Diana (1904)/Del 2/Kapitel 20
| ← Roland |
|
Huruledes kung Henri fick kunskap om hertigens flykt, och hvad som sedan följde → |
XX.
HERR DE MONSOREAUS BUDSKAP.
Den ena öfverraskningen efter den andra hade drabbat herr de Monsoreau. Som genom ett trollslag hade han blifvit förd till muren kring Méridors park, och där stod en häst, som med de varmaste vänskapsbetygelser. mottog den springare, som hade fört honom dit! Det var verkligen omständigheter, som kunde väcka misstankar hos den godmodigaste.
Herr de Monsoreau gick raskt fram till muren, och han upptäckte genast det ställe, där den var nedfallen. Lossnade stenar och murbruk hade ramlat ned och så godt som bildat en ordentlig trappa, där man med lätthet kunde gå upp eller ned.
Grefven uppfattade detta med ett enda ögonkast. Sedan började han undersöka detaljerna.
Först och främst den vid muren fastbundna hästen.
På dess rygg låg en sadel, hvars täcke var märkt med ett sammanslingradt F. A. broderadt i silfver.
Hästen tillhörde således naturligtvis hertigens stall, och märket betydde François af Anjou.
Nu hade grefve de Monsoreau ett bestämdt mål för sina misstankar. Hertigen af Anjou hade således ridit åt detta håll, och han brukade tydligen ofta komma dit, eftersom där redan stod en häst och en till kände vägen.
Monsoreau ansåg, att han borde följa spåret så långt han kunde, då slumpen så oväntadt hade fört honom in på detsamma. Hans syssla som öfverhofjägmästare hade gifvit honom en viss vana vid sådant, och hans svartsjuka som äkta man eggade honom med oemotståndlig makt.
Men så länge han befann sig på denna sida om muren, kunde han naturligtvis icke upptäcka någonting.
Och därför band han försiktigt sin häst bredvid den andra och började klättra öfver muren.
Det var en lätt sak; det syntes, att vägen var ofta begagnad. Det fanns lämpliga och bekväma fästen för både händer och fötter, och man hade till och med afskurit en massa grenar och kvistar från den gamla eken, som antagligen förut hade hindrat utsikten.
Herr de Monsoreaus bemödanden kröntes således med den mest afgjorda framgång.
Så snart han kom upp på sin observationsplats, upptäckte han vid foten af ett träd en blå mantilla och en svart sammetskappa.
Mantillan tillhörde odisputabelt en kvinna och sammetskappan en man. Och herr de Monsoreau behöfde icke söka länge efter deras ägare, ty mannen och kvinnan promenerade arm i arm på ungefär femtio stegs afstånd. De vände ryggen åt herr de Monsoreau och skymdes för öfrigt af buskarna.
Olyckligtvis för herr de Monsoreau var muren icke van vid brutala utbrott, och nu lossnade ett stort stycke murbruk, föll brakande ned mellan grenarna och slog mot marken med ett häftigt dån.
Vid detta plötsliga buller vände sig de promenerande — hvilkas ansiktsdrag herr de Monsoreau ej förmådde urskilja — häftigt om. Och de måste ha sett honom, ty i samma ögonblick ljöd ett gällt kvinnoskri, och ett häftigt prasslande bland buskarna upplyste honom om, att de rusade bort som ett par skrämda rådjur.
När Monsoreau hörde sin hustrus förskräckta skri, trängde ångestsvetten ut på hans panna. Ty han hade mycket väl känt igen Dianas stämma. Ur stånd att motstå det ursinne, som grep honom, hoppade han ned på andra sidan om muren och rusade genom buskar och snår, för att förfölja de flyende med dragen värja.
Men ingen syntes till, ingenting störde den vackra parkens stillhet. Icke en skugga skymtade någonstädes, icke ett spår syntes på vägarna, icke ett ljud hördes utom näktergalarnas och lärkornas sång, som icke hade afbrutits, trots de älskandes närvaro.
Hvad skulle han göra? Hvad skulle han besluta sig för? Hvart skulle han gå? Parken var vidsträckt, och under försöket att finna dem man sökte, kunde man alltför väl träffa på dem man icke sökte.
