Diana (1904)/Del 1/Kapitel 15
XV.
FORTSÄTTNING PÅ DIANAS HISTORIA. — GIFTERMÅLET.
— Herr de Monsoreau är en märkvärdig människa, sade Bussy.
— Ja, ganska märkvärdig, svarade Diana. Jag hade en obestämd förnimmelse af att hans kärlek till mig var blandad med hat. Och när Gertrude kom igen, fann hon mig mera nedslagen än någonsin.
Hon försökte lugna mig, men det syntes tydligt, att den stackars flickan var lika orolig som jag. Grefvens iskalla artighet, hans ironiska underdånighet och den kufvade lidelsefullhet, som dallrade i hvarje hans ord, var mera skräckinjagande än om han visat sig brutal.
Följande dag var en söndag. Så långt jag kunde minnas tillbaka, hade jag aldrig försummat gudstjänsten, och jag tyckte att kyrkklockorna kallade mig. Jag såg massor af människor skynda till Guds hus, och jag svepte in mig i en tät slöja, tog Gertrude med mig och blandade mig med de fromma, som lydde klockornas maning. Jag uppsökte den mörkaste vrå jag kunde finna i kyrkan Sainte-Cathérine och föll på knä tätt invid muren med Gertrude till skydd. Ingen tycktes fästa någon uppmärksamhet vid oss.
Två dagar därefter kom grefven och berättade, att han var utnämnd till öfverhofjägmästare. Sysslan hade förut varit så godt som lofvad åt en af kungens favoriter, herr de Saint-Luc, men tack vare hertigens inflytande hade herr de Monsoreau likväl afgått med segern.
— Det var verkligen förvånande för oss alla, sade Bussy.
— Han meddelade mig sin triumf i tydlig förhoppning, att den skulle påskynda mitt samtycke till giftermålet, men han framställde inga påståenden, utan afvaktade händelsernas gång. Jag å min sida började hoppas, att om hertigen trodde mig vara död, så hotades jag ej längre af någon fara, och jag kunde då måhända bli fri från min förbindelse till grefven.
En vecka förflöt utan att någonting inträffade mer än att grefven gjorde ett par besök, lika kyliga och vördnadsfulla som förut, men också lika skräckinjagande genom hans egendomligt behärskade uppträdande.
Äfven denna söndag gick jag i kyrkan och intog samma plats som förra gången. Då man känner sig säker, blir man lätt oförsiktig. Under bönen gled min slöja åt sidan, utan att jag märkte det förrän Gertrude grep mig i armen. Jag slet mig med möda ur en brinnande, andäktig bön för min far, lyfte upp hufvudet och såg mig omkring helt mekaniskt. Med den största förskräckelse varseblef jag midt framför oss hertigen af Anjou; han stod lutad mot en pelare och slukade mig med ögonen. Bredvid honom stod en ung man, som snarare såg ut som en förtrogen än som en tjänare.
— Det var säkert hans lutspelare Aurilly, sade Bussy.
— Jag tror verkligen att Gertrude sedan sade, att hans namn lydde så, sade Diana. Nå, jag drog hastigt slöjan för ansiktet, men det var för sent. Hertigen hade redan sett mig, och om han också inte kände igen mig, så föreföll likväl likheten med Diana de Méridor honom slående, det såg jag. Hans forskande blick hvilade fortfarande på mig och jag kände mig så illa till mods, att jag steg upp och gick mot dörren. Men där fann jag honom före mig, han hade doppat sina fingrar i vigvattnet och räckte skålen till mig. Jag låtsade emellertid som om jag ingenting hade märkt och fortsatte min väg ut ur kyrkan.
Men utan att se mig om, visste jag, att man följde efter oss. Om jag hade haft någon kännedom om Paris, så kunde jag ha fört hertigen på villospår i fråga om min bostad. Men jag hade aldrig gått längre än till kyrkan, jag hade ingen väninna, hos hvilken jag skulle ha kunnat uppehålla mig en enda kvart — jag hade blott en enda försvarare, och honom fruktade jag som en fiende.
— Ack, min Gud! Hvarför kunde inte försynen eller slumpen föra mig i er väg litet tidigare! suckade Bussy.
Diana gaf honom en tacksam blick.
