Diana (1904)/Del 1/Kapitel 14

←  Diana de Méridors historia.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Fortsättning af Diana de Méridors historia. — En öfverenskommelse.

Fortsättning på Dianas historia. — Giftermålet.  →

XIV.
FORTSÄTTNING AF DIANA DE MÉRIDORS HISTORIA. — EN ÖFVERENSKOMMELSE.

Diana kände sig nästan lika upprörd vid minnet af hvad som händt som hon hade varit då det skedde, och rösten svek henne, så att hon knappt förmådde fortsätta sin berättelse, till hvilken Bussy lyssnade med hela sin själ, svärjande inom sig ett evigt hat till alla hennes fiender, hvilka de än månde vara. Slutligen fortsatte hon, efter att ha inandats doften från en liten parfymflaska, som hon tog upp ur fickan:

“Vi hade knappt stigit i land, förrän sju eller åtta män skyndade emot oss. Det var grefvens folk, och bland dem tyckte jag mig känna” igen de båda tjänarne, som ledsagat vår bärstol, då vi blefvo öfverfallna och förda till Beaugé. En ridknekt höll två hästar i beredskap. Den ena var grefvens svarta hingst, den andra en hvit gångare, som var afsedd åt mig. Grefven hjälpte mig upp i sadeln och besteg sedan sin egen häst.

Hon lyfte upp mig som ett barn och lämnade mig i grefvens armar.

Gertrude tog plats bakom en af grefvens ryttare. Så snart allt detta var ordnadt satte vi af i galopp.

Jag märkte, att grefven höll min häst i betslet, och jag sade honom, att jag var tillräckligt öfvad ryttarinna och att detta försiktighetsmått vore öfverflödigt. Men han svarade, att min häst var en smula skygg och lätt kunde göra ett sidosprång, som skilde oss åt.

Vi hade galopperat framåt under ungefär tio minuter, då jag hörde Gertrude ropa på mig. Jag vände mig om i sadeln och såg, att vår eskort hade fördubblats. I samma ögonblick togo fyra ryttare af på en sidoväg inåt skogen med Gertrude, medan grefve de Monsoreau och de öfriga fortsatte rakt fram med mig.

— Gertrude! ropade jag. Hvarför skall hon inte följa oss? frågade jag grefven.

— Detta försiktighetsmått är fullkomligt nödvändigt, svarade han. Vi måste lämna två spår efter oss, i händelse att vi skulle bli förföljda. Man måste från två olika håll kunna säga, att man har sett en kvinna föras bort till häst. Vi ha då alltid en möjlighet, att hertigen af Anjou följer orätt spår och sätter efter er kammarjungfru i stället.

Ehuru denna förklaring var antaglig, tillfredsställde den mig likväl ej. Men hvad skulle jag säga? Hvad skulle jag göra? Jag drog en djup suck och väntade.

Dessutom såg jag, att den väg vi hade tagit, var raka vägen till Méridor. Och med den fart vi färdades borde vi vara där om en kvarts timme. Plötsligt vek grefven likväl af från stora vägen in på en sidoväg till vänster, som ledde åt ett helt annat håll. Jag skrek högt af förskräckelse, och trots den ilande farten var jag just i begrepp att hoppa af hästen, då grefven, som utan tvifvel hade gifvit noga akt på mina rörelser, hastigt slog sin arm omkring mitt lif och lyfte mig öfver till sin häst. Då min springare kände sig fri, satte den af i fullt galopp inåt skogen.

Allt detta hade skett så hastigt, att jag ej hann uppge mer än ett enda skrik innan grefven hade lagt sin hand öfver min mun.

— Mademoiselle, sade han, jag svär vid min heder, att jag uteslutande handlar i öfverensstämmelse med er fars befallning, hvarom jag skall öfvertyga er på första plats där vi göra halt. Anser ni beviset otillräckligt, eller om ni hyser några tvifvel om dess äkthet, så svär jag återigen vid min heder, att ni har full frihet att handla hur ni vill.