Herr de Monsoreau ansåg, att det han redan hade upptäckt kunde vara nog för tillfället. Han visste äfven, att han nu var slaf under en alltför våldsam vrede, för att kunna handla med den klokhet, som erfordrades gent emot en så fruktansvärd rival som hertig François — ty han hyste icke det minsta tvifvel om, att det var honom han hade sett tillsammans med Diana.
Och om det nu händelsevis icke skulle vara han, så kunde öfverhofjägmästaren snart förvissa sig därom. Han hade ju ett brådskande budskap att meddela hans höghet, och när han då stod ansikte mot ansikte med honom, skulle han ju lätt kunna se, om hertig François var den skyldige eller ej.
Så fick han plötsligt en ypperlig idé.
Han skulle gå tillbaka öfver muren samma väg, han kommit, och rida bort med båda hästarna.
Denna idé gaf honom förnyade krafter. Han skyndade tillbaka och kom flämtande och drypande af svett fram till öfvergångsplatsen.
Med tillhjälp af ekens nedhängande grenar lyckades han klättra upp och föll tungt ned på andra sidan. Men där fanns ingen häst — eller rättare sagdt, inga hästar.
Den ypperliga idén hade flugit genom hans fiendes hufvud innan den kom till hans, och hans fiende hade begagnat sig af tillfället.
Herr de Monsoreau uppgaf ett verkligt rytande i sin vrede. Han knöt sina händer och skakade dem åt den illvilliga dämon, som antagligen hånskrattade åt honom inne i skogens djupa skugga. Men han ägde en nästan oöfvervinnelig energi, och han reste sig med kraft mot de ihållande vedervärdigheter, som tycktes förfölja honom. Trots det att mörkret sänkte sig skyndsamt omkring honom, lyckades han snart att orientera sig. Han samlade alla sina krafter och återvände till Angers på en genväg, som han kände till sedan sin barndom.
Två och en half timme därefter kom han till stadsporten, halfdöd af törst, värme och trötthet. Men hans upphetsning höll honom uppe, och han var samma viljekraftige man som förut.
Han hade för öfrigt en idé, som han skulle utföra. Han skulle utfråga skiltvakterna — han skulle gå från den ena till den andra af stadens portar, och han måste ju på det sättet få veta, hvar en ryttare hade ridit in med två hästar. Han skulle offra sin sista slant och ge de mest lysande löften, för att få veta hvem ryttaren var.
Och sedan skulle denne — förr eller senare — få betala sin skuld till honom.
Han frågade posten vid porten, men denne hade nyss intagit sin plats och visste ingenting. Han gick in på högvakten och frågade, och den nyss aflösta posten berättade, att han för ungefär två timmar sedan hade sett en häst komma tillbaka utan ryttare och bege sig rakt mot hertigens palats. Hvilket hade ingifvit posten den farhågan, att en olycka måste ha händt ryttaren, eftersom det kloka djuret själfmant uppsökte sitt stall.
Monsoreau slog sig hopplös för pannan. Det tycktes vara af ödet bestämdt, att han ingenting skulle få veta.
Så gick han upp till hertigens slott.
Där rådde lif och lust och ett festligt larm. Fönstren strålade af ljus, och från köken trängde de härligaste matångor, hvilka lätt kunde förmå magen att glömma, att han har hjärtat till granne.
Men gallerportarna voro stängda, och detta erbjöd genast en svårighet. Hur skulle han få dem öppnade?
Herr de Monsoreau tillkallade portvakten och uppgaf sitt namn, men portvakten tycktes icke vilja känna igen honom.
— Ni var högrest och rak förut, men nu är ni krokryggig, sade han.
— Det är af trötthet.
— Ni var mycket blek, och nu är ni alldeles röd!
— Det är af hetta.
— Men ni red bort, och kommer nu utan häst.
— Min häst har blifvit skrämd. Han kastade mig ur sadeln och rusade ensam tillbaka. Har ni inte sett till honom?
— Jo, det har jag verkligen, sade portvakten.
— Kan ni inte gå efter hofmästaren?
Portvakten blef helt belåten med detta förslag, hvarigenom han själf befriades från allt ansvar.
