Diana (1904)/Del 2/Kapitel 35

←  Huru hertigens ambassadör blef mottagen vid hofvet i Paris

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Herr de Saint-Luc uträttar sitt uppdrag

Herr de Saint-Luc och hans grefvinna läxa upp Bussy  →

XXXV.
HERR DE SAINT-LUC UTRÄTTAR SITT UPPDRAG.

Vi vilja nu för en stund lämna Saint-Luc i Schombergs förmak och se till, hvad som hade tilldragit sig mellan honom och Bussy.

De båda vännerna hade, som vi veta, lämnat audienssalen tillsammans i ett tämligen kritiskt ögonblick. Bussys afskedsbugning besvarades dock af de flesta, emedan man ej vågade alltför påtagligt försumma en så fruktad man som grefve Bussy.

Under den råa styrkans tider, då personlighetens makt betydde allt, var det icke svårt för en kraftig och insiktsfull man att skapa sig ett litet fysiskt och moraliskt kungadöme inom det vackra Frankrike.

Det var på dessa grunder som Bussy härskade vid Henri III:s hof.

Men innevarande dag hade han, som vi veta, blifvit ganska illa mottagen inom sitt rike.

När de båda vännerna väl hade kommit ut ur salen, betraktade Saint-Luc honom med verklig oro.

— Hur står det till, käre vän? Är ni sjuk? frågade han. Er blekhet är så stor, att jag fruktar ni är nära att svimma!

— Nej, men jag håller på att kväfvas af harm, svarade Bussy.

— Fäster ni verkligen någon betydelse vid de där narrarnas sladder?

— Det skall jag nog visa er!

— Lugna er, käre vän!

— Ja, det är lätt att säga! Lugna mig! Jag svär, att om någon hade sagt er hälften af hvad jag nyss måste höra, så vore han dödens!

— Nå, hvad ämnar ni göra?

— Ni är min vän, Saint-Luc, och ni har gifvit mig ett allvarligt bevis på er vänskap!

— Å, käre vän, det är ingenting alls att tala om! sade Saint-Luc, som trodde att Monsoreau var både död och begrafven. Stöten var visserligen vacker och lyckades alldeles charmant — men det är inte jag som bör ha äran af den, utan kung Henri. Ty det var han som lärde mig den, medan han höll mig fången i Louvren.

— Käre vän …

— Vi lämna nu emellertid Monsoreau åt sitt öde och tala i stället om Diana. Hon blef väl rätt nöjd ändå, stackars liten? Och hon förlät mig säkert af godt hjärta, eller hur?

— Käre vän — det måste vi allt uppskjuta tills efter herr de Monsoreaus död!

— Hvad behagas? utbrast Saint-Luc och gjorde ett så häftigt skutt, som om han hade trampat på en hvass spik.

— Jo ser ni, min käre Saint-Luc, vallmoblommorna voro inte på långt när så farliga, som ni trodde! Monsoreau dog inte af sitt fall på dem. Han lefver — och han är ursinnigare än någonsin.

— Är det möjligt?

— Ja, minsann! Han brinner af hämndlystnad och han har svurit, att han skall döda er vid första tillfälle, som erbjuder sig.

— Blef han vid lif?

— Ja, gunås!

— Och hvad är det för en åsna till läkare, som har botat honom?

— Min egen, käre vän!

— Hvad säger ni? Jag tror knappt mina öron, stammade Saint-Luc tillintetgjord. Och hans uppståndelse vanärar mig! Jag har ju gått och berättat för hela världen att han är död! Han kommer att finna alla sina arftagare sorgklädda. Å, men han skall inte få göra mig till lögnare! Jag skall slåss med honom om igen — och om han inte dör af ett värjstyng, så skall jag ge honom fyra!

— Jag måste nu i min tur uppmana er till lugn, min käre Saint-Luc, sade Bussy. Monsoreau är mig nu till verkligt gagn. Kan ni tänka er, att han misstänker, att det är hertigen, som har hetsat er på honom, och det är på hertigen han är svartsjuk! Mig anser han däremot som en dyr och kär vän, en riddersman utan tadel, och han kallar mig sin käre Bussy. Det är egentligen helt naturligt, eftersom det är den lymmeln Rémy, som har räddat hans lif.

— Hvad var det för ett fördömdt infall af honom?

— Ett infall, som var rätt naturligt för en hederlig man. Rémy tycker naturligtvis, att det är hans skyldighet att bota folk, eftersom han är läkare.

— Sådana idéer!

— Nå, nu anser Monsoreau emellertid, att det är mig han har att tacka för sitt lif — och det är i min vård han anförtror sin hustru.

“Hvad säger ni?” utbrast Saint-Luc.

— Jag kan förstå, att ni under sådana förhållanden med mera lugn afvaktar hans hädanfärd, men jag kan i alla fall knappast hämta mig från min förvåning.

— Käre vän!

— Jag är som fallen från skyarna!

— Men ni kan nog förstå, att det för närvarande inte är Monsoreau, som förnämligast upptar mina tankar.