— Förlåt, att jag afbröt er! tillade Bussy. Och ändå förgås jag af otålighet att få höra vidare.
— Samma kväll kom herr de Monsoreau, fortsatte Diana sin berättelse. Han började själf genast tala om det, som händt.
— Ni frågade mig, om det var er förbjudet att gå i kyrkan, sade han, och jag svarade att ni var fri att göra som ni ville, men att det vore klokast att låta bli. Ni förkastade mitt råd och gick i kyrkan äfven i dag. Af en olycklig slump hade hertigen af Anjou också begifvit sig dit, och han har sett er.
— Det är sant, herr grefve, men jag vet inte, om hertigen kände igen mig.
— Ert utseende frapperade honom och han såg er stora likhet med den han saknar så djupt. Han följde efter er och försökte skaffa sig upplysningar. Men eftersom ingen vet någonting, så kunde han ingenting få veta.
— Ack, min Gud! Men jag hoppas, att han skall glömma mig.
— Det tror jag inte. Ni hör inte till dem, som man glömmer. Jag har gjort allt, som står i min förmåga att glömma er, men det går inte.
Hans ögon flammade af glödande passion och detta skrämde mig nästan ännu mer än åsynen af hertigen. Jag stod stum och darrande.
— Hvad ämnar ni nu göra? frågade grefven.
— Skulle jag inte kunna byta om bostad — flytta till ett annat kvarter, en annan gata? frågade jag. Eller om jag skulle återvända hem till Anjou?
— Allt detta skulle tjäna till absolut ingenting, sade herr de Monsoreau och skakade på hufvudet. Hertigen har nu funnit edra spår, och han skall ej upphöra att förfölja er förrän han har nått sitt mål.
— Ni skrämmer mig!
— Det är inte min afsikt. Jag upplyser er endast om enkla fakta.
— Då måste jag nu i min tur fråga: hvad ämnar ni göra, herr grefve?
— Min fantasi är inte rik, gunås! svarade herr de Monsoreau med bitter ironi. Jag hade funnit en enda utväg, men denna utväg försmår ni. Nåväl, jag envisas ej, men tala aldrig om att jag skulle kunna finna en ny!
— Gud i himmelen! utbrast jag. Men faran är måhända mindre än ni tror.
— Det får framtiden utvisa, mademoiselle, sade han och steg upp. Men i alla händelser vill jag upprepa för er, att madame de Monsoreau så mycket mindre skulle ha någonting att frukta af hertigen, som mitt nya ämbete ställer både mig och min hustru under kungens omedelbara beskydd.
Mitt enda svar var en djup suck. Grefve de Monsoreau tycktes ha rätt.
Han dröjde några ögonblick, som om han ville ge mig tillfälle att svara, men jag förmådde ej få ett ord öfver mina läppar. Ett bittert leende flög öfver hans ansikte, han bugade sig och gick.
Jag tyckte mig höra honom ge luft åt några svordomar ute i trappan.
Jag ropade på Gertrude. Hon kom genast inskyndande, ty hon brukade uppehålla sig i mitt sofrum, medan grefven var här.
Jag stod vid fönstret bakom gardinen och såg ut på gatan. På detta sätt kunde jag se allt, som försiggick därnere, utan att själf bli sedd. Grefven kom ut ur porten och aflägsnade sig.
Vi spanade och lyssnade em hel timme, men ingen syntes till. Äfven natten förflöt utan oroande tilldragelser.
När Gertrude gick ut dagen därpå, tilltalades hon af en ung man, densamme, som hade åtföljt hertigen i kyrkan, Han gjorde henne en massa frågor, men hon bibehöll en envis tystnad:
Slutligen tröttnade den unge mannen på sina fruktlösa försök och lämnade henne i fred.
Denna tilldragelse väckte hos mig en djup förskräckelse — det var början till en rekognoscering, som säkert inte skulle upphöra så snart. Jag var rädd att herr de Monsoreau inte skulle komma denna kväll, och att man kunde utföra något anslag mot mig under natten. Jag skickade därför bud efter grefven, och han infann sig genast.
Jag berättade alltsammans för honom och skildrade den unge mannen efter Gertrudes beskrifning på honom.
— Det var Aurilly, sade han. Och hvad svarade Gertrude?
— Ingenting alls.
