon par exemple kan dricka? — Sergeantens tankegångar (nu, som förut, litet irrande) slöto sig icke heller denna gång, utan upplöstes i en paus. Stöflorna besågos och funnos blanka, tschakot'en renborstad och galant. Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga »slanka» krigaren snart åter på däck, såg sig om och tog sigte på fartygels förstäf.

Det första hans ögon der föllo på, var en samling dalkullor, stående framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland hvilka ett chairt hufvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga machinister. Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna [ 20-21 ]utbjuda tagelringar, svarta, hvita, gröna, röda, med namn och minnesord konstigt inlindade. De ville att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna voro barska och prutade. Henne, med chaira hucklet, hörde sergeanten icke just pruta, men han såg henne med mycken noggrannhet välja ibland tagelringarne och slutligen fästa sig vid en slät, svart och hvit, utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det chaira hufvudet nickade bifall, hvarpå en liten börs — en pung, stickad af grönt silke — upptogs ur kapotten, och ett silfvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ofvanpå handsken, couleur de lilas. Silfvermyntet var af Sveriges minsta sort, 12 skilling. »Kan du gifva mig tillbakars 6 skilling på denna härne?» sade en angenäm röst, med en vestgöta-brytning af det vackrare slaget, och en liten skorrning på r. »Sex skilling i löst?» inföll dalkullan, »ack, söta jungfru, det har jag visst inte, men köp så gerna två ringar af mig, så går det jemt till 12 skilling. Köp! köp!»

Ne-nej men! hördes ifrån det nätta hufvudet. Sergeanten, som stod bakom och blott såg nacken, hade ej annat märke på att svaret kom ifrån henne, än att hufvudet litet böjdes framåt.

Sergeanten steg nu muntert fram och sade: »Tillåt, mamsell Vid— (han hejdade sig) — tillåt, hm, att jag köper de der två tagelringarne af den stackars dalkullan.» Han lade en tolfskilling i dalkullans hand och tog utan vidare omständigheter de begge svart-och-hvita ringarne, som kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den chaira såg litet förundrad upp på militären. Men han, icke brydd, tog genast den ena ringen, som hon förut hade valt, gaf henne den och sade: »Var det icke denna, som mamsell Sar— hm — var det icke just den här, som behagades? var så god, tag och behåll den. Jag sjelf behåller den andra.»

Flickan såg på honom med — såsom han tyckte — ganska vackra ögon. Ringen, som han sträckte henne, tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att hon skulle sätta den på fingret, hvilket hon sjelf ärnat den åt, märkte han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och släppte ringen i sjön.

»Prosit sergeant!» sade han till sig, då han varseblef denna rörelse. »Det vill så mycket säga, som att jag är ordentligt afbiten. Bravo junker! hvarföre skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill vara okänd? Man kallar en sådan Du, snarare, om så skall vara: och hvarföre bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock, Albert!»

Han gick till den motsatta relingen och kastade den andra tagelringen, som han redan satt på sitt [ 22-23 ]eget finger, äfven i sjön. Dervid spottade han på salutkanonen, som låg här nära vid. Så spatserade han ett slag öfver däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket, ville det sig, att han kom midt emot den chaira okända, som stod och såg på machineriets rörelse.

»Ser du,» sade han och höll fram sina händer, »jag har också kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.»

Först ett skarpt mätande ifrån topp till tå, straxt derefter likväl ett knappt märkbart, men ganska godt leende, en fint sprittande mine, som genast försvann, utgjorde hennes svar. »Är ringen i sjön? åh då!» tillade hon.

»Jag hoppas en gädda har redan slukat honom,» sade sergeanten.

»Min tog en stor aborre.»

»När nu» — återtog sergeanten och böjde hufvudet — »gäddan slukar aborren, som jag hoppas snart sker, så komma ändock de begge ringarne att ligga — under samma — hjerta!» Det sista uthviskades med en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig tvert bort utan att svara, och blandade sig med de öfriga jungfrurna.

»Prosit junker!» sade han till sig sjelf. »Afbiten på ny stat! och hvarföre tala om hjerta? och på däck! Men ett fägnar mig; hon misstyckte icke, att jag vågade ett du till henne. Fördenskull och alltså, alldrig mamsell mera!»

Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, den han ock påtände, kom ånyo upp, satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, drog långa rökmoln ur cigarren och såg superb ut.

Han märkte den behagliga glasmästardoltern flere gånger gå sig liknöjdt förbi, stundom jemkande på den chaira silkesknuten under hakan och fingrande de gentila halsduksspetsarne, som föllo ned öfver bröstet. Hon talade lifligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.

