Diana (1904)/Del 1/Kapitel 37
| ← Kung Henri håller konselj. |
|
Castor och Pollux. → |
XXXVII.
HVAD HERTIGEN AF GUISE HADE ATT BESTÄLLA I LOUVREN.
Efter hertigen af Guise följde, som vanligt, en massa officerare, hofmän och adelsmän. Denna lysande eskort efterföljdes af en mindre glänsande, men mera säker och framför allt mera fruktansvärd — en talrik folkmassa. Adelsmännen följde hertigen in i slottet, folket stannade utanför. Men från deras led hördes ännu högljudda lefverop, då hertigen af Guise, som de hade förlorat ur sikte, inträdde i galleriet.
Vid åsynen af denna egendomliga armé, som för öfrigt ständigt eskorterade den parisiske hjälten hvarje gång han visade sig på gatorna, tog vakten sina vapen, ordnade sig bakom sin tappre anförare och kastade hotande blickar på folkskaran och på den triumferande hemlige uppviglaren.
Hertigen af Guise vinkade nådigt åt soldaterna och deras anförare, men truppens min och hållning uttryckte samma föraktfulla likgiltighet som förut. Henri af Guise kände sig retad af denna tydliga opposition mot hans makt. Hans panna mörknade, men i den mån han nalkades kungen, klarnade den upp igen, och han inträdde i rådsalen med leende min.
— Å, är det ni, min kusin? — sade kungen. — Ni kommer så godt som med pukor och trumpeter! Kommer ni först i dag från Charité? —
— Ja, först i dag, sire, — svarade hertigen med en hastig rodnad.
— Det är verkligen en stor ära för oss att få se er här, min kusin — en mycket, mycket stor ära! —
Henri III brukade ofta upprepa sina ord, när det var någonting han ville dölja.
— En mycket stor ära! —— härmade Chicot så mästerligt, att man kunde tro att kungen hade sagt dessa ord om igen.
— Ni skämtar, sire, — sade hertigen. — Hur skulle mitt besök kunna vara någon ära för den, från hvilken all ära har sitt ursprung? —
— Ni är i alla händelser en god katolik, herr de Guise, — sade Henri. — Ni vet, att en sådan vid återkomsten från ett fälttåg alltid först besöker ett tempel och sedan sin kung. Frukta Gud och tjäna kungen, heter det ju. —
Hertigens rodnad blef en nyans mörkare. Kungen märkte det, ty han såg sin kusin rakt i ansiktet, medan han talade. En instinktlik ingifvelse kom honom att i nästa ögonblick betrakta hertigen af Anjou — och han såg, att denne var lika påfallande blek som hertigen af Guise var röd.
Han frapperades af sin upptäckt. I nästa sekund hade han antagit den älskvärda min och det sammetslena väsen, hvarunder han bättre än någon annan förstod att dölja sina klor.
— Det gläder mig i alla händelser, att ni så lyckligt undgått krigets faror, ehuru jag mycket väl vet, att ni aldrig har skytt att möta dem, min kusin. —
Hertigen bugade sig till tack.
— Jag ber er emellertid att inte leka alltför öfverdådigt med faror min kusin! Det vore verkligen mycket hårdt för oss att förlora er — vi latmaskar göra ju ingenting annat än sofva, äta, gå på jakt, finna upp nya moder eller uppsända böner för landets försvarare.
— Er fromhet är känd och erkänd, sire, — förklarade hertigen af Guise, — man vet, att inga nöjen kunna förmå er att glömma Guds ära och kyrkans intressen. Och det är just därför vi nu vända oss till er med det allra största förtroende, — tillade han.
— Din kusin har ett storartadt förtroende för dig, Henri, — sade Chicot, visande på hertigens följe, som aktningsfullt hade stannat utanför i galleriet. — En tredjedel står där utanför din dörr och två tredjedelar stå utanför porten. —
— Med förtroende? — upprepade Henri, — kommer ni inte alltid till mig med förtroende, min kusin? —
— Jag talar nu närmast med afseende på ett förslag, som jag har för afsikt att framställa.
