Diana (1904)/Del 2/Kapitel 15
| ← Bussy blir erbjuden trehundra dukater för sin häst, men lämnar den för ingenting |
|
Saint-Luc besöker Bussy → |
XV.
HERTIGEN AF ANJOU VISAR SIN DIPLOMATISKA FÖRMÅGA.
Sedan klockringningen och skjutandet hade saktat sig, och hertigens förmak ändtligen voro tomma på uppvaktande, sade François af Anjou till Bussy:
— Låt oss nu prata en stund!
Tack vare sin naturliga misstänksamhet, förstod hertigen mycket väl, att det måste ligga någonting bakom den ovanliga medgörlighet, som Bussy hade visat honom denna afton. Hans fintlighet sade honom, att den unge adelsmannen måste befinna sig i en eller annan svår belägenhet, och att han själf med någon slughet skulle kunna dra fördel af hans bryderi.
Men Bussy hade nu haft tid att bereda sig på ett angrepp, och han väntade sin furste med fast mod.
— Ja, låt oss prata, ers höghet! svarade han.
— När jag såg dig sist, låg du illa sjuk, min stackars Bussy, sade hertigen.
— Alldeles riktigt, ers höghet, svarade Bussy, jag var verkligen mycket illa däran, och jag blef räddad så godt som genom ett mirakel.
— Den dagen hade du en ung doktor hos dig, fortsatte hertigen, som inte var att leka med. Han var färdig att bita hvarenda själ, som kom i din närhet.
— Återigen alldeles riktigt, ers höghet. Doktor Rémy hyser en varm tillgifvenhet för mig.
— Och han höll dig ohjälpligt kvar vid sängen, eller hur?
— Fastän jag var ytterligt uppbragt öfver det, som ers höghet hörde.
— Men om du var så förargad öfver att nödgas ligga till sängs, så kunde du ju ha bedt medicinaren dra åt fanders och gått ut med mig, som jag bad dig!
— Tycker ni det, ers höghet? sade Bussy, tummande på sin botanisthatt.
— Men eftersom det kunde gälla allvar den kvällen, så föredrog du att vara rädd om eget skinn.
— Hvad behagas? sade Bussy. Sade ers höghet verkligen, att jag skulle vara rädd om mitt skinn?
— Ja, det sade jag, svarade hertigen af Anjou.
Bussy sprang upp från stolen och stod högrest inför hertigen.
— Då ljuger ers höghet! utbrast han, och ni ljuger till och med för er själf, ty ni vet, att det inte finns en skymt af sanning i det ni har sagt! Min kropp är full af ärr, som utvisa, att jag aldrig har varit rädd om mitt skinn, hur ofta det än har varit i fara. Jag känner många, som hvarken skulle kunna säga eller uppvisa detsamma!
— Ni har ett underligt sätt att resonera, herr Bussy, sade hertigen blek och upprörd. Om man förebrår er någonting, så skriker ni strax högre än er anklagare, och då inbillar ni er, att ni har rätt.
— Jag har inte alltid rätt, det vet jag nog, ers höghet, svarade Bussy, men jag vet också mycket väl, när jag gör orätt.
— Som till exempel?
— När jag tjänar en otaacksam herre.
— Jag tror, att ni glömmer er, herr de Bussy, sade hertigen med en värdighet, som han förstod att antaga vid vissa tillfällen.
— Ja, jag glömmer mig, ers höghet, medgaf Bussy. Gör nu för en gång i ert lif på samma sätt — glöm er själf eller också mig!
Bussy tog ett par steg mot dörren, men hertigen var snabbare än han och ställde sig i vägen för honom.
— Nekar ni för, att ni likväl gick ut en liten stund efteråt, fastän ni förut hade vägrat att gå med mig? frågade hertigen.
— Jag förnekar aldrig någonting, ers höghet, svarade Bussy, utom saker, som man vill tvinga mig att tillstå.
— Men hvarför envisades ni då att stanna hemma?
— Jag hade annat att göra.
— Hemma?
— Där eller annorstädes.
