Diana (1904)/Del 2/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Herr de Monsoreaus budskap
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Huruledes kung Henri fick kunskap om hertigens flykt, och hvad som sedan följde
Kung Henri beslutar sig för att följa änkedrottningens och narrens råd  →


[ 153 ]

XXI.
HURULEDES KUNG HENRI FICK KUNSKAP OM HERTIGENS FLYKT, OCH HVAD SOM SEDAN FÖLJDE.

Sedan öfverhofjägmästaren hade lämnat salen, fortsattes det festliga samkvämet med mera lif och munterhet än förut.

Grefve de Monsoreaus dystra ansikte hade utöfvat ett visst tryck på de unga adelsmännen, ty med all den trötthet han föregaf och verkligen kände, hade de tydligt märkt, att det icke var den allena, som fårade hans panna.

Hertigen, som alltid kände sig besvärad i Monsoreaus närvaro, hade nu också återfått sin lugna min.

— Hör du, Livarot! sade han till denne, du höll just på att berätta om din flykt från Paris, när herr de Monsoreau kom och störde oss. Fortsätt nu!

Och Livarot fortsatte.

Men då vi i vår egenskap af historieskrifvare kunna göra anspråk på att ha ännu bättre reda på hur allting tillgick än herr de Livarot, så föredraga vi att berätta historien med egen mun. Skildringen skall där[ 154 ]igenom möjligen förlora i saft och färg, men den blir i stället så mycket omständligare, därför att vi ha kännedom om något, som Livarot omöjligt kunde ha reda på, nämligen hvad som hade tilldragit sig i Louvren.

Inemot midnatt hade kungen blifvit väckt af ett ovanligt larm i palatset, och det ehuru han en gång för alla hade befallt, att den djupaste tystnad skulle råda där, sedan han hade gått till sängs.

Han hörde svordomar och vapenskrammel i korridorerna, steg som skyndade af och an, rop och skrik och smädelser af alla slag. Och allt som oftast utropades det:

— Hvad skall kungen säga? Hvad skall kungen säga?

Henri III satte sig upp i sängen och såg bort till Chicot, som hade somnat i en fåtölj, sedan han hade superat tillsammans med kungen.

Och larmet tilltog.

Nu sprang kung Henri ur sängen, glänsande af insmorda pomador, och skrek:

— Chicot! Chicot!

Narren öppnade det ena ögat. Han var en förnuftig herre och satte stort värde på sömn, och därför vaknade han aldrig fullkomligt vid första väckningen.

— Å, så dumt det var att du ropade på mig, Henri! sade han. Jag låg just och drömde, att du hade fått en son.

— Hör! Hör! hviskade kungen.

— Nå, hvad skall jag då höra? Jag tycker verkligen, att du säger mig tillräckligt med dumheter under dagens lopp, så inte behöfver du också störa min nattro!

— Men hör du då rakt ingenting? sade kungen häftigt och sträckte ut sin hand åt det håll, hvarifrån larmet hördes.

— Åhå! Åhå! utbrast Chicot lifligt. Jag tror verkligen, att jag hör rop och skrik!

— Ja! Hvad skall kungen säga? Hvad skall kungen säga? upprepade Henri — Hör du det?

— Det finns endast två saker att välja på — antingen har Narcisse blifvit sjuk, eller också ha hugenotterna hämnats genom att göra kål på katolikerna.

— Hjälp mig att få på mig kläderna, Chicot!

— Gärna, Henri! Men hjälp mig då först upp ur stolen, min son!

— Hvilken olycka! Hvilken olycka! ropades det nu i de yttre rummen.

— För fan! Det här tycks vara allvarsamt, sade Chicot.

— Det är bäst att vi beväpna oss, stammade kungen.

— Vi måste göra det som är bättre, förklarade Chicot. Vi skynda [ 155 ]oss ut genom den lilla dörren, så att vi med egna ögon kunna se hvad som händt, i stället för att få veta det genom andra.

Henri följde nästan ögonblickligen narrens råd. Han öppnade löndörren och gick ut i korridoren, som ledde till hertigens rum.

Därute såg han armar lyftas mot höjden och hörde de mest förtviflade utrop.

Kung Henris ögon ljungade.

— Aha! sade Chicot. Jag förstår hvad det är! Din olycklige fånge har strypt sig själf i sitt fängelse. För böfveln, Henri — jag gör dig min komplimang! Du är större politiker än jag trodde!

— Tig, olycksmänniska! utbrast Henri. Det kan inte vara så!

— Så mycket sämre, sade narren.

— Kom, kom!

Henri III drog gaskognaren med sig in i hertigens rum.

