Diana (1904)/Del 2/Kapitel 48
| ← Betalning med ränta |
|
Grefve de Bussys sistra strid → |
XLVIII.
HVAD SOM TILLDROG SIG I BASTILJENS NÄRHET, MEDAN CHICOT BETALADE SIN SKULD.
Klockan var elfva på kvällen. Hertigen af Anjou hade på grund af sin föregifna trötthet inneslutit sig i sitt kabinett och väntade otåligt, att bud skulle komma från hertigen af Guise om kung Henris tronafsägelse.
Han vandrade oupphörligt af och an mellan dörren och fönstret och kastade emellanåt en hastig forskande blick på den stora pendylen, hvars gyllene visare skredo långsamt, men säkert framåt.
Plötsligt hördes en häst frusta ute på gården. Hertigen trodde, att det kunde vara det väntade budet som kom, och han skyndade ut på balkongen. Men hästen hölls af en stallknekt och väntade tydligen på sin ryttare.
Och i detsamma kom ryttaren ut på gården. Det var Bussy, som i egenskap af vaktbefälhafvare hade gifvit lösen för natten innan han begaf sig till sitt rendez-vous.
Då hertigen såg den unge, ståtlige och tappre ädlingen, som aldrig hade gifvit honom någon verklig orsak till missnöje, kände han en ansats till samvetskval. Men när skenet från facklan i stallknektens hand föll öfver Bussys vackra drag, och hertigen såg det strålande glada och lyckliga uttrycket i hans ansikte, vaknade svartsjukan inom honom på nytt.
Bussy hade emellertid ingen aning om att hertigen spionerade på honom och hans miner. Sedan han hade gifvit lösen, svepte han om sig kappan, steg i sadeln, sporrade sin häst och red ut genom porthvalfvet, där hästens hofslag gåfvo ett dånande genljud.
Då intet bud från Guiserna ännu hördes af, hyste hertigen för ett ögonblick den tanken att åter skicka efter Bussy, ty han antog att Bussy först skulle rida hem till sig innan han begaf sig bortåt Bastiljen. Men så föreställde han sig, huru det älskande paret skrattade åt honom och hans kärlek — de jämförde honom kanske med den föraktade Monsoreau — och återigen segrade hans onda instinkter öfver de goda.
Bussy hade ridit därifrån med ett lyckligt småleende på läpparna, och detta småleende var en skymf mot hertig François. Han lät honom gå och möta sitt öde. Om Bussy hade sett dyster och nedslagen ut, så hade hertigen måhända hållit honom tillbaka.
När Bussy väl kom ut från Hôtel d'Anjou, lät han hästen sakta farten och red långsamt till sitt hotell, som om han icke ville att de dånande hofslagen skulle störa hans tankar. Vid hemkomsten lämnade han sin häst till en ridknekt, som stod och talade med Rémy.
— Å, är det du, Rémy? sade Bussy till den unge kirurgen.
— Som ni ser, herr grefve!
— Har du inte gått till sängs ännu?
— Jag skall göra det om tio minuter, jag har nyss kommit hem. Sedan jag inte längre har den sårade öfverhofjägmästaren att vårda, förefaller mig tiden dubbelt så lång som förut.
— Jaså, du går och leds? sade Bussy.
— Jag är rädd för det, herr grefve!
— Nå, men kärleken då?
— Å, jag har ju ofta sagt, att den bryr jag mig bra litet om! Jag studerar den bara för nyttans skull.
— Du har således öfvergifvit Gertrude?
— Fullkomligt.
— Tröttnade du på henne?
— Jag tröttnade på att få stryk. Det var hennes vanliga ömhetsbevis. Men den där amazonen var i alla fall en riktigt präktig flicka.
— Och du har inte den ringaste lust att hälsa på henne i afton?
— Hvarför skulle jag det?
— Jag ämnar mig dit, ser du — och då kunde du följa med.
— Men herr de Monsoreau då?
— Han är i Compiègne och anordnar en jakt åt kungen, min käre Rémy.
— Är ni säker på det?
— Befallningen gafs officiellt i morse. Och sedan dess har jag hela dagen tackat Gud för denna oväntade lycka.
— Gå efter min värja, Jourdain! sade Rémy till ridknekten, som genast gick för att uträtta befallningen.
