Det går an/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 1
Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

Andra kapitlet.
Kap. 3  →


[ 28-29 ]

ANDRA KAPITLET.


Här är icke tecken till förnämt: hvarken af
den högadliga riddarhussorten, ej heller af det
penning-adliga hos ett rikt och stolt borgerskap,
ej heller af det ur-förnäma, som finnes hos den
sjelfständiga delen af bondeståndet.




Passagerare, som titta upp ifrån landningsbryggan, hafva icke en hamn, en plats framför sig, ej heller en reel gata, utan en backe; och de flesta husen äro oartiga nog att vända gaflarne åt en. Icke desto mindre och emedan ångbåten dröjer kanske en half timme, går man i land. Man mötes väl icke här, som i Södertelje, af kringlor; dock, om man klifver försigtigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig före och icke stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man med lifvet komma upp till staden.

Detta var hvad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han nemligen stod på fördäck och såg landgången utläggas, märkte han ett litet stycke ifrån sig det chaira hufvudet med tindrande ögon se upp emot den lilla staden. Hastigt rann honom sjelf frimodighet in; han beslöt undvika alla de der farliga orden, jungfru, mamsell, och öfver hufvud hvarje titel.

»Ett ord!» sade han, vändande sig otvunget till henne: »ett ord! vi gå i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skola langa in ved och hafva annat krångel för sig. Nere i matsalongen är ock ruskigt: det är obehagligt att äta der för — hm — jag vet här uppe i Strengnäs ett mycket hyggligt och bra ställe. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter en så lång fasta?»

Hon lät honom utan omständigheter taga sig under armen, gick öfver landgången, slöt sig nära till honom på den äfventyrliga bron; och — nu stodo de i Strengnäs.

»Hvad jag tycker om den här lilla staden,» sade hon otvunget och kastade omkring sig glada blickar. »Det är helt annat än Stockholm!»

När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte sergeanten.

»Se — se» fortfor hon. »Ack, jag andas — men — åja — ja — jojo — Lidköping är ändå vackrare.»

Den unga militären, förtjust öfver att i hast och nästan emot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam menniska, började sjelf finna Strengnäs ganska trefligt. I sjelfva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller gator, som slingra sig öfver backar. Den sturska rakheten synes icke till i detta samhälle. De små husen äro gamla, vänliga; och man finner dem snart icke blott hafva [ 30-31 ]gaflar, utan äfven långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, der man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken till förnämt, hvarken af den högadliga riddarhus-sorten, ej heller af det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller af det urförnäma, som finnes hos den sjelfständiga delen af bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga af anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.

Klart är, att härmed förstås allenast det Strengnäs, som möter den ifrån sjön uppstigande passageraren, och omgifver honom innan han kommer så långt, som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i hvars grannskap biskopshuset och några till antyda en högre verld. Men sergeanten, med sin glasmästar-flicka under armen, hade ännu icke gått åt höjderna. De hade icke en gång gått till torget. De hade, till följd af hennes utrop om det lilla huset med hvita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strengnäs-labyrint af små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa, som ifrån sjelfva gatan ledde utföre ned till en gård. Öfver gården trädde de till husets port. »Här,» hviskade sergeanten, »bor den rika färgaren, som tillika håller en artig och propre restauration. Vi skola få se huru snyggt de hafva.» Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade, att Lidköping var ännu vackrare.

De stego öfver farstuqvisten och kommo inne i huset uppför en trappa ånyo, hvilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram till en snygg och gladlynt person, som innanför disken torkade tallrickar. Låt oss fa ett af smårummen här — det der till höger — eller det der till venster — lika godt — och frukost. Hvad fins?

»Hallon och grädde.»

Något stadigare?

»Stekta morkullor — färsk lax —»

Låt så vara; men låt det gå fort. Och (hviskade sergeanten, i det han förde in sin bekantskap i det venstra smårummet, men i dörren fortfor att tala till menniskan med tallrickarne) — ett par glas körsbärsvin!

När de begge trädt in i det lilla rummet, och för treflighetens skull — i fall flere skulle inkomma i salstugan — stängt dörren, tog Sara Videbeck af sig silkesschaletten och visade ett hufvud, prydt med mörkbrunt, glänsande hår, väl benadt, utan löslockar vid tinningarne (sergeanten påminde sig, att de försvunnit med detsamma som kambrickshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande bakom [ 32-33 ]hvardera örat. Äfven handskarne — couleur de lilas — afdrog hon och blottade tvenne små hvita, fylliga händer, som aldrig tycktes hafva sysselsatt sig med groft arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet breda, försedda med fingrar, som, ehuru innerligt behagliga och prydda med små gropar upptill i lederna, dock voro en smula tjocka af sig. Att dessa fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vändt om blad i fina böcker (hvartill fordras smala, smidiga fingerändar), det tog sergeanten för afgjordt; ännu säkrare var, att de aldrig fört spadan, mockat, bultat kok eller dylikt; deremot lemnade han osagdt, huruvida de icke i sina dar knådat kitt, ty kitt gör hvitt och mjukt skinn. Så pass om händerna. Personen i öfrigt var annars alls icke kort eller trind, utan ganska smal och snarare litet långväxt.