— Nej, låt oss njuta af lifvet, medan han ligger på sjukbädden! Jag skall begagna tiden till att fullända mig i den ädla fäktkonsten. Jag skall för resten också skaffa mig ett pansar och dubbelt galler för mina fönster. Och ni borde fråga hertigen af Anjou, om ej hans hulda moder har gifvit honom något recept på motgift. Låt oss emellertid njuta af glädjen och lyckan så länge de förunnas oss!

Bussy kunde ej låta bli att dra på munnen. Han tog Saint-Lucs arm i sin.

— Och nu inser ni ju, min käre Saint-Luc, att ni endast har gjort mig en half väntjänst!

Saint-Luc betraktade honom med förvåning.

— Det är sant, svarade han. Vill ni kanske, att jag skall — skall fullborda den? Det vore nog hårdt, men jag skulle vara färdig att göra mycket för er skull, min käre Bussy! Och i synnerhet när den där uslingen skelar på mig med sina gula ögon — uff!

— Nej, nej, det är inte min mening! Jag har ju redan sagt er, att vi lämna Monsoreau därhän så länge. Och om ni anser er vara mig skyldig äfven den andra halfparten af en väntjänst, så ber jag er inlösa denna skuld på annat sätt.

— Låt höra!

— Står ni på god fot med kungens smekungar?

— Vi umgås ungefär som hund och katt. När solen skiner på oss alla, går allt bra, men om den lyser ojämnt, så ä' vi strax färdiga att ryka i lufven på hvarandra.

— Det gläder mig af hjärtat att höra detta, käre vän!

— Så mycket bättre!

— Låt oss nu antaga, att solen endast lyser på edra motparter!

— Godt!

— Då är ni ju också färdig att visa tänder och klor?

— Jag förstår er inte!

Bussy smålog.

— Skulle ni vilja vara så god och säga herr de Quélus ett par ord från mig?

— Aha! utbrast Saint-Luc.

— Nu börjar ni kanske förstå, hvad jag menar?

— Ja!

— Godt! Var god och fråga honom, hvilken dag han behagar slåss med mig!

— Det skall jag göra.

— Utan motvilja?

— Med allra största nöje! Jag skall gå genast, om ni vill!

— Vänta ett ögonblick! Skulle ni anse det mycket besvärligt, om jag bad er på samma gång framföra samma hälsning till herr Schomberg?

— Aha! Schomberg också? sade Saint-Luc. Ni företar er mycket på en gång, Bussy!

Bussy gjorde en åtbörd, som icke kräfde något svar.

— Jag skall i alla händelser uppfylla er önskan, förklarade Saint-Luc. Är det verkligen ert allvar, Bussy? Men nu måste det väl åtminstone vara nog?

— Nej!

— Hvad för slag?

— Därifrån går ni till herrar Maugiron och d'Épernon. Den senare är visserligen en futtig motståndare, men han måste ändå tas med i räkningen.

Saint-Luc lät sina armar sjunka nedåt sidorna och stirrade på Bussy.

— Fyra! mumlade han.

— Just så, käre vän, sade Bussy med en instämmande nick, de äro fyra! Det förstås af sig själft, att jag ej behöfver uppmana en man med er skarpsinnighet, er tapperhet och fina takt, att sköta denna sak på ett så värdigt och ridderligt sätt som möjligt!

— Ni skall bli nöjd, käre vän!

Bussy räckte småleende sin hand till Saint-Luc.

— Tack! — Seså, herrar smekungar, nu blir det min tur att skratta!

— Men villkoren?

— Dem få de helt och hållet bestämma.

— Och vapnen?

— Hvilka de behaga.

— Dag, plats och stund?

— Alldeles efter deras val.

— Men …

— Vi spilla nu ej flera ord på de där uslingarna! Gå fort, käre vän! Jag gör en promenad i slottsparken under tiden. Där träffar ni mig sedan ni har uträttat ert uppdrag.

— Men det blir kanske långsamt för er att vänta.

— Jag har god tid.

Vi veta, att Saint-Luc träffade de fyra adelsmännen kvar i audienssalen, och att han där utbad sig ett samtal med dem.

Och nu uppsöka vi honom på nytt i Schombergs förmak, där han enligt den tidens stränga etikett måste vänta, medan de fyra gunstlingarna, som mycket väl förstodo anledningen till hans besök, intogo sina platser i salongens fyra hörn.

Sedan detta ändtligen hade skett, slogos dubbeldörrarna upp och en dörrvakt gick bugande ett par steg mot Saint-Luc, som med vänstra handen stödd mot värjans handtag, hvarigenom kappan elegant upplyftes, och med hatten i sin högra hand gick framåt och stannade midt i dörren med en precision, som skulle ha gjort heder åt den skickligaste arkitekts ögonmått.

— Herr d'Espinay de Saint-Luc! anmälde dörrvakten med hög röst. Saint-Luc steg in.

I sin egenskap af herre i huset reste sig Schomberg och gick emot sin gäst, som satte på sig hatten i stället för att hälsa.

Denna formalitet utvisade i hvilket ärende han kom.

