Diana (1904)/Del 2/Kapitel 22
XXII.
KUNG HENRI BESLUTAR SIG FÖR ATT FÖLJA ÄNKEDROTTNINGENS OCH NARRENS RÅD.
Kungen stannade och betraktade Chicot, som tycktes vara så fördjupad i sin sysselsättning, att han troligen ej hade rört sig ur fläcken, om också fienden hade stormat Paris.
— Är det på det sättet du försvarar din kung, eländige! utropade Henri med darrande stämma.
— Jag försvarar honom på mitt sätt, och det tror jag är det bästa, svarade Chicot.
— Du pratar, din lätting!
— Jag skall bevisa hvad jag sagt!
— Nå, det skall roa mig att höra.
— Det är mycket lätt! Först och främst: vi ha gjort en stor dumhet, kung Henri!
— Hvad då?
— Att vi ha handlat som vi gjort.
— Säger du det? sade Henri långsamt, öfverraskad af denna öfverensstämmelse i åsikter hos Cathérine och Chicot, som hade kommit till samma resultat utan att den ena hade inverkat på den andre.
— Ja, fortsatte narren, nu springa dina vänner som bäst omkring i staden och skrika och skråla: Död åt adelsmännen från Anjou! och under mina funderingar och beräkningar har jag funnit, att det kanske inte alls är de, som ä' de skyldige! Dina vänners skrik skall helt simpelt framkalla ett borgerligt krig, och det är bara det, som herrarna af Guise vänta på. Och ser du, Henri — i närvarande stund står saken så, att antingen ha dina vänner blifvit ihjälslagna, hvilket inte skulle gå mig särdeles hårdt till sinnes, men däremot vålla dig en stor sorg, eller också ha de jagat adelsmännen från Anjou ur staden, hvilket aldrig kan lända dig till någon glädje, men däremot skall fröjda din kärälsklige bror, hertigen af Anjou, in i själen.
— Guds död! Tror du verkligen, att det har gått så långt? utbrast kungen.
— Ja, om inte ännu längre.
— Men allt detta förklarar ändå inte, hvarför du sitter här.
— Jag har utfört ett mycket angeläget arbete, min son.
— Hvad då?
— Jag har ritat upp en karta öfver de provinser, som på din brors uppmaning skola resa sig mot oss, och beräknat ungefärliga antalet af dem, som hvarje provins skickar oss till mötes.
— Chicot! Chicot! utropade kungen, jag har då inte annat än olyckskorpar omkring mig!
— Ugglan tjuter om natten, min son, därför att hon vet sin tid, svarade Chicot. Och nu ha vi mörka tider, min lille Henri, så mörka, att man rent af kan ta dagen för natt. Det är därför jag kraxar om det, som du bör lyssna till. Se hit!
— På hvad?
— På mitt geografiska utkast. Du kan själf döma. Här ha vi först och främst provinsen Anjou, som nästan har form af en tårta. Ser du? Det är dit som din bror har tagit sin tillflykt, och därför har jag också tagit denna provins först och främst i betraktande. Hm! Lämpligt bearbetad — såsom öfverhofjägmästaren de Monsoreau och din vän Bussy antagligen komma att göra det — skall denna provins uppställa tiotusen man åt din bror.
— Tror du det?
— Jag anser därvidlag tiotusen som ett minimum, Vidare ha vi Guyenne. Du ser ju Guyenne? Det ser ut som en kalf på ett ben. För tusan — där får man inte förvåna sig öfver att finna missnöjdt folk, ty Guyenne är en gammal revolutionshärd, som engelsmännen ännu ej ha utrymt fullkomligt. Guyenne kommer att resa sig med förtjusning — inte mot dig, utan mot Frankrike. Och Guyenne skickar åttatusen man i fält. Det är inte mycket. Men det är bepröfvade och härdade krigare, det kan du vara lugn för. Nåväl! Väster om Guyenne ha vi Béarn och Navarra — du ser dem där! De där båda provinserna, som se ut som en apa på en elefants rygg. Navarra har blifvit grundligt kringskuret, det är visserligen sant; men tillsammans med Béarn har det likväl en befolkning af tre eller fyra hundratusen innevånare. Låt oss nu antaga, att Béarn och Navarra under stark påtryckning af sin Henri ställa fem procent af sin befolkning till Ligans förfogande, så ha vi genast där sextontusen man. Och nu addera vi! Först från Anjou tiotusen man! Så från Gyuenne åttatusen! Oh från Béarn och Navarra sextontusen! Summa — trettiofyratusen man!