Flickan satt icke förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt af en liten lavendelqvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den emellan händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för att ej vara sysslolös, bröt af ett blad geranium och gjorde dermed för sin del på samma sätt.

»Ett vackert och just ett nätt rum!» utbröt hon. »Ja, och se en så galant dragkista? Är det valnöt, tro, eller ek? nej, det är visst poleradt päronträd — kan det vara apel?»

Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde häruppå icke gifva besked. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! men det är nu aflagdt; bör vara mahognyram.

»Mahognyram? Åh då! jag vet hvad som är bättre: att göra sjelfva ramen kring spegeln af glas med! af smalt, klart kronglas, strimlor, som blifvit öfver sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och lägger måladt papper under: det blir vackra ramar. Se nu, då är det så, att man speglar sig i sjelfva spegeln, men på ramen ser man för sitt nöje skull, och man kan lägga hvad slags papper man vill inunder; det kan bli riktigt täckt. Har — har — har — icke sett det?»

Hon syntes härvid i litet bryderi hvad hon skulle kalla honom. Men just nu inkom det beställda: en mjellhvit, ehuru icke fin serviette lades på bordet, och derofvanpå sattes nytorkade tallrickar.

»Men tänk om de resa ifrån oss med ångbåten?»

Å nej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[1]; och sedan skottet afbrunnit, hinna vi alltid ned till stranden.

[ 34-35 ]Hon, som inburit anrättningen, var nu åter utgången, och dörren stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: »Skål på resan!»

Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra glaset, klingade med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!

»Ett ord, så godt som två, innan vi dricka,» inföll sergeanten. »Det är hinderligt och förargligt att icke veta hvad man skall kalla hvarann — och sedan så — jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött — och — par exemple skulle vi icke kunna kalla hvarann — par exemple du — så länge vi äta åtminstone — eller —»

Du — ja, det må vara sagdt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.

Sergeanten blef som en ny menniska, sedan denna sten fallit ifrån hans bröst; han steg omkring i rummet, blef dubbelt otvungen, glad och förekommande. Men den vackra glasmästardottern, deremot, undergick ej ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes icke mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante Du i hvart åttonde ord, utan allt hinder ifrån blyghet eller förnämhet. Hon syntes oändligen hemmastadd.

Sergeanten, som, åtminstone i afseende på fasonerna, kände sig öfverlägsen, var af denna känsla desto lyckligare, och sade: »Bästa Sara, litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?»

Präktig! tack! jag mins dernere vid Lunds brunn i fjolsomras —

Han gick ut och beställde mera hallon.

I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.

»Se så,» sade hon, steg upp och satte handskarne på sig. »Gif hallonen återbud.»

Bästa Sara, sitt! hallonen komma genast, nog hinna vi dit ner till stranden.

»Nenej! precis är bäst att vara. Fråga hvad det kostar?» tillade hon, satte schaletten på sig och drog upp en näsduk, hvarur börs-ändan framstack.

»Hvad?» inföll sergeanten; »det är jag, som —»

Fort, fort! Hon gick nu sjelf förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade hvad anrättningen kostat.

»1 Rd. 24 sk.»

Här, kära mamsell! (hon upptog ur sin gröna silkespung) är 36 skilling för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon derefter åt uppasserskan, som inburit.

Nicken, både åt mamsellen och jungfrun, var vanlig, men af det öfverlägsna slaget, och tycktes [ 36-37 ]innebära, att hon icke rätt synnerligen efterfrågade någondera slaget.

Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville framstamma att det var han, som hade bjudit, och han skulle promt betala. Men Sara Videbeck var redan i dörren, tiden tvang; han erlade sina 36 sk., bet sig i läpparne af förargelse och gick ut efter.

Då de kommit på farstubron, gått öfver gården och skulle stiga uppföre trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, hvaraf kunde slutas, att sergeanten borde taga henne under armen. Det han också gjorde.

»Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe!» yttrade, hon halfhögt med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en sakta klappning. »Bor en rik färgare här, du? hå kors!»

Intet att tacka för, svarade han. »Du betalade ju sjelf!» tillade han inom sig med grämelse.

»Jo, du skall hafva mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt folk är det här hvart man vänder sig: och den här staden heter Strengnäs?»

»Ja. Jag skulle så gerna vilja föra dig upp till domkyrkan att bese de större delarne af staden; der har man vackra, skuggrika träd att spatsera under.»

Åh lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De vänta redan.

Under det de nu med muntra steg gingo genom de korsande gränderna, vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, rätt som var, yttrade hon:

»Huru vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta, hvad du har för slag till förnamn?»

Albert, svarade sergeanten.

»Alber — låt mig se? — ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe; blank i ögonen som emalj.»

Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig sergeanten att fråga.

»Försigtigt! klif försigtigt!» sade hon, ty de voro just nu på den bräckliga bron. Men utan fara kommo de in öfver landgången och befunno sig ånyo i ångbåtens verld. Man gick ifrån land, hjulen började hvälfva sig omkring; rökmoln och ett doft dån utgjorde den simmande drakens afsked från Strengnäs.



  1. Detta brukas icke nu vid afresan från en stad, blott vid ankomsten.