Diana (1904)/Del 1/Kapitel 35
XXXV.
HVAD SOM HADE PASSERAT MELLAN HERTIGEN AF ANJOU OCH ÖFVERHOFJÄGMÄSTAREN.
Vi måste nu redogöra för orsaken till den plötsliga omkastningen i hertigens sinnelag gent emot herr de Monsoreau.
När hertigen efter Bussys aflägnande tog emot herr de Monsoreau, var han af två orsaker fullt besluten att uppfylla den unge adelsmannens begäran. Hans egenkärlek hade fått ett djupt sår, och fruktan för det obehagliga uppseende, som baron de Meéridors anklagelse skulle åstadkomma, eggade ännu mer hertig François’ vrede. Dessa båda känslor i förening hade framkallat en häftig jäsning i hertigens sinne, och en explosion tycktes icke vara långt borta.
Hertigen mottog öfverhofjägmästaren med en min af stränghet, som byukade komma hofvets mest oförskräckta män att darra — ty man visste endast alltför väl, att hertigen aldrig skydde några medel för att hämnas.
— Ers höghet har låtit kalla mig? — sade Monsoreau och fäste med skenbart lugn sin blick på rummets väggbonader. Det såg ut som om han där ville hämta råd, huru han skulle undgå den vrede, som han tydligt såg flamma under hertigens låtsade köld.
— Ni behöfver inte frukta att någon lyssnare är gömd där bakom, — sade hertigen. — Vi kunna tala fullkomligt fritt och uppriktigt med hvarandra. —
Herr de Monsoreau bugade sig.
— Ty ni är ju en pålitlig tjänare, herr de Monsoreau, och ni är mig personligt tillgifven, det vet jag. —
— Jag skulle tro det, ers höghet. —
— Och jag är fullkomligt öfvertygad därom. Ni har vid åtskilliga tillfällen upptäckt komplotter, som spunnits mot mig, och ni har understödt mina företag med förbiseende af edra egna intressen. Ni har till och med satt ert lif på spel för min skull. —
— Ers höghet! … —
— Jag vet det. Och nu — jag måste påminna er om det, ty ni är till den grad grannlaga att ni aldrig gör ens en indirekt häntydning på de tjänster ni har gjort — nu senast uppoffrade ni er på samma sätt i det olyckliga äfventyret … —
— Hvilket äfventyr, ers höghet? —
— Mademoiselle de Méridors enlevering! Stackars flicka! —
— Ack ja! — mumlade Monsoreau pliktskyldigast.
— Ni beklagar naturligtvis också hennes öde? — sade hertigen.
— Jag är viss att ers höghet gör detsamma?
— Jag? Å, ni vet, hur bittert jag har ångrat detta olyckliga infall! Och jag har behöft ta hänsyn till alla edra väntjänster för öfrigt, för att kunna glömma, att jag utan er påverkan aldrig skulle ha bortfört den unga flickan. —
Monsoreau kände hugget mycket väl.
— Lider hans höghet måhända af samvetskval! — frågade han sig själf. — Ers höghets medfödda godhet gör ert samvete öfverdrifvet ömtåligt, — sade han högt. — Ni har inte mera skuld i den unga flickans död än jag … —
— Hvad menar ni? —
— Ers höghet hade ju aldrig för afsikt att drifva våldsgärningen till en sådan ytterlighet. —
— Nej, nej — visst inte! —
— Och detta urskuldar er fullkomligt. Diana de Méridors död var en olyckshändelse af det slag, som slumpen dagligen framkallar. —
— Och för öfrigt har ju döden nu svept denna tilldragelse i evig glömska, — sade hertigen med en genomborrande blick på Monsoreau. En dallring i hertigens röst kom öfverhofjägmästaren att plötsligt se upp och säga inom sig: — Det var inte samvetskval! — I nästa sekund sade han hastigt: — Får jag tala uppriktigt inför ers höghet? —
— Hvarför skulle ni inte göra det? — svarade hertigen högdraget.