— Men ni har sagt, att ni skulle föra mig till min far! utropade jag, sedan jag hade stött undan hans hand,

— Jag sade så därför att ni tvekade att följa mig och jag visste, att det minsta dröjsmål kunde störta både er och mig i fördärf, hvilket ni ju sedan insåg. Säg mig nu, sade han och höll in sin häst, vill ni ta lifvet af er far? Vill ni själf gå raka vägen till vanära? Säg i så fall ett enda ord, och jag skall genast föra er tillbaka till Méridor.

— Ni nämnde, att ni har ett bevis på att ni följer min fars befallning?

— Se här är det! sade grefven. Tag detta bref, mademoiselle, och läs det på första plats där vi stanna! Om ni sedan vill återvända hem, skall jag föra er dit. Men om ni har den allra minsta aktning för er fars befallning, så skall ni inte göra det, därom är jag fullkomligt säker.

— Låt oss då skyndsamt fortsätta till vår första hållplats, herr grefve, ty jag har brådt att öfvertyga mig om att ni talar sant.

— Kom ihåg, att ni nu följer mig af fri vilja, mademoiselle.

Grefven lade hastigt sin hand öfver min mun.

— Ja, om det ens kan bli tal om fri vilja, då en ung flicka har att välja mellan sin fars död och sin egen vanära å ena sidan och nödvändigheten att lita på en obekants ord å den andra. Men må vara — jag följer er i alla fall frivilligt. Och därom kan ni öfvertyga er, ifall ni nu vill vara god och ge mig en egen häst, herr de Monsoreau. Han gaf tecken åt en af sina ryttare att sitta af. Jag hoppade till marken och satt i nästa sekund till häst bredvid grefven.

— Den hvita gångaren kan inte vara långt borta, sade han till den som lämnat mig sin häst. Sök reda på den — du vet, att han lyder hvisselpipan som en hund. Kom sedanefter till La Châtre.

Jag genomilades af en rysning. La Châtre låg tio mil från Méridor på vägen till Paris.

— Jag följer er, grefve, sade jag. Men i La Châtre skola vi göra upp våra villkor.

— Det vill säga, att ni där kommer att ge mig edra befallningar, mademoiselle, förklarade grefven.

Denna föregifna underdånighet ingaf mig intet lugn. Men jag hade intet val; denna utväg att undgå hertigen af Anjou tycktes vara den enda, och jag fortsatte vägen under tystnad. I daggryningen anlände vi till La Châtre. Men i stället för att rida fram till byn, togo vi af vid pass hundra steg från de första trädgårdarna och styrde kurs mot ett afsides beläget hus.

— Hvart färdas vi nu? frågade jag.

— Å, mademoiselle, sade han, ni med ert klarvakna förstånd bör inse, att vi, som äro stadda på flykt undan rikets mäktigaste man näst kungen, ej kunna ta in på ett vanligt värdshus midt i en by, där första bonde, som fick se oss, skulle kunna förråda oss för vår förföljare. Man kan köpa en mans förtegenhet, men inte hela byns.

Grefvens svar utvisade en slughet och en logik, som var påtaglig.

— Godt! sade jag. Låt oss fortsätta.

Vi satte åter våra hästar i gång.

Man hade tydligen väntat vår ankomst. Utan att jag märkt det hade en af våra ledsagare skilt sig från de öfriga och ridit i förväg. En stor brasa var tänd i ett ganska snyggt rum, där sängen var bäddad.

— Detta är ert rum, mademoiselle, sade grefven. Jag skall nu afvakta edra befallningar.

Han bugade sig djupt och lämnade mig ensam.

Det första jag företog mig var att gå fram till lampan och läsa min fars bref … Här är detta bref, herr de Bussy! Jag gör er till min domare. Läs!

