Diana (1904)/Del 2/Kapitel 05
V.
CHICOT PÅ BESÖK HOS BUSSY OCH HVAD DÄRAF FÖLJDE.
Följande dag vid niotiden på morgonen satt Bussy vid frukostbordet tillsammans med Rémy. De talade om gårdagens tilldragelser och Rémy försökte påminna sig de legender, som lågo till grund för freskerna i kyrkan Sainte-Marie l'Egyptienne.
— Såg du, att man höll på att doppa en adelsman i ett färgkar just då vi veko af in på rue Coquillière? Kände du igen honom? frågade plötsligt Bussy.
— Ja, herr grefve! Jag såg honom mycket väl och har sedan dess många gånger försökt påminna mig hans namn.
— Du kände således inte heller igen honom?
— Nej! Han var ju alldeles blå.
— Jag borde ha hjälpt honom, sade Bussy tankfullt, ty det är en plikt för adelsmän att bistå hvarandra mot slöddret. Men jag var så upptagen af andra tankar.
— Han kände emellertid mycket säkert igen oss, som hade vår vanliga hudfärg, förklarade Rémy. Jag tyckte mig se, att han rullade ursinnigt med ögonen och knöt händerna åt oss, när vi gingo förbi.
— Är du säker på det?
— Ja, nog är jag säker på den ursinniga blicken, men den knutna handen kan jag inte precis svara för, sade Rémy, som mycket väl kände Bussys retlighet.
— Då måste vi ta reda på hvem han är, Rémy! Jag kan inte låta en sådan skymf vara ohämnad.
— Vänta litet — å, nu vet jag bestämdt hvem han är!
— Hur kan du veta det?
— Jag hörde honom svära.
— Det skulle väl hvem som helst ha gjort i hans belägenhet!
— Men han svor på tyska — Gott verdamme! Det var Schomberg, förstås!
— Laga då dina salvor och bandage i ordning, min gosse!
— Hvarför det?
— Därför att antingen han eller jag snart kommer att behöfva dem.
— Ni måtte väl ej vara så galen och låta döda er nu, då ni är så frisk och så lycklig! sade doktor Rémy med en betydelsefull blinkning.
— Å, du vet inte hvad det ligger för en njutning i att sätta sitt lif på spel just när man är lycklig! utbrast Bussy. Det roar mig aldrig att slåss, när jag haft otur i spel eller har någon orsak att vara missnöjd med mig själf. Men då jag däremot har fullt upp med pengar, när mitt hjärta är gladt och mitt samvete lätt då går jag lätt och gladt till strid mot hvem det vara månde! Jag är säker på hand, viss om framgång. I dag skulle jag slåss med utomordentlig säkerhet, min käre Rémy, tillade han och räckte kirurgen sin hand, ty tack vare dig känner jag mig mycket lycklig.
— Jag tänker, att herr grefven i alla fall kommer att afstå från det nöjet, sade Rémy. Ty en vacker ung dam af mina bekanta har anbefallt mig att ha den största omsorg om ert lif och er säkerhet. Hon påstår nämligen, att ni har henne att tacka för att ni ännu finns i lifvet, och det man har att tacka andra för, har man ju knappast rättighet att förslösa.
— Min gode Rémy! sade Bussy vänligt. Han var på väg att försjunka i den ljufva tankspriddhet, som är så karaktäristisk för förälskade. De höra och se hvad som försiggår, men som om alltsammans skedde långt borta, emedan själ och tanke äro upptagna af helt andra saker.
— Ni kallar mig god därför att jag har skaffat er tillfälle att återse madame de Monsoreau, sade doktor Rémy, men jag undrar, om ni skall fortfara att kalla mig så, äfven då ni blir skild från henne! Och skilsmässans stund närmar sig olyckligtvis, om den inte redan är inne.
— Hvad säger du? utbrast Bussy häftigt. Skämta inte om så allvarliga saker.
— Jag skämtar visst inte, herr grefve! Ni vet ju, att hon reser till Anjou — och jag får då äfven den sorgen att skiljas från Gertrude. Rémy drog en djup suck.
Bussy kunde ej låta bli att skratta åt Rémys låtsade förtviflan..