— Du har således ändrat dig? sade Bussy.
— Ja, jag skall följa er till porten — af två skäl.
— Hvilka då?
— Först och främst för att afvärja obehagliga möten under vägen.
Bussy smålog.
— Ja, skratta ni, herr grefve, sade Rémy. Jag vet ju alltför väl, att ni inte hyser den ringaste fruktan för sådant, och att jag i alla händelser skulle vara en dålig hjälpare, men man angriper i alla fall hellre en ensam man än två. Mitt andra skäl är att jag har en massa goda råd att ge er.
— Nå, så kom, min käre Rémy! Vi tala under vägen om Diana, näst lyckan att vara tillsammans med den man älskar, skattar jag glädjen att få tala om henne. Men det ser ut som om vädret vore en liten smula osäkert.
— Det är ett tredje skäl för mig att gå med. Ibland är himlen mörk och mulen och emellanåt klar. Jag älskar omväxling! — Tack Jourdain, sade Rémy därefter till ridknekten, som nu kom med hans värja.
Bussy tog doktorns arm och de begåfvo sig till fots bortåt Bastiljen.
Rémy hade sagt, att han hade en massa goda råd att ge Bussy, och de båda fotvandrarna hade knappt hunnit ut på gatan förrän den unge doktorn kom med alla möjliga latinska citat, för att öfverbevisa Bussy om, att han gjorde orätt i att besöka Diana just den kvällen, emedan man måste slåss dåligt, om man har sofvit dåligt.
Bussy smålog endast. Men Rémy höll fast vid sitt påstående.
— Ser du, Rémy, sade grefven, när jag får värjan i handen är det som mina muskler skulle få stålets smidighet och styrka, medan klingan å sin sida värmes och så att säga lifvas i min hand. Och sedan min värja sålunda har blifvit arm och min arm värja, kan det ju inte längre vara fråga om friska krafter eller lämplig disposition. En värja kan inte bli trött.
— Nej, men den kan förlamas.
— Var inte rädd!
— Ack, min käre grefve Bussy! fortsatte Rémy. Morgondagens strid blir en motbild till Herkules' strid mot Anteus — den blir någonting ojämförligt, någonting gigantiskt, nästan omöjligt! Den skall en gång få sin plats i historien — och jag vill inte, att det skall kunna sägas, att hjälten Bussy vid detta tillfälle fick så mycket som en enda skråma!
— Var lugn, min käre Rémy, du skall få se, att jag skall göra. underverk. I morse fäktade jag med tre utlärda slagskämpar, och efter åtta minuters förlopp voro deras jackor i trasor, medan jag däremot inte hade blifvit träffad en enda gång. Jag kastade mig öfver dem som en tiger.
— Det tror jag nog! Men hvem svarar för att ni är lika säker på handen imorgon som ni har varit i dag?
Rémy började återigen med sina latinska citat och Bussy svarade på samma sätt. Skämtande och skrattande fortsatte de båda vännerna till rue Saint-Antoine.
— Nu ä' vi framme, sade Bussy. Adjö, Rémy!
— Om jag skulle vänta på er? sade Rémy.
— Hvarför det?
— För att vara säker på att ni går hem före klockan två, så att ni åtminstone får sofva ordentligt i fem eller sex timmar före duellen.
— Men om jag ger dig mitt löfte?
— Då är jag nöjd! Grefve de Bussys hedersord kan ingen betvifla.
— Nå — jag ger dig mitt ord. Inom två timmar skall jag vara hemma igen, Rémy.
— Godt! Adjö, herr grefve!
— Adjö, Rémy.
De båda vännerna skildes, men Rémy stod kvar ett par sekunder och såg sig omkring.
Han såg Bussy gå fram till Monsoreaus hus och helt lugnt gå in genom porten, som Gertrude öppnade för honom, och icke genom fönstret. Herr de Monsoreau var ju borta!
Och Rémy vände tankfull om genom de ödsliga gatorna. Men han hade icke kommit längre än till place Beaudoyer, förrän han såg fem män, väl insvepta i sina kappor och tydligen väl beväpnade, komma honom till mötes.
Fem män så dags på dygnet, det var någonting märkvärdigt. Rémy gömde sig i ett prång mellan ett par hus, för att se hvart de skulle ta vägen.