[ 156 ]Vid det öppna fönstret trängdes en massa nyfikna, hvilka med den största ifver försökte att få betrakta repstegen, som var fasthakad vid balkongens järngaller.

Kung Henri blef blek som ett lik.

— Aha, min son! Du är ändå inte fullt så slö som jag trodde, utbrast Chicot.

— Borta? Han är borta! utropade kungen med så skärande röst, att alla de närvarande vände sig om med förskräckelse.

Kung Henris ögon ljungade, och hans hand grep krampaktigt om handtaget på hans dolk.

Schomberg slet håret af sig i förtviflan, Quélus bearbetade sitt ansikte med knytnäfslag och Maugiron slog hufvudet i väggen som en galning.

D'Epernon hade försvunnit under förevändning att försöka förfölja hertigen.

Åsynen af den botgöring, som de förtviflade gunstlingarna hade ådömt sig själfva, verkade genast lugnande på hans majestät.

— Seså, seså, lugna dig, min son, sade han till Maugiron och fattade honom om lifvet.

— Nej, nej — jag skall krossa hufvudet på mig, om inte själfva Lucifer är i vägen, skrek den unge adelsmannen och tog ny sats, för att slå hufvudet mot väggen.

— Hitåt! Hjälp mig att hindra honom! skrek Henri.

— Hör på, min gosse lilla! sade Chicot lugnande till Maugiron, jag vet ett mycket lättare sätt att slippa ifrån det här lifvet! Ränn bara helt beskedligt värjan tvärs igenom magen på er, så är det gjordt med ens!

— Vill du tiga, ditt odjur! utbrast Henri med ögonen fulla af tårar.

Han vände sig nu till Quélus, som fortfarande bearbetade sina kinder med knytnäfvarna.

— Quélus, mitt barn, sade han halfgråtande, på det där sättet blir du snart lika blå som Schomberg, när han hade blifvit blött i indigo — du kommer att se alldeles ohygglig ut, min vän!

Quélus upphörde att slå sig själf.

Men Schomberg slet fortfarande håret af sig och grät af raseri.

— Schomberg, min älskling! utbrast Henri, du måste ta ditt förnuft till fånga!

— Nej, jag känner att jag blir galen!

— Prat! utbrast Chicot.

— Det är verkligen en stor olycka, som har händt, sade Henri, men just därför måste vi försöka att vara förnuftiga, min käre Schomberg! Ja, det är en fruktansvärd olycka — jag är förlorad! Ty inom kort [ 157 ]rasar ett borgerligt krig i mitt rike. Men hvems är felet? Hvem har anskaffat stegen? Guds död — jag skulle kunna låta hänga hela staden!

De närvarandes miner uttryckte den största förskräckelse.

— Hvem är den skyldige? utbrast Henri häftigt. Hvem är han? Tiotusen dukater åt den, som säger mig hans namn — och hundratusen åt den, som öfverlämnar honom åt mig död eller lefvande!

— Ja, hvem kan det vara? utropade Maugiron. Det måste ju vara någon från Anjou.

— Vid Gud — du har rätt! utbrast Henri. Det är naturligtvis någon från Anjou! Men det skola de få betala, de uslingarna!

Det tycktes, som om dessa ord kunde jämföras med gnistan, som tänder eld i en krutdurk, ty i nästa sekund hördes en hel explosion af hotelser och hämnderop mot adelsmännen från Anjou.

— Visst är det de! skrek Quélus ursinnig.

— Hvar ha vi dem? tjöt Schomberg.

— Låt sprätta upp magarna på dem! vrålade Maugiron.

— Hundra dukater för hundra af nidingarna från Anjou! ropade kungen.

Chicot kunde ju icke ensam förhålla sig lugn midt under denna allmänna upphetsning. Med de vildaste åtbörder drog han sin värja och började hugga omkring sig åt höger och vänster, hvarvid slagen dels träffade gunstlingarna och dels väggarna. Och under tiden rullade han ursinnigt med ögonen och skrek:

— Å, för böfveln! Å, för alla djäflar! Å, för det rödaste helvetet! Ned med adelsmännen från Anjou! Död åt dem, de rackarena!

Och ropet: Död åt adelsmännen från Anjou! hördes snart öfverallt i staden.

Emellertid hade kungen försvunnit.

Han hade kommit att tänka på sin mor. Utan att säga ett ord till någon om sin afsikt, hade han begifvit sig till änkedrottning Cathérine, som han sedan någon tid hade försummat. Den sluga florentinskan lefde i låtsad tillbakadragenhet, endast afvaktande ett lämpligt tillfälle att åter få sin hand med i politiken.

