Hoppa till innehållet

Don Quijote förra delens förra hälft/08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sjunde Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Förra delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
Nionde Kapitlet  →


[ 57 ]

ÅTTONDE KAPITLET.

Om den framgång, som den manhaftige Don Quijote hade i det förfärliga och oerhörda äfventyret med väderkvarnarna, jämte andra händelserlyckliga i åminnelse.

Härunder varsnade de trettio eller fyrtio väderkvarnar[1], som finnas där på slätten, och, när D. Quijote väl fick syn på dem, sade han till sin vapendragare: »Lyckan fogar våra saker bättre än vi kunde önska; ty där borta ser du, käre Sancho Panza, huru trettio om ej flera hiskeliga jättar komma fram. Med dem tänker jag gifva mig i strid och taga lifvet af dem alla, och med det byte vi få af dem skola vi göra början att rikta oss; ty det är ärlig kamp, och det sker Gudi en stor tjänst med att från jordens anlete bortskaffa ett så ondt yngel.» — »Hvilka jättar?» sade Sancho Panza. — »Dem som du ser där borta, svarade hans herre, de där med de stora armarna, som hos somliga kunna vara nära två mil långa.» — »Ers Nåd skall se, svarade Sancho, att de, som synas där borta, äro inga jättar, utan väderkvarnar, och det som ser ut som armar är vingarna, hvilka svängas omkring af vinden och sätta kvarnstenen i gång.» — »Det syns nog, svarade D. Quijote, att du ej är hemmastadd i sådant som rör äfventyr: det är jättar, och, är du rädd, så laga dig undan och läs dina böner, medan jag inlåter mig med dem i en grym och farlig strid.»

Sägande detta sporrade han sin häst Rocinante, utan att bry sig om sin vapendragare Sancho, som skrek till honom, att det utan allt tvifvel var väderkvarnar och icke jättar som [ 58 ]han ämnade anfalla. Men han var så säker på att det var jättar, att han hvarken hörde sin vapendragare Sanchos rop ej heller märkte hvad de voro, fastän han redan var ganska nära, utan ropade med hög röst: »Flyn icke, fega och eländiga varelser, ty det är en ensam riddare som angriper eder.» Just då uppstod en smula vind, och de stora vingarna började röra sg; när D. Quijote såg detta, sade han: »Nå, om I också sätten i rörelse flera armar än jätten Briarevs[2] hade, så skolen I ändock få plikta därför.» Sägande detta och af hela sitt hjärta anbefallande sig åt sin härskarinna Dulcinea, med bön att hon i ett så afgörande ögonblick måtte bistå honom, väl betäckt med sin sköld och lansen lagd till anfall, sprängde han åstad i så starkt galopp Rocinante förmådde och drabbade ihop med den första kvarnen; men, vid det han gaf henne en lansstöt mot vinden, svängde vinden till denna med en så förskräcklig fart, att han bröt lansen i bitar och tog med sig både häst och ryttare, så att denne rätt illa medfaren rullade utåt fältet.

Sancho Panzo skyndade, så fort hans åsna kunde springa, åstad för att hjälpa honom och, när han hann fram, fann han, att D. Quijote icke kunde röra sig ur fläcken, så häftigt hade Rocinante fallit med honom. »Gud bevars! sade Sancho, var det inte det jag sade? att ers nåd skulle se sig väl före hvad nt gjorde, för det var bara väderkvarnar, och det kunde ingen missta sig på annat än den, som själf hade sådana i hufvudet.» — »Tyst, käre Sancho, svarade D. Quijote; krigssaker äro mer än andra underkastade en ständig växling, och jag tror, såsom det nog också verkligen förhåller sig, att den där vise Friston, som borttog rummet och böckerna för mig, har förvandlat dessa jättar till kvarnar, för att beröfva mig äran af deras besegrande; sådan fiendskap hyser han till mig. Men till sluts, till sluts skola dock hans onda konster föga förmå emot mitt goda svärd.» — »Gud gifve det, så visst som han förmår det!» svarade Sancho Panza och hjälpte honom att resa sig upp, hvarpå D. Quijote åter satte sig upp på Rocinante, som var nära på fördärfvad i bogen.