När de fem befunno sig på tio stegs afstånd från Rémy, stannade de. Efter ett hjärtligt afsked, gingo de fyra åt spridda håll, medan den femte stod kvar och såg efter dem.
I detsamma skred månen fram ur ett moln och belyste klart den nattlige vandrarens ansikte.
— Herr de Saint-Luc! utropade Rémy.
Saint-Luc spratt till, då han hörde sitt namn uttalas och såg någon komma emot sig.
— Doktor Rémy! utropade han i sin tur.
— Just han, herr grefve! Och jag känner mig lycklig öfver att ej behöfva tillägga: till er tjänst! eftersom ni tycks vara vid förträfflig hälsa. Är det ogrannlaga om jag frågar, hvad herr grefven har att beställa så här dags så långt ifrån Louvren?
— Jag är ute för att rekognoscera staden på kungens befallning, min käre doktor. Han har tillsagt mig att gå ut och höra efter, om någon händelsevis skulle påstå, att han har afsagt sig tronen. Och i så fall skulle jag förklara, att det är en lögn.
— Nå, har ni hört någon säga det?
— Inte en enda! Och eftersom det nu är midnatt och allt är lugnt och stilla — jag har inte mött någon människa mer än herr de Monsoreau — så skickade jag nyss mina vänner hem till sig och ämnade just göra som de, när du kom.
— Herr de Monsoreau, sade ni, herr grefve! Har ni mött honom?
— Ja, med en hel trupp beväpnade män i sällskap — åtminstone tio eller tolf.
— Men det är ju alldeles omöjligt!
— Huru så?
— Därför att herr de Monsoreau för närvarande måste befinna sig i Compiègne.
— Han borde visserligen vara där, — men han är där inte.
— Men kungen har ju befallt det!
— Bah! Hur många tror ni frågar efter hvad kungen befaller?
— Och ni är alldeles säker på, att ni mötte honom åtföljd af tio eller tolf beväpnade?
— Alldeles säker.
— Kände han igen er?
— Jag tror det.
— Och ni voro endast fem?
— Jag och mina fyra vänner — ingen mer.
— Men han angrep er inte?
— Tvärtom! Han undvek mig, och det förvånade mig. När jag såg hvem det var, trodde jag, att jag skulle råka ut för en förskräcklig batalj.
— Hvartåt gick han?
— Bortåt rue de la Tixanderie.
— Ack, min Gud! utbrast den unge kirurgen.
— Hvad är det? frågade Saint-Luc, uppskrämd af Rémys ångestfulla ton.
— Herr de Saint-Luc! Här kommer att ske en stor olycka!
— Och hvem drabbar den?
— Herr de Bussy!
— Bussy! Guds död! Ni vet, att han är en af mina vänner — hvad är det?
— Han trodde att öfverhofjägmästaren var i Compiègne!
— Än sedan?
— Och han ville begägna sig af tillfället och …
— Nå, säg ut!
— Och han är för närvarande hos grefvinnan Diana.
—Aha! Det tyckes arta sig till en invecklad historia, sade Saint-Luc.
— Ja. Ni förstår ju, att någon måste ha väckt herr de Monsoreaus misstankar, och så har han naturligtvis låtsat resa för att få komma oförmodadt igen.
— Å! Där bakom ha vi ingen annan än hertigen af Anjou! utbrast Saint-Luc i det han slog sig för pannan.
— Men det var just hertigen, som i morse framkallade kungens befallning om jakten.
— Ännu ett skäl till för att misstänka honom. Har ni goda lungor, Rémy?
— Som en blåsbälg!
— Låt oss då rusa tillbaka så fort vi förmå! Ni vet hvar huset är beläget?
— Ja!
— Visa då vägen — framåt!
De båda unga männen satte af genom gatorna med en fart, som skulle ha hedrat ett par förföljda rådjur.
— Har Monsoreau långt försprång? frågade Rémy.
— Ungefär en kvart, svarade Saint-Luc, som i detsamma tog ett hopp öfver en stenhop, hvilken var minst fem fot hög.
— Måtte vi bara komma i tid! sade Rémy och drog sin värja för att vara beredd på hvad som än kunde hända.