— Det vet jag verkligen inte heller, — förklarade grefve de Monsoreau. — När man talar med en så intelligent och ädel furste, bör uppriktigheten vara samtalets grundval ända från början. —
— Hvad menar ni med det? —
— Att ers höghet inte har varit uppriktig mot mig. —
— Verkligen! — utbrast hertigen med ett gapskratt, som vittnade om ursinnig vrede.
— Jag vet hvad ers höghet egentligen ville säga mig, — förklarade Monsoreau ödmjukt.
— Nå, hvad var det då? —
— Ers höghet ville säga mig, att Diana de Méridor måhända inte är död, och att de, som inbilla sig vara hennes mördare, kunna spara sina samvetskval. —
— Ni har sannerligen behöft en rundlig tid för att komma med dessa tröstegrunder, herr de Monsoreau! Ni är på min ära en trofast tjänare! Ni vet att jag har varit dyster och sorgsen, att jag har haft pinsamma drömmar ända sedan den unga flickans död — och ni har låtit mig lefva under detta plågsamma betryck, fast ni kunnat lätta mitt lidande genom ett enda ord! Huru skall jag beteckna ett sådant uppförande, herr de Monsoreau? sporde hertigen med en stämma, hvars skarpa ton förebådade ett annalkande vredesutbrott.
— Ers höghets ord ljuda som en anklagelse, — stammade Monsoreau.
— Förrädare! — utbrast hertigen plötsligt och tog ett steg mot grefven, — jag anklagar dig och jag har skäl därtill! Du har bedragit mig — du har tagit ifrån mig denna kvinna, som jag älskade. —
Monsoreau blef ohyggligt blek, men han behöll sin lugna och nästan stolta hållning.
— Det är så, — sade han.
— Du förnekar det således inte, din usling! —
— Ers höghet borde besinna sig och ej tala så högt, — sade Monsoreau med samma fattning som förut. — Betänk, att ers höghet talar till en adelsman, som troget tjänar … —
Här afbröt hertigen honom med ett konvulsiviskt skratt.
— Som troget tjänar sin herre och kung! — ifyllde Monsoreau lugnt och med tonvikt på det sista ordet.
Hertigen såg förvirrad ut.
— Hvad menar du? mumlade han.
— Jag menar, — svarade herr de Monsoreau med mild stämma, — att om ers höghet vill vara så nådig och låta mig tala, så skall ers höghet snart inse, att jag har kunnat taga denna kvinna just därför att ni själf ville ha henne. —
Hertigen kände sig öfverväldigad af denna djärfhet, han svarade ej.
— Det är min ursäkt att jag hyste en lidelsefull kärlek till mademoiselle de Méridor, — fortsatte grefven.
— Jag älskade henne också! — utbrast hertigen med obeskriflig värdighet.
— Och ni är min herre — ja, det är sant, ers höghet! Men mademoiselle de Meéridor hyste ingen kärlek till er. —
— Älskade hon dig, måhända?
— Kanske, — mumlade Monsoreau.
— Du ljuger! Du vet, att du ljuger! Du har tagit henne med våld, alldeles som jag ville göra! Skillnaden mellan oss båda är den, att husbonden misslyckades där drängen hade framgång. Ty jag hade endast makten till mitt förfogande, men du betjänade dig af förräderi! —
— Jag älskade henne, ers höghet! —
— Det rör mig inte! —
— Ers höghet — betänk … — — Hotar du, huggorm?
— Akta er, ers höghet! — sade Monsoreau och sänkte hufvudet likt en tiger innan han kastar sig öfver sitt rof. — Jag älskade henne, säger jag er, och jag är visst icke er dräng, så som ni nyss behagade uttrycka er. Min hustru är min egendom likaväl som mitt gods. Ingen kan ta henne ifrån mig, inte ens kungen. Jag ville äga denna kvinna, och jag har tagit henne. —
— Du har tagit henne, ja — men du skall afstå från henne igen! — sade hertigen och grep hastigt efter den lilla silfverhammaren på bordet.