— Aha! Ni har ett förslag att framställa? Nåväl, ni kan tala med största förtroende. Hvad är det ni vill föreslå? —
— Förverkligandet af en af de vackraste idéer, som ha satt kristenheten i rörelse sedan korstågens tid.
— Hvad menar ni, min kusin?
— Sire, — sade hertigen och höjde rösten, så att äfven de utanför stående kunde höra honom, “hans allra kristligaste majestät” är inte en tom titel, den förutsätter, att dess innehafvare lifvas af ett brinnande nit för religionens försvar. Kyrkans äldste son bör alltid vara färdig att försvara henne.
— Om vi skulle sätta Gorenflot i spetsen för ett regemente, Henri lille! — sade Chicot. Hertigen låtsade sig ej ha hört narrens infall. Henri satte sig bekvämt tillrätta i stolen och sade:
— Är då kyrkan hotad af saracenerna, min käre kusin? Eller sträfvar ni kanske efter att bli kung — af Jerusalem? —
— Sire, de folkmassor, som följa mig och välsigna mitt namn, hedra mig på detta sätt endast och allenast därför att de veta, att jag är den sanna trons förkämpe — därom kan ni vara öfvertygad. Redan innan ers majestät uppsteg på tronen hade jag den äran att tala med er om ett förslag till allians mellan alla goda katoliker.
— Ja visst! Ja visst! Det var ju Ligan, vet jag — Ligan, min lille Henri, Ligan! Du är då oförsvarligt glömsk, min son, om du har kunnat förgäta den! — utbrast Chicot.
Hertigen fäste en föraktfull blick på den som hade uttalat dessa ord. Han visste icke huru betydelsefullt de ljödo för kungens öron, sedan denne nyss hade fått del af herr de Morvilliers upptäckter.
Men hertigen af Anjou förstod det så mycket bättre. Han lade betydelsefullt sitt finger mot munnen och stirrade på hertigen af Guise, blek och stel som en marmorbild.
Henri III skulle ej ha märkt detta tecken till hemligt förstånd mellan de båda prinsarna, om icke Chicot hade lutat sig ned öfver honom och hviskat:
— Se på din bror, Henri! —
Kungen såg hastigt upp. I detsamma tog hertigen bort fingret från munnen, men det skedde för sent. Henri hade märkt tecknet och förstått dess betydelse.
— Sire, — fortsatte hertigen af Guise, som visserligen hade sett hvad Chicot företog sig, men ej kunde höra hans hviskning, — katolikerna ha verkligen kallat sin förening för den heliga Ligan. Och denna ligas mål är att stödja tronen gent emot dess dödsfiender hugenotterna. Men det är inte nog att sammansluta sig, att bilda en förening huru kompakt som helst — massan måste också ha ledning. Och dessutom kunna flera millioner människor inte sluta sig tillsammans i ett land som Frankrike utan kungens medgifvande.
— Flera millioner! utbrast Henri III på samma gång öfverraskad och förskräckt.
— Flera millioner! — upprepade Chicot. — En liten kontingent af missnöjda, som med lämplig skötsel kan ge ett ståtligt resultat! —
Nu tycktes hertigens af Guise tålamod vara slut. Han såg på Chicot med det djupaste förakt, bet ihop tänderna och tryckte sin högra fot hårdt mot golfvet, för att kunna låta bli att stampa med den. Ett par sekunder förgingo innan han förmådde göra våld på sin vrede och sade:
— Det förvånar mig, att ers majestät kan tillåta, att jag blir så ofta afbruten, då jag talar med ers majestät om så allvarliga saker. —
Chicot tycktes inse det befogade i hertigens anmärkning, ty han kastade ursinniga blickar omkring sig och skrek med dundrande stämma:
— Tyst, bara, tyst! Afbryt inte hans höghet hertigen! Annars skall man min själ få med mig att göra! —
— Flera millioner! — sade Henri ännu en gång. — Det är ju storartadt! Men när det finns så många katoliker i mitt rike — huru många äro då protestanterna?
