Diana (1904)/Del 1/Kapitel 38
| ← Hvad hertigen af Guise hade att beställa i Louvren. |
|
Kung Henri lyssnar och får veta sanningen. → |
XXXVII.
CASTOR OCH POLLUX.
När kungen bad sin bror stanna kvar, hade han på samma gång afskedat sina favoriter.
Hertigen af Anjou hade under hela den scen vi nyss skildrat lyckats bibehålla en obesvärad min. Han efterkom kung Henris önskan utan något slags tvekan, ty han visste ej, att kungen hade sett hans hemliga tecken till hertigen af Guise.
— Vet ni, min bror, — sade Henri, sedan han hade förvissat sig om att ingen mer än Chicot var inne hos dem, — jag är verkligen en lycklig människa! —
— Om så är, — sade hertigen, — så är denna lycka endast en rättvis belöning för ers majestäts stora förtjänster. —
Henri betraktade sin bror.
— Ja, jag är mycket lycklig, — upprepade han, — ty om stora idéer icke väckas hos mig själf, så vakna de hos min omgifning. Och det var verkligen en storslagen tanke, som min kusin af Guise nyss framlade. —
Hertigen bugade sig samtyckande.
Chicot öppnade sitt ena öga. Kanske hörde han icke så väl med slutna ögon — eller också behöfde han se kungens ansikte, för att förstå hans ord bättre.
— Att församla alla katoliker under samma fana — att väpna hela Frankrike från Calais till Languedoc och från Bretagne till Bourgogne, så att armén alltid står färdig att marschera mot hvilken fiende som helst, utan att någon af landets fiender kan oroas af rustningarna — det är verkligen en briljant idé! —
— Ja, inte sant, min bror? — sade hertigen af Anjou, förtjust öfver att se kungen med så stor lätthet gå in på hans bundsförvants förslag.
— Jag känner ett behof att på det mest glänsande sätt belöna upphofsmannen till detta förslag. —
Chicot öppnade båda ögonen. Men han tillslöt dem genast igen, ty han hade på kungens ansikte upptäckt det nästan omärkliga leende, som endast han kände till. Och nu var han lugn.
— Ja, detta förslag måste belönas, — upprepade kungen, — och jag vill göra allt för den som har varit dess upphofsman. Är det verkligen hertigen af Guise, Francois, som har satt detta vackra verk i gång? Ty det är ju redan i gång, eller hur? —
Hertigen medgaf, att man verkligen redan hade börjat realisera den vackra tanken.
— Allt bättre och bättre! — utbrast kung Henri. — Mina närmaste få icke allenast stora idéer — i sitt nit för sin konungs bästa realisera de dem också! Men jag upprepar ännu en gång min fråga, om det verkligen är hertigen af Guise jag har att tacka för denna kungstanke? —
— Nej, sire. Kardinalen af Lothringen hade samma idé redan för mer än tjugu år sedan, ehuru Bartolomeinatten kom emellan och gjorde dess realiserande öfverflödigt. —
— Sorgligt att kardinalen af Lothringen är död! — sade Henri. — Jag skulle eljest ha gjort honom till påfve när Gregorius XII dör, — Men hans brorson har i alla fall tagit tanken i arf och omsatt den i verklighet, — tillade Henri med den beundransvärda godmodighet, som han så väl förstod att använda när det behöfdes — han var afgjordt sitt lands förnämste skådespelare. — Och för honom måste jag göra någonting storartadt! Eller hvad säger du, Francois? —
— Sire, — sade hertigen, fullkomligt duperad af sin brors ord, — ni öfverdrifver er kusins förtjänst därvidlag. Han har fått idén i arf, som jag nyss sade, och en annan har dessutom varit honom en god hjälp i att odla den. —
— Hans bror kardinalen? —
— Han har nog hjälpt till, men det var inte honom jag menade. —
— Således herr de Mayenne? —
— Å, sire! Det är att tro honom om alldeles för mycket!
— Ni har rätt. Men hvem bör jag då egentligen tacka för min kusins idé, Francois? —
— Mig, sire, — svarade hertigen.
— Er! — utbrast Henri «med en ton, som om han vore öfverväldigad af öfverraskning. Chicot öppnade åter ett öga.
Hertigen bugade sig.
— Huru! — utbrast Henri. — Medan jag såg hela världen sammangadda sig mot mig — då predikanterna fördömde mina laster, prästerna skickade ut nidskrifter om mina löjligheter och mina vänner skrattade åt min svaghet — medan situationen blef så outhärdlig, att jag magrade och blef gråhårig, fick ni en sådan idé, Francois — ni, som jag inte alltid ansett för min vän (människan är svag och kungar äro förblindade) — å, Francois hvad jag har varit brottslig! —
Henri fällde tårar af rörelse och räckte handen till sin bror.
Chicot öppnade båda ögonen.