Samtalande om det nyss timade äfventyret, fortsatte de vägen till Lápice-passet[3], ty där, sade D. Quijote, vore det omöjligt att icke finna många och skiftande äfventyr, emedan det var ett ställe, där mycket folk färdades fram. Dock var han ganska nedslagen öfver förlusten af sin lans, och, beklagande sig däröfver för sin vapendragare, sade han till honom: »Jag påminner mig att hafva läst om en spansk riddare vid namn Diego Perez de Vargas, som, när hans svärd gått sönder [ 59 ]i en strid, lösbröt från en ek en väldig gren och därmed uträttade sådana saker den dagen och slog ihjäl så många morer, att han fick behålla Machuca som tillnamn och så väl han som hans efterkommande allt hädanefter kallade sig Vargas-Machuca[4]. Detta har jag sagt dig därför, att af den första järn- eller stenek jag påträffar ämnar jag afbryta en sådan och lika duktig gren, och med den tänker jag utföra sådana bedrifter, att du kan skatta dig öfverlycklig att hafva befunnits värdig att skåda dem och blifva vittne till saker, som man knappt skall kunna tro.» — »Det står i Guds hand, sade Sancho; jag tror det alltsamman, såsom Ers Nåd säger det; men räta nu litet på sig, ty det ser ut som om ni hänger öfver åt ena sidan, och det är väl, efter det ni for så illa vid fallet.» — »Så är det verkligen, svarade D. Quijote, och, om jag ej jämrar mig öfver smärtan, så är det emedan det ej är lofligt för vandrande riddare att jämra sig för någon kroppsskada, äfven om tarmarna hängde ut genom såret.» — »Om så är, har jag ingenting att invända, svarade Sancho; men Gud skall veta, att det skulle fägna mig, om Ers Nåd jämrade sig, när något gjorde ondt. För min egen del kan jag då säga, att jag får lof att jämra mig, bara jag känner minsta smärta, så framt icke det ni sade om att ej jämra sig skulle förstås äfven om vandrande riddares vapendragare.» D. Quijote kunde ej annat än skratta åt sin vapendragares enfald och förklarade alltså för honom, att han gärna finge jämra sig när och hur han ville, med eller mot sin vilja, ty dittills hade han icke i ridderskapsstadgan läst något förbud däremot.

Sancho sade honom nu, att han måtte betänka, att det vore tid på att äta. Hans herre svarade, att han just då ej behöfde det, men Sancho kunde äta, när honom lyste. Efter denna tillåtelse satte Sancho sig till rätta på sin åsna det bästa han kunde, och, framtagande ur tvärpåsen hvad han lagt in där, kom han ridande och ätande helt sakta bakefter sin herre och gång på gång förde han vinbälgen till munnen med sådant välbehag, att den kräsnaste krögare i Málaga kunnat afundas honom. Och medan han på detta sätt litet emellan tog sig en klunk, hade han ingen tanke för något af hvad hans herre hade lofvat honom, ej heller ansåg han det för något besvär, utan som en stor lättnad från det vanliga arbetet att fara och söka äfventyr, hur farliga de än månde vara.

Till slut tillbragte de den natten bland några träd, och från det ena af dem bröt D. Quijote en stor gren, som i nödfall kunde tjäna honom till lans, och påsatte därpå järnspetsen [ 60 ]från den, som hade gått sönder för honom. Hela den natten sof icke D. Quijote, utan tänkte på sin härskarinna Dulcinea, för att rätta sig efter det han läst i sina böcker, när riddarne utan att sofva tillbragte många nätter i skogar och obygder, underhållande sig med minnena af sina härskarinnor. Så tillbragte henne däremot icke Sancho Panza, ty, emedan hans mage var full, och det ej med cikorievatten, sof han hela natten i ett sträck, och, om ej hans herre ropat på honom, skulle hvarken solstrålarna, som skeno honom i ansiktet, eller fåglarnas sång, hvilka talrikt och med stor fröjd hälsade den nya dagens ankomst, förmått att väcka honom. Vid uppstigandet gjorde han en påhällsning i vinbälgen och fann honom något slakare än kvällen förut, och hans hjärta vardt bedröfvadt i honom, emedan det tycktes honom, att det ej bar till för dem alt så snart råda bot för bristen. D. Quijote ville icke frukostera, emedan, som sagdt, han beslutit att lefva på läckra minnen.