— Du älskar henne således mycket högt? frågade han.
— Det tror jag det! Och hon sedan! Om ni visste sådana örfilar jag får ibland, herr grefve!
— Och du låter henne slå dig?
— Af kärlek till vetenskapen, ja … Hennes kraftyttringar ha nödgat mig att uppfinna en ypperlig salva till fördrifvande af blånader i huden.
— Af den borde du skicka några burkar till Schomberg.
— Vi bry oss inte om Schomberg han får tvätta sig ren bäst han kan.
— Gärna för mig! Låt oss hellre tala om Diana de Méridor. När ska' vi resa?
— Se där! Ja, det kunde jag just tro! Vi uppskjuta resan så länge som möjligt, herr grefve.
— Hvarför det?
— Först och främst därför att den käre hertigen af Anjou i går afton skötte sig på ett sätt, som öfvertygade mig om, att han med första kommer att behöfva oss.
— Och vidare?
— Vidare därför att herr de Monsoreau genom en särskild försynens nåd ännu ej har en aning om er hjärtehistoria, men antagligen skulle få vissa dubier, ifall ni lämnade Paris på samma gång som hans hustru.
— Nå, hvad frågar jag efter hans aningar?
— Men jag frågar så mycket mer efter dem! Jag har visserligen åtagit mig att lappa ihop de blessyrer, ni kan få i ärlig duell på värja, men lömska dolkstyng af svartsjuka äkta män ingå inte i öfverenskommelsen.
— Det kan ju hända, att det är mitt öde att bli dödad af herr de Monsoreau.
— Det är möjligt! Och efter en vecka, en månad eller ett år gifter sig sedan hans grefvinna ordentligt med honom — till innerlig plåga för er arma själ, där den sitter däruppe i himmelen, eller hvar den nu kan hamna. Och hvad kan ni då göra åt det?
— Du har rätt, Rémy! Jag vill fortfara att lefva.
— Bravo, herr grefve! Men det är ändå inte tillräckligt — ni måste äfven följa mitt råd och vara älskvärd mot herr de Monsoreau. För närvarande lider han af en gränslös svartsjuka mot hertigen af Anjou, som under er sjukdom har tagit sig för att promenera af och an utanför grefvinnan Dianas fönster. Han kändes igen på sin Aurilly. Visa er så artig som möjligt mot öfverhofjägmästaren, men bry er inte om att fråga honom efter hans grefvinna. Detta kommer att inge honom. de allra bästa tankar om er.
— Jag tror att du har rätt, sade Bussy. Och nu, sedan jag ej behöfver känna svartsjuka mot honom, skall jag gärna visa mig artig. Det blir verkligen rätt komiskt! Min käre Rémy! Begär hvad som helst af mig jag beviljar det på förhand - ty jag är så lycklig!
Det knackade på dörren.
— Hvem där? frågade Bussy.
— Det är en herre därnere, som ber att få tala med grefven, svarade Bussys page.
— Så tidigt? Hvem är det?
— En lång herre i grön sammetsdräkt och skära strumpor. Han har en lustig, men hederlig uppsyn.
— Kan det vara Schomberg? undrade Bussy.
— Men han sade ju, att det är en lång herre, invände Rémy.
— Eller Monsoreau?
— Betänk: en hederlig uppsyn!
— Du har rätt, Rémy! Det kan hvarken vara den ene eller den andre. Låt honom stiga in.
Efter några sekunders förlopp inträdde den anmälde gästen.
Bussy reste sig hastigt och Rémy drog sig af grannlagenhet tillbaka i ett inre rum.
— Herr Chicot! Är det ni? utropade Bussy förvånad.
— Jag själf, som ni ser, herr grefve, svarade narren.
Bussy betraktade honom med en blick, som tydligare än ord frågade:
— Hvad vill ni här?
Och Chicot besvarade den tysta frågan sålunda:
— Herr de Bussy! Jag kommer för att föreslå er en liten affär. Hvad ger ni mig, om jag gör er en stor tjänst?
— Det beror på tjänstens natur, svarade Bussy med föraktfull min.
Men narren låtsade sig icke märka Bussys afvoghet.
