Diana (1904)/Del 2/Kapitel 34

←  På resa till Paris

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huru hertigens ambassadör blef mottagen vid hofvet i Paris

Herr de Saint-Luc uträttar sitt uppdrag  →

XXXIV.
HURU HERTIGENS AMBASSADÖR BLEF MOTTAGEN VID HOFVET I PARIS.

Emellertid hade hvarken madame Cathérine eller hertigen af Anjou uppenbarat sig i Louvren, och ryktet om oenigheten mellan de båda bröderna fick dag för dag allt större vikt och betydenhet.

Kung Henri hade icke fått något som helst budskap från sin mor, och i stället för att lugna sig med det gamla bevingade ordet: Inga nyheter, goda nyheter! sade han tvärtom, skakande på hufvudet:

— Inga nyheter, dåliga nyheter!

Och hans gunstlingar tillade:

— Hertigen har dåliga rådgifvare, han har troligen kvarhållit änkedrottningen som gisslan.

Dåliga rådgifvare! Detta var sannerligen den enda förklaringen på såväl Henri III:s som hans tre företrädares besynnerliga regeringssätt.

Dåliga rådgifvare hade Charles IX haft, då han, om icke anbefallde så åtminstone tillät Bartholomeinatten. Och dåliga rådgifvare hade François III, då han anbefallde massakern vid Amboise.

Dåliga rådgifvare hade Henri II, denne far till fördärfvade ättlingar, då han lät bränna en massa kättare och konspiratörer innan han själf ljöt döden genom Montgomerys lans.

Man vågar ju icke säga till en kung:

— Ers majestäts bror har uselt blod i sina ådror. Han följer de gängse traditionerna inom er familj — han vill störta er från tronen, sätta er i kloster eller förgifta er! Han vill handla mot er på samma sätt, som ni har handlat mot er äldste bror, och som denne gjorde mot sin — så som er mor har lärt er alla att handla mot hvarandra,

Nej! En kung — synnerligast på den tiden, i det sextonde seklet — skulle ha upptagit dessa förklaringar som förolämpningar, ty på den tiden var en kung ännu en man. Senare tiders civilisation ha gjort honom till ett fac-simile af Gud, såsom Louis XIV, eller till en oansvarig myt, såsom de konstitutionella regenterna.

Och därför sade nu Henri III:s gunstlingar till sin herre:

— Hertigen af Anjou har dåliga rådgifvare!

Och då det icke fanns mer än en enda, som hade tillräckligt inflytande, förstånd och kraft att kunna råda hertig François, så var det mot Bussy som hela den storm af ovilja riktades, hvilken dag för dag blef allt ursinnigare och när som helst kunde bryta lös.

Under de allmänna öfverläggningarna försökte man finna medel att afskräcka från krig, och under privata rådslag talades det endast om medel att åstadkomma död och fördärf. Så spreds hastigt ett rykte, att hertigen af Anjou hade skickat en ambassadör.

Hvarifrån kom detta rykte? Genom hvem? Hvilken hade hört det först? Och af hvem?

Lika gärna skulle man kunna undersöka, huru hvirfvelvinden rör upp dammet på landsvägen, som man kan spåra grunden till ett rykte i en stor stad.

Det förefaller, som om det skulle finnas en dämon, som ger somliga rykten vingar och sedan släpper ut dem i rymden.

När det rykte, vi nyss nämnde, kom till Louvren, blef där en oerhörd uppståndelse.

Kungen reste sig, likblek af vrede, och hofmännen följde, som vanligt, i öfverdrifven grad sin herres exempel. De skuro tänderna af raseri och svuro ohyggliga eder.

Det skulle icke vara lätt att redogöra för allt hvad de svuro på, men bland annat var det, att antingen ambassadören vore gammal eller ung, så skulle han fängslas, mördas, brännas, spetsas och hackas i småbitar, hvilka sedan skulle skickas omkring till alla rikets provinser som en varning för att väcka kungens vrede.

