Diana (1904)/Del 2/Kapitel 33
XXXIII.
PÅ RESA TILL PARIS.
Vi lämna nu de båda vännerna på väg till Corne d'Abondance, dit Chicot egentligen aldrig hade fört broder Gorenflot utan någon hemlig afsikt, som denne var långt ifrån att misstänka, och vi återvända till herr de Monsoreau, som färdas i bärstol på vägen från Méridor till Paris, samt till Bussy, som har lämnat Angers för att äfven bege sig till landets hufvudstad.
Det är ju en lätt sak för en ryttare, som rider en god häst, att hinna upp folk som gå till fots. Men han är också utsatt för risken att passera dem utan sin vetskap.
Och det var just det som hände Bussy.
Det var i slutet af maj och värmen var stark, i synnerhet vid middagstiden.
Herr de Monsoreau gaf befallning, att man skulle göra halt i en liten skogsdunge invid vägen. Och då han var mycket angelägen att hertigen af Anjou skulle så sent som möjligt få kännedom om hans affärd, vakade han noga öfver att alla hans följeslagare följde honom in under trädens skugga, där man skulle dröja under den värsta middagshettan. Lifsmedel medfördes på resan — en häst var lastad med sådana — och därför kunde en måltid anordnas utan främmande bistånd.
Under rasten i skogsdungen red Bussy förbi ute på landsvägen.
Men man kan ju förstå, att den unge ädlingen icke färdades framåt utan att fråga sig för hvar han kunde, om man icke hade sett en bärstol åtföljd af ledsagare till häst och buren af bönder.
Ända till byn Durtal hade Bussy fått bestämda och tillfredsställande upplysningar. Öfvertygad om att han hade Diana framför sig, lät han sin häst gå i skridt och reste sig i stigbyglarna på toppen af hvarje liten kulle, för att speja efter de resande, som han följde i spåren.
Men tvärt emot hans förväntan blef han plötsligt utan alla underrättelser om dem han sökte. Resande, som han mötte, hade icke sett till dem, och när han kom till La Flèche och förgäfves frågade efter dem vid ingången till denna stad, blef han öfvertygad om, att han befann sig före i stället för efter.
Nu kom han att tänka på den lilla skogsdungen, som han hade passerat, och han förstod med ens, hvarför hans häst hade vädrat så ifrigt inåt träden och frustat upprepade gånger.
Bussy fattade genast ett raskt beslut. Han tog in på det sämsta värdshus han kunde upptäcka, och sedan han hade försäkrat sig om att hans häst icke behöfde sakna någonting, satte han sig i närheten af ett fönster, väl gömd bakom den trasa, som tjänstgjorde som gardin.
Hvad som i första rummet hade bestämdt honom för att välja detta logis, var värdhusets läge. Midt emot detsamma reste sig nämligen stadens förnämsta värdshus, och han hyste intet tvifvel om, att herr de Monsoreau skulle ta in just där.
Bussy hade gissat rätt. Vid fyratiden på eftermiddagen kom en kurir, som tog in på det fina värdshuset.
En halftimme senare anlände hela kortegen. Hufvudpersonerna utgjordes af grefven, grefvinnan, Rémy och Gertrude; bipersoner voro de åtta bärarna, som byttes om för hvar femte mil.
Det var kurirens åliggande att anskaffa nya bärare.
Och som herr de Monsoreau var för svartsjuk att icke vara frikostig, föranledde hans ovanliga sätt att färdas hvarken svårigheter eller dröjsmål.
Kortegens hufvudpersoner inträdde i värdshuset den ena efter den andra. Diana stannade till sist och Bussy tyckte sig märka, att hon kastade oroliga blickar omkring sig. Hans första ingifvelse var att visa sig för henne, men han behärskade sig och höll sig undan. En enda oklokhet, och de kunde vara förlorade!
Det blef kväll. Bussy hoppades, att Rémy skulle bege sig ut, eller att Diana skulle visa sig i något fönster. Han svepte in sig i sin kappa och ställde sig på post ute på gatan.
Han stod där och väntade till klockan nio. Just då klockan slog kom kuriren och gick ut.
Fem minuter därefter kommo åtta karlar gående. Fyra af dem gingo in i värdshuset,
— Ämna de resa under natten? undrade Bussy. Det vore en förträfflig idé af herr de Monsoreau!
Och allt tycktes verkligen ge stöd åt detta antagande. Natten var blid och himmelen öfversållad med stjärnor. Lätta vindfläktar flögo doftande och smekande genom luften.
Först bars bärstolen ut genom värdshusets port.
Efter den följde Diana, Rémy och Gerdtrude till häst.
Diana såg sig uppmärksamt omkring. Men grefven ropade plötsligt på henne, och hon måste närma sig till hans bärstol.
De fyra, som hade väntat utanför, tände nu sina facklor och gingo sedan två och två på hvardera sidan om båren.