Chicot ritade och skref ifrigt i sanden med sitt spö.
— Och du tror, att konungen af Navarra skall göra gemensam sak med min bror? frågade Henri.
— Ja, vid Gud!
— Du tror kanske också, att han har haft ett finger med i hertigens flykt?
Chicot fixerade kungen.
— Den tanken kommer inte från dig själf, Henri lille! sade han.
— Och hvarför inte?
— Den har sprungit upp i en kraftigare hjärna, min son.
— Nå, det kan ju vara likgiltigt hvarifrån den förskrifver sig. Jag frågar dig ännu en gång: tror du, att Henri af Navarra har haft sin hand med i hertigens flykt?
— Hm! Jag hörde på rue de la Ferronnerie ett ventre-saint-gris! som i dag verkligen förefaller mig rätt upplysande, förklarade Chicot.
— Hörde du ett ventre-saint-gris? utropade kungen.
— Ja, svarade Chicot, det föll mig just nu in.
— Han har således varit i Paris?
— Jag tror det.
— Och hvad har bibringat dig denna tro?
— Mina egna ögon.
— Du har således sett Henri af Navarra här?
— Ja.
— Och du har inte underrättat mig om, att min fiende kommer och trotsar mig i min egen hufvudstad?
— Hm! sade Chicot. Antingen är man adelsman eller också inte.
— Än se'n?
— Jo, om man är ädling, så är man inte spion — det är ju klart.
Henri fick en tankfull uppsyn.
— Således Anjou och Béarn — min bror och min kusin, sade han långsamt.
— Och Guiserna förstås!
— Hvad? Tror du, att de också skola sluta sig till …
— Trettiofyratusen man hade vi förut, sade Chicot, räknande på fingrarna, tiotusen från Anjou, åttatusen från Guyenne, sextontusen från Béarn. Och därtill kommer tjugu eller tjugufemtusen under hertigen af Guise, generalbefälhafvaren öfver dina arméer. Således en totalsumma af femtioniotusen man, hvilken man likväl kan reducera till femtiotusen på grund af reumatism och snufva m. m … Men som du ser, min son, är det ett gäliska vackert tal i alla fall.
— Men Henri af Navarra och hertigen af Guise äro ju fiender?
— Det skall inte hindra dem från att ingå förbund mot dig. De ha ju alltid frihet att rifva ihjäl hvarandra sedan de först ha rifvit ihjäl dig.
— Du har rätt, Chicot — och min mor har rätt. Vi måste med all makt förhindra, att strid utbryter. Hjälp mig att samla mitt schweizergarde!
— Ja — det, ja! Det har Quélus med sig.
— Mitt lifgarde!
— Det har Schomberg tagit ut.
— Nå, så min betjäning då — hoffolket!
— De ha följt med Maugiron.
— Hvad för något? utbrast Henri. Utan mina order?
— När har du börjat ge några order, min son? Ja, det förstås i fråga om processioner och hudflängning, så … Öfver din egen och andras hud har du verkligen full dispositionsrätt. Men är det fråga om krig eller andra regeringsärenden, då är det herrar Schomberg, Quélus och Maugiron som ha makten. D'Épernon talar jag inte om, därför att han ständigt håller sig undan.
— Guds död! utropade Henri, förhåller det sig på det sättet?
— Jag måste verkligen säga dig, min son, förklarade Chicot, att det är nästan sent du kommer underfund med, att du själf är den sjunde eller åttonde i ordningen af dem, som ha makten i ditt rike.
