Det går an/Kapitel 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 2
Det går an
av Carl Jonas Love Almqvist

Tredje kapitlet.
Kap. 4  →


[ 38-39 ]

TREDJE KAPITLET.


Den, som vill skära glas, min herre,
han måste hafva diamant!


Sergeanten hade bestämdt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin bekantskap en artighet. Han gick derföre ned i matsalongen och begärde ett skålpund konfekt. »Fans aldrig till salu på ångbåtar,» svarades. »Så för fan! fins här då apelsiner? det tycker jag ligger der framme i korgen.» — Ja. — »Godt, gif mig fyra.»

Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt upptaget och ordnadt. Största delen af det bättre folket — herrarne, fruarne och barnen — hade gått ned i salongen: några par suto väl på akterdäcket, men icke just i lifligt samtal, fast icke heller alldeles sofvande, dock i full ouppmärksamhet på allt hvad dem sjelfve omgaf. Dalkullorna, längst framme vid förstäfven, syntes nedlutade öfver de ringlagde trossarne och slumrade. De fyra à fem förut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarne emot ett till hälften uppveckladt segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs icke på däck. Machinisterne gingo på i ergastulum. »Hvar är då min chaira?» frågade sig sergeanten.

Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöfverbyggnaden. Sergeanten fann en så afskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner, satte sig bredvid henne och bjöd.

Hon nickade ett godt bifall och tog upp sin börs.

»Så för millioner hundra sjutton granater!» tänkte sergeanten, med blodet uppstigande i ansigtet: »hon måtte väl icke nu bums och kontant vilja betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag — »

Så illa blef det heller icke; hon upptog ur sin virkade penningpung en knif med pläterskaft, och afskalade med den en apelsin, som hon artigt räckte åt Albert. Sedan afskalade hon en åt sig, skar i sex delar och började låta sig väl smaka.

»Tack, bästa Sara!» sade Albert och emottog sin apelsin. Derpå begärde han och fick låna hennes knif till sönderstyckande af sin frukt. Han besåg knifven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att dock likna en bordsknif. I öfrigt var den ny och temligen hvass på ena sidan; han brydde sig ej vidare derom, utan sade efter en liten stund: »nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och du skall säga [ 40-41 ]mig, huru nära slägt du är med din moster, hon der, som — »

Icke kom med i morse? det blir ej svårt att säga, kan jag tro, huru pass nära slägt jag är med min moster.

»Ja visst, men —»

Ja, jag är rätt ledsen, att hon icke hann med, stackars moster Ulla; hon har nu fått lof att taga sig egen skjuts, eller fara på Götheborgs-diligensen, och man får se hvarest vi kunna sammanträffa på vägen, om det alls sker. Kanske dröjer hon nu qvar i Stockholm, då det gick så der tvärt för henne vid sjelfva utloppet. Jag har en annan moster till, skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för att litet ruska på sig; och det var dumt, att hon skulle försöla sig, men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min egen räkning; det är alltid godt att hafva en moster, eller så, med sig när man färdas. Men jag var säker, det skulle icke slå mig felt att träffa någon resande ändå på vägen, som — ät sjelf, Albe! icke äter jag ensam upp alla de här.

»Tack,» sade han, glad att äfven få yttra ett ord. »Färdas du ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?»

Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behöfde det nu, för att falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.

Sergeanten såg undrande på flickan och teg. »Olja?» tänkte han. »Jag måste helt och hållet hafva misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste modet?» Han mätte hennes figur från topp till tå: den var minsann också rätt elegant, nemligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halfhögt: »Diamanter?»

Ja, just diamanter, min herre! Ha — ha — du tror kanske, att flinta duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går flinta an till. Men se, den som vill skära glas, min herre, han måste hafva diamant!

Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord likasom af en medfödd, hög sjelfkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte Albert vara på vägen att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade : »Vi hafva alltid tagit kritan ifrån Götheborg annars, och kunde hafva gjort så med oljan ock; men min mor fick bref om, att den skulle fås för 12 [ 42-43 ]skilling bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya modet, som de talade så vidt om i Lidköping, huru de nu uppe i Stockholm skulle hafva hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig icke om. Icke har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla kyrkorna i den staden, och det var icke lätt arbete, ty de voro odrägeligt många; men der fans icke färgadt glas i en enda. Jag vet icke hvar den osanningen är kommen ifrån, om ej från Upsala, der en assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarchor. Jag ville eljest lära mig det, ty vi hafva många beställningar af kyrkfönster både till — ja — och ända ned emot Skara. Ty i Skara finnes ingen menniska, som kan handtera glas, och jag viste det skulle bli en stor och artig förtjenst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de enda, så nära, som hade makt med det nya modet, och de skulle taga af oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör, att det modet brukas ingenstans, och då är det ock ingenting värdt. Diamanter fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja se'n —»

Men hvartill i Guds namn brukar du så mycken olja?

»Till kitt, vet jag. Hvartill skulle väl olja här i lifvet annars vara?»

Men hvarför reser icke din far sjelf i så vigtiga och långväga affärer?

»Åh min Gud! han är död för sex år sedan.»

Det var en annan sak —

»Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter som enka, förstås; men hon har på hela tu åren legat till sängs jemt, så jag kan säga, att det är jag, som ensam stått före.»

Men säg mig, vackra Sara, huru gammal par exemple är du då, i fall jag törs fråga?

»Tjugufyra år och litet till.»

Hvad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder — denna hy —

»Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar gifva sig ut för yngre än de äro, såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre, att göra tvertom. Huru pass till åren är — om jag törs fråga?»

Jag? vi äro nästan jemnåriga; jag är tjugufem år.

»Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, hvilken ännu icke passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.»

[ 44-45 ]Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag icke ännu passerat och kommer kanske aldrig så vida.

»Hvad — hvad är du då för en?»

Blott underofficer.

»Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarne, och det var hederliga karlar. Jag mins vid Lunds brunn — der gingo dagdrifverskor till mamseller och låtsade dricka helsovatten för ett och annat: då var der ock en svärm Vestgötadals- och Skaraborgs-löjtnanter, kaptener, majorare, och dylikt som de kalla officerare, hvilka äfven låtsade må illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn några underofficerare, så var det alltid reela karlar med verkligt ondt, och som icke drucko för nöjet.»

Men hvad gjorde då du vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl blott rest dit att njuta af den sköna naturen?

»Jag var der allenast en dag och hade min profit af askar. Jag måste färdas dit för att se efter ett par af våra lärpojkar, som blifvit efterskickade att sätta i en hop rutor i brunns-salongen, som blifvit utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på den 4 julii. Man är aldrig säker för pojkarne; de slå sönder varan; så förstå de ej heller att skära, eller handtera diamanten. Som det nu var ett betydligare arbete, for jag sjelf dit och ångrar det icke. Hvad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 af sämre, grönt glas; och hör! — 34 af skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana som endast vi göra på verkstaden, med guldpapper under till lister; och sex stora lanternor, som de skola hafva att lysa sig med, när de gå i källrarne efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som jag säger, jag såg der endast två underofficerare, allvarsamma karlar med gikt, Vestgötadalare begge. Huru kommer det till, att du kan vara underofficer, och är en så ung menniska?»

I Stockholm bruka de stundom yngre underofficerare — i synnerhet som — ja, ser du, jag är egentligen icke långt ifrån officer — sergeant.

»Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer, löjtnant och dylikt skralt sällskap. Hvad göra de dagtjufvarne annat, än tala strunt med mamsellerna om dagarne, och om qvällarne med jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.»

Paus.

