Diana (1904)/Del 2/Kapitel 19
| ← Blindt alarm |
|
Herr de Monsoreaus budskap → |
XIX.
ROLAND.
Tack vare den ypperliga lifvakt, som hertigen nu hade fått, kunde han företaga de mest vidsträckta rekognosceringar i trakten.
Åtföljd af sina vänner, som hade infunnit sig så lägligt, visade han sig oupphörligt ute och alltid i full rustning. De goda borgarena i Angers voro icke litet stolta öfver sin hertig och hans lysande följe, ehuru jämförelsen mellan de unga adelsmännens dyrbara rustningar och borgarbeväpningens illa medfarna mundering lätt hade kunnat ge anledning till afund.
Först inspekterades vallarna, sedan besöktes trädgårdarna därutanför, så den närmast liggande landsbygden och slutligen slotten i orten. Det var icke utan en viss känsla af öfvermod som hertigen på nära eller aflägset håll betraktade de stora skogarna, för hvilka Bussy hade skrämt honom så grundligt.
Provinsens adelsmän strömmade till staden från alla håll och kanter. Och de kommo med väl späckade börsar. Ty vid hertigens hof rådde en frihet, som ej fanns vid det kungliga hofvet i Paris, och de nöjeslystna ädlingarna kunde ej motstå lusten att lefva glada dagar i provinsens hufvudstad — liksom alla andra hufvudstäder färdig att plundra sina gäster på deras pengar.
Tre dagar hade icke förflutit innan Antraguet, Ribeirac och Livarot hade förvärfvat en talrik vänkrets bland de adelsmän i Anjou, som voro mest bländade af deras parisiska moder och manér.
Det förstås af sig själft, att den lysande landsortsadeln också medförde sina unga och vackra damer till Angers.
Och det var icke heller för sitt eget höga nöje, som hertigen af Anjou företog sina dagliga kavalkader ute i staden. Visst icke!
De företogos snarare för att behaga hans unga parisare och hans landsortsadel, kanske mest de unga damerna.
Men det borde ju också behaga himmelens herre — ty Ligans sak var Guds sak. Och Henri III borde bli ursinnig, då han hörde talas om det glada lifvet i Angers.
I alla händelser var ståten till glädje för damerna.
Jublet nådde sin höjdpunkt, då man en vacker dag såg anlända en präktig transport af tjugutvå ridhästar, trettio draghästar och fyrtio mulåsnor, som tillsammans med åtskilliga bärstolar, kärror och bagagevagnar utgjorde hertigens krigsrustning.
Denna transport hade som genom ett trollslag anländt från Tours, inköpt för den blygsamma summan af femtiotusen dukater, som hertigen hade anslagit till detta ändamål.
Vi omtala för noggrannhetens skull, att alla hästarne hade nya sadlar, men att sadelmakarna ej voro godtgjorda för dem. Och vi tillägga, att alla kistor voro försedda med väldiga lås och säkra nycklar, ehuru de voro tomma.
Sistnämnda omständighet kunde måhända tjäna hertigen till berömmelse, emedan han hade kunnat fylla kistorna genom utkräfvande af nya skatter.
Men det låg icke i hertig François’ natur att ta' någonting öppet, han tyckte bättre om att dra' till sig i smyg.
Transportens ankomst gjorde emellertid en lysande effekt i Angers.
Hästarna fördes in i stallen, och fordonen ställdes upp i lider och skjul.
Kistorna buros in af hertigens högst betrodda män.
Det fordrades pålitligt folk att transportera de summor, som kistorna alls icke innehöllo.
Slutligen stängdes palatsets portar midt för näsan på en massa nyfikna, som tack vare detta försiktighetsmått kände sig fullkomligt öfvertygade, att hertigen nyss hade fått två millioner sig tillsända, ehuru det tvärtom gällde, att i de tomma kistorna samla ungefär denna summa ur fickorna på stadens borgare.
Från och med den dagen var ryktet om hertigens stora rikedom fullt stadgadt. Sedan man hade bevittnat detta skådespel, kände hela provinsen sig säker om, att han var tillräckligt rik att föra krig mot hela Europa, om det gällde.
Och öfvertygelsen därom förmådde stadens borgare att med tålamod bära de nya utskylder, som en hertig på sina vänners inrådan måste ålägga dem.
De visade i den vägen ett rent af förvånande tillmötesgående.
Ty man behöfver ju aldrig ångra, att man lånar ut pengar åt de rika!
Kungen af Navarra, hvars fattigdom var känd, skulle aldrig ha kunnat skrapa ihop fjärdedelen af den summa, som hertigen af Anjou erhöll med så stor lätthet, därför att han var beryktad för att vara rik.
Hertigen lefde emellertid i öfverdåd och glädje. Han njöt af allt det goda, som hans provins förmådde skänka honom, och provinsen Anjou är bördig.