Bussy tog brefvet och läste:

“Mitt älskade barn! Om du, hvilket jag icke betviflar, har uppfyllt min bön och följt grefve de Monsoreau, har han troligen redan sagt dig, att du har haft den olyckan att behaga hertigen af Anjou, och att det var hertigen, som lät enlevera dig och föra dig till Beaugé. Genom denna våldshandling kan du förstå, hvad hertigen kan tillåta sig, och att det är vanäran, som hotar dig. Det finns ej mer än ett enda medel att undgå denna skam, som jag aldrig skulle öfverlefva, och det är att du blir vår ädle väns hustru. Är du väl grefvinna de Monsoreau, så är det sin hustru grefven har att försvara, och han har svurit en dyr ed att han skall göra det. Det är därför min önskan, älskade barn, att detta giftermål måtte äga rum så snart som möjligt. Om du samtycker därtill, sänder jag dig min faderliga välsignelse på samma gång som mitt bestämda samtycke, och jag ber till Gud, att han måtte skänka dig den rikaste lycka! Jag befaller ingenting, men jag bönfaller, att du måtte uppfylla min önskan. Baron de Méridor.”

— Om detta bref verkligen är från er far, madame, sade Bussy suckande, så uttalar det ju endast alltför bestämdt hans vilja.

— Det är från honom, därom kan jag inte hysa något tvifvel. Men ändå genomläste jag det tre gånger innan jag kunde fatta mitt beslut. Slutligen skickade jag efter herr de Monsoreau.

Han infann sig genast — hade troligen gått på post utanför min dörr. Jag tog emot honom med brefvet i hand.

— Har ni läst brefvet? frågade han.

— Ja, svarade jag.

— Tviflar ni fortfarande på min vördnadsfulla hängifvenhet?

— Jag skulle ha gjort det, herr grefve, om inte min fars bref hade ingifvit mig en tillit, som jag förut saknade, svarade jag. Men förutsatt att jag skulle vara böjd att uppfylla min fars önskan — hvad ämnar ni då göra?

— Jag ämnar föra er till Paris, emedan det är lättast att gömma er där.

— Och min far?

— Hvar ni än finns, skall baron de Méridor alltid uppsöka er, så snart det inte längre finns någon fara för att ni kan bli komprometterad därigenom, det vet ni nog.

— Nåväl, herr grefve — jag är beredd att antaga ert beskydd på de villkor, som ni har ålagt mig.

— Jag ålägger ingenting, mademoiselle, jag bjuder er endast en utväg till räddning.

— Nå, jag återtar hvad jag nyss sade! Jag är beredd att antaga den utväg till räddning, som ni erbjuder mig, men på tre villkor.

— Och hvilka då, mademoiselle?

— Först och främst att jag får tillbaka Gertrude.

— Hon är redan här, sade grefven.

— Vidare att vi fortsätta resan hvar för sig ända till Paris.

— Jag ämnade just erbjuda er det af omtanke för er finkänslighet.

— För det tredje fordrar jag, att vårt giftermål skall äga rum i min fars närvaro, såvida jag ej inser, att tvingande skäl förefinnas till ändring af detta beslut.

— Det är min lifligaste önskan. Jag hoppas att hans välsignelse skall nedkalla himmelens nåd öfver oss.

Jag var alldeles förvånad. Jag hade föreställt mig, att grefven skulle opponera sig mot åtminstone något af mina villkor, men han var i stället så medgörlig som möjligt.

— Tillåter ni, mademoiselle, att jag nu i min tur ger er några råd? sade herr de Monsoreau.

— Hvilka då?

— Ni bör endast resa nattetid.

— Det är min afsikt.

— Vidare att ni låter mig välja den väg ni skall färdas och de ställen där ni skall rasta. Alla mina försiktighetsmått skola ha ett enda mål, nämligen att beskydda er mot hertigen af Anjou.

— Om ni, som ni säger, hyser tillgifvenhet för mig, herr grefve, så äro våra intressen gemensamma, och jag har ingen invändning att göra mot edra råd.

— Slutligen vill jag be er, att ni i Paris håller till godo med den bostad jag anordnar åt er, huru enkel och aflägsen den än må vara.

— Jag begär inte bättre än att få vara gömd. Och ju enklare och mera aflägsen min bostad blir, desto lämpligare är det för en flykting.

— Vi äro således öfverens i alla afseenden, mademoiselle! För mig återstår nu endast att lägga min ödmjuka vördnad för edra fötter, att skicka hit er kammarjungfru och utstaka en marschroute för er.

— Håll edra löften, så skall jag hålla mina, grefve de Monsoreau, sade jag. En adelsdams ord är lika heligt som en adelsmans.