Och gunstlingarna fingo dubbelt brådt med att hvässa sina dolkar och värjor mot murarna. Chicot ensam lät värja och dolk stanna i sina slidor och försjönk i djupa tankar.

När kungen såg Chicot fördjupad i eftertanke, kom han ihåg, att narren en gång vid ett kritiskt tillfälle, som sedermera redde sig, hade haft samma åsikt som madame Cathérine, och att deras mening hade varit den rätta.

Han trodde sig däraf kunna sluta, att Chicot representerade visheten i hans omgifning, och han beslöt därför att fråga honom om råd.

— Sire, svarade narren efter en stunds mogen eftertanke, antingen skickar hertigen af Anjou hit en ambassadör, eller också gör han det inte.

— Guds död! for kungen ut. Det behöfs väl inga grubblerier för att komma till ett så enkelt resultat.

— Tålamod, min son, tålamod! såsom er höga moder, den Gud måtte bevara, brukar uttrycka sig.

— Det bästa beviset på tålamod är väl att jag hör på dig! sade. kungen.

— Och om han nu skickar en ambassadör, fortsatte Chicot, så är det därför, att han tror sig kunna göra det. Och tror han sig kunna göra det, han, som är så försiktig, så är det därför, att han känner sig stark — och känner han sig stark, så måste vi handskas varsamt med honom. Man måste respektera den, som har makten i sin hand — lura honom gärna, men lek inte med honom. Låt oss ta väl emot deras ambassadör och visa oss förtjusta öfver hans ankomst! Det förbinder till ingenting. Kommer du ihåg, huru din bror Charles omfamnade amiral Coligny, då denne kom som sändebud från hugenotterna, hvilka också trodde, att de hade makten i sin hand?

— Du gillar således min bror Charles’ politik?

— Visst inte — förstå mig rätt! Jag anför bara ett faktum och jag tillägger: Om vi sedermera komma i tillfälle att gripa — inte en stackars sate till härold eller ambassadör, utan hans höghet hertigen själf i kragen — han, som utom de tre Guiserna är den ende brottslingen- — och kunna bura in honom på ett säkrare ställe än i Louvren, så låt oss för all del göra det, Henri!

— Den där inledningen behagar mig, förklarade kungen.

— Du har rätt god smak, min son, förklarade Chicot. Jag fortsätter således!

— Gör det!

— Men om han nu inte skickar någon ambassadör — hvarför låter du då dina vänner böla på det där sättet?

— Böla?

— Ja, du förstår mig nog! Jag skulle ju säga “ryta”, om det vore någon möjlighet att jämföra dem med lejon. Men nu säger jag i stället “böla”, därför att… Nåja, Henri, min gosse — man kan verkligen må illa af att se de där vanvettingarna, skäggigare än aporna i ditt menageri, bära sig åt som småbarn och försöka skrämma gamla människor med att ropa: Bu! Bu! Och om nu hertigen ingen ambassadör skickar, så inbilla de sig naturligtvis, att det är de, som ha skrämt honom! Du skall få se, huru de sedan ska' hofvera sig!

— Du glömmer, att du talar om mina vänner, mina enda vänner! sade Henri.

— Vill du låta mig förtjäna tusen guldmynt, o konung? frågade Chicot.

— Hvad menar du?

— Slå vad med mig, att de där herrarna förbli dig trogna i alla skiften! Och jag skall visa dig, att jag innan i morgon afton har lockat ifrån dig minst tre af de fyra.

Chicot talade med så mycken öfvertygelse, att kung Henri blef tankfull. Han gaf intet svar.

— Jag tror att du ser tankfull ut, min son! sade Chicot. Du måste vara klyftigare än jag har trott, ty du börjar vädra sanningen.

— Nå, hvad råder du mig till?