Militären satt småskrämd vid åhörandet af sin öppenhjertiga väns talförmåga och dristiga utflygter. Han viste med sig sjelf, att han alltför gerna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran [ 46-47 ]genom sin hemliga slägtskap med en viss stor familj i hufvudstaden; han viste också, att hans kassa var för närvarande godt nog försedd till den slags inspektionsresa öfver vissa egendomar, hvartill han under sin sommarpermission blifvit utsänd. Han ville derföre icke lämpa på sig de svårmodiga rimmen: »krås och kragar etc. etc.» Men neka kunde han icke, att det der glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i smaken. Han blickade derföre bestört på en Sara med så afgörande utlåtelser. Han besåg hennes ansigte; de glada, vänliga ögonen tycktes stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparne, med de jemna, hvitt glimmande tänderna innanföre, och en stundom framskymtande liten tungspets af högrödt fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas en man, som honom: »har då ingen i verlden kysst denna mun?»

Sara såg också honom i ansigtet, likasom han henne, och slutligen frågade hon med en skär, mild röst: »hvad är det du ser så på?»

Helt oförtänkt och djerfvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om ingen menniska nånsin kysst den der munnen?

Ett hastigt öfvergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort öfver Mälarfjerdarne. I hennes blick syntes härvid ej det minsta koketteri, eller skimmer af elakhet: men å andra sidan icke heller någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting af oförklarligt slag. Alldeles icke fult, men också icke djupt vackert. Det liknade det slaget, hvarom man med en glad mine brukar yttra sig: Åh! det går an!

Uppmuntrad deraf, att hon åtminstone icke afvisade honom, vände nacken till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: «Jag skulle kunna säga dig mycket, bästa Sara, af samma slag, som du sjelf omtalat att man brukar till mamseller och jungfrur: jag bekänner till och med, att jag icke är ovan vid detta tal. Men du har förklarat mig, huru du hatar det: jag vill icke en gång nämna om hjerta, efter jag mins förr i dag — och dessutom tror jag, uppriktigt sagdt, ditt hjerta vara af glas; och jag, jag eger ej i mitt våld den diamant, det enda vapen, hvarmed märke skulle kunna ristas i ett sådant.»

Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon frågade detta med ett genomträngande ögonkast.

»Jag? nej visst icke. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Vestergötland.»

Då åka vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) — så kunna vi hafva två hästar för parvagn — och vi repartisera — och — ty jag ser, du [ 48-49 ]har icke eget åkdon med dig — bondkärror äro elaka att åka på, och skjutspojklymlar vid sidan, det är icke mitt folk, de äro sällan rena.

Sergeanten sprang upp och skulle väl hafva slutit henne i sin famn, om de icke varit på däck. »Hon har hjerta!» tänkte han.

Sätt dig ned, Albert, så skola vi tillsammans roa oss med att räkna ut skjutspengarna. Hjelp mig, om jag tar felt; mitt största nöje är att addera i hufvudet. Få nu se: första hållet, ifrån Arboga räknadt, är ju till Fellingsbro?

Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så strålande, eller rättare, så ljuft vacker, som en flicka — i hans smak — nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock så intagande.

»Nå, svarar du mig icke?» sade hon och slog honom helt lätt på handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon försigtigtvis aftagit redan då hon skalade apelsinen.

Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och derifrån till Glanshammar, sade han.

»Så Wretstorp —»

Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.

»Och så Wretstorp, det är säkert. Derpå Hofva, och så äro vi hemma.»

Hvad, är du hemma i Hofva?

»Jag är hemma i Vestergötland, och så fort jag satt min fot på marken vid Hofva, så är jag straxt hemma.» Härvid utsträckte Sara sin ena lilla fot och nedsatte den helt bestämdt och vestgötiskt på däcket.

Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan. »Är det der Lidköpingsarbete?» sade han.

Hvad för slag?

»Jag menar, om de hafva så bra skomakare i Lidköping, att —»

Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i Lidköping? — skomakare? — åh då! vi hafva skräddare, finsmeder, grofsmeder, schatullmakare, grofsnickare, vi ha allting. Äfven handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till venster från torget; fast det håller jag för illa, ty sådane lefva på andras förderf och onödiga utgifter; men handtverkaren gör det som duger och blir qvar i verlden. Hvart tar källarmästarens varor vägen? Han är kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal, der officerare med mamseller och fröknar hålla assemblé. Det är något för [ 50-51 ]bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå icke källarrörelsen; vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och draga dädan. Men nu är det så, att många vilja dricka, spela och dansa, och — der är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om jag mins; 24 rutor i hvar luft!