När Henri kom in i hennes rum, fann han henne i djupa tankar nedsjunken i en fåtölj. Med sitt magra, gulaktiga ansikte, sina brinnande, men stelt stirrande ögon och sina hvita knotiga händer liknade hon en vaxbild, föreställande en verksam och tänkande själs begrundan.

Vid underrättelsen om hertigens flykt, som Henri meddelade henne utan den ringaste skonsamhet, upptänd som han var af vrede och hat, tycktes likväl vaxbilden plötsligt vakna till lif. De tecken, som utvisade detta uppvaknande, inskränkte sig likväl till, att hon sjönk djupare ned i fåtöljen och skakade på hufvudet utan att säga ett ord.

[ 158 ]— Och du säger ingenting, min mor? utbrast kung Henri förvånad öfver hennes likgiltighet.

— Hvarför skulle jag göra det, min son? frågade Cathérine.

— Hvad? Anser du inte min brors flykt för ett brott, värdt det strängaste straff?

— Min käre son — friheten är nog lika mycket värd som en krona! Kom ihåg, att jag en gång rådde dig själf att fly, därför att du därigenom kunde vinna denna krona!

— Men det är en skymf mot mig, min mor!

Cathérine höjde på axlarna.

— Han trotsar mig, min mor!

— Nej, han räddar sig, det är alltsammans.

— Är det på det sättet du tar mitt parti, min mor?

— Hvad menar du, Henri?

— Jag menar, att känslorna förändras med åren, jag menar att…

— Hvad menar du? upprepade Cathérine med samma lugna ton som förut.

— Att du inte älskar mig som förr, min mor.

— Du misstar dig! sade Cathérine med förkrossande köld. Du är ännu min högt älskade son, Henri! Men den du anklagar är också min son!

— Åt skogen med denna lumpna modersömhet, Madame! utbrast Henri ursinnig, nog vet man hvad den är värd!

— Nå, det bör du veta bättre än någon annan, min son! Ty gent emot dig har min ömhet alltid varit liktydig med svaghet.

— Hvilket du nu tycks ångra som en förbrytelse!

— Jag visste, hvartill vårt samtal skulle leda, sade Cathérine, och därför ville jag helst tiga.

— Farväl min mor! sade Henri. Jag vet, hvad som återstår mig att göra, då min mor icke har någon medkänsla för mig. Jag skall nog finna rådgifvare, som kunna stödja mig i min harm och sprida klarhet öfver denna tilldragelse.

— Gå, min son! sade florentinskan lugnt. Måtte Gud vara med dina rådgifvare, ty de skola säkert behöfva hans hjälp, för att rädda dig ur din svåra belägenhet!

Hon lät honom gå utan att hålla honom kvar med ett enda ord eller en enda rörelse.

— Farväl, Madame! upprepade kung Henri.

Men när han kom till dörren, stannade han.

— Adjö, Henri! sade drottning Cathérine. Jag vill likväl säga dig ännu ett ord! Jag gör ingalunda anspråk på att ge dig ett råd, min son, ty jag vet, att du anser dig icke längre behöfva din mor. Men [ 159 ]bed dina rådgifvare betänka sig väl innan de råda — och betänka sig ännu bättre innan de sätta sina råd i verkställighet.

— Ja, ja! sade Henri, ifrigt hakande sig fast vid sin mors ord för att ej behöfva aflägsna sig. Ty situationen är allvarlig, eller hur?

— Mycket allvarlig, sade Cathérine och lyfte blicken och händerna mot höjden, mycket allvarlig, Henri!

Kungen kände sig djupt gripen af den förskräckelse, som han trodde sig läsa i sin mors ögon, och han gick åter fram till henne.

— Hvem kan det vara, som har hjälpt honom på flykten? Har du någon aning om det, min mor?

“Hvad betyder det, om de blott bli dödade?”

Cathérine svarade ej.

— Jag tror, att det är någon från Anjou!

Cathérine log det fina leende, som vittnade om att hennes öfverlägsna klokhet alltid var färdig att förvirra och tillintetgöra andras idéer.

— Någon från Anjou? upprepade hon.

— Jag ser, att du inte tror det, sade Henri, men alla andra tro det ändå!

Cathérine ryckte återigen på axlarna.

— Må alla andra tro det, om de ha lust, sade hon. Men du, min son?

[ 160 ]— Hvad menar du, min mor? Säg ut — jag ber dig därom!

— Hvad skulle det tjäna till?

— Din förklaring skulle lända mig till upplysning!

— Tror du det? Å, Henri! Jag är ju endast en gammal pratsjuk kvinna — och jag bör endast lefva för min ånger och mina böner.

— Nej, nej — tala min mor, och jag skall med tacksamhet lyssna till dina ord. Å, du är och du skall alltid vara själen inom vårt hus! Tala!