— Ni bedrar er, ers höghet! utropade Monsoreau och rusade fram för att hindra hertigen att tillkalla någon. — Uppge den elaka tanken att skada mig, ty om ni slår ett enda slag med denna hammare och sedan förolämpar mig inför andra … —
— Du skall återge henne sin frihet, säger jag! —
— Hon är min rättmätiga hustru inför Gud. —
Monsoreau hade räknat på att denna förklaring skulle göra stor effekt. Men hertigen var och förblef lika uppretad som förut.
— Hon må vara din hustru inför Gud hur mycket som helst, — utbrast han, — så skall du likväl ge henne fri inför människor. —
— Han måste verkligen ha reda på allt! — mumlade Monsoreau.
— Ja, jag vet allt! Du skall upplösa ditt äktenskap eller jag skall upplösa det, vore det också ingånget inför alla himmelens gudar! —
— Häda inte, ers höghet! — varnade Monsoreau.
— I morgon skall mademoiselle de Méridor återlämnas till sin far — och i morgon beger du dig i landsflykt till en ort, som jag skall anvisa dig. Inom en timme skall du ha afstått från din syssla som öfverhofjägmästare. Där har du mina befallningar — se till, att du lyder dem, ty i annat fall skall jag krossa dig, så som jag krossar detta glas. —
Han tog från bordet en bägare af emaljerad kristall, en gåfva af en österrikisk ärkehertig, och slungade den så häftigt mot Monsoreau, att skärfvorna yrde omkring.
— Jag skall inte afstå från min hustru, jag skall inte lämna min syssla och jag kommer att stanna i Frankrike, — förklarade Monsoreau och tog några steg närmare den förbluffade hertigen.
— Hvad säger du, niding? —
— Därför att jag begär nåd af Frankrikes kung — af honom, som valdes och kröntes i Sainte-Genevièves klosterkyrka! Och denne vår nye, ädle och gode härskare skall i glädjen öfver sin gudomliga makt att kunna lyckliggöra sina undersåter icke vägra att lyssna till en trofast anhängares första bön. —
Monsoreau hade uttalat dessa fruktansvärda ord långsamt och med stigande eftertryck. Hans ögon lyste med extatisk glans.
Hertigen af Anjou bleknade. Han tog ett steg tillbaka, drog häftigt fram det tunga draperiet för kabinettets dörr och fattade sedan Monsoreaus hand, stammande:
— Godt, herr grefve! Framför er bön, men saktare — jag hör!
— Jag skall tala med den ödmjukhet, som anstår ers höghets allra ödmjukaste tjänare! — förklarade Monsoreau, som med ens återfått sitt lugn.
Hertigen gjorde långsamt en tur omkring det stora rummet och tittade bakom draperier och väggbonader om och om igen. Han tycktes aldrig kunna bli öfvertygad om att Monsoreaus ord icke hade blifvit hörda af lyssnare.
— Nå, hvad ville ni säga? — frågade han slutligen.
— Att den olyckliga kärleken bär hela skulden, ers höghet! Det är den mäktigaste af alla passioner. Jag var naturligtvis inte herre öfver mig själf, då jag kunde förgäta, att ers höghet hade kastat sina ögon på Diana. —
— Det var ett svart förräderi, — förklarade hertigen.
— Öfverväldiga mig inte med edra förebråelser, ers höghet, utan hör mitt försvar! Jag såg er ung, rik och lycklig — kristenhetens förnämligaste furste. Ty det är ni. Mellan er och denna högsta värdighet står blott en skugga, som är lätt att förjaga. Nåväl! Jag såg in i er lysande framtid, och när jag jämförde den med den anspråkslösa lycka jag åtrådde, sade jag till mig själf: må fursten drömma sina strålande drömmar, försjunka i storslagna planer — detta är hans lott! Min är att vandra i skuggan. Han skall knappt märka min anspråkslösa tillvaro, knappt ge akt på att jag röfvar en pärla från hans kungliga diadem. —
— Herr grefve! stammade hertigen, mot sin vilja berusad af den glänsande framtidsmålningen.
— Förlåt mig, ers höghet!
Hertigen såg upp och hans blick föll på Bussys porträtt, som hängde på väggen — Bussy med sin stolta hållning och sin genomträngande blick, som tycktes mana till mod och ordhållighet.