De återtogo sin påbörjade färd till Lápice-passet och fingo det i ögonsikte omkring klockan tre på eftermiddagen. »Här, min käre Sancho Panza, sade D. Quijote, när han fick se det, här kunna vi sticka händerna ända upp till armbågarna i hvad man kallar äfventyr; men gif akt, att, äfven om du ser mig i de största faror i världen, får du ej lägga hand vid svärdet för att försvara mig, i fall du ej märker, att de, som angripa mig, äro slödder och sämre folk, ty i sådant fall får du nog hjälpa mig; men, om det är riddare, då är det dig på intet vis lofligt eller enligt ridderskapslagarna medgifvet att bistå mig, ända tills du blir slagen till riddare.» — »För visso, svarade Sancho, skall Ers Nåd härutinnan bli mycket väl åtlydd, så mycket mer som jag af mig själf är fredlig och ogärna lägger mig i bråk och gräl; fastän, hvad det vidkommer att försvara min egen person, skall jag icke fråga stort efter edra lagar, eftersom både de gudomliga och de mänskliga tillåta en hvar att försvara sig mot hvem som vill misshandla honom.» — »Annat påstår icke heller jag, svarade D. Quijote; men i fråga om att hjälpa mig mot riddare, måste du lägga band på din naturliga häftighet.» — »Jag förklarar, att det skall jag göra, svarade Sancho, och att jag skall hålla detta bud lika heligt som Herrans dag.»

Under detta samspråk visade sig på vägen två benediktiner-munkar, ridande på två dromedarer, ty mindre voro icke de båda mulåsnor, på hvilka de färdades. De buro reseglasögon[5] och solskärmar. Efter dem kom en vagn med fyra [ 61 ]eller fem ryttare, som beledsagade den, och två mulåsnedrifvare till fots. I vagnen reste, som man sedan fick veta, en dam från Biscaya, som ämnade sig till Sevilla, där hennes man uppehöll sig, stadd på färd till Indien i en högst ärofull syssla. Munkarne voro icke i hennes sällskap, fastän de foro samma väg; men knappt varseblef dem D. Quijote, förrän han sade till sin vapendragare: »Om jag icke bedrager mig, kommer detta att varda det yppersta äfventyr man någonsin skådat; ty de två svarta gestalterna, som synas där borta, måste vara och äro otvifvelaktigt några trollkarlar, som i den där vagnen bortföra en röfvad prinsessa, och det är nödvändigt att jag af all min förmåga afvänder detta öfvervåld.» — »Det här blir värre än väderkvarnarna, sade Sancho; betänk, herre, att det är benediktiner-munkar, och vagnen tillhör säkert några resande. Betänk, och jag säger eder, betänk väl hvad ni gör, så att hin onde ej narrar er.» — »Jag har ju sagt dig, Sancho, svarade D. Quijote, att du föga begriper af äfventyrssaker; hvad jag säger är sanning, och det skall du nu få se.»

»Så sägande red han fram och intog ställning midt på vägen, på hvilken munkarne kommo, och, när de voro så nära, att han tyckte att de skulle kunna höra hvad han sade, ropade han med hög röst till dem: »Ert djäflabesatta och gemena följe, släppen genast på ögonblicket de höga prinsessor, som I med våld bortfören i vagnen, hvarom icke så reden eder att undfå en bråd död till rättvist straff för edra onda gärningar.» Munkarne höllo inne tyglarne och förvånade sig så väl öfver D. Quijotes utseende som öfver hans tal, hvartill de svarade: »Herr riddare, vi äro hvarken djäflabesatte eller gemene, utan två bröder af benediktiner-ordnen, som färdas vår väg fram, och vi veta icke, om i denna vagn finnas eller icke finnas några bortröfvade prinsessor.» — »Med mig hjälpa inga fagra ord, ty jag känner er, ert äreförgätna pack», sade D. Quijote; och utan att afbida vidare svar, sporrade han Rocinante och rände med sänkt lans mot den främste munken med sådan våldsamhet och oförskräckthet, att, om icke munken asat sig ned från mulåsnan, skulle han hafva satt honom i mark mot hans vilja, och ändå illa sårad, om ej alldeles dödad. Den andre munken, som såg huru man behandlade hans följeslage, tryckte benen mot den väldiga bålen af sin goda mulåsna och ilade bort öfver fältet lättare än själfva vinden.