På alla vägar vimlade det af adelmän, som skyndade till Angers för att uppvakta hertigen och erbjuda honom sina tjänster,
Hertigen å sin sida var alltid på jakt efter en eller annan skatt. Men Bussy hade försäkrat sig om, att ingen af dessa rekognosceringar hade haft Méridor till mål.
Den skatt, som fanns inom detta slotts murar, hade Bussy förbehållit sig själf.
Och medan nu hertigen rekognoscerade och Bussy njöt i hemlighet af sin lycka, kom herr de Monsoreau ridande på sin jakthäst till en af stadens portar.
Klockan var ungefär fyra på eftermiddagen, och herr de Monsoreau hade ridit aderton mil den dagen.
Hans sporrar voro röda af blod, och hans häst var hvit af skum. Det stackars djuret tycktes vara nära att ge upp andan.
Den tiden var nu förbi, då främmande hade svårt att få komma in genom statsportarna. Numera var man så stolt och så öfvermodig i staden Angers, att man säkert utan invändningar skulle ha släppt in en hel bataljon af själfva schweizergardet.
Och herr de Monsoreau red vägen rakt fram genom porten.
— Till hertigens slott! ropade han till skiltvakten.
Han hörde icke på det svar, som vakten skrek efter honom.
Att hans häst ännu höll sig på benen föreföll som ett underverk. Det stackars djuret sprang och sprang helt mekaniskt, nästan utan allt medvetande, och man skulle ha kunnat slå vad om att hästen måste falla så snart han stannade. Herr de Monsoreau höll in honom utanför hertigens palats. Ryttaren måste vara öfvad och hästen af ädel ras, ty båda behöllo jämvikten.
— Hans höghet hertigen! ropade öfverhofjägmästaren högljudt.
— Hans höghet är ute på rekognoscering, svarade skiltvakten.
— Hvart då? frågade herr de Monsoreau.
— Ditåt! svarade posten och pekade åt ett af de fyra väderstrecken.
— Alla djäflar! utbrast herr de Monsoreau, och jag som har så brådt att få träffa honom! Hur skall jag bära mig åt?
— Sätt först och främst in hästen i stallet, tillrådde posten, för om ni inte låter honom få stöd, så faller han.
— Ett godt råd! förklarade Monsoreau. Hvar är stallet, min hedersvän?
— Därborta!
Nu närmade sig en man, som presenterade sig som hertigens hofmästare.
Herr de Monsoreau besvarade presentationen genom att räkna upp alla sina namn och titlar.
Hofmästaren bugade sig vördnadsfullt. Öfverhofjägmästarens namn var väl bekant inom provinsen.
— Var god och stig in och hvila en stund! sade han. Det är knappt tio minuter sedan hertigen red ut, och han kommer ej tillbaka förrän klockan åtta.
— Klockan åtta! upprepade Monsoreau tuggande på sina mustescher, det blir alldeles för lång tid att vänta! Jag medför en viktig underrättelse, som hans höghet bör få veta så fort som möjligt, Kan ni ge mig en häst och en vägvisare?
— En häst? Tio, om ni vill! förklarade hofmästaren. Men hvad vägvisare beträffar, blir det värre, ty hans höghet nämnde inte, hvart han skulle taga vägen! Och jag vill inte gärna skicka bort någon af slottsbetjäningen. Det vore att bryta mot hans höghets befallning.
— Jaså! sade öfverhofjägmästaren. Anser man sig således inte säker här?
— Å, ers nåd — med sådana beskyddare som herrar Bussy, Livarot, Ribeirac och Antraguet, att nu inte räkna vår oöfvervinnelige hertig själf, måste man ju alltid vara i säkerhet! Men ni förstår nog, att …
— Ja, jag förstår ju, att när dessa herrar inte äro tillstädes, så är det si och så med säkerheten!
— Alldeles så, ers nåd!
— Nå, då tar jag en häst i stallet och ger mig af på vinst och förlust, för att själf söka upp hans höghet.
— Jag tänker, att det skall lyckas, ers nåd!
— Red han bort i galopp?
— Nej, i sakta skridt.
— Bra! Kom nu och visa mig hvilken häst jag får ta!
— Var så god och stig in i stallet och välj hvilken af dem ni behagar!
— Det låter höra sig!
Monsoreau begaf sig till stallet.
Där stodo tio eller tolf friska, kraftiga hästar framför sina väl fyllda krubbor och tuggade förnöjdt på hö och hafre från Anjous frodiga marker,
— Var så god och välj! sade hofmästaren.
Monsoreau betraktade med kännaremin det ena efter det andra af de präktiga djuren.
— Jag tar den där! sade han. Låt sadla honom genast!
— Jaså — Roland.
— Heter han så?
— Ja, det är hertigens favorithäst, han brukar rida honom hvarje dag. Hans höghet har fått Roland till present af herr de Bussy, och den hästen hade säkert inte varit i stallet nu, om inte hertigen hade varit så ifrig att probera de nya, som ha kommit från Tours.
