Diana (1904)/Del 1/Kapitel 39

←  Castor och Pollux.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Kung Henri lyssnar och får veta sanningen.

En afton i Paris  →

XXXIX.
KUNG HENRI LYSSNAR OCH FÅR VETA SANNINGEN.

Henri III visste mycket väl, att det fanns högst få rum i Louvren, som icke voro så inrättade, att man från något håll kunde höra allt som sades därinne, till och med om dessa meddelanden skedde med låg röst. Hertigen af Anjou visste det också, men han var så fullkomligt duperad af Henris älskvärdhet, att han icke hade en tanke på detta viktiga faktum.

I samma stund som hertigen inträdde till sin väntande gäst, stod kungen på sin observationsplats, och Henri gick således ej miste om ett enda ord af de båda hertigarnas samtal.

— Nå, ers höghet? utbrast hertigen af Guise lifligt.

— Sammankomsten är afslutad, svarade hertig Francois.

— Ers höghet är helt blek!

— Märkbart? frågade hertigen af Anjou oroligt.

— För mig åtminstone, ers höghet!

— Men kungen måtte väl ej ha märkt det, hoppas jag.

— Det tror jag inte. Han höll er kvar?

— Ja.

— Antagligen för att tala om mitt förslag?

— Just därför.

— Och hvad sade hans majestät? frågade hertigen af Guise efter en tystnad, som föreföll besvärande för båda.

— Han gillar idén i det stora hela. Men han anser det farligt att sätta er i spetsen för Ligan.

— Förslaget kan således gå i kväf?

— Jag fruktar det, svarade hertig Francois.

— Sluga räfvar båda två, hviskade en röst i kung Henris öra. Kungen spratt till och vände sig om från sin lyssnande ställning. Bredvid honom stod Chicot, som just lutade sig ned för att lyssna genom ett annat hål.

— Du har följt efter mig, din skälm! hviskade kungen uppbragt.

— Tyst, min son, sade narren, eljest kan jag ju inte höra hvad de säga!

Kungen höjde på axlarna. Han var visserligen förtretad öfver Chicots djärfhet, men på det hela taget var narren hans ende förtrogne, och han lät honom hållas.

Hertigen af Guise tog nu åter till ordet.

— Men jag tycker att kungen i så fall kunde ha gifvit mig ett rent afslag. Hans mottagande var tillräckligt kyligt, för att han skulle ha kunnat tala rent ut. Vill han måhända ställa mig utanför alltsammans?

— Jag tror det, svarade Francois tveksamt.

— Då går hela företaget om intet!

— Mycket säkert, förklarade hertigen af Anjou. Jag understödde emellertid förslaget af hela min förmåga, och resultatet blef att Ligans vara eller icke vara så godt som beror på mig.

— Hur vill ers höghet förklara det? frågade hertigen af Guise häftigt.

— Vi kunna tänka oss två alternativ — antingen Ligans upplösning eller också i spetsen för den en ledare, som äger kungens hela tillit. Det skulle ju kunna hända, att Henri vill lämna chefskapet åt hertigen af Anjou, fastän han ej vill ge det åt hertigen af Guise?

— Aha! utbrast hertig Henri långdraget under det att hans ansikte betäcktes af en mörk rodnad.

— Seså, nu råka hundarna i slagsmål om benknotan, hviskade Chicot.

Men till de båda lyssnandes stora förvåning tillade hertigen af Guise med lugn och nästan glad stämma:

— Ers höghet är en skicklig diplomat, om det är ni som har utverkat detta!

Chicot lutade sig ned för att lyssna genom ett annat hål.

— Det har jag, svarade Francois, men jag måste tillstå, att omständigheterna kommo mig till hjälp, och att jag begagnade mig af dem. Emellertid är ingenting ännu definitivt afgjordt, jag ville först tala med er.

— Hvarför det, ers höghet?

— Därför att jag ännu inte vet hvarthän allt detta skall leda.

— Jag vet det, jag, mumlade Chicot.

— Tyst, tyst — låt oss höra vidare, hviskade Henri.

— Nåväl, jag skall säga ers höghet — icke hvarthän alltsammans skall leda, ty det vet endast Gud, men hvartill det kan tjäna, förklarade hertigen af Guise. Ligan kan betraktas som en andra armé. Jag har den rätta hären under mitt befäl, min bror kardinalen regerar kyrkan — och på detta sätt kan ingenting stå oss emot så länge vi äro eniga.

— Hvartill kommer att jag är presumtiv arfvinge till kronan, sade hertig Francois.

— Aha! sade kung Henri sakta.

— Han har rätt! hviskade Chicot. Men det är ditt eget fel, min son.