Schomberg bugade sig och vände sig därefter mot Quélus.

— Jag har den äran att presentera för er herr Jacques de Levis grefve af Quélus, sade han.

Saint-Luc tog ett steg mot Quélus och gjorde nu i sin tur en djup bugning.

— Jag söker er, herr de Quélus, sade han.

Quélus bugade sig.

Schomberg vände sig nu mot ett annat håll.

— Jag har den äran att presentera för er herr Louis de Maugiron!

Bugningar å ömse sidor.

— Jag söker er, herr de Maugiron, sade Saint-Luc.

Samma ceremoni genomgicks därefter lika långsamt och omständligt med d'Épernon.

Hvarefter Schomberg till sist presenterade sig själf enligt samma ceremoniel.

När presentationen var öfver, satte sig de fyra vännerna. Saint-Luc förblef stående.

— Herr grefve! sade Saint-Luc till Quélus, ni har förolämpat grefve Louis de Clermont d'Amboise, herre till Bussy! Han sänder er sin vördsammaste hälsning och utmanar er till tvekamp hvilken dag, plats och stund, som ni behagar bestämma och med hvilka vapen ni behagar välja — tvekamp på lif och död! Antar ni denna utmaning?

— Ja, svarade Quélus lugnt. Grefve de Bussy gör mig mycken ära genom att sända mig den!

— Hvilken dag?

— Det är mig likgiltigt. Hellre i morgon än i öfvermorgon, hellre i öfvermorgon än efteråt.

— Hvilken tid?

— På morgonen.

— Hvilka vapen?

— Värja och dolk, om dessa vapen konvenera herr de Bussy.

Saint-Luc bugade sig.

— Hvarje er bestämmelse i detta afseende är en lag för herr de Bussy.

Saint-Luc vände sig därefter till Maugiron, som gaf samma svar, och sedan i tur och ordning till de andra.

— Men en sak ha vi inte tänkt på, sade Schomberg, som i sin egenskap af värd erhöll utmaningen sist.

— Hvad då? frågade Saint-Luc.

— Jo, om det nu skulle behaga oss — slumpen har ibland sina löjliga infall — om det skulle behaga oss alla fyra att välja samma dag och stund, så kunde herr de Bussy råka i tämligen stor förlägenhet.

Saint-Luc bugade sig med sitt förbindligaste småleende på läpparna.

— Naturligtvis skulle han det, hvem skulle inte känna sig förlägen inför fyra så tappra män som ni, mina herrar? Men han har sagt mig, att den situation, ni nämnde, inte vore så alldeles ny för honom, därför att han redan förut en gång råkat ut för samma sak — vid palais des Tournelles.

— Vill han således slåss med oss alla fyra på en gång? frågade d'Epernon.

— Alla fyra, svarade Saint-Luc.

— En och en? frågade Schomberg.

— En och en eller alla på en gång, hvilket ni behaga, mina herrar!

De fyra adelsmännen sågo förbluffade på hvarandra. Quélus var den, som först bröt tystnaden.

Bussys sekundant besöker kungens gunstlingar.

— Det är ju ett mycket vackert anbud af herr de Bussy, sade han, högröd af vrede, men huru litet vi än duga till, kunna vi likväl hvar och en sköta sitt. Vi antaga grefve Bussys utmaning den ene efter den andre. Eller kanske det skulle vara bättre …

Quélus såg på sina vänner, hvilka utan tvifvel visste, hvad han tänkte, ty de nickade instämmande.

— Det vore kanske bättre att slumpen får afgöra, hvilken af oss som skall ha den äran att slåss med herr de Bussy, eftersom vi naturligtvis inte ha för afsikt att mörda den högsinte grefven, fortsatte Quélus.

— Men de tre andra då? frågade d'Epernon hastigt.

— De tre andra! Å, herr de Bussy har troligen för många vänner och vi för många fiender, för att dessa tre skola behöfva sitta med korslagda armar. Gillas mitt förslag, mina herrar? frågade Quélus sina kamrater.

— Ja, svarade de i korus.

— Jag skulle känna mig synnerligen förtjust, om herr de Bussy ville inbjuda herr de Livarot att deltaga i festen, förklarade Schomberg.

— Om jag vågar uttala min mening, sade Maugiron, så skulle jag önskar, att herr Balzar d'Entragues vore med!

— Och om så herr Ribeirac ville göra sina vänner sällskap, så vore alltsammans komplett, förklarade Quélus.

— Jag skall framföra edra önskningar till grefve de Bussy, mina herrar, sade Saint-Luc, och jag tror mig kunna försäkra på förhand, att han är alltför ridderlig att inte foga sig efter dem. Och nu återstår endast att bringa er, mina herrar, grefve de Bussys förbindligaste tack!

Saint-Luc bugade sig på nytt, och de fyra gunstlingarna sänkte sina hufvud precis lika djupt som han, hvarefter de alla ledsagade honom till dörren.

I det yttersta rummet väntade alla lakejerna.

Saint-Luc kastade till dem en börs full med guldmynt och sade:

— Där ha ni! Drick nu edra herrars skål!