Sancho Panza, som såg munken på marken, hoppade kvickt ned från sin åsna, störtade löst på honom och begynte att taga af honom kläderna. Härunder anlände två munkarnes [ 62 ]tjänare och frågade, hvarför han afklädde honom. Sancho svarade, att detta tillfölle honom med rätta såsom byte i den strid hans herre D. Quijote segerrikt utkämpat. När tjänarne, som ej förstodo sig på skämt eller hade något begrepp om byten eller strider, sågo att D. Quijote stod ett stycke därifrån och talade med damerna i vagnen, kastade de sig öfver Sancho, slogo omkull honom, ryckte honom i skägget, så att han ej fick ett strå i behåll, sparkade honom och lämnade honom utsträckt på marken andlös och sanslös. Utan att dröja ett ögonblick satte munken sig åter upp helt bäfvande, rädd och likblek i ansiktet, och, när han väl såg sig åter i sadeln, skyndade han efter sin kamrat, som inväntade honom ett godt stycke därifrån för att se, hvilken utgång denna förskräckliga händelse skulle få, och, utan att vilja afvakta slutet däraf, fortsatte de sin väg, i det de gjorde flera korstecken än om de haft hin onde efter sig.

D. Quijote stod, som sagdt, och talade med damen i vagnen, sägande till henne: »Ers Däjelighet, min fru, kan göra med sin person hvad mest henne lyster, ty edra bortröfvares öfvermod ligger nu i stoftet, nedslaget af denna min starka arm; och på det I ej mågen bekymras för att få veta eder befriares namn, så veten, att jag heter D. Quijote af La Mancha och är en vandrande riddare, som söker äfventyr, samt fången under den sköna och oförlikneliga Doña Dulcinea af Toboso; och till lön för den tjänst I af mig hafven emottagit, begär jag ej annat än att I återvänden till Toboso och å mina vägnar inställen eder för denna dame och omtalen för henne hvad jag har uträttat för eder frihet.»

Till allt detta, som D. Quijote sade, lyddes en kammarjunkare[6] i damens tjänst, af dem som beledsagade vagnen; han var från Biscaya och, när han märkte, att riddaren icke ville låta vagnen fara vidare, utan sade att den genast skulle vända om till Toboso, red han fram till D. Quijote och, fattande tag i hans lang, tilltalade han honom på dålig kastilianska och sämre baskiska sålunda: »Bort, riddare, bort för tusan; vid den Gud, som skapat mig, att om du ej släpper vagn, så sant jag dödar dig, som här jag är biskayer.» »D. Quijote förstod honom mycket väl och svarade honom helt lugnt: »Om du vore riddare, som du nu ej är, skulle jag redan hafva straffat din dårskap och förmätenhet, din eländiga ynkrygg!» Hvartill biskayern genmälde:[7] »Jag icke riddare? Jag svär till Gud du ljuger så visst som kristen: om lans du kastar och svärd drager, vattnet hur fort du skall se jag släpar till [ 63 ]katten; biskayer till lands, adelsman till sjös, adelsman för djäfvulen, och du ljuger, betänk om annat säger du.» — »Det skall du blifva varse, sad’ Agráges»[8], svarade D. Quijote; och, kastande lansen på marken, drog han sitt svärd, trädde skölden på armen och rusade på biskayern med full föresats att taga lifvet af honom.

Biskayern, som såg honom komma på detta vis, skulle gärna hafva velat stiga ned från sin mulåsna, hvilken ej var att lita på, såsom varande en af de dåliga, som man får hyra; men han kunde ej göra annat än draga sitt svärd. Dock kom det honom väl till pass, att han befann sig så nära vagnen, att han därifrån kunde taga en dyna, hvilken tjänade honom till sköld, och genast störtade de löst på hvarandra, som om de hade varit dödsfiender. De öfriga skulle velat stifta fred emellan dem, men kunde icke, ty biskayern sade på sin rotvälska, att, om de icke läte honom fullborda striden, skulle han själf döda sin härskarinna och alla dem, som hindrade honom.