Hofmästaren kom och kände genast igen herr de Monsoreau.
— Å, Herre Gud — hvarifrån kommer ers nåd i ett sådant tillstånd? frågade han förskräckt öfver Monsoreaus medtagna utseende.
Monsoreau upprepade samma historia, som portvakten förut hade fått till lifs.
— Ja, vi blefvo alla oroliga, när hästen kom hem utan ryttare — i synnerhet hans höghet hertigen, som jag hade haft äran underrätta om er ankomst.
— Jaså — hans höghet föreföll orolig? frågade Monsoreau.
— Mycket orolig.
— Och hvad sade han?
— Att ni skulle föras in till honom så snart ni kom.
— Godt! Jag vill endast först göra en tur till stallet, för att se efter, att hans höghets häst inte har lidit någon skada.
Monsoreau gick till stallet och fann Roland på sin plats, ätande af hjärtans lust. Det såg ut, som om han behöfde styrka sig med ett godt mål.
Utan att bry sig om att göra toalett, begaf sig nu herr de Monsoreau upp till hertigens matsal. Det budskap han medförde var så viktigt, att dess snabba framförande måste gå framför all etikett. I den präktigt upplysta salen satt hans höghet till bords med sina kavaljerer och gjorde under skämt och glam all heder åt de läckra rätterna och det utsökta vinet, som redan hade stigit det lysande sällskapet åt hufvudet.
— Ers höghets hof är nu lika fullt — fulltaligt, som ers höghets vinkällare är välförsedd, stammade Antraguet rosenröd i ansiktet och rusig som en forntida dryckeskämpe.
— Visst inte! afbröt Ribeirac. Vi ha ju ingen öfverhofjägmästare! Det är verkligen skamligt af oss att äta hans höghets stek och inte skjuta den själfva!
— Jag önskar också, att vi hade en öfverhofjägmästare, sak samma hvem! utropade Livarot. För mig kunde det gärna få vara själfva herr de Monsoreau!
Hertigen drog på munnen. Ingen mer än han visste, att grefven var kommen.
I samma ögonblick öppnades dörren, och herr de Monsoreau steg in.
Han mottogs af ett utrop från hertigen, som genljöd i salen under de öfrigas fullkomliga tystnad.
— Se här ha vi ju vår önskan uppfylld, mina herrar! sade hertig François. Det ser ut, som om vi vore särskildt omhuldade af Försynen, eftersom vi genast få det vi önska.
Monsoreau kände sig rätt förlägen inför hertigens säkerhet och högröstade uppträdande, hvilket egentligen var något ovanligt för honom under dylika förhållanden. Grefven bugade sig med besvärad min och vände bort hufvudet, blinkande med ögonen som en uggla, då hon bländas af solskenet.
— Sätt er här och supera med oss, sade hertigen och anvisade herr de Monsoreau en plats midt emot hans egen.
— Ers höghet! sade Monsoreau, jag är mycket törstig, mycket hungrig och mycket trött! Men jag skall hvarken dricka eller äta eller sätta mig, förrän jag har meddelat ers höghet ett budskap af den allra största vikt.
— Ni kommer från Paris, eller hur?
— Ja, som ilbud, ers höghet!
— Och hvad har ni att förmäla? frågade hertigen.
Monsoreau gick fram till hertig François, och med ett småleende på läpparna och hat i hjärtat sade han till honom med sänkt röst:
— Änkedrottningen är på väg hit, för att besöka ers höghet. Hennes majestät närmar sig med långa dagsresor.
Hertigen hade allas blickar fästade på sig, och han visade en plötslig glädje.
— Tack, herr de Monsoreau! sade han. Ni har nu som alltid handlat som en trofast och tillgifven tjänare. Låt oss fortsätta vår måltid, mina herrar!
Han sköt åter sin stol intill bordet, emedan han hade dragit den åt ena sidan, medan han mottog herr de Monsoreaus budskap.
Den festliga måltiden fortsattes. Men herr de Monsoreau hade knappt blifvit placerad mellan Livarot och Ribeirac och börjat njuta af bordets läckerheter, förrän han plötsligt förlorade all matlust.