— Godt! sade Bussy halfhögt. Om jag själf hade fått ordna alla detaljer för kortegen, skulle jag alldrig ha kunnat göra det bättre.
Han gick in igen, lät sadla sin häst och följde sedan efter de resande.
Nu behöfde han icke frukta att ta miste om vägen, eller att förlora kortegen ur sikte. Facklorna utvisade tydligt och klart hvar den drog fram.
Monsoreau tillät icke Diana att aflägsna sig från honom en enda sekund.
Han samtalade med henne, eller rättare sagdt grälade på henne.
Att hon hade tagit hertigen med sig till drifhuset var ett ämne för outtröttliga kommentarier och giftiga anspelningar.
Rémy och Gertrude tycktes vara på mindre god fot med hvarandra. Eller egentligen förhöll det sig väl så, att Rémy icke ansåg det längre nödvändigt att vara förälskad i Gertrude, sedan Diana var förälskad i Bussy.
Kortegen färdades framåt under det att det ena paret disputerade och det andra gjorde sura miner. Bussy följde så tätt efter, att han ständigt hade dem inom synhåll. För att underrätta Rémy om att han fanns i närheten, satte han plötsligt en liten hvisselpipa af silfver, med hvilken han brukade tillkalla tjänarna i sitt hotell, för munnen, och lät höra en skarp och långdragen hvissling.
När denna pipa ljöd i Bussys hus, skyndade både människor och djur att efterkomma dess maning.
Vi säga med afsikt både människor och djur. Ty i likhet med alla kraftiga män roade sig Bussy med att dressera ilskna hundar, okufliga hästar och vilda falkar.
Och vid hvisselpipans ljud darrade alla dessa djur.
Rémy kände genast-igen den långdragna hvisslingen. Diana spratt till och gaf den unge läkaren en frågande blick, Han nickade jakande. I nästa ögonblick red han fram till vänster om henne och sade med låg röst:
— Det är han!
— Hvad är det? frågade Monsoreau. Hvem är det som talar med er, madame?
— Med mig? Ingen!
— Jo, säger jag. Jag såg en skugga bredvid er och hörde en röst!
— Det är doktor Rémys röst, sade Diana. Är ni också svartsjuk på honom?
— Nej! Men det kan ju hända, att man talar om saker, som herr grefven ej bör höra, inföll Gertrude, som nu tyckte, att han måste komma Diana till hjälp.
— Huru så?
— Af två skäl.
— Hvilka då?
— Dels kan man ju säga saker, som inte intressera herr grefven, och dels sådana, som intressera för mycket.
— Af hvilket slag var det, som doktor Rémy sade till grefvinnan?
— Af det sista — det som skulle ha intresserat herr grefven för mycket:
— Hvad var det doktorn sade till er, madame? Jag vill veta det.
— Herr grefve — jag sade, att om ni fortsätter att bete er som nu, så är ni död innan vi ha hunnit tredjedelen af vägen till Paris.
I facklornas dystra sken såg man Monsoreaus ansikte bli likblekt.
Diana teg med tankfull min.
— Han väntar på er här bakom, sade Rémy så lågt till Diana, att hon knappt kunde urskilja det. Sakta er häst, så kommer han fram till er.
Rémy hade talat så lågt, att Monsoreau endast hörde ett mumlande ljud. Han vände på hufvudet med häftig ansträngning och såg, att Diana var tätt bakom bärstolen.
— Om ni gör en enda sådan rörelse till, herr grefve, sade Rémy, så svarar jag inte för ert lif.
Sedan någon tid hade Diana blifvit underbart modig. På samma gång som kärleken vaknade i hennes hjärta, föddes där också den djärfhet, som af en älskande kvinna ofta drifs för långt. Hon höll in sin häst och väntade.
I samma stund hoppade Rémy af hästen, lämnade tygeln till Gertrude och gick fram till bärstolen, för att sysselsätta den sjuke.
— Låt mig känna er på pulsen, sade han, jag kan slå vad, att ni har feber.
Fem minuter därefter var Bussy framme hos Diana.
De båda älskande behöfde inga ord för att förstå hvarandra. De omfamnade hvarandra ömt under tystnad.
— Du ser, att om du reser, så följer jag efter! sade Bussy slutligen.
— Å, hvilka härliga dagar och nätter, då jag vet, att du ständigt är i min närhet! utbrast Diana.
— Om dagen måste vi akta oss, så att han ej får se oss!
— Ja, ja! Du måste då följa efter på afstånd. Men vid en och och annan krökning af vägen kan jag ändå få se en skymt af dig, min Louis! Jag kan få se broderierna på din jacka glimma i solen, jag kan få se din näsduk vifta en hälsning till mig — och allt skall säga mig, att du håller mig kär. Om jag endast, när solen sjunker och den blåa dimman stiger upp öfver slätten, får se dig sända mig en aftonkyss, så skall jag känna mig lycklig — å, så lycklig!