Grefven besinnade sig ett par ögonblick.
— Det var orätt gjordt af henne, förklarade han sedan.
— Huru så?
— Därför att vi framför allt måste vinna tid. I dag är jag ännu beroende af hertigen, men om tio eller to!f dagar, kanske också om en vecka, är han beroende af mig. Man måste således försöka att bedraga honom till dess.
— Ack, min Gud!
— Och en smula hopp skulle göra honom tålig, då ett komplett afslag däremot skulle kunna förmå honom att fatta ett eller annat förtvifladt beslut.
— Skrif till min far, herr de Monsoreau! bad jag. Han skall genast skynda hit och kasta sig för kung Henris fötter. Och kungen skall förbarma sig öfver hans gråa hår.
— Det kommer nog att bero på kungens sinnesstämning för ögonblicket — och på huruvida han för tillfället är vän eller fiende till hertigen af Anjou. För öfrigt behöfver en budbärare sex dagar för att hinna till Méridor, och er far behöfver sex dagar för att komma hit. Men innan dessa tolf dagars förlopp har hertigen gått så långt han vill, såvida vi inte hindra honom.
— Och hur skola vi kunna göra det?
Herr de Monsoreau svarade ej. Jag förstod honom utan ord, och jag sänkte min blick inför hans.
— Vill ni vara god och ge Gertrude nödiga instruktioner, herr grefve, sade jag efter en kort paus.. Hon skall göra som ni säger.
Ett nästan omärkligt leende flög öfver herr de Monsoreaus läppar, då jag nu för första gången vädjade till hans beskydd.
Han talade en stund med Gertrude.
— Jag skulle kunna bli bemärkt, då jag går härifrån, sade han därefter till mig, men det dröjer endast två eller tre timmar till det blir mörkt. Tillåter ni att jag tillbringar dessa timmar här hos er?
Herr de Monsoreau åtnöjde sig med att begära, ehuru han egentligen kunde ha rättighet att fordra. Jag inbjöd honom att ta plats. Han utvecklade nu hela sin förmåga att föra en intressant och underhållande konversation. Han hade rest mycket, sett mycket och tänkt mycket, och efter de två timmarnas slut kunde jag fullkomligt förstå det inflytande, som denne egendomlige man hade fått öfver min far.
Bussy drog en djup suck.
— Då det blef mörkt, aflägsrade han sig, synbarligen belåten med hvad han vunnit.
Hela kvällen stodo Gertrude och jag på vår observationspost. Denna gång sågo vi tydligt två män, som noga betraktade vårt hus. De närmade sig porten flera gånger. Vi hade släckt alla ljus, så att ingen kunde se oss. Först vid elfvatiden gingo de sin väg.
Då Gertrude var ute dagen därpå, tilltalades hon på nytt af den unge mannen. Hon visade sig nu mindre tvär och utbytte några ord med honom,
Följande dag blef hon ännu meddelsammare. Hon anförtrodde honom nu, att jag var obemedlad änka efter en ämbetsman och lefde mycket indraget. Han gjorde flera frågor, men måste för tillfället nöja sig med hvad han redan fått veta.
Dagen därpå måste Aurilly ha fått några misstankar i fråga om Gertrudes sanningsenlighet. Han började tala med henne om Anjou och Beaugé och nämnde till och med Méridor, men Gertrude svarade, att hon aldrig förut hört talas om dessa ställen. Aurilly tillstod nu för henne, att han var hertigens förtrogne, och att hertigen hade sett mig och fattat kärlek till mig. Därnäst slösade han med de mest glänsande anbud såväl för min som för Gertrudes räkning, om hon ville förskaffa hertigen inträde hos mig och om jag ville ta emot honom.
Herr de Monsoreau infann sig hvarje afton, och jag berättade för honom hur långt saken hade avancerat. Han brukade stanna här från klockan åtta till tolf; hans oro var tydligen mycket stor.
På lördagskvällen var han mera blek och upprörd än någonsin.
— Ni måste lofva hvad som helst till om tisdag eller onsdag, sade han.
— Hvarför det? utropade jag förskräckt.
— Därför att hertigen är bragt till det yttersta, och för närvarande är han också på vänskaplig fot med kungen, så att ni ej kan ha något att hoppas af Henri III, förklarade herr de Monsoreau.