— Jag råder dig att vänta, kung Henri! Halfva kung Salomos visdom ligger förborgad i det ordet. Kommer här en ambassadör, så håll god min! Kommer det ingen, så kan du göra hvad du vill, men du bör inte låta dina unga slynglar förolämpa din bror. Han är en stor skurk, det vet jag mycket väl, men han är i alla fall en Valois. Döda honom, om du har lust — men, för namnets skull, förnedra honom inte! Det är för öfrigt en sak, som han sköter alldeles ypperligt på egen hand.

— Du har rätt, Chicot!

— Seså, nu har du återigen nya lärdomar att tacka mig för! Men jag räknar inte så noga med dem nu längre. Och nu får du lof att låta mig sofva. Henri! Jag har under en hel vecka varit tvungen att oupphörligt dricka en munk pirum, och efter sådana kraftansträngningar måste man ha tid att repa sig.

— En munk? Den som du har talat om förut?

— Alldeles! Du har lofvat honom ett abbotstift.

— Jag?

— Herre Gud! Det måtte väl vara det minsta du kan göra för som har gjort så mycket för dig!

— Är han fortfarande lojal?

— Han dyrkar dig, min son! Apropos — om tre veckor ha vi Kristi Lekamens fest.

— Än se'n?

— Jag hoppas, att du arrangerar en liten nätt procession till dess?

— Jag kallas ju Hans allra kristligaste majestät, och det är min plikt att ge mitt folk goda exempel i fråga om religionen.

— Och du låter oss väl, som vanligt, göra uppehåll i stadens fyra stora klosterkyrkor?

— Naturligtvis!

— Däribland i Sainte-Geneviéve, eller hur?

— Ja! Jag ämnar besöka den kyrkan som numro två i ordningen.

— Godt!

— Hvarför frågar du det?

— För ingenting alls. Jag är bara nyfiken af mig. Men nu vet jag allt hvad jag ville veta. Och nu skall jag sofva en stund!

Men just som Chicot hade lagt sig riktigt bekvämt, för att ta en lur, hördes ett häftigt oväsen i slottet.

— Hvad är det för buller? frågade kungen.

— Nå, det måste stå skrifvet i ödets bok, att jag inte skall få någon ro, klagade Chicot. Du får visst lof att hyra rum åt mig ute i staden, Henri — för Louvren har då rent af blifvit omöjligt att bebo.

I detsamma inträdde kaptenen för vakten. Han såg helt förvånad ut.

— Hvad är det? frågade kungen.

— Ers majestät, svarade kaptenen, det är hans höghet hertigens sändebud, som anländer till Louvren.

— Med svit? frågade Henri.

— Nej, han kommer alldeles ensam!

— Då får du lof att visa dig dubbelt så vänlig mot honom, Henri! Det är tydligen en tapper man.

Kung Henri ansträngde sig för att kunna visa ett skenbart lugn, men hans ytterliga blekhet röjde, att han var ett rof för stark sinnesrörelse.

— Säg till, att hela hofvet skall samlas i stora salen, sade han, Och jag skall kläda mig i svart! Sorgdräkt passar bäst, när man är nog olycklig att nödgas underhandla med sin bror genom ambassadör.

Hans befallningar blefvo genast åtlydda.

Hofvet samlades och kungen tog med mörk och dyster uppsyn plats på sin tron.

Kring tronen trängdes massor af hofmän med bistra miner.

Allas ögon riktades mot galleriet, ty därifrån skulle kaptenen för vakten införa hertigens sändebud.

— Sire, sade Quélus hviskande till Henri, vet ni hvem ambassadören är?

— Nej — och det intresserar mig inte!

— Det är herr de Bussy! Kan man tänka sig en större förolämpning?

— Jag kan inte inse, att det ligger någonting förolämpande alls i det, svarade kungen, bemödande sig att bevara sin själfbehärskning.

— Det är ju möjligt, att ers majestät inte ser det, men vi se det så mycket bättre, förklarade Schomberg.

Henri svarade ej. Han kände med sig, att vrede och hat skummade omkring hans tron, och inom sig var han glad öfver att ha ett sådant bålverk mellan sig och sina fiender.