— Herr grefve, sade han i det han satte sig och lade sina långa ben i kors, ni har inte gjort mig den äran att be mig sitta ned.
Bussy blef röd i ansiktet.
— Men detta ökar naturligtvis den belöning, som skall tillkomma mig, sedan jag har gjort er den ifrågavarande tjänsten.
Bussy svarade ej.
— Känner ni till Ligan, herr grefve? frågade Chicot utan att resa sig.
— Jag har hört talas om den, svarade Bussy, som nu började fästa en viss uppmärksamhet vid Chicots ord.
— I så fall bör ni veta, att den är ett förbund af redliga kristna, som ha slutit sig tillsammans för att å religionens vägnar utrota sin nästa hugenotterna. Är ni medlem af Ligan, herr grefve? Det är jag.
— Herr Chicot, jag …
— Ja eller nej, grefve de Bussy!
— Tillåt mig att uttrycka min förvåning, sade Bussy.
— Jag hade nyss äran fråga, om ni är medlem af Ligan! Och jag ber om ett svar.
— Herr Chicot, sade Bussy, jag tycker aldrig om frågor, hvilkas anledning jag inte förstår, och jag vill därför be er byta om samtalsämne. För artighetens skull vill jag dröja ett par sekunder innan jag tillägger, att jag inte heller tycker om obehöriga frågare.
— Godt! Artighet är en dygd, som den gode herr de Monsoreau brukar säga, när han är vid godt lynne.
Bussy spratt till, då Chicot med synbar oafsiktlighet nämnde namnet Monsoreau.
— Är det möjligt att herr öfverjägmästaren likväl har fått någon aning — och att han har skickat den där Chicot att spionera på mig? undrade han inom sig.
— Nåväl — till saken, herr Chicot! sade han högt.
— Först och främst vill jag säga er, att min fråga egentligen var öfverflödig. Om ni inte redan är medlem af Ligan, så kommer ni naturligtvis att bli det, därför att hertigen af Anjou är det.
— Hertigen af Anjou! Hvem har sagt er det?
— Han själf. Jag säger det således på lagliga grunder, som de lagkloka bruka skrifva. Så skref åtminstone den käre och gode herr Nicolas David, denna den franska rättvisans fackla, som slocknat utan att någon vet hvem som blåst ut den. Och om nu hertigen är medlem af Ligan, så kan ni ju omöjligt undgå att vara det ni som är hans högra hand! Ligan vet nog hvad den gör, när den tar en enarmad ledare.
— Än sedan, herr Chicot? sade Bussy. i artigare ton än förut.
—Det skall jag strax säga er, herr grefve. Om ni nu är medlem af Ligan, eller om man också bara tror att ni är det, så kommer det naturligtvis att hända er detsamma, som har händt hans höghet hertigen af Anjou.
— Hvad har då händt honom? utropade Bussy.
— Herr grefve! sade Chicot och reste sig med samma högdragna min och hållning, som Bussy hade antagit mot honom för en stund sedan. Jag har den äran att säga er, att jag inte tycker om frågor — och inte heller frågare … Jag skulle verkligen ha stor lust att låta er drabbas af samma öde, som har träffat hertigen i natt!
— Herr Chicot, sade Bussy med ett artigt småleende, som innebar alla de ursäkter en adelsman möjligen kan göra, vill ni kanske vara så god och säga mig, hvar hertigen af Anjou befinner sig?
— Han är fången.
— Hvar då?
— I sitt rum i Louvren. Fyra af mina goda vänner hålla vakt hos honom. Först är där herr de Schomberg, som blef färgad blå i går hvilket ni ju vet, eftersom ni gick förbi under färgningsprocessen — vidare herr d'Épernon, som är alldeles gul efter den förskräckelse han utstod för egen del — så herr de Quélus, eldröd af vrede och slutligen herr de Maugiron, hvit af längtan att få komma därifrån. Besinnar man nu, att hertigen skiftar i gröngult af rädsla, så kan ni tänka er, att vi i Louvren ha att fröjda oss åt regnbågens alla färger.
— Ni tror således, att min frihet är i fara? frågade Bussy.
— I fara? Nåja — jag tror till och med, att i denna stund är, bör, eller skulle man egentligen vara på väg för att arrestera er, herr de Bussy!