— Fyra, — inföll Chicot till stor munterhet för kungens vänner, medan de väntande ute i förmaket högljudt knotade öfver narrens fräckhet.
Kungen vände sig långsamt mot dörren, hvarifrån knotet hördes. När Henri III så ville, kunde han inlägga mycken värdighet i sin blick. Det knotande sorlet upphörde genast.
Henri flyttade nu sin: blick till hertigen af Guise, utan att ändra en min, och sade:
— Säg mig, hvad det egentligen är ni vil? Till saken, herr de Guise!
— Jag önskar, att ers majestät måtte ge alla rättrogna katoliker ett afgörande bevis på att nitet för den sanna tron besjälar ers majestät i ännu högre grad än allt annat. Detta skulle också beröfva de missnöjda en förevändning att åter börja strid. — När jag nu talar om strid, vill jag erinra, att regenterna äro kallade att underhålla två slags krig — moraliska och politiska — krig mot idéer och krig mot människor. — De sistnämnda äro lättare att utkämpa, den fienden har kött och blod, människor äro sårbara och dödliga. Men tanken, ers majestät, tanken kan man inte hänga eller hugga hufvudet af. Tanken smyger omkring öfverallt, gömmer sig i själarnas djup och slår där kraftiga rötter, hvarifrån starka träd växa upp, högre och lifaktigare ju mer man försöker hejda dem i växten. Idéerna, ers majestät, äro kämpar som födas som dvärgar, och de kräfva den största påpasslighet, ty en idé som i går kröp för våra fötter, kan i morgon växa oss öfver hufvudet. Och därför, ers majestät, behöfs det millioner som vakta på de idéer, hvilka äro fientligt sinnade mot den sanna religionen.
— Det går för tusan i våld med Frankrikes fyra hugenotter! — utbrast Chicot. — Jag beklagar dessa arma stackare af allt mitt hjärta!
— Och det är i och för detta öfvervakande jag vill be ers majestät utnämna ett öfverhufvud för den heliga Ligan, — förklarade hertigen af Guise.
— Har ni slutat, min kusin? — frågade kungen.
— Ja, och jag har talat så öppenhjärtligt som möjligt, ers majestät! —
Chicot drog en lång, hörbar suck och hertigen af Anjou smålog.
— Nåväl, hvad är nu er tanke om allt detta, mina herrar? — frågade Henri III sin omgifning.
Chicot svarade ej. Han tog sin hatt och sina handskar, grep tag i svansen på en lejonhud, släpade den till ett hörn i rummet och lade sig på den.
— Hvad gör du, Chicot? — frågade kungen.
— Det påstås, att natten ger goda råd, sire, — svarade narren. Och hvarför säger man så? Därför att man sofver under natten. Jag tänker sofva nu, sire — och i morgon, när jag är riktigt uthvilad, skall min kusin af Guise få svar. —
Han sträckte ut sig så lång han var.
Hertigen af Guise kastade en ursinnig blick på Chicot. Denne märkte det, ty han höll det ena ögat halföppet. I nästa ögonblick snarkade han som dånet af en jordbäfning.
— Hvad är ers majestäts tanke? — frågade hertigen.
— Jag tänker att ni har rätt nu som alltid, min kusin! Sammankalla de förnämsta af Ligan, kom hit i spetsen för dem, och jag skall göra det val som behöfs. —
— När, ers majestät? — frågade hertigen.
— I morgon. —
Medan han sade detta, delade han skickligt ett leende mellan de båda hertigarna.
François af Anjou gjorde min af att dra sig tillbaka med det öfriga hofvet. Men Henri III hejdade honom genast.
— Stanna, min bror, jag vill tala med er! — sade han.
Hertigen af Guise tryckte hastigt handen mot pannan, som om han måste sammanhålla en hel värld af tankar därinne, och aflägsnade sig med hela sin svit. Så snart han kom uti det fria, hördes samma lefverop och bifallssorl, som hade hälsat honom vid hans ankomst.
Och Chicot låg på lejonhuden och snarkade, men om hans sömn var verklig eller ej, det kunna vi ej svara för.