— Nå, det tycks, som om mitt omdöme ej vore dåligt, sade herr de Monsoreau själfbelåtet.
— Sadla Roland genast! ropade hofmästaren till en af stallknektarna.
Öfverhofjägmästarens egen häst hade under tiden själfmant begifvit sig in i stallet och sträckt ut sig i en spilta, utan att ens vänta på att bli befriad från sadeltyget.
Inom några sekunder var Roland sadlad.
Herr de Monsoreau hoppade lätt upp i sadeln och frågade ännu en gång, åt hvilket håll hertigen hade färdats.
— Han red ut genom den där porten och sedan bortåt den där vägen, sade hofmästaren och pekade åt samma håll som skiltvakten förut hade utvisat.
— För tusan, sade Monsoreau, då han släppte efter på tygeln och hästen det oaktadt tog af åt anvisadt håll, — man skulle nästan kunna påstå, att Roland vädrar sina kamraters spår.
— Det gör han säkert, förklarade hofmästaren. Jag har en gång hört herr de Bussy säga till sin kirurg, doktor Rémy, att Roland är det klokaste djur som finns. Så snart han har vädrat upp sina kamraters spår, följer han dem med all säkerhet. Och se bara på hans ben! Vackra som en hjorts!
Monsoreau lutade sig åt ena sidan och betraktade hästens ben.
— Präktiga! förklarade han.
Roland hade verkligen satt sig i gång utan att invänta någon uppmaning, och han vandrade helt lugnt ut genom stadsporten. Han tog till och med en liten genväg dit. Och under det att han aflade detta prof på god omdömesförmåga, skakade han häftigt på hufvudet, som om han ville uttala silt missnöje med att tygeln hölls så ovanligt hårdt åtdragen. Det såg ut, som om han därmed underrättade sin ryttare, att allt tvång härvidlag var öfverflödigt, och han ökade själfmant farten, när de väl hunno till porten.
— Det är verkligen en ypperlig häst, mumlade Monsoreau. Han må gärna sköta sig själf.
Öfverhofjägmästaren gaf Roland lösa tyglar.
När hästen kom ut på fria fältet, stannade han ett ögonblick tvekande, om han skulle ta af åt höger eller åt vänster.
Han tog af åt vänster.
I detsamma mötte de en bonde, som kom från det hållet.
— Har ni sett till en trupp ryttare på vägen, min hedersvän? frågade Monsoreau.
— Jaa — jag mötte dem därborta, svarade bonden.
Han pekade åt det håll, hvartåt Roland redan hade tagit af.
— Så, min käre Roland — du sköter dig bäst själf! sade öfver hofjägmästaren och öfverlämnade nu med fullt förtroende ledningen åt sin häst, som genast sträckte ut i raskt traf.
Roland följde en god stund stora landsvägen, men så tog han plötsligt af åt höger på en mera obanad stig, som förde tvärs öfver fälten.
Monsoreau tvekade ett ögonblick, om han icke skulle hejda honom, men Roland tycktes vara så säker på sin sak, att öfverhofjägmästaren lät honom hållas.
Hästen tycktes bli allt lifligare, ju längre han kom. Från traf öfvergick han till galopp, inom en kvart hade staden försvunnit ur ryttarens åsyn.
Och ju längre de kommo, desto mera bekant började den omgifvande trakten förefalla herr de Monsoreau.
— Jag skulle vilja våga tio mot ett på, att vi äro på väg till Méridor, mumlade öfverhofjägmästaren, sedan de hade kommit in i skogen. Skulle hertigen möjligen ha utsträckt sina rekognosceringar ända dit?
Herr de Monsoreaus ansikte mörknade vid denna föreställning. Det var icke första gången den oroade honom.
— Å! — mumlade han, och jag som först ville uppsöka honom och ej ämnade besöka min hustru förrän i morgon. Kanske jag nu får den lyckan att träffa dem båda tillsammans!
Herr de Monsoreau log ett infernaliskt leende.
Roland fortsatte sitt raska lopp och höll sig nu åt höger med den största säkerhet och ihärdighet.
— Jag kan bestämdt inte vara långt ifrån Méridors park! tänkte Monsoreau.
I samma ögonblick lät Roland höra ett glädtigt gnäggande, som besvarades på samma sätt inifrån trädens skugga.
— Aha! utbrast öfverhofjägmästaren, nu tycks Roland verkligen ha funnit sina kamrater.
Hästen fördubblade farten, han flög med blixtens hastighet fram under trädens kronor.
Plötsligt upptäckte herr de Monsoreau en mur, och vid muren stod en häst bunden.
Hästen gnäggade för andra gången och Monsoreau hörde, att det var densamma, som gnäggat förut.
— Det är någon här, sade han bleknande.