Bussy spratt till.
— Tycker ni om Bastiljen, herr de Bussy? Det är en präktig plats för den, som vill samla sina tankar, och jag tror inte, att kosten är alltför usel.
— Skall jag till Bastiljen? utbrast Bussy.
— I min ficka har jag någonting, som visst tämligen mycket liknar en arresteringsorder för er räkning. Vill ni se?
Ur sina vida byxor drog Chicot fram en kunglig order i laga form, i kraft af hvilken Louis de Clermont, grefve de Bussy d'Amboise, skulle tagas i fängsligt förvar, hvar helst han än anträffades.
— Ordern är uppsatt af Quélus, sade Chicot. Han skrifver verkligen mycket bra.
— Och ni ville verkligen göra mig den tjänsten att varna mig? frågade Bussy.
— Jag tycker nästan det ser så ut, svarade narren. Tycker ni inte så med, herr de Bussy?
— Säg mig ärligt och uppriktigt, herr Chicot är det för att skada mig på annat sätt, som ni nu vill rädda mig? Ni är ju varmt fästad vid kungen, och hans majestät tycker inte om mig!
— Herr grefve, svarade Chicot med en bugning, jag vill rädda er för att ni skall gå fri! Sedan må ni tänka hvad ni vill om min handling.
— Men hur skall jag förstå ett sådant öfvermått af välvilja?
— Har ni glömt, att jag begärt belöning för den tjänst jag gör er?
— Det var så sant! Och jag lofvar, att er begäran skall beviljas.
— Och ni skall en gång i er tur göra hvad jag ber er om?
— Såvida det är möjligt att utföra — ja! Jag svär det vid min ära!
— Godt! Det är nog. Stig nu till häst och försvinn! Jag skall gå med arresteringsordern till vederbörande.
— Ni skulle således inte arrestera mig?
— Hvad tar ni mig för, herr de Bussy? Jag är adelsman.
— Men på detta sätt öfverger jag min herre hertigen.
— Det behöfver inte oroa er, ty han har svikit er förut.
— Ni är en sannskyldig adelsman, herr Chicot!
— Det vet jag!
Bussy ropade på doktor Rémy.
Denne hade varit nog klok att lyssna på samtalet. Han kom genast in.
— Våra hästar! Genast, Rémy! utbrast Bussy.
— De ä' sadlade! svarade Rémy lugnt.
— En ung man med synnerligt godt förstånd! förklarade Chicot.
— Det vet jag! svarade Rémy med samma lugn som förut.
Chicot och han bugade sig för hvarandra.
Bussy rafsade tillsammans några rullar guldmynt, som han stoppade i sina och Rémys fickor.
Därefter tackade han Chicot ännu en gång, bugade sig för honom och ämnade lämna rummet.
— Tillåt mig att närvara vid er affärd, herr Bussy! sade Chicot.
Och han följde Bussy och Rémy ned till stallgården, där två sadlade hästar höllos i beredskap af Bussys page.
— Hvart resa vi? frågade Rémy, i det han vårdslöst tog tygeln i hand.
— Jag vet inte ännu … svarade Bussy tveksamt.
— Hvad säger ni om Normandie, herr de Bussy? frågade Chicot, under det att han mönstrade hästarna med kännaremin.
— Nej, det ligger för nära, svarade Bussy.
— Nå, men Flandern? fortsatte Chicot.
— Det är för långt.
— Jag tror det blir bäst, att ni beslutar er för Anjou, herr grefve, sade Rémy. Det ligger lagom långt bort, eller hur?
— Låt gå för Anjou! sade Bussy rodnande.
— Ni har således gjort ert val och ni reser …
— Genast!
— Jag lägger min vördnad för edra fötter! Tänk på mig i edra böner!
Den sannskyldige adelsmannen gick sin väg allvarlig och majestätisk.
— Det tycks vara ödets vilja! sade Rémy.
— Låt oss skynda! utbrast Bussy. Kanske vi kunna hinna upp henne.
— Om ni kommer ödet till hjälp så där, — sade Rémy, — så beröfvar ni det ju all förtjänst. —
De sporrade sina hästar och satte af i galopp.