— Men kan det då före onsdagen inträffa någonting, som länder oss till hjälp? frågade jag.
— Möjligen. Jag väntar dag efter dag en tilldragelse, som skall göra hertigen beroende af mig, och jag gör allt för att påskynda den. I morgon måste jag för den sakens skull resa till Montereau.
— Måste ni det? sade jag förskräckt, men ändå med en viss känsla af glädje. Och om vår belägenhet fortfar, hvad skola vi då göra?
— Ja, hvad kan jag förmå gent emot en furste, mademoiselle, då jag inte har laglig rätt att beskydda er? Man måste väl finna sig i sitt öde …
— Å, min far! Min stackars far! utropade jag.
Grefven betraktade mig med genomträngande blick.
— Hvad har ni att förebrå mig, mademoiselle?
— Ingenting alls — tvärtom!
— Har jag inte visat er en brors ömhet och aktning?
— Ni har i alla afseenden uppfört er ridderligt mot mig.
— Och jag har ju fått ert löfte?
— Ja!
— Har jag påmint er därom en enda gång?
— Nej.
— Och ändå — när omständigheterna tvinga er att välja mellan en aktad ställning och vanäran — ändå föredrar ni att bli hertigens mätress framför att bli grefve de Monsoreaus hustru.
— Det har jag aldrig sagt, herr grefve.
— Men för himlens skull, så besluta er då!
— Jag har beslutat mig.
— Att bli grefvinna de Monsoreau?
— Ja, hellre än att bli hertigens mätress.
— Såå? Alternativet är ju smickrande för mig!
Jag teg.
— Nå, det betyder ingenting, sade grefven. Gertrude måste uppehålla hertigen med fagra löften till om tisdag, sedan få vi se!
Dagen därpå gick Gertrude ut som vanligt, men hon såg inte till herr Aurilly. Hans uteblifvande oroade oss nästan mer än om han hade infunnit sig. Gertrude gick ut ännu en gång, endast för att få tillfälle att träffa honom, men han syntes fortfarande inte till. Och hennes tredje försök var lika gagnlöst som de föregående.
Jag skickade henne till herr de Monsoreau. Men han hade redan rest, utan att man visste hvart.
Vi voro nu totalt ensamma och öfvergifna, och vi kände endast alltför väl vår maktlöshet. Jag började inse, att jag hade varit orättvis mot grefven.
— Å, madame! utbrast Bussy, tala inte så! Det ligger någonting under hela hans uppförande, någonting som säkert skall bli klart för oss med tiden!
Kvällen kom — den förskräckliga kvällen! Jag hade fast beslutat att aldrig falla lefvande i hertigens händer, och därför hade jag väpnat mig med denna dolk, som jag ville sticka i mitt bröst i hertigens åsyn, så snart han eller hans handtlangare försökte bruka våld mot mig. Vi reste barrikader i våra rum, ty där fanns ingen rigel innanför porten — en nästan otrolig försumlighet! Vi dolde lampan så väl som möjligt och ställde oss på vår vanliga observationspunkt.
Allt förblef lugnt och stilla ända till klockan elfva. Men då kommo fem män ut från rue Saint-Antoine, rådslogo en stund och gömde sig sedan i prånget invid hôtel des Tournelles. Vi darrade af förskräckelse, de hade naturligtvis kommit dit för vår skull. Men en hel kvart förgick utan att de rörde på sig.
Då upptäckte vi plötsligt två andra, som kommo från rue Saint- Paul. I det svaga ljuset från månskäran, som arbetade sig fram mellan molnen, såg Gertrude att den ene af dem var Aurilly.
— Ack, mademoiselle, där ha vi dem, hviskade den stackars flickan.
— Ja, hviskade jag tillbaka, skälfvande af förskräckelse, och de fem första skola naturligtvis komma dem till hjälp.
— Men först måste de ju spränga porten, sade Gertrude, och grannarna måste väl skynda oss till hjälp, när de höra detta buller.
— Tror du verkligen att de göra det? De känna oss ju inte och ha intet skäl att skaffa sig obehag för vår skull. Vi ha gunås ingen annan försvarare än grefve de Monsoreau, min stackars Gertrude.
— Men hvarför vill ni då inte bli hans grefvinna?
Jag drog en djup suck.