Henri bet sig i läppen och stampade otåligt i golfvet.
— Hm! sade Chicot och stirrade skarpt utåt den dunkla omgifningen.
— Hvad är det? frågade kungen.
— För böfveln, det är de! Här har du dina män, Henri!
Han pekade på tre eller fyra adelsmän, som närmade sig, åtföljda af några andra till häst och en massa fotfolk.
De unga adelsmännen ämnade sig in i Louvren. De märkte icke de båda, som nästan fullkomligt doldes af mörkret.
— Schomberg? ropade kungen. Hitåt, Schomberg.
— Hallå! Hvem ropar? frågade Schomberg.
— Kom hit, barn!
Schomberg tyckte sig känna igen rösten och kom närmare.
— Nå, så Gud förlåte mig — det är kungen! utropade han.
— Ja, det är jag! Jag skyndade efter er, men då jag inte visste, hvar jag skulle finna er; har jag väntat på er här med otålighet. Hvad ha ni gjort?
— Hvad vi ha gjort? sade en annan, som nu också kom närmare.
— Är det du, Quélus? sade kungen. Kom hit, du också! Ni få inte ge er ut så här vidare utan mitt tillstånd.
— Det behöfs inte heller, förklarade en tredje, hvilken kungen genast igenkände som Maugiron. Nu är det gjordt!
— Är det gjordt? upprepade kungen.
— Gud vare lof! sade d'Épernon, som plötsligt uppenbarade sig utan att någon visste hvarifrån han kom.
— Hosianna! ropade Chicot och lyfte händerna mot höjden.
— Ni ha således dödat dem? sade kungen.
Och han tillade sakta: När allt kommer omkring, är man bäst af med dem på det sättet.
— Ha ni dödat dem? sade Chicot. Nå, i så fall är det ingenting att säga om saken.
— Vi behöfde alls inte göra oss besvär med det, svarade Schomberg. De fega stackrarna flydde som en skrämd dufsvärm. Vi hunno knappt korsa våra värjor med deras.
Henri bleknade.
— Och med hvem korsade du din? frågade han.
— Med Antraguet.
— Nå — han stannade väl åtminstone på valplatsen?
— Nej! Han dödade tvärtom en af Quélus’ lakejer.
— De voro således på sin vakt? frågade kungen.
— Tacka tusan för det! utbrast Chicot. Ni tjuta: död åt adelsmännen från Anjou! Ni köra omkring med kanoner, ni låta ringa med klockorna, ni skaka upp hela Paris — och ändå vill ni, att de hederliga människorna ska' vara lika döfva som ni ä' dumma!
— Så, så, mumlade kungen doft, vi ha således borgerligt krig!
Dessa ord kommo Quélus att rycka till.
— Ja, för djäfvulen — så är det, sade han.
— Nej — börjar ni verkligen märka det? sade Chicot. Det var då riktigt lyckligt. Herrar Schomberg och Maugiron ha visst ingen aning om det ännu.
— Vi skola försvara både hans majestäts person och hans krona, förklarade Schomberg.
— Guds död! Det är en sak som tillkommer herr de Crillon, sade Chicot. Han skriker betydligt mindre än ni, men han duger till minst lika mycket.
— Hör på, herr Chicot, sade Quélus. Nu tuggar ni oss sönder och samman, men för ett par timmar sedan tänkte ni på alldeles samma sätt som vi — eller om ni inte gjorde det, så skrek ni åtminstone på samma sätt.
— Ja! sade Chicot.
— Ja visst! Ni rusade till och med mot murarna och skrek: död åt adelsmännen från Anjou!
— Nåja — jag är en narr, det är en helt annan sak med mig, sade Chicot. Alla människor veta att jag är vriden, men ni, som ska' ha ert rätta förstånd …
— Håll fred, mina herrar! upprepade kungen. Vi få säkert inom kort vårt lystmäte på strid.
— Hvad befaller ers majestät att vi ska' göra? frågade Quélus.