Quélus bleknade och rodnade om hvartannat, han stödde båda händerna mot värjfästet.

Schomberg tog af sig handskarna och drog sin dolk till hälften ur slidan.

Maugiron mottog sin värja af en page och spände den på sig.

D'Épernon vred upp sina mustascher ända upp till ögonen och ställde sig bakom sina kamrater,

Henri smålog och lät sina gunstlingar hållas. Han erfor samma välbehag som en jägare, då denne hör sina hundar hetsa ett ädelt villebråd.

— Låt honom komma in! sade han,

Vid denna befallning blef det dödstyst i den stora salen, där man likväl hade en förnimmelse af att kungens vrede sjöd nästan hörbart.

Så hördes steg ute i galleriet jämte ett stolt klingande af sporrar.

Bussy steg in med högburet hufvud, lugn blick och hatten i handen. Han tycktes icke fästa någon uppmärksamhet vid dem, som omgåfvo hans majestät.

Han gick rakt fram till kungen, bugade sig djupt och afvaktade under tystnad, att hans majestät skulle tilltala honom. Hans hållning var frimodig och stolt, men denna stolthet var någonting rent personligt — ädlingens stolthet, som på intet sätt kan förolämpa kungens majestät.

— Ni här, grefve Bussy? Jag trodde er vara långt borta i det innersta af Anjou.

— Jag har varit där, ers majestät, svarade Bussy men som ni ser, har jag återkommit till Paris.

— Och hvad har fört er hit till min hufvudstad?

— Min önskan att betyga ers majestät min underdåniga vördnad!

Kungen utbytte en blick med sina gunstlingar. Det var tydligt att de hade väntat ett helt annat svar af den stolte unge ädlingen.

— Ingenting annat? sporde kungen ganska högdraget.

— Jo, ers majestät! Min höge herre hertigens af Anjou befallning att på samma gång lägga hans vördnad för edra fötter.

Bussy gjorde en djup bugning.

— Har hertigen inte gifvit er i uppdrag att säga någonting mer?

— Han bad mig meddela, att hennes majestät änkedrottningen och hans höghet hertigen stå i begrepp att återvända till ers majestäts hof. Han önskade, att ers majestät skulle på förhand få kännedom om, att han kommer som en af ers majestäts trognaste undersåter.

Kungen var nära att storkna af öfverraskning, han måste afbryta sitt förhör.

Chicot begagnade sig af detta afbrott för att gå fram till ambassadören. — Goddag, herr de Bussy! sade han.

Bussy vände sig om, förvånad att bli vänligt tilltalad af någon i denna samling.

— Å! Herr Chicot! Det gläder mig att se er, svarade Bussy. Huru mår herr de Saint—Luc?

— Förträffligt! Han är för närvarande ute på en promenad i parken med sin grefvinna.

— Och detta var allt hvad ni hade att säga mig, herr de Bussy? sade kungen.

— Ja, sire. Om jag skulle ha utlämnat något af betydenhet, så skall hans höghet hertigen utan tvifvel ha den äran att själf meddela det.

— Det är bra! förklarade Henri.

Han reste sig och gick utför tronens trappsteg.

Audiensen var slut och grupperna började skingras.

Ett enda ögonkast upplyste Bussy om att han var omgifven af de fyra gunstlingarna — han var liksom innesluten i en lefvande cirkel af hat och hot.

Kungen hade gått till andra ändan af salen, där han förde ett lågmäldt samtal med sin kansler.

Bussy låtsade om ingenting och fortsatte att tala med Chicot.

Men det såg ut som om Henri III vore delaktig i en komplott att isolera Bussy. Han ropade på Chicot.

— Kom hit, Chicot! Jag har någonting att säga dig!

Chicot bugade sig för Bussy med den artighet, som var ett tydligt bevis på hans adliga börd.

Bussy besvarade bugningen med samma elegans och stod sedan ensam i den hotande cirkeln.