— Ack, fortsätt att tala, min älskade Diana! Du vet icke själf, huru harmonisk din ljufva stämma är!
— Och då vi färdas under natten — hvilket vi ofta komma att göra, därför att Rémy har sagt honom, att den friska nattluften är välgörande för hans blessyr — skall jag emellanåt stanna efter. Och då får jag trycka dig i mina armar som nu, eller åtminstone med en varm handtryckning säga dig, att jag endast har tänkt på dig under dagens lopp!
— Å, Diana! Jag älskar dig — jag älskar dig! stammade Bussy-
— Ser du, sade Diana, jag tror, att våra själar äro så förbundna med hvarandra, att vi till och med på afstånd, utan att se eller höra hvarandra, måste känna oss lyckliga genom vår kärlek.
— Ja, ja! Men ändå — att se dig, att få sluta dig i mina armar, Å, Diana!
Deras hästar voro så nära hvarandra som möjligt — och de båda älskande. omfamnade hvarandra och glömde allt annat i världen.
Plötsligt ljöd en stämma, som kom dem båda att spritta till. Diana darrade af förskräckelse och Bussy af vrede.
— Diana! Hvar är ni? Svara mig, Diana!
Detta rop skar genom luften som en hemsk besvärjelse.
— Å, det är han — det är han! Jag hade glömt honom, hviskade Diana. Jag drömde så ljuft! Härliga dröm — grymma uppvaknande!
— Hör mig, Diana! utbrast Bussy. Kärleken förenar oss. Säg blott ett ord — och ingenting skall kunna skilja oss åt! Låt oss fly, Diana! Hvad skulle hindra vår flykt? Se dig omkring! Framför oss ligger stora vida världen, lyckan och friheten! Ett enda ord, och du är förlorad för honom, men tillhör mig för evigt!
Han höll henne kvar med mildt våld.
— Och min far? sade Diana.
— När han får veta, att jag älskar dig …
— Å, men besinna då — en far!
Bussy suckade resigneradt.
— Nåja, vi vinna kanske ingenting på det sättet! sade han. Befall och jag lyder!
— Vi måste böja oss för vårt öde, sade Diana och räckte honom sin hand. Men vi måste vara starkare än den dämon, som förföljer oss? Frukta ingenting — vår kärlek skall segra.
— Vi måste således skiljas nu! suckade Bussy.
— Grefvinna! ropade den hemska rösten. Svara mig — eller jag hoppar ur denna fördömda bärstol, om det också skulle kosta mitt lif!
— Farväl, min Louis! sade Diana. Han kunde vara i stånd att göra som han säger!
— Och du skulle kanske sörja öfver hans död?
— Är du svartsjuk? sade Diana med ett förtjusande leende.
Bussy släppte hennes hand, och inom ett par sekunder var Diana hos de andra. Herr de Monsoreau var nästan utan medvetande.
— Stanna! mumlade han, stanna!
— Stanna inte! befallde Rémy. Han är ju alldeles tokig. Men om han nödvändigt vill döda sig, så gärna för mig!
Bärstolen fördes framåt som förut.
— Hvad skriker han för? utbrast Gertrude. Madame är ju här bredvid mig! Det är nog bäst att madame rider fram och svarar, fastän grefven bestämdt ropar i feberyra.
Diana svarade ej, men förde sin häst fram i ljusskenet från facklorna.
— Å, Diana — hvar har ni varit? flämtade Monsoreau.
— Hvar skulle jag ha varit, om inte här bakom er?
— Men jag vill, att ni skall rida här bredvid mig! Lämna mig inte!
Och Diana hade ej längre något skäl att hålla sig bakom. Hon visste, att Bussy följde efter. Om nattens mörker hade genomträngts af en enda månstråle, skulle hon ha kunnat urskilja honom.
Så kom man till närmaste hviloplats.
Monsoreau stannade där några timmar, men sedan ville han fortsätta färden.
Han var angelägen att aflägsna sig från Angers.
Allt emellanåt upprepades uppträden af samma art, som det vi nyss ha skildrat.
Och Rémy sade för sig själf:
— Nå, om han kväfs af raseri, så skadar det inte min läkareära.
Men Monsoreau dog icke. Han hade tvärtom blifvit mycket bättre, då han efter tio dagars förlopp anlände till Paris.
Rémy var utom all fråga en synnerligt skicklig läkare — kanske till och med skickligare, än han själf hade velat.
Under den långa färden hade Diana gjort allt för att genom sina ömhetsbetygelser försöka bekämpa Bussys stolthet.
Hon förmådde honom att lofva att aflägga besök hos hennes man och dra fördel af den vänskap, som herr de Monsoreau hade erbjudit honom.
Det fanns ju en helt naturlig förevändning för ett besök, nämligen att fråga efter grefvens hälsa.
Rémy skötte grefven och bar biljetter till grefvinnan.
— Jag är Eskulap och Merkurius i samma person! sade han för sig själf.