— Jag begär inte bättre, förklarade grefven. Ert löfte försäkrar mig om, att jag snart skall vara den lyckligaste bland dödliga.

Han bugade sig och gick.

Fem minuter därefter inträdde Gertrude.

Den goda flickan var utom sig af glädje; hon hade trott, att vi voro skilda för alltid. Jag berättade nu alltsammans för henne, ty jag behöfde någon, som kunde understödja mina tankar och önskningar, någon, som förstod halfva antydningar, tecken och vinkar. Herr de Monsoreaus medgörlighet förvånade mig, och jag fruktade förräderi mot den öfverenskommelse, som vi nyss hade gjort.

Just då jag slutat min berättelse hörde vi ljudet af hofslag, som aflägsnade sig. Jag skyndade fram till fönstret och såg grefven återvända i galopp samma väg som vi hade kommit. Hvarför vände han om i stället för att fortsätta vägen framåt? Det kunde jag omöjligt begripa. Men han hade uppfyllt det första villkoret — jag hade fått Gertrude tillbaka. Och nu uppfyllde han det andra genom att aflägsna sig, därom var ju intet att säga. I alla händelser kände jag mig lugnad af hans affärd.

Vi tillbringade hela dagen inomhus, betjänade af vår värdinna. Först på kvällen kom anföraren för vår eskort och frågade, hvad jag hade att befalla. Så länge jag befann mig i slottet Beaugés närhet, ansåg jag faran öfverhängande, och därför svarade jag genast, att jag var färdig att fortsätta resan. Fem minuter därefter kom han igen och upplyste, att man endast väntade på mig. Utanför dörren fann jag den hvita gångaren, som verkligen hade lystrat till första appell.

Vi reste hela natten och gjorde halt i daggryningen, alldeles som föregående natt. Herr de Monsoreau tycktes ha vidtagit alla behöfliga försiktighetsmått, för att jag hvarken skulle lida af trötthet eller köld. Den hvita gångaren bar sin ryttare ovanligt lätt och vid vår afresa hade man lagt en pälsfodrad kappa öfver mina axlar.

Vår andra hållplats liknade den första och alla våra nattliga färder voro hvarandra lika. Öfverallt samma omsorger och samma vördnadsfulla bemötande. Det var tydligt att någon reste i förväg för oss och ordnade allting på förhand. Jag vet inte huruvida det var grefven, men jag såg honom aldrig under vägen — han uppfyllde denna del af öfverenskommelsen lika punktligt som den första.

“Jag såg en massa hus — det var Paris.”

Sjunde dagen mot kvällen såg jag från en höjd en massa hus. Det var Paris.

Vi gjorde halt för att vänta tills det var fullkomligt mörkt, hvarefter vi åter satte våra hästar i gång. Snart färdades vi genom en port. Det första som föll mig i ögonen där bakom var en ofantlig byggnad, som jag antog var ett kloster, sedan redo vi två gånger öfver floden, togo så af åt höger och befunno oss efter ytterligare tio minuters färd på Bastiljplatsen. Där kom en man, som tycktes ha väntat på oss, ut genom en port, och gick emot anföraren för eskorten.

— Här är det, förklarade han.

Anföraren vände sig till mig.

— Vi äro framme, madame, sade han.

Han hoppade af hästen och hjälpte mig ur sadeln, så som han brukade göra vid hvarje ny hållplats.

Porten var öppen och en lampa lyste där innanför.

— Ni är nu hemma hos er, madame, sade min ledsagare. Vid ingången till detta hus är mitt uppdrag fylldt. Får jag smickra mig med att det har blifvit utfördt i enlighet med edra önskningar och med den vördnad, som har blifvit oss anbefalld?

— Ja, jag är skyldig er de största tacksägelser, både er och edra hederliga följeslagare. Jag skulle gärna vilja löna dem på ett bättre sätt, men jag äger inte en sou.

— Låt inte detta oroa er, madame, svarade han, de ha fått sin rikliga lön.

Han bugade sig och steg så åter till häst.