— Det oaktadt har ni åtskilliga dåliga chancer att ta i beräkning, ers höghet.

— Tror ni inte att jag har gjort det — mer än hundra gånger!

— Först och främst ha vi kungen af Navarra.

— Det oroar mig inte! Han tänker ej på annat än sina kärleksäfventyr.

— Tro mig, hans hunger efter Frankrikes tron är lika stor som den utsvultna kattens hunger efter råttan. Han spionerar ständigt på er och er bror. Låt en olyckshändelse drabba den som nu innehar tronen, så får ni väl se, om ni inte får en farlig rival i kungen af Navarra!

— En olyckshändelse? upprepade hertig Francois långsamt och fäste en frågande blick på hertigen af Guise:

— Hör nu noga på, Henri! hviskade Chicot. Jag är säker om att kusin Guise nu kommer att säga mycket lärorika saker.

— Ja — en olyckshändelse! sade hertigen af Guise om igen. Sådana händelser ha inte varit sällsynta inom vår familj, det vet ni lika väl som jag — kanske bättre till och med. En furste kan ha förträfflig hälsa, men ändå helt plötsligt falla offer för tvinsot, en annan räknar på många återstående år, men har endast några timmar kvar att lefva.

— Hör! Hör! hviskade Chicot och fattade kungens hand, som darrade och var våt af kallsvett.

— Prinsarna af vårt hus tyckas verkligen ha varit födda under en olycklig stjärna, sade hertig Francois med så låg röst, att de lyssnande måste anstränga sig till det yttersta, för att kunna höra hans ord. Men min bror Henri är gudskelof frisk och sund! I forna dagar uthärdade han mycket väl krigets strapatser, och nu är hans lif endast en lång följd af nöjen och hvila, hvilket han väl bör kunna uthärda minst lika bra.

— Men ni bör komma ihåg, att de nöjen, åt hvilka kungarna af Frankrike ha öfverlämnat sig, icke alltid ha varit ofarliga, sade hertigen af Guise. Tänk på er far, kung Henri II, ers höghet! Montgommerys lans var icke farlig för brynjan, men så mycket mer för ögat, och Henri II:s död måste betecknas som en olyckshändelse! Och er bror, kung Francois II, dog ju också på ett rätt egendomligt sätt. En öronsjukdom brukar man ju inte anse för en olyckshändelse, men för honom visade den sig vara det. Jag har emellertid från mer än ett håll hört sägas, att den farliga sjukdomen hade blifvit ingjuten i kungens öra af någon, som bär ett ganska bekant namn.

— Hertig! utbrast Francois af Anjou, högröd i ansiktet.

— Ja, Frankrikes kungar ha varit förföljda af olycka under senare tider, fortsatte hertigen af Guise. Tänk på Antoine af Bourbon — det var mycket säkert kungatiteln som var orsaken till det där skottet i axeln, hvilket antagligen inte hade varit lifsfarligt för någon annan än en kung. Dessa kungliga olycksfall ha ju till och med inspirerat er tappre herr de Bussy att skrifva vers!

— Det vet jag ingenting om, hviskade kung Henri till Chicot.

— Tyst, tyst! Jag skall läsa upp hans vers för dig sedan. Nu måste vi höra på hvad hertigen har mer att förmäla!

Och hertigen af Guise fottsatte:

— Kom äfven ihåg Jeanne d'Albret, kungens af Navarra mor, som dog sedan hon hade inandats doften från ett par parfymerade handskar! Hennes död kom helt oväntadt och väckte så mycket större öfverraskning som man visste, att det fanns personer, som just då voro i stort behof af hennes frånfälle. Blef inte också ni mycket förvånad öfver hennes död, ers höghet?

Hertig Francois svarade ej, men han gaf sin blick ett dystrare uttryck.

— Och tänk på Charles IX! Honom få vi inte glömma! Han fick sin död hvarken genom öga, öra, axel eller näsa — han fick den genom munnen.

— Hvad för något? utropade hertig Francois.

Kung Henri hörde sin bror ta ett par tunga steg tillbaka.

— Genom munnen, upprepade hertigen af Guise med eftertryck. Det är farligt att ha gamla jaktböcker, hvilkas blad ha fastnat tillsammans, så att man oupphörligt måste föra fingret till munnen, medan man bläddrar i dem. På det sättet kan saliven lätt bli förgiftad.

— Hertig, hertig! sade Francois med höjd röst. Jag tror att ni fantiserar om brott, som aldrig ha existerat!

— Hvem har talat om brott? frågade Henri af Guise. Jag berättar olyckshändelser, det är alltsammans. Det har ju aldrig varit tal om annat än olyckshändelser! Det var ju också en olyckshändelse, det som hände Charles IX under jakten?