Cigarren, likt mycket annat i verlden, tog slut. Sergeanten kastade den lilla stumpen, hvari ännu eld satt qvar, bort ifrån sig, med afsigt att få honom i sjön. Men stumpen var så lätt, att han blott hann ett stycke fram på däcket, låg der och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste blanka känga på sig, och trampade ut honom, så att han slocknade tvert. Sergeanten höjde sina ögon ifrån foten upp till personen, och såg den obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp ifrån sin koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: »Tack, söta jungfru! min cigarr förtjenade väl icke att röras af jungfruns fot — men —»

[ 24-25 ]En kall och afvisande mine var svaret; hon vände honom ryggen och gick.

»Så må fan ta henne!» — med den tanken hoppade sergeanten rodnande och förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det mörkaste hörn, passande för sömn eller betraktelser. »Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru: det fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg!»

Han var icke ensam i salongen; han talade derföre hvarken högt eller halfhögt. För att dock hastigt visa både sig sjelf och de öfriga sitt mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan : »smörgås med salt kött på! och det genast!»

Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka. »Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt bröd?»

Lydig och beskedlig gick hon med brickan tillbaks och satte af sina knäckebröds-smörgåsar[1] vid skänken.

»Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.»

Glaset slogs uti och sattes på brickan, jemte en ny smörgås på ett helt franskt bröd.

»Är jag gjord att gapa öfver ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har man det vettet att klyfva franska bröd och breda smör på hvardera halfvan.»

Skänkjungfrun gick åter tillbaks, tog en knif och började klyfva smörgåsen.

»Jag ber — satans — var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyf det, och bred smör på hvardera insidan, var så god. Der sitter ju smör ren på utsidan? Tag ett nytt bröd! Hvad man får vänta! Anfäkta — kasta bort alltihop, jag är icke hungrig.»

Mamsellen vid skänken mumlade litet hvasst om förnäma resande. Detta tyckte sergeanten icke så alldeles illa om, gick fram och betalade smörgåsarne. »Jag har beställt dem,» sade han, »se här pengar.»

Man är orolig i magen — ja ja men! yttrades af en svartklädd passagerare. Sergeanten vände sig om, såg kragar och igenkände det bleka, men [ 26-27 ]skinande ansigtet med de begge ljusblå, trinda fågelögonen på kyrkoherden i Ulricehamn.

»Aha, ödmjuka tjenare! det är ju herr kyrkoherden Su— —stadd utan tvifvel på nedresa?»

Ja ja men.

»Jag far ock till Vestergötland, men det betyder icke hem för mig, utan bort,» sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men betalade smörgås på hela brödet, gapande öfver densamma hurtigt.

Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre neder. Jag skall till Ulricehamn.

»Ja, och —» (sergeanten tömde sitt hautbrions-glas, som stått och väntat på brickan).

Så länge en har helsan, är det helsosamt att så der fara fram och åter, anmärkte kyrkoherden.

»Åh, det går, ja» — (sergeanten sväljde nu det sista af sin beställning).

Lemnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?

»Jag har tre månaders permission. Får jag lof att bjuda ett glas, herr kyrkoherde? hvad befalls? porter? eller portvin?»

Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito portvin! eller porter!

Sergeanten befallde fram beggedera, och kyrkoherden, ur stånd att afgöra företrädet, drack ur begge två; slutande med den varmaste och gästfriaste inbjudning till den unga militären, att påhelsa Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.

Sergeanten bugade sig, betalade det reqvirerade och sprang ånyo upp på däck, med muntrade sinnen.

När han såg sig om på kusterna, förbi hvilka ångbåten strök, märkte han den nu vara nära att anlöpa Strengnäs. Den stora domkyrkan synes för segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn beherrskar Södermanlands-nejderna vidt och bredt. Först då man kommer närmare, upptäcker man en skara små röda trädhus, osymmetriskt hopade under kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasii- och skolhuset gör genom sin höjd ett afbrott ifrån de öfriga liderformiga rucklen. När man slutligen anländer till den gamla söndriga bron[2] och stannar, så säger man till sig sjelf: »detta är Strengnäs.»



  1. Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder på en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan billigt påminnes om att göra den af franskt bröd, tar till ett helt sådant, utan att klyfva det, utgör ett talande bevis på beskedligheten hos restaurateurer och -tricer, att låta okunniga flickor långt bort ifrån landsorten äfven någon gång få försöka sig. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må då hvar och en bemanna sig och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom här!
  2. Af detta ställe och några andra litet längre fram i manuskriptet, märker man, att händelsen tilldragit sig för några år tillbaka. Ty nu sker landningen vid Strengnäs midt framför en reel gata, som förer gerad till torget, och vid en ståtlig landbrygga. Men för några år sedan är det ganska säkert, att man lade till något längre bort, just vid den trasiga bro, som här beskrifves, ofvanför hvilken genast backarne och Strengnäs-labyrinten möta den anlände.