— Kom nu! sade han till sina män. Och kom väl ihåg, att ingen af er från och med denna stund får ha tillräckligt minne af denna plats, för att någonsin kunna känna igen den.

Hvarefter den lilla truppen skyndsamt aflägsnade sig och försvann bortåt rue Saint-Antoine.

Gertrudes första omsorg var att stänga porten. Det var genom gallerfönstret vi sågo eskorten galoppera därifrån.

Därefter närmade vi oss trappan, där lampan stod och brann. Gertrude tog den och gick förut uppför trappan.

Däruppe befunno vi oss i en korridor med tre dörrar, som alla stodo öppna.

Vi gingo in genom den mellersta och kommo in i denna salong. Rummet var då lika upplyst som nu.

Jag öppnade den ena sidodörren och såg ett stort toalettrum — jag öppnade den andra och fann där innanför ett sofrum, där jag, till min stora förvåning, stod ansikte mot ansikte med mitt eget porträtt.

Detta porträtt hade förut haft sin plats i min fars rum på Méridor. Grefven hade antagligen begärt och fått det af honom.

Jag kände en rysning vid detta nya bevis på att min far redan betraktade mig som herr de Monsoreaus hustru.

Vi sågo oss omkring öfver allt; i rummen fanns ingen, men likväl fattades där ingenting. Eld brann i alla eldstäder och i matsalen var bordet serveradt. Jag kastade en hastig blick ditåt, men jag lugnade mig se — där fanns blott ett enda kuvert.

— Mademoiselle ser, att grefven har hållit ord allt igenom, sade Gertrude.

— Ja, svarade jag med en suck. Ty jag skulle ha önskat att han svikit någon af sina förbindelser, emedan jag i så fall hade varit löst från mina.

Jag superade, och sedan gingo vi för andra gången genom våningen. Där fanns fortfarande ingen mer än vi; den var tydligen afsedd för oss ensamt.

Gertrude låg inne hos mig.

Dagen därpå gick hon ut för att orientera sig. Vid sin återkomst berättade hon för mig, att vi bodde vid slutet af rue Saint-Antoine, midt emot hôtel des Tournelles, och att det var Bastiljen, som reste sig till höger om oss. Dessa upplysningar betydde för öfrigt inte mycket för mig — jag hade aldrig förut varit i Paris och kände således inte mycket till vår hufvudstad.

Dagen gick utan att någonting hände. Men just då jag skulle gå till bords och supera, bultade det på porten.

Gertrude och jag betraktade hvarandra med oro.

Det bultade för andra gången.

— Gå och se efter hvem det är, sade jag.

— Och om det är grefven? sade hon, då hon såg, att jag bleknade.

— Om det är grefven, så öppnar du för honom, Gertrude, sade jag med en ansträngning att synas lugn. Han har ärligt hållit sina löften och jag skall visa honom, att jag äfven håller mina.

Gertrude kom snart tillbaka.

— Det är grefven, mademoiselle, sade hon.

— Låt honom stiga in, svarade jag.

Gertrude aflägsnade sig återigen, och grefven stod snart därefter i dörröppningen.

— Nåväl, mademoiselle, har jag uppfyllt öfverenskommelsen? frågade han.

— Ja, herr de Monsoreau, och jag tackar er så mycket! svarade jag.

— Då är ni kanske så god och tar emot mig, fortsatte han med ett leende som oaktadt hans tydliga bemödande uttryckte en viss ironi.

— Stig in, herr grefve!

Han kom in, men förblef på stående fot. Jag bjöd honom att ta plats.

— Har ni några underrättelser att ge mig, herr de Monsoreau? frågade jag.

— Hvarifrån och från hvem?

— Från Méridor, från min far.

— Jag har inte varit vid Méridor och jag har inte träffat er far.

— Från Beaugé då — och från hertigen af Anjou?

— Det är en helt annan sak. Jag har varit på Beaugé och jag har träffat hertigen.

— Nå, hvad har ni att säga om honom?

— Han har börjat få vissa tvifvel.

— Om hvad då?

— Om er död.

— Men ni har styrkt honom i hans första åsikt?

“Har ni några underrättelser att ge mig, herr de Monsoreau?”