Hans ansiktsuttryck förändrades ännu en gång. Inför kungen hade han varit lugn, mot Chicot hade han varit artig. Nu blef han rent af förekommande. Han vände sig till Quélus, som tog ett steg emot honom, och sade:

— Goddag, min bäste herr Quélus! Vill ni göra mig den äran att säga mig, huru det står till hemma hos er?

— Inte synnerligen bra, herr Bussy! svarade Quélus.

— Ack, min Gud! utbrast Bussy som om denna underrättelse bedröfvade honom på ett alldeles särskildt sätt. Men hvad har då händt?

— Det är någonting, som besvärar oss alldeles kolossalt, svarade Quélus.

— Är det så? sade Bussy med förvåning. Men ni och de edra — i all synnerhet ni, herr Quélus — måste väl vara tillräckligt mäktiga att kunna frigöra er från detta “någonting”.

— Ursäkta, sade Maugiron och knuffade undan Schomberg, som också närmade sig, för att deltaga i ett samtal, hvilket lofvade att bli af så stort intresse, det är inte “någonting”, som herr de Quélus sade, det är i stället någon.

— Men om “någon” besvärar herr de Quélus, sade Bussy, så kan han ju knuffa undan honom — så som ni gjorde nyss!

— Det rådet har jag också gifvit honom, förklarade Schomberg, och jag tror nog, att han kommer att följa det.

— Å, är det ni, herr Schomberg? sade Bussy. Jag hade inte den äran att känna igen er genast.

— Är jag ännu blå i ansiktet kanhända? frågade Schomberg.

— Nej, för all del! Ni är tvärtom mycket blek. Ni mår väl inte illa?

Bussy omringas af kungens gunstlingar.

— Om jag är blek, så är det af vrede, förklarade Schomberg.

— Aha! Ni känner er kanske — som herr de Quélus — besvärad af något eller någon?

— Ja, herr de Bussy!

— Det är alldeles som jag, förklarade Maugiron, jag känner mig också i hög grad besvärad.

— Ni är då alltid spirituell, min bäste herr de Maugiron, sade Bussy. Men ju mer jag ser på er, mina herrar, desto tydligare ser jag, att ni verkligen äro illa till mods.

— Ni glömmer mig, herr Bussy! sade d'Épernon och intog en morsk ställning framför Bussy.

— Ursäkta herr d'Epernon, men ni höll er, som vanligt, bakom de andra — och för öfrigt har jag så föga det nöjet att känna er, att det inte kunde falla mig in att tilltala er först.

Det var en säregen syn att se Bussy så småleende och förekommande, omgifven af de fyra ursinniga gunstlingarna, hvilkas ögon lågade af hat och förbittring.

Bussy skulle sannerligen ha varit blind eller också mycket dum, om han icke hade förstått deras afsikt.

Men han behöfde endast vara Bussy, för att ge sig sken af att ingenting förstå.

Han teg, och ett oföränderligt småleende lekte på hans läppar.

— Nå? utbrast häftigt Quélus och stampade i golfvet. Det var slut med hans själfbehärskning.

Bussy höjde sin blick mot taket och såg sig uppmärksamt omkring.

— Har ni gifvit akt på det starka genljudet här i salen, herr de Quélus? sade han. Ingenting återkastar ljudet så starkt som marmorväggar och hvälfda stucktak, Ute på fria fältet däremot sprider sig ljudet åt alla håll — jag tror sannerligen, att en del flyger ända uppåt skyarna. Detta påstående har jag för öfrigt från Aristophanes. Ha ni läst Aristophanes, mina herrar?

Maugiron trodde sig förstå, att detta skulle betyda en utmaning. Han närmade sig Bussy, för att hviska i hans öra.

Men Bussy afböjde det.

— Inga förtroenden här, för all del! sade han. Ni vet, att hans majestät är misstänksam. Han kunde tro, att vi talade illa om honom.