Anden återtog väldet öfver materien.
Försjunken i halft medvetslösa drömmar och dystra grubblerier, återvände han tankarna till Méridors park. Han gjorde på nytt den färd, som hans värkande kropp nyss hade fullbordat, han såg för sin själs ögon den blomstrande stigen, som förde till parkens mur.
Han såg den bundna gnäggande hästen, han såg den skadade muren, han såg de båda älskande fly! Och han hörde på nytt Dianas förskrämda skri — detta skri, som hade trängt ända till djupet af hans hjärta.
Glömmande allt omkring sig — det glada sorlet, det blixtrande ljusskenet, de läckra rätterna och vinerna — fördjupade han sig i sina egna tankar. Hans panna blef alltmera molnhöjd, och ur djupet af hans bröst höjde sig slutligen en tung suck, som väckte hans förvånade bordskamraters uppmärksamhet.
— Ni är färdig att digna af trötthet, herr öfverhofjägmästare, sade hertigen. Ni skulle göra klokast i att gå till sängs.
— Det rådet är verkligen godt, förklarade Livarot, och om ni inte följer det, så somnar ni snart där ni sitter.
— Ursäkta, ers höghet! sade Monsoreau och lyfte upp hufvudet. Jag är verkligen alldeles förbi af trötthet.
— Drick, herr grefve! uppmanade Antraguet. Ingenting förjagar tröttheten så lätt som en liten florshufva!
— Och vinet skänker också glömska, mumlade Monsoreau sakta för sig.
— Ingen möjlighet att få honom drucken! utbrast Livarot. Se mina herrar, han har ännu inte rört sitt vin!
— Skål, herr grefve! sade Ribeirac och höjde sitt glas.
Monsoreau var tvungen att följa uppmaningen och tömde sitt glas i ett enda drag.
— Dricka kan han i alla fall! förklarade Antraguet. Se på honom, ers höghet!
— Ja — det går ju förträffligt, sade hertigen med en så genomträngande blick på Monsoreau, att det såg ut, som om han ville tränga till djupet af hans själ.
— Nu får ni lof att anordna en präktig jakt åt oss, herr grefve! sade Ribeirac. Ni bör känna till den här orten.
— Och ni har alla nödiga rekvisita — och präktiga skogar ha ni också, sade Livarot.
— Att nu inte tala om, att er hustru uppehåller sig här! tillade Antraguet.
— Ja, sade Monsoreau mekaniskt, ja visst — jag har rekvisita och skogar och madame de Monsoreau — ja visst, mina herrar!
— Laga att vi få oss en vildsvinsjakt! sade hertigen,
— Jag skall försöka, ers höghet.
— Försöka! upprepade en af ortens adelsmän, det var då också ett svar! Skogen är ju full af vildsvin! Jag skulle kunna få upp minst. tio inom fem minuter i den närmaste småskogen.
Monsoreau blef likblek. Det var just åt det hållet Roland hade burit honom i dag.
— Ja, låt oss få en jakt i morgon! ropade alla adelsmännen om hvarandra.
— Går det för sig i morgon? frågade hertigen.
— Jag står när som helst till ers höghets förfogande, svarade Monsoreau, men jag är verkligen nästan alltför trött att kunna arrangera en jakt tills i morgon. Och för öfrigt måste jag se mig om i skogarna förut.
— Vi få väl också unna honom tid att hälsa på sin hustru! utropade hertigen med en godlynthet, som fullt och fast öfvertygade den stackars grefven, att det var hertigen som var hans rival.
— Naturligtvis! ropade de unga kavaljererna muntert. Herr de Monsoreau får tjugufyra timmar på sig, för att uträtta hvad han har att sköta i sina skogar!
— Jag lofvar att använda tiden väl, sade grefven.
— Och nu tillåter jag er att gå till sängs, herr öfverhofjägmästare, förklarade hertigen. Följ herr de Monsoreau till hans rum!
Herr de Monsoreau bugade sig och gick. Nu skulle han åtminstone bli kvitt en del af sin börda — tvånget att förställa sig.
Älskande tycka om ensamheten, men sorgsna själar älska den ännu mer.