— Jag har åtminstone gjort hvad jag kunnat.

— Och hvar är hertigen nu?

— I Paris sedan i går kväll.

— Hvarför kom han tillbaka så snart?

— Därför att man inte gärna stannar på ett ställe, där man tror sig ha fått en kvinnas död på sitt samvete.

— Har ni träffat honom sedan han kom hit?

— Jag kommer just nu från honom.

— Talade han om mig?

Jag lämnade honom ingen tid att göra det.

— Hvad talade ni då om?

— Om ett löfte, som han gifvit mig och som jag förmådde honom att uppfylla.

— Hvad då?

— Han hade lofvat, att till lön för de tjänster jag gjort honom, laga att jag blir utnämnd till öfverhofjägmästare.

— Ja, jag vet att ni är en väldig jägare, sade jag med ett sorgset småleende, ty jag tänkte på min stackars Daphne. Och ni är således kvalificerad för denna syssla.

— Det är inte i egenskap af jägare jag får den, mademoiselle, utan som hertigens trogne tjänare — hertigen af Anjou ger mig inte denna syssla därför att jag är kvalificerad för den, utan därför att han inte vågar vara otacksam mot mig.

Oaktadt den vördnadsfulla ton han begagnade mot mig, låg det likväl någonting skräckinjagande i hans svar, därför att de vittnade om en våldsam och orygglig viljekraft. Jag satt tyst en stund.

— Får jag skrifva till min far? frågade jag slutligen.

— Utan tvifvel. Men kom ihåg att edra bref kunna bli uppsnappade under vägen.

— Är det mig förbjudet att gå ut?

— Ingenting är er förbjudet, mademoiselle. Men jag vill fästa er uppmärksamhet på att man kan följa er i spåren.

— Men jag kan väl åtminstone gå i kyrkan om söndag?

— Jag tror det vore bättre att ni lät bli. Men om ni nödvändigt vill höra mässan, så följ mitt råd och gå inte längre än till kyrkan Sainte-Cathérine.

— Hvar ligger den?

— Midt emot detta hus — på andra sidan gatan.

— Tack för upplysningen!

Det blef en ny paus i vårt samtal.

— När kommer ni igen, herr grefve?

— Jag afvaktar er tillåtelse att få göra det.

— Behöfs en sådan tillåtelse?

— Naturligtvis. Ännu är jag ingenting annat än en främling för er.

— Och ni har ingen nyckel till detta hus?

— Endast som er make skulle jag ha rättighet att ha en sådan.

— Herr grefve, stammade jag, mera skrämd af hans egendomliga underdånighet än jag skulle ha varit, om han uppträdt med mera bestämdhet mot mig, ni kan komma tillbaka när ni vill — eller när ni anser, att ni har någonting af vikt att säga mig.

— Jag tackar, mademoiselle, jag skall begagna mig af er tillåtelse, men jag skall inte missbruka den. Och första beviset därpå är att jag nu lägger min vördnad för edra fötter. Han steg upp.

— Går ni? frågade jag, mer och mer förvånad öfver detta handlingssätt, som jag långt ifrån hade väntat.

— Jag vet, att ni inte hyser någon ömmare känsla för mig, mademoiselle, svarade grefven, och jag vill inte missbruka den belägenhet, hvari ni befinner er och som tvingar er att mottaga mitt beskydd. Men genom grannlagenhet å min sida hoppas jag att ni så småningom skall vänja er vid min närvaro, och på det sättet blir det mindre påkostande för er då ni skall bli min hustru.

— Jag erkänner och uppskattar er grannlagenhet, herr grefve, svarade jag och steg upp. Ni har fullkomligt rätt, och jag vill nu vara lika uppriktig som ni. Jag har verkligen haft en viss motvilja för er, men jag hoppas att den går öfver med tiden.

— Tillåt att jag delar denna förhoppning, mademoiselle, och att jag med tillit afvaktar denna lyckliga tidpunkt.

Han bugade sig så ödmjukt som den ringaste af mina tjänare, tillsade Gertrude, som stod väntande vid dörren, att lysa honom ut, och så var han borta.