Maugiron drog sig tillbaka ursinnigare än någonsin.

Schomberg intog hans plats och sade med gravitetisk ton:

— Jag är en trög och klumpig, men uppriktig german! Jag talar högt, för att man skulle kunna höra mig med lätthet. Men om någon inte lyssnar till mina ord — som jag försöker lägga så klart som möjligt — därför att han gör sig döf eller låtsar inte begripa dem, så …

— Nå, hvad gör ni då? sade Bussy och fäste på honom en blick, som bäst kunde jämföras med tigerns, eller med eldslågor sprutande ur ett afgrundsdjup. Hvad gör ni då?

Schomberg hade lyft sin hand till hälften, men han sänkte den igen och teg.

Bussy höjde på axlarna och svängde sig om på klacken, så att han vände ryggen åt Schomberg.

Nu stod han ansikte mot ansikte med d'Épernon.

Denne hade nu ingen möjlighet att dra sig bakom de andra. Han måste finna sig i sin belägenhet och visa sig morsk.

— Se bara, mina herrar, hvad herr Bussy har blifvit landtlig under sin kortvariga utflykt med hertigen af Anjou! Han har skägg och ingen porte épée — och han har svarta stöflar och grå hatt!

— Jag har redan själf gjort samma observation, min bäste herr d'Epernon! sade Bussy. När jag fick se er så elegant klädd, tänkte jag med förskräckelse på hvarthän endast en kort tids frånvaro från hofvet kan föra en människa i fråga om klädedräkt. Nu måste jag, Louis de Bussy, grefve af Clermont, ta en liten adelsman från Gascogne till modell i den vägen! Men var så god och låt mig komma fram! Ni står mig så nära, att ni har trampat mig på foten — ni, såväl som herr de Quélus — och det kände jag, oaktadt mina stöflar äro svarta, tillade han med ett älskvärdt och förbindligt småleende, hvarefter han gick fram mellan d'Épernon och Quélus och räckte handen åt Saint-Luc, som just trädde in i salen.

Saint-Luc kände, att Bussys hand var våt af svett.

Han förstod, att där hade försiggått någonting utomordentligt, och han tog Bussy med sig bort från den obehagliga situationen.

Ett sorl af förundran gick genom salen sedan de båda vännerna hade lämnat den.

— Det är nästan otroligt, förklarade Quélus. Jag förolämpade honom, och han svarade inte ens!

— Och jag utmanade honom utan att få svar! utbrast Maugiron.

— Jag lyfte min hand mot honom, men han sade ändå ingenting! förklarade Schomberg.

— Och jag trampade honom på foten — tänk, trampade honom på foten, utan att han frågade efter det! skrek d'Epernon.

Han blåste upp sig till den morskaste morskhet.

— Det är klart att han inte ville förstå vår mening, sade Quélus. Det ligger någonting under det där.

— Nå, det är inte svårt att veta hvad, sade Schomberg.

— Och hvad skulle det vara?

— Han begriper naturligtvis, att vi skulle döda honom — och han vill väl inte bli dödad ännu!

Nu kom kungen fram till sina gunstlingar, åtföljd af Chicot, som hviskade honom i örat.

— Nå, hvad sade herr de Bussy? frågade Henri. Jag tyckte, att ni förde ett tämligen högröstadt samtal med honom.

— Ni vill veta hvad herr de Bussy sade, sire? frågade d'Epernon.

— Ja, ni vet, att jag är nyfiken, förklarade kungen småleende.

— Han sade verkligen ingenting som det lönar mödan att upprepa sire, sade Quelus. Han är inte parisare längre.

— Och hvad är han då?

— En komplett bondlurk! Han nöjer sig med allt.

— Hvad vill det säga? utbrast kungen.

— Det vill säga, att jag tänker dressera en hund att bita honom i vaderna, sade Quélus. Men kanske hans svarta stöflar hindra honom från att ens märka det!

— Jag har en skottafla därhemma, som jag härefter skall kalla för Bussy, förklarade Schomberg.