— Men jag trodde, att när en adelsman är i tjänst hos en furste, så måste furstens affärer gå framför hans egna.
— Och hvem brukar sköta ers höghets ärenden, om inte jag?
— Det förnekar jag inte, förklarade François, ni brukar vanligen vara en trofast och hängifven tjänare. Därför ursäktar jag också ert dåliga lynne.
— Ers höghet är alltför god!
— Och jag medger till och med, att ni kan ha skäl att vara missnöjd.
— Medger ers höghet det verkligen?
— Ja, jag hade ju lofvat er, att herr de Monsoreau skulle råka i onåd. Ni tycks hysa en alldeles särskild afsky för honom?
— Jag? För ingen del. Jag tycker bara, att han är ovanligt ful att se på, och jag skulle gärna vilja ha bort honom från hofvet, för att slippa ha hans vämjeliga ansikte för mina ögon. För er tycks han däremot ha funnit behag — men smaksaker bör man ju aldrig tvista om.
— Er enda ursäkt för det dåliga lynne, ni visat, tycks således vara, att ni har infall, som likna ett bortskämdt barns! Men i så fall måste jag säga er, att ni gjorde dubbelt orätt i att inte vilja gå ut med mig, då ni sedan ändå gick ut och utförde onödiga mandater.
— Hvad för slag? Onödiga mandater — jag? Och nyss förebrådde ers höghet mig, att jag … Man måste vara konsekvent, ers höghet! Nå, hvad har jag då gjort?
— Jag kan mycket väl förstå, att ni hatar herrar d'Épernon och Schomberg! Jag hatar dem, jag också, dödligt till och med — men man måste välja sin tid.
— Hvad menar ers höghet egentligen med allt det där?
— Dräp dem, för tusan! Slå ihjäl dem båda, eller helst alla fyra, jag skulle vara er utomordentligt tacksam för det! Men reta dem inte — i synnerhet inte, när ni själf är långt borta och deras vrede går ut öfver mig.
— Nå, hvad har jag egentligen gjort den värde gaskognaren?
— Ni menar d'Épernon, eller hur?
— Ja visst!
— Ni har ju låtit stena honom.
— Jag?
— Och man gick så illa åt honom, att hans kappa slets i stycken och hans jacka i trasor — han kom visst till Louvren i bara byxorna.
— Godt! det var den ena, sade Bussy. Och hvad haft jag förbrutit mig mot tysken?
— Kan ni neka, att ni låtit färga honom med indigo? Jag såg honom tre timmar efteråt, och då var han ännu ganska blåaktig. Men det kallar ni kanske endast för ett skämt!
Hertigen brast i skratt, mot sin vilja, och Bussy kunde vid tanken på den ömkliga figur Schomberg hade gjort i färgkaret, icke afhålla sig från att instämma i skrattet.
— Det är således jag, som går och gäller för att ha spelat dem dessa spratt? sade Bussy.
— Ja, ty ni vill väl inte påstå, att det är jag?
— Och ers höghet har verkligen mod att komma med förebråelser till en man, som har så lysande infall? Jag sade ju för en stund sedan, att ni är otacksam!
— Nåja — låt se! Om det verkligen var därför du gick ut, så förlåter jag dig!
— Är det säkert?
— På hedersord! Men du har ännu inte reda på alla mina pröfningar.
— Det är omöjligt!
— Och därför ska' vi nu tala om mig!
— Må så vara!
— Hvad har du gjort för att hjälpa mig ur klämman?
— Det ser ju ers höghet, svarade Bussy.
— Nej, det ser jag visst inte.
— Jag har ju rest till Anjou!
— Det vill säga, att du gaf dig i väg från alltsammans.
— Ja, ty det var också till nytta för er.
— Men skulle du inte ha kunnat stanna i närheten af Paris? Det förefaller mig, som om du skulle ha varit mig till större nytta i Montmartre än i Angers.
— Det är inte min åsikt; ers höghet. Jag ville hellre till Anjou.
— Det där är ju bara en nyck och ingenting annat!