»Är då du, Sara, icke alls road af att dansa?»

När jag har sett efter verkstaden och slutat af, och kommer ensam för mig sjelf, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.

»Det var en äkta ordentlig vestgötska!» tänkte sergeanten. Men hon såg så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. Litet derefter tillade han: »Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon är död, Sara, när vi komma — när du kommer dit ned?»

Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i lifvet. Ångest och sorg jemt, och nu till sluts bara idelig sjukdom. Det är icke mycket bra, Albert.

»Du talar alltför bedröfligt. Men om hon lägger sig att dö, huru går det då med din verkstad?»

Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få af magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.

»Så?»

Åh ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom, såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.

»Jag har utfunderat, huru en flicka utan föräldrar och syskon, som jag, skall kunna lefva — lefva bra» — sade hon. »Jag har tillräckligt och fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter icke stort: hvilket en icke gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag icke längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader; det skall skråmästaren hafva. Men det är en egen konst, vet du, som ingen kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda krita med olja så riktigt i sina dimensio — nej, proportioner — (dimensioner säger man om sjelfva glasens vidd i längd och bredd, men proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden af krita och olja tillsammans: de begge orden brukas blott i vårt embete och du förstår dem icke, Albert) — nå, nu vill jag bara säga, att jag utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet; och deraf blir en kitt, så stark, att ej det bittraste [ 52-53 ]höstregn kan upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla embetsmästare; ty de måste köpa deraf både i Lidköping, Venersborg och Mariestad med, bara de få lära känna honom. Och de veta af den redan; ty jag har låtit mina pojkar på sina resor utbasuna honom. Jag säljer hemma på min kammare.»

Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och —

»Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare, då vore jag tvertom försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rå vi sjelfva om. Det är ett ganska litet trädhus, såsom ett af dem der uppe i Strengby — Streng — hur var det — ja — »

Strengnäs.

»Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lefver nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag af borgmästaren, att jag med hus och tomt ej vidare försvar behöfver, fast ogift. Huset rentar icke mycket af sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ofvanpå; och nere på botten bor jag sjelf. Men som jag är van att hafva roligt och vara bland folk, vill jag icke sitta för mig sjelf jemt, utan jag ämnar öppna bod — en liten bod — med handel, som qvinfolk får sköta, och som icke ännu blifvit lagd under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, af glas med underlagdt kulört papper, som jag gjort i flera år och som landtfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas och deraf skall jag göra små speglar åt socknarne. Kanhända tar jag också in i min bod till kommissionshandel hvarjehanda plockgods, liksom väfnader, läreter, näsdukar, halsdukar, hemgjordt: blott jag aktar mig för siden, som ligger under skrå. Det skall icke bli en så liten handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till fem på qvällen, längre är icke värdt. Före tio om morgonen, innan jag slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om qvällen blandar jag kitten åt alla embetsmästare. Det skall bli en god handel och ett gladt lif!»

Saras ögon, mun och kinder skeno härvid. Men sergeanten frågade: Skall du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den herrliga landtluften ?

»I soluppgången går jag ut på vägen åt Trufve. Det gör jag hvar morgon om sommaren, när det är klart eljest.»

Tru — hvad är det för slag?

»Det är Trufve, vet jag. Det är Richerts sköna herregård på Mariestadsvägen, då. Om bara vägen [ 54-55 ]emellan staden och ditåt icke vore så hiskeligen sandig. Men jag bryr mig icke derom, jag går honom ej så ofta. Många mornar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till. Dessutom ser jag Lida-ån utanför fönsterna, och skönare å fins icke. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Venern att skåda, när jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara jag tittar ut som åt stadsbron till.»

Och när du blir gammal, vackra Sara?

»Om jag lefver till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.»

Man går gerna in till en disk, der en så täck handelsmaninna sitter och säljer, inföll han.