— Här se vi i sanning en stor idés triumf! — fortfor kungen. — Förut har jag hvarken kunnat ta upp skatter eller skrifva ut trupper utan ett allmänt skri af missnöje. Jag har hvarken kunnat promenera, sofva eller hysa vekare känslor utan att man skrattat åt mig. Men så kommer hertigen af Guise — eller rättare sagdt, ni, min bror — med denna stora tanke, som på en gång skänker mig både armé, pengar, vänner och hvila! Men för att detta lyckliga tillstånd skall bli varaktigt, min bror, är en sak nödvändig … —
— Hvad då? —
— Min kusin talade nyss om att någon måste bli chef för den stora rörelsen. —
— Det är alldeles nödvändigt. —
— Och ni förstår nog, Francois, att ingen af mina gunstiingar vore lämplig för ett sådant uppdrag. Quélus är en tapper ung man, men han är ständigt upptagen af kärleksäfventyr. Maugiron är tapper, men han är också fåfäng och tänker bara på sin toalett. Schomberg är tapper, men inte särdeles djupsinnig. D'Epernon är tapper, men en skrymtare, som man inte kan lita på, Å, hvad det är härligt att en gång få tala fritt ur hjärtat, så som jag nu kan göra med er, min bror!
Chicot slöt åter sina ögon.
— Men när nu min kusin af Guise har framlagt den stora idén för mig, så bör han ju också få stå i spetsen för dess utförande, eller hur?
— Hvad säger ni, sire? utbrast hertig Francois flämtande af oro,
— På denna post behöfs en ädel furste — en skicklig härförare och underhandlare …
— Men, min bror, herr de Guise är redan tillräckligt mäktig.
— Ja visst! Men det är hans makt som gör min styrka.
— Hertigen af Guise har armén och borgerskapet i sina händer — kardinalen af Lothringen regerar kyrkan och Mayenne är ett redskap åt sina bröder. Ni lämnar mycket i deras våld!
— Det är sant. Jag har redan besinnat det, Francois.
— Det ginge väl ändå an, om Guiserna voro prinsar af Frankrike! Men nu tillhöra de ett hus, som alltid har rivaliserat med vårt.
— Där slog ni spiken på hufvudet, Francois! Jag trodde aldrig, att ni var så slug politiker! Det är just det, som gör mig mager och ger mig gråa hår. Ser ni Francois, det förgår knappt en enda dag, då inte någon af de tre Guiserna på något sätt rycker till sig någon slarfva af min kungliga makt, och det utan att jag kan göra något för att försvara den! Hade vi båda förut talat uppriktigt med hvarandra — hade jag vetat, huru fast jag kunde förlita mig på er — så skulle jag kanske ha hållit bättre stånd mot dem. Men nu är det för sent.
— Hvarför det?
— Därför att det inte skulle gå för sig utan strid, och det tröttar mig att strida. Jag kommer således att utnämna honom till chef för Ligan.
— Däri gör ni orätt, min bror, sade Francois.
— Men hvem skulle jag eljest nämna? Hvem skulle vilja mottaga detta farliga uppdrag? Ty ni förstår väl att det var hertigens önskan, att jag skulle välja honom? Och hvilken annan som blefve vald, skulle han betrakta som sin fiende.
— Välj då någon som är så mäktig, att hans och er makt i förening inte har någonting att frukta af Guiserna.
— Min käre bror, jag vet ingen som är i sådana förhållanden, sade Henri i nedslagen ton.
— Se er om bland er närmaste omgifning, sire!
— Där ser jag endast två verkliga vänner — er och Chicot.
— För tusan! Han måtte väl inte vilja spela mig något elakt spratt! tänkte narren.
Han tillslöt båda ögonen.
— Nåväl! Förstår ni då ej, min bror? sade hertigen.
Kungen betraktade honom som om ett täckelse hade fallit från hans ögon.
— Är det möjligt? utbrast han.
Francois böjde medgifvande på hufvudet.
— Nej, nej — ni skulle nog aldrig vilja åtaga er det, Francois! Värfvet är för svårt. Inte kan ni vilja sysselsätta er med att exercera borgare och revidera predikanternas föredrag! Inte vill ni uppträda som människoslaktare under bataljer på vår hufvudstads gator! Därtill fordras att, som hertigen af Guise, ha en bror till sin högra hand och en annan till sin vänstra. Svara mig, Francois! Skulle ni verkligen kunna göra er till en folkets man — ni, den förnämste vid vårt hof? Guds död! Man måste förändras bra mycket med åren, min bror!
— Om jag också skulle betänka mig på att svara ja för min egen skull — så skulle jag i alla händelser öfvervinna mina betänkligheter för er skull, sire!
— Förträfflige broder! utbrast Henri och torkade ur sitt öga en tår, som aldrig hade funnits till.
— Det skulle således inte misshaga er alltför mycket, sire, om jag åtar mig det värf, som ni hade ämnat åt Henri af Guise? sade hertigen.
— Misshaga mig! utropade Henri. Guds död — tvärtom — det gör mig alldeles förtjust! Ni har således också haft edra tankar på Ligan? Så mycket bättre, så mycket bättre! Jag är ju omgifven af idel snillrika män — det tycks, som om jag själf vore den största åsnan i mitt rike.
— Ers majestät skämtar!