— Visst inte! Det var min afsikt att värfva anhängare åt er.
— Det var en annan sak! Nå, hvad har du uträttat?
— Det skall jag säga ers höghet i morgon! Nu måste jag gå.
— Hvarför det?
— För att träffa en af ortens mest inflytelserika män.
— Nå, det låter höra sig! Så gå då, Bussy, men var för all del försiktig!
— Hvad behöfs det? Här måtte vi väl ha makten i händerna.
— Akta dig i alla fall! Har du företagit någonting af större vikt?
— Hur kan ers höghet tro det? Jag har ju bara varit här i två dagar.
— Men du har hållit dig väl gömd?
— Ja, det tror jag det! Har inte ers höghet gifvit akt på min dräkt? Har ers höghet någonsin förr sett mig i kanelbrun jacka? Och det är bara för ers höghets skull, jag har styrt ut mig så här osmakligt.
— Hvar bor du?
— Mitt val af bostad är ytterligare ett bevis på min hängifvenhet för min furste. Jag bor — jag bor i en liten håla nära stadsmuren med uppgång åt strömmen till. Men ers höghet måste nu också upplysa mig om ett par saker. Hur kom ni ut ur Louvren? Och hur kom det sig, att jag träffade er på stora landsvägen med en störtad häst under er och herr d'Aubigné bredvid er?
— Därför, att jag har vänner, svarade hertigen.
— Vänner? upprepade Bussy misstroget.
— Ja, vänner, som du inte känner till.
— Godt, hvad är det för vänner?
— Kungen af Navarra — och herr d'Aubigné, som du träffade i mitt sällskap.
— Kungen af Navarra! Nåja, det är sant — ni ha ju konspirerat tillsammans?
— Jag har aldrig konspirerat, herr de Bussy.
— Naturligtvis inte. Det visste nog herrar La Mole och Coconnas!
— La Mole hade begått ett helt annat brott än det, för hvilket man trodde att han ljöt döden, sade hertigen med mörk min.
— Nå, vi låta herr La Mole hvila i tro — så mycket hellre, som vi säkert inte skulle kunna enas om våra åsikter i det fallet. Men hur kom ers höghet ut ur Louvren?
— Genom ett fönster.
— Hvilket fönster?
— Fönstret i mitt sofrum.
— Aha! Visste ers höghet om repstegen?
— Hvilken repstege?
— Den, som låg i skåpet i kabinettet.
— Du tycks också ha vetat om det? sade hertigen bleknande.
— Ja, ers höghet vet, att jag förr i tiden ofta nog haft den äran att vara gäst i det rummet.
— Medan min syster Margot bodde där, kan jag förstå. Och du brukade gå in genom fönstret?
— Samma väg, som ni nu gick ut — ja! Det förvånar mig bara, att ni kunde finna stegen.
— Jag fann den inte utan anvisning.
— Och hvem gaf er den?
— Kungen af Navarra.
— Aha! Visste han också om stegen, det skulle jag då aldrig ha trott! Nu ska' vi snart sätta Anjou i eld och lågor — och kanske Navarra också. Det blir en liten nätt eldsvåda!
— Du talade ju om, att du skulle sammanträffa med någon? sade hertigen hastigt.
— För böfveln! Det var ju så sant! Jag hade så när glömt det för nöjet att samtala med ers höghet.
— Tar du din häst?
— Om ers höghet kan ha någon nytta af den, så må ers höghet gärna behålla den. Jag har en till.
— Godt! Jag behåller hästen. Vi få göra upp våra räkningar sedan.
— Ja, ers höghet! Gud gifve, att jag då inte måtte vara skyldig er något!
— Hvarför det?
— Därför, att jag inte tycker om den, som brukar sköta edra räkenskaper.
— Bussy!
— Nå, vi ska' inte tala om det där vidare, ers höghet.
Hertigen räckte handen åt Bussy — han visste, att han behöfde honom.
Bussy tog hertigens hand, men han skakade på hufvudet.
Så gick han sin väg.