»Men den tiden är det styggt att resa på marknader,» fortfor hon, litet bortvänd: »man råkar ut för — ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag det skall vara öfverståndet; då tör deremot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag icke dessförinnan lagt ihop en summa, så jag kan lefva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan lefva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som —» (här sjönk hennes ansigte och uppsynen mörknade).

Nåväl, min Gud ! hvad menar du?

»Åh jo, jag menar, så framt en aktar sig för att hafva en plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarf allt hvad en med möda och åhåga samlar. Hvad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar af den idogas arbete? Och huru kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen hjertans lust har, men ångesten sitter i halsgropen —»

Jag förstår dig icke.

»Så? Hm.»

För Guds skull berätta hvad du menar!

»Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en Michaeliqväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring hufvan. I förtviflan lopp hon upp åt den stora stadsbron, som går öfver Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter. Jag tänkte hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid broledstången och såg sig om. Der var ingen gångare ute. »För din skull vill jag låta bli det,» hviskade hon: »jag vill lefva och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och förbannelse öfver den här! åtminstone den skall jag bli qvitt!» Härvid såg jag fradga af raseri, tror jag, slå kring [ 56-57 ]min mors läppar; hon ryckte sin guldring af fingret och kastade honom långt bort i Lidaån.»

Sergeanten bleknade : han påminte sig något ditåt i dag morse vid ångbåtsrelingen.

Din mor lär hafva varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.

»Fy — fy — herre!» utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde sitt du. »Albert?» tillade hon dock straxt efter med mildare röst. »Tjugu gånger sparkad häst, som tjuguförsta gången sparkar igen, är icke otålig. Och det är visst och sant inför Gud — sade hon slutligen med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton — en var det, som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle blifva allt bättre — eller ädlare tror jag dem kalla det — genom denna plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vardt sämre år ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blef hon till sluts osnygg, otäck och slarfvig, så jag gret dervid. (Sara gret just nu.) Ifrån att vara en from och gudlig menniska, ville hon till sluts icke se i psalmboken — och på sistone — ack —»

Hemta dig!

»Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du hvaraf? gunådaste oss! af — af fylleri. Det är icke bra af ett fruntimmer, Albert»

Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog af den och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några af hans bästa planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och egde ej ett förstockadt hjerta. Han tyckte synd om menniskorna; icke heller var han tillräckligt half-lärd, för att komma med den vanliga falska frasen, »att illa var bra». Fattad af bestörtning och undran, kom han likväl bort åt ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjertiga vän och frågade: »säg mig uppriktigt och rätt fram, Sara, är du hvad man brukar benämna en Läserska?»

Läsare — åh då: visst ej. Sådane finnas i Vestergötland nog, mig förutan.

»Men du läser ändock stundom i Skriften?»

I Bibelen? Ja.

»Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud — förlåt, det låter litet — växer till, föröker eder och uppfyller jorden. Skall detta bud icke uppfyllas ?»

Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: det der Guds budet innehåller ju —

»Att man och qvinna skola vara tillsammans —»

Men icke innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med hvilken qvinna som helst i verlden, kan jag tro; eller en qvinna skall tillhopa [ 58-59 ]med hvilken man som helst blifver henne åkommen af hvarjehanda händelser och tillstymmelser. Jag vill minnas det står, att det der skall vara menniskan till en hjelp: det skall väl då icke vara till ens fall? både själens och kroppens fall, men mest själens. Utan, likasom man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att umgås i ondt och förderfligt sällskap, så bör man väl ock få undfly —»