— Jag? Gud bevare mig! Därtill är situationen alldeles för allvarlig. Jag skall säga er rent ut, Francois, att ni befriar mig från ett stort bekymmer. Och dessutom är jag rätt klen sedan en tid tillbaka, jag känner att mina själsförmögenheter aftaga. Det har också min läkare sagt. Men hvad gör det, när jag nu kan få begagna mig af er intelligens? Nå — jag skall således utnämna er till chef för Ligan?
Francois spratt till af glädje.
— Ers majestät hedrar mig oerhördt genom detta bevis på förtroende!
— Förtroende? Hvad behöfver jag frukta, då min kusin af Guise inte blir chef för Ligan? Kanske Ligan själf? Innebär den måhända någon fara för mig? Tala, min gode Francois — säg mig allt!
— Hvilken fråga, sire! stammade hertigen.
— Ja, jag är bra dåraktig! utbrast Henri. I så fall skulle väl inte min bror vilja bli chef för den — då han åtar sig chefskapet, är det naturligtvis ingen fara! Nej, nej, jag hyser intet misstroende alls. Dessutom känner jag tillräckligt med vapenföra män här i Frankrike, för att vara säker om god hjälp att tygla Ligan, om den blir för besvärlig.
— Det är sant, sire, sade hertigen med nästan lika väl spelad trovärdighet som broderns. Kungen måste alltid vara kung.
Chicot såg upp igen med ena ögat.
— Men det faller mig in, att vår kusin af Guise, som är eller tror sig vara upphofsman till den stora tanken, troligen inte har odlat den för att en annan skall draga fördel däraf. Var på er vakt, Francois! Hertigen af Guise har långa armar.
— Om ers majestät anser honom för så farlig, är detta ett skäl till för att jag skall få öfverbefälet öfver Ligan. Vid första tecken till förräderi från hans sida blir han fast — och så göra vi processen kort med honom.
Chicot öppnade också det andra ögat.
— Processen kort! Processen kort! Så kunde Louis XI, som var mäktig och rik, säga — han som reste galgar och schavotter öfverallt. Men jag! Jag skulle inte ens ha pengar tillräckligt för att köpa all den svarta sammet jag i så fall skulle behöfva.
Oaktadt sin fullödiga skådespelarekonst, kunde Henri III icke afhålla sig från att vid dessa ord ge hertigen en genomborrande blick, som denne icke förmådde uthärda.
Chicot tillslöt sina ögon.
Det uppstod några sekunders tystnad.
Kungen bröt den först.
— Jag tror det är bäst att arrangera saken så fridsamt som möjligt, min käre Francois, sade han. Jag vill inte ha borgerligt krig — intet gräl mellan mina undersåtar. Jag har fått en smula af min goda mors listiga förslagenhet i arf. Jag skall skicka efter hertigen af Guise och slösa så många vackra löften på honom, att allt skall ordnas i den största vänskaplighet.
— Och jag får chefsplatsen?
— Det antar jag.
— Ni håller på att jag skall ha den?
— Det gör jag visst.
— Kort och godt — ni vill det?
— Det är min högsta önskan. Men jag får inte heller göra min kusin af Guise alltför mycket emot.
— Finns det intet annat hinder i vägen för min utnämning, så kan ers majestät vara lugn. Jag åtar mig att göra upp den saken med hertigen,
— När då?
— Genast.
— Ämnar ni göra honom ett besök? Betänk er väl, min bror! Det vore en mycket för stor ära för honom.
— Nej, jag skall inte göra något besök hos honom.
— Huru skall det då gå till?
— Han väntar på mig.
— Hvar?
— Inne hos mig.
— Hos er? Men jag hörde ju folkets jubel när han lämnade Louvren.
— Ja, men sedan han hade gått ut genom stora porten, vände han om igen genom en sidoport. Det var hans skyldighet att först uppvakta ers majestät, men därnäst borde han uppvakta mig.
— Hvad jag är er tacksam för att ni håller på våra prerogativ, som jag ibland har den svagheten att förgäta! Farväl då så länge, Francois — låt se att ni arrangera saken i godo!
Hertigen tog kung Henris hand och böjde sig ned för att kyssa den.
— Hvad gör ni, Francois? Nej, kom i mina armar, till mitt bröst — där är er rätta plats!
De båda bröderna omfamnade hvarandra flera gånger, hvarefter hertigen af Anjou lämnade rådssalen och skyndade genom gallerierna till sina rum.
Han hade all möjlig möda att kunna lägga band på sin ytterliga glädje och belåtenhet.
När hertigen hade gått, skar kungen tänderna och stampade i golfvet af raseri. Han rusade genom den hemliga korridor, som ledde till Marguérites af Navarra forna rum, hvilka nu innehades af hertigen af Anjou, och befann sig snart i en liten tambur, där han med lätthet kunde lyssna till det samtal, som nu skulle äga rum mellan de båda hertigarna.
— För tusan — hvilken rörande familjescen! sade Chicot och satte sig upp med vidöppna ögon. Sannerligen kunde man inte tro sig se Castor och Pollux efter en halfårig skilsmässa!