— Nej, nej — jag kan inte förlåta er! sade hertigen. Gud är mitt vittne att det inte är för egen del jag är så sträng! Men en sörjande far kräfver tillbaka sin dotter — en kvinna, som ni tvingat att bli er hustru, ropar hämnd öfver er. Och en furstes första plikt är att öfva rättvisa.
— Men om detta är furstens första plikt, inföll Monsoreau, så är det kungens första plikt att visa erkänsla mot den han har att tacka för sin krona. Och …
— Nåväl?
— Ni har mig att tacka för er krona, sire!
— Monsoreau! utbrast hertigen med ännu större förskräckelse än han förut hade visat. Monsoreau! Vill ni bli förrädare mot er kung sedan ni förut har varit förrädisk mot er furste?
— Jag håller mig till den som vill vara mitt stöd! förklarade Monsoreau med höjd röst.
— Olycklige!
Hertigen betraktade åter Bussys porträtt.
— Jag kan inte! stammade han, Ni är själf adelsman, Monsoreau och ni måste förstå, att jag inte kan gilla hvad ni gjort.
— Hvarför inte?
— Därför att ert dåd är ovärdigt både er och mig. Afstå från Diana! Gör denna uppoffring för min skull, min käre grefve — och jag svär, att jag skall ge er allt hvad ni eljest kan begära i ersättning därför.
— Ers höghet älskar således ännu Diana de Méridor? frågade Monsoreau likblek af svartsjuka.
— Nej, nej — det svär jag er!
— Hvad kan då vara i vägen? Hon är min hustru. Är jag inte en fullgod adelsman? Har någon rättighet att blanda sig i mitt privata lif?
— Hon älskar er inte!
— Hvad har det att betyda?
— Gör det för min skull, Monsoreau …
— Jag kan inte …
— Men då — då … stammade hertigen, bragt i yttersta trångmål, då måste jag …
— Betänk er väl, sire!
Denna titel framlockade ångestsvett i hertigens panna. Han torkade bort den med näsduken.
— Vill ni ange mig?
— Ja, ers majestät! Jag förråder er för den furste ni har störtat från tronen. Ty om min nye härskare angriper min ära, så skall jag återvända till den förre.
— Det är skändligt!
— Skändligt, men sant. Jag är tillräckligt förälskad för att kunna begå en skändlighet.
— Det är lågt!
— Ja, ers majestät. Men jag är tillräckligt förälskad för att kunna begå en låghet.
Hertigen gjorde en häftig rörelse, men Monsoreau hejdade honom med en blick och ett småleende.
— Ni vinner ingenting genom att döda mig, ers höghet, sade han. Det finns hemligheter som flyta upp med kadavret. Bäst att ni förblir en mild konung och jag den ödmjukaste af edra undersåtar.
Hertigen vred förtviflad sina händer.
— Min gode, nådige härskare! Gör någonting för den som har tjänat er troget i så många afseenden!
Hertig Francois steg upp.
— Hvad begär ni? frågade han. — Att ers majestät …
— Olycklige! Vill du kanske att jag skall bönfalla inför dig?
— Å, ers höghet!
Monsoreau bugade sig.
— Nå? frågade hertigen.
Ers höghet förlåter mig?
— Ja.
— Ers höghet lofvar att försona mig med baron de Méridor?
— Ja.
— Ers höghet undertecknar mitt äktenskapskontrakt med mademoiselle de Méridor?
— Ja, svarade hertigen med kväfd röst.
— Och ers höghet skall hedra min hustru med ett vänligt småleende, då jag presenterar henne i drottningens aftoncirkel?
— Ja, svarade hertigen. Är detta allt?
— Det är allt hvad jag begär, ers höghet.
— Nåväl, gå! Ni har mitt ord på att det skall ske.
— Och ni behåller er plats på Frankrikes tron, där jag har placerat er, hviskade Monsoreau i hertigens öra. Farväl sire.
Denna gång talade grefven så sakta, att den farliga titeln tycktes behaga hertigen mycket väl.
— Nu återstår bara att få veta, hvarifrån hertigen har fått sina underrättelser, tänkte öfverhofjägmästaren då han gick.