— Att ni använda lika mycken ifver på att lugna folket, som ni förut ha förbrukat på att uppvigla det! Att ni laga att schweizergardet, lifgardet och hofbetjäningen komma tillbaka till Lovren — och att alla portar skola stängas, så att våra borgare i morgon kunna tro, att alltsammans endast var ett upplopp, tillställdt i fylla och villa.
De unga ädlingarna aflägsnade sig tämligen slokörade och öfverbringade kungens befallningar till de officerare, som hade varit dem följaktiga.
Och kung Henri gick tillbaka till sin mor änkedrottningen, som med orolig och dyster uppsyn var upptagen af att utdela befallningar till sin betjäning.
— Nå — hvad har händt? frågade hon.
— Allt hvad ni förutsåg, min mor!
— De ha flytt?
— Ja, gunås.
— Än vidare?
— Det måtte väl vara nog!
— Men staden?
— Den är upprörd, men det oroar mig inte, ty jag har den i min hand.
— Ja, sade Cathérine långsamt, det är provinserna!
— De komma att resa sig, sade Henri.
— Hvad tänker du göra?
— Jag ser inte mer än en utväg.
— Hvilken då?
— Att ta situationen sådan den är.
— Hvad menar du?
— Jag ger order åt mina öfverstar, jag beväpnar mina milistrupper, jag tar armén från La Charité och marscherar rakt på Anjou.
— Och hertigen af Guise?.
— Å, hertigen af Guise — jag låter arrestera honom, om det behöfs.
— Jag betviflar, att dessa våldsåtgärder lända dig till nytta.
— Men hvad skall jag då göra?
Cathérine de Médicis sänkte begrundande sitt hufvud mot bröstet.
— Alla dina förslag äro outförbara, min son, förklarade hon.
— Det tycks som om jag i dag skulle vara ur stånd att fatta ett enda klokt beslut, utbrast Henri häftigt.
— Nej, men du är upprörd! Du måste först lugna dig, sedan få vi se.
— Tänk för mig — handla för mig, min mor! Vi måste göra någonting!
— Du hörde, att jag gaf befallningar, min son!.
— Om hvad?
— Att förbereda allt till en ambassadörs afresa.
— Hvarthän?
— Till din bror.
— En ambassadör till den förrädaren François! Det vore en förödmjukelse för mig, min mor.
— Detta är inte rätta ögonblicket att visa stolthet, sade Cathérine strängt.
— Och ambassadören skulle begära fred?
— Han skulle till och med köpa den, om så erfordras.
— Till hvilket pris? Ack, min Gud!
— Sedan du har försäkrat dig om freden, sade florentinskan, har du i ditt våld alla de som ha flytt för att kämpa mot dig. Och du sade ju för en stund sedan, att du gärna ville ha dem fast?
— Å, för det skulle jag vilja offra fyra af mitt rikes provinser — en för hvar och en af dem.
— Nåväl — den som vill målet måste också vilja medlen, förklarade Cathérine med en stämma, som trängde ända till djupet af Henris själ och rörde upp allt hat och all hämndlystnad, som fanns därinne.
— Jag tror, att ni har rätt, min mor, sade han. Men hvem ha vi att skicka till dem?
— Sök bland dina vänner!
— Jag söker förgäfves — jag vet inte en enda man, åt hvilken jag skulle kunna anförtro ett sådant uppdrag.
— Nå, så ge det åt en kvinna!
— Åt en kvinna? Min mor! Skulle ni verkligen vilja åtaga er det?
— Min son, jag är mycket gammal och mycket trött — döden väntar mig måhända vid min återkomst — men jag skall resa så raskt, att jag hinner till Angers innan din bror och hans vänner ha fått tid att inse hela vidden af sin makt.
— Å, min mor — min goda mor! utbrast Henri och kysste med rörelse Cathérines hand. Ni är nu som alltid mitt stöd, min välgörarinna, min försyn!
— Jag är med andra ord fortfarande drottning af Frankrike, mumlade Cathérine de Médicis sakta för sig själf och fäste på sin son en blick, som uttryckte minst lika mycket medlidande som ömhet.