— Hör nu väl på, Henri! Du som också är jägare! hviskade Chicot.

— Jag vet hvad han ämnar berätta, hviskade Henri till svar.

— Men jag vet det inte, jag! För jag var inte presenterad vid hofvet ännu på den tiden. Låt mig lyssna, min son!

— Ni vet nog hvilken jakt jag menar, ers höghet, fortfor hertigen af Guise. Jag menar den, då ni i den ädelmodiga afsikten att döda vildsvinet, som vände sig om för att anfalla er bror, sköt så brådstörtadt, att ni i stället för att träffa djuret, som ni siktade på, träffade er bror, som ni inte siktade på. Det skottet är kanske ett bättre bevis än något annat, att man alltid kan vara osäker för olyckshändelser. Ni är ju allmänt bekant för er skjutskicklighet. Ni brukar aldrig förfela ert mål, och ni måste ha blifvit mycket förskräckt öfver att ni förfelade det den gången, i synnerhet som illvilliga tungor sedan påstodo, att kungens fall från hästen lätt kunde ha förorsakat hans död, om inte kungen af Navarra lyckligtvis i detsamma hade dödat vildsvinet, som ni sköt miste på.

— Å, men hvad skulle jag ha haft för fördel af min brors död, då Henri III i alla fall skulle bli hans efterträdare? sade hertigen af Anjou med ett försök att bibehålla sin säkerhet, trots hertig Henris mördande ironi.

— Men det fanns en tron ledig redan förut, ers höghet, och vid kungens frånfälle hade det således blifvit två, Polens och Frankrikes. Er äldste bror hade naturligtvis valt Frankrikes, men Polens tron var inte heller att förakta — jag har till och med hört talas om folk, som eftersträfvat kungens af Navarra lilla ömkliga herradöme. Det hade således alltid varit ett steg framåt, och ni kunde ha begagnat er af omständigheterna. Henri III reste tillbaka från Warschau på tio dagar och i händelse att någon olycka inträffat, skulle ni väl ha kunnat göra på samma sätt?

Henri III såg på Chicot, och narren såg på sin kung. Chicots ögon hade ej det vanliga sarkastiska uttrycket, där lästes i stället en varm tillgifvenhet, som likväl genast fick ge vika.

— Hvarthän vill ni egentligen komma med allt detta? frågade nu hertigen af Anjou med ett försök att göra slut på detta samtal, som endast alltför tydligt röjde hertigens af Guise dåliga humör.

— Jag drar däraf den slutsatsen, att hvarje kung har att frukta olyckshändelser, svarade hertig Henri. Och ni är antagligen Henri III:s oundvikliga öde. Blir ni chef för Ligan, så blir ni ju så godt som kungens kung. Således …

— Skall jag ta emot utnämningen? inföll hertig Francois. Tillråder ni det?

— Jag bönfaller att ni skall göra det, ers höghet!

— Och hur blir det i kväll?

— Var lugn! Allt är förberedt — i afton skall jag öfverraska våra goda parisare.

— Hvad skall man ha för sig i Paris i kväll? undrade Henri.

— Begriper du inte det?

— Nej.

— Å, hvad du är enfaldig! Man skall naturligtvis konstituera Ligan offentligt, i hemlighet har den ju varit konstituerad för länge sedan. Man behöfde ditt tillstånd, det har du nu gifvit, och nu behöfver man inte smussla längre. Du ser att dina båda olycksöden — ty du har två stycken, du — inte förlora tiden.

— Således i afton! sade nu hertigen af Anjou.

— I afton! upprepade kung Henri sakta med bestämdhet.

— Hvad för slag? utbrast Chicot hviskande, ämnar du riskera att ge dig ut på stadens gator i kväll, Henri?

— Ja!

— Däri gör du orätt!

— Hvarför det?

— Akta dig för olyckshändelser!

— Var lugn! Jag går i godt sällskap. Följ med!

— Tror du kanske att jag är hugenott? Nej pass, min son — jag är god katolik och jag ämnar skrifva in mig i Ligan — inte en utan tio, ja hundra gånger!

De båda hertigarnas röster dogo bort.

— Säg mig en sak! sade kungen till Chicot. Hvad tänker du om allt detta?

— Jag tänker på att alla edra företrädare sväfvade i okunnighet om sina olycksöden. Henri II hade ingen aning om att döden skulle drabba honom genom hans öga — och lika litet misstänkte Francois II sitt öra, Antoine af Bourbon sin axel, Jeanne d'Albret sin näsa och Charles IX sin mun. Men ni har en stor fördel framför dem, mäster Henri — ni känner er bror, eller hvad?

— Det är sant, svarade Henri, och vid Gud skall man inte snart få erfara det.