— Men jag skall gå ännu längre och mera rakt på sak, sade d'Épernon. I dag har jag trampat honom på foten, i morgon skall jag slå honom vid örat. Det är ingenting med hans mod, men han är så mycket mera egenkär! Han tycker naturligtvis, att han har slagits nog för sin ära — nu vill han vara rädd om sitt lif!

— Hvad hör jag, mina herrar? utbrast kungen med låtsad vrede.

Ha ni vågat uppföra er så illa mot en af min brors adelsmän här i mitt hus?

— Ack, ja! svarade Maugiron med låtsad ödmjukhet. Men huru illa vi än ha behandlat honom, så kan jag likväl svära på, att han har hållit till godo med allt.

Kungen såg småleende på Chicot och hviskade i hans öra:

— Vill du ännu påstå, att de ha bölat, Chicot? Jag skulle snararare tro, att de ha rytit — eller hur?

— Kanske de ha jamat i stället, sade Chicot. Det finns folk som bli nervsjuka af att höra en katt jama, och det är möjligt, att herr de Bussy är en af dem! Det var nog därför han gick sin väg utan att svara.

— Tror du det? sade kungen.

— Den som lefver får väl se, svarade Chicot betydelsefullt.

— Nå, sådan herre, sådan dräng! sade Henri.

— Om ni därmed menar, att Bussy skulle vara er brors dräng, sire, så misstar ni er grundligt, förklarade Chicot.

— Mina vänner, sade Henri till det församlade hofvet, jag går nu att dinera tillsammans med hennes majestät, men jag inbjuder er alla till de italienska komedianternas föreställning i afton.

Alla de närvarande bugade sig vördnadsfullt, och kungen lämnade salen genom stora ingången.

I samma ögonblick kom herr de Saint-Luc in genom den mindre.

Med en vink hejdade han de fyra gunstlingarna, som stodo i begrepp att aflägsna sig.

— Ursäkta, herr de Quélus, sade han bugande, bor ni fortfarande vid rue Saint-Henri?

— Ja visst, käre vän. Hvarför frågar ni det? sade Quelus.

— Jag har ett par ord att säga er.

— Aha!

— Och ni, herr Schomberg! Får jag utbe mig att få veta er adress?

— Jag bor vid rue Béthisy, svarade Schomberg förvånad.

— D'Épernons adress vet jag!

— Rue de Grenelle,

— Ja, ni är ju min granne. Men ni, Maugiron?

De fem adelsmännen lämnade Louvren arm i arm.

— Jag bor i quartier Louvre.

— Då börjar jag med er, om ni tillåter — eller kanske ändå hellre med er, herr de Quélus.

— Å, förträffligt! Jag tror, att jag förstår, hvad det är fråga om! Ni kommer på herr de Bussys vägnar?

— Jag säger inte på hvilkens vägnar jag kommer, mina herrar, Jag har några ord att säga er, det är alltsammans.

— Och ni vill tala med oss alla fyra?

— Ja.

— Nåväl! Om ni nu, som jag förmodar, inte vill tala med oss här i Louvren, emedan stället är mindre lämpligt, så kunna vi ju följas åt hem till någon af oss. Jag antar, att vi alla få höra det, som ni har att säga till hvar och en af oss särskildt?

— Det går för sig.

— Nå, då gå vi till Schomberg, rue Béthisy — dit ha vi närmast.

— Ja, kom med mig hem! sade Schomberg.

— Må så vara, mina herrar, sade Saint-Luc med en ny bugning.

— Visa oss vägen, Schomberg!

— Mycket gärna.

De fem adelsmännen lämnade Louvren arm i arm och upptogo på detta sätt gatans hela bredd.

Efter dem följde deras lakejer, väpnade till tänderna.

Vid ankomsten till Schombergs bostad, bjöd denne sina gäster att stiga in i hotellets stora salong.

Saint-Luc stannade emellertid ute i förmaket.