— Det tjänar ingenting till! Mina idéer förskrifva sig från ett förflutet århundrade, och misstron är de gamlas förnämsta rådgifvare. Jag är för ålderstigen att kunna ge några dugliga råd! Det är omöjligt min son.

— Må så vara, min mor! sade Henri. Neka mig ditt bistånd, vägra mig din bjälp! Men inom en timme skall jag — antingen du nu delar min åsikt eller ej, och då skall jag väl åtminstone få veta om du gör det — låta hänga hvarenda adelsman från Anjou, som befinner sig här i staden!

— Låta hänga adelsmännen från Anjou! utbrast Cathérine med den förvåning, som öfverlägsna själar erfara, då man säger dem någonting oerhördt.

— Ja, ja — jag skall låta hänga, bränna, mörda och nedhugga dem! Och i närvarande stund rusa mina vänner redan omkring i staden, för att krossa refbenen på dessa förbannade rebeller!

— Må de akta sig att göra det, olycklige! utropade Cathérine, uppskrämd genom situationens allvar. De skulle därigenom endast störta sig själfva i fördärf, hvilket ju icke kunde betyda så mycket, men du skulle med all säkerhet gå förlorad med dem.

— Huru kan du tro det?

— Förblindade varelse! mumlade Cathérine. Måste då kungarna i all evighet ha ögon för att icke se med dem!

Hon knäppte tillsammans sina händer.

— Men kungen vore icke kung, om han inte hämnades de oförrätter, man tillfogar honom! Hans hämnd är en rättvisa — och så förhåller det sig synnerligast i detta fall. Hela riket skall resa sig som en man för att försvara mig.

— Dåraktiga, oförnuftiga barn! mumlade florentinskan.

— Hur kan du säga så, min mor?

— Tror du då, att man kan hänga, bränna, mörda och nedhugga sådana män som Bussy, Antraguet, Livarot och Ribeirac utan att det kommer att kosta hela strömmar af blod?

— Hvad betyder det, om de blott bli dödade?

— Nåja — såvida de nu verkligen låta döda sig! Visa mig deras döda kroppar, och vid den heliga jungfrun — jag skall säga, att du [ 161 ]har handlat rätt. Men nu är det icke alls troligt att man kommer åt deras lif. Tvärtom! Man tvingar upprorsfanan att höjas för deras skull — man väpnar för deras skull händer, som aldrig skulle ha dragit värjan för hertigen af Anjou! Ja, ditt rike skall resa sig, som du säger — men icke för dig, utan emot dig.

— Men om jag afstår från min hämnd, så skall man säga att jag är rädd, att jag är feg! utropade Henri.

— Har man någonsin sagt det om mig? frågade Cathérine, i det hon rynkade ögonbrynen och tryckte sina tänder hårdt in i sina karminfärgade läppar.

— Och om det nu är adelsmännen från Anjou, så förtjäna de verkligen straff!

— Ja, om så vore, men det är inte så.

— Och hvem skulle det vara, om inte min brors vänner?

— Det är inte din brors vänner, ty din bror har inga vänner.

— Hvem är det då?

— Det är dina fiender, eller — rättare sagdt — din fiende.

— Hvilken fiende?

— Å, min son! Du vet nog, att du aldrig har haft mer än en! Din bror Charles hade icke heller mer än en! Och jag själf har aldrig haft mer än en enda — ständigt en och densamma!

— Du menar Henri af Navarra?

— Vet du väl, hvem som är i Paris och hvem som inte är där? Vet du någonsin hvad som sker? Nej, nej — ni äro alla blinda och döfva!

— Henri af Navarra! upprepade Henri III tankfullt.

— Min son! Vid hvarje missräkning du erfar, vid hvarje olycka, som drabbar dig och hvars upphofsman du icke känner, behöfver du aldrig tveka eller forska efter hvem han är! Det är alltid Henri af Navarra, han och ingen annan! Slå till där du tror att han finns — och slaget träffar den skyldige. Å, denne Henri? Han är det Damoklessvärd, som Gud har hängt öfver huset Valois!

— Du anser således, att jag bör ta tillbaka befallningen mot adelsmännen från Anjou?

— Ja, gör det genast! utbrast drottning Cathérine, utan det minsta uppskof! Skynda dig! Kanske det redan är för sent. Fort! Ty eljest är du förlorad.

Hon grep sin son i armen och sköt honom mot dörren med otrolig kraft och energi.

Henri skyndade ut från Louvren för att uppsöka sina vänner.

Men han fann ingen mer än Chicot, som satt på en stenbänk och ritade geografiska figurer i sanden.