I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäf, och kaptenen jemte en machinist kommo uppspringandes. Det var dock intet värre än en tross, som brustit, och hvarigenom det lilla uppspända seglet kom att fladdra en smula vårdslöst, slängande en stund hit och dit för vinden. Man var nu kommen ut framåt ett af Mälarens större vattendrag, Granfjärden, der det vid öfvergången till Blacken nästan alltid drar friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarne i rörelse: däcket uppfylldes af en hop ansigten, som man hela dagen förut ej blifvit varse, men som nu, likt Troglodyter, uppkröpo ur sin undre verld, salongen. Efter några minuters fladdrande ficks seglet in, och det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blef bra och lugnt igen, ehuru blåsten icke var obetydlig. Men dessa fartyg, som gå med kraft af en inre eld, fråga ej stort efter vind och våg, utan löpa sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller, såsom nu, på sidan. I Granfjärden finnas flere farliga punkter, dolda skär och blindklippor, hvarföre många förlisningar här timat, den tiden man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg sig då, oaktadt sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid undvika dem, emedan han ej till sin disposition, utom styret, egde annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, af vinden kastade segel, hvilka, huru han än vände dem och hur han ock loverade, dock ej sällan störtade af med honom dit han icke ville; ty en stackars styrman på en skuta är ju i alla fall icke mer än menniska? Nu, då man drifver sin seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar ej segel oftare än när vinden står så, att den tjenar till drift. Styrmannen måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han ej är ett nöt. Den enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men äfven häremot kan man genom pannans konstruktion taga sådana försigtighetsmått, att det sällan eller aldrig inträffar.

Det gick ganska hurtigt och raskt fram, ehuru den naturliga följden af rörelsen på däck blef, att sergeanten och Sara afbrötos i sitt samtal rörande mensklighetens största problem. Sergeanten, drifven [ 60-61 ]af sin raska natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till stort gagn och nöje. Följden blef en brorskål dem emellan, der nere under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles huru middagsmåltiden på fartyget tillgick, ty derom har en däckpassagerare föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horizonten och på skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen måste vara »passerad». Salongsinvånarne hafva afgjort den affären sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt, eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträda ur gömstället, så kan en af folket (fördäckpassagerarne) förstå, att herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse äfven förut anmärkt, att en och annan däckman, af djerfvare natur, kan få åtminstone nedgå i matsalongen och der »hastigt och lustigt» få sig en bit, och gå upp igen. Men de qvinnor, som tillhöra folket, hafva verkligen svårt. Huru de lefva der framme på däck har mången gång förundrat historieskrifvaren. Det anses icke rätt anständigt, att de föra mat med sig eller föda sig sjelfva. Och af den allmänna stora kosten, som ångbåtsköket tillagar, få de gerna intet, då de sjelfva icke hafva bättre än däckplats. Kanske händer, att äfven bland dessa qvinnor någon djerfvare finnes, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en godbit, hvarmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålles icke för modest gjordt af henne. En välgörande historia är det nu med kaffet, som icke är mat, men bra godt likväl kl. 4 à 5. Det kommer sjelf upp ifrån adyten, langadt på däck af jungfrur, som, ifall de icke äro alltför buttra, låta tala vid sig, så att äfven en stackars däckmenniska kan få sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så väl och snygg ut, att, hucklet oberäknadt, kaffebärerskorna gerna ville hafva räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon, hvars börs med silfvermynt man flere gånger ögnat, icke köpt sig salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste hafva kommit af hennes kärlek till öppen luft, och af afsmak för elak lukt eller adyter i allmänhet.

Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till, påminte hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trefliga, rödmålade småstugustaden (namnet hade hon åter bortblandat), och der hon kommit i tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, hvilken, med sitt namn af frukost, dock för henne betydt middag, och gjort att, sedan nu kaffet öfverkommit, hon kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten sjelf hade mer [ 62-63 ]slukande anlag; och likasom denna berättelse förut anmärkt, huruledes han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat skänken om hjelp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp och neder utan all bäfvan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man behöfde en enkom kännedom af hans biljett, för att veta, det han i sjelfva verket ej tillhörde herrskapet, utan var folk. Hvad, huru, hvar och när han åt, säges icke; det förmodas blott, att han intog middag. Han var ung och af friska behof, sådana som Gud skapat; men han var för ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Också han tycktes ej trifvas i adyterna; han gick så snart han kunde upp ifrån dem, och måtte hafva varit en särdeles vän af den luft, som blåste vid förstäfven; ty der höll han sig mest och hade nu ånyo tändt sin cigarr.