Damen i vagnen, förvånad och ängslig öfver hvad hon såg, vinkade åt kusken att köra undan litet och åskådade på afstånd den heta striden, under hvars förlopp biskayern gaf D. Quijote ett väldigt hugg öfver skuldran ofvanför skölden, så att, hade han fått det utan försvarsmedel, skulle det hafva klufvit honom ända ner till midjan. D. Quijote, som kände hela tyngden af detta grufliga hugg, gaf till ett högt rop och sade: »O min själs härskarinna, Dulcinea, skönhetens blomster, hjälpen denne eder riddare, som eder stora förträfflighet till behag befinner sig i denna svåra våda.» Att säga detta och gripa fastare tag om svärdet och betäcka sig med skölden och storma löst på biskayern var alltsammans ett ögonblicks verk, då han hade fast beslutit att våga allt på ett enda hugg. Biskayern, som såg honom sålunda komma emot sig, förstod väl af hans dristiga hållning hans vreda sinnelag och beslöt att göra detsamma som D. Quijote, och alltså inväntade han honom väl skyddad af sin dyna, men utan att kunna vända mulåsnan hvarken till höger eller vänster, emedan hon för idel trötthet och såsom icke van vid dylika dumheter ej förmådde taga ett enda steg.

D. Quijote trängde således, som nämndt är, in på den försiktige biskayern med svärdet i högsta hugg och besluten att klyfva honom midt i tu, och biskayern inväntade honom på samma sätt med höjdt svärd och dynan framför sig, och alla de kringstående voro rädda och ängsliga för hvad som [ 64 ]skulle följa af de väldiga slag, hvarmed de hotade hvarandra, och damen i vagnen och hennes tjänarinnor ställde tusen böner och löften till alla helgonbilder och andaktsorter i Spanien, för att Gud måtte frälsa hennes kammarjunkare och dem själfva ur den stora fara, hvari de befunno sig. Men olyckan med allt detta är, att just i detta ögonblick och i detta sakernas läge lämnar författaren till denna historia kampen oafgjord, ursäktande sig med att han icke påträffat något mera antecknadt om D. Quijotes bragder än dem han hittills berättat. Visserligen är det sant, att den andre författaren till detta arbete icke ville tro, att en så märkvärdig historia vore öfverlämnad åt glömskan eller att La Manchas vittre män skulle hafva varit så föga vetgiriga, att de icke i sina arkiv eller pulpeter hade några handlingar, som anginge denne namnkunnige riddare; och med denna förutsättning misströstade han icke att finna slutet på denna nöjsamma berättelse. Och, enär himlen var honom gynnsam, fann han detsamma verkligen, på sätt som i nästa kapitel skall omtalas.




  1. I sin Handbook for Travellers in Spain, 3:dje uppl., London 1855, upplyser herr James Ford, att de väderkvarnar, som ännu finnas pa ömse sidor om Lápicepasset, »äro mindre än våra och på afstand verkligen ej olika jättar; de äro ock ganska talrika, ty trakten har mycken säd att mala, men ingen vattenkraft. Den förryckte riddaren kunde också vill förvånas åt dem, ty de voro på den tiden nyheter, som först är 1575 hade införts i Spanien och satte äfven den vise mannen Cardenus i den största förvåning.»
  2. Jätten Briarevs, en titan med hundra armar. Jämf. Vergilii Aeneid VI, 227.
  3. Lápice-passet är nu en obetydlig by i ett pass mellan två bergssträckningar, men på D. Quijotes tid var det så, som han säger, att mycket folk färdades fram där, enär det icke fanns någon annan förbindelse mellan Argramasilla de Alba och trakten västerut därifrån.
  4. Den händelse, som här omtalas, har verkligen inträffat vid belägringen af Jeréz de la Frontera 1251.
  5. Rese-glasögon begagnas ännu i Spanien, till och med af mången som är stadd på resa. De äro nämligen afsedda att skydda emot dammet, hvarför de icke heller hafva slipade, utan vanliga släta glas; men dessa sitta infattade i fin järntrådsväf, och infattningen är limpad så, att den går ned i vinkel mot glasen och alldeles betäcker ögongropen, hvadan dammet ej kan som vid vanliga glasögon bakom dessa intränga i själfva ögonen.
  6. Damerna hade då för tiden alltid en högre tjänare, hvilkens syssla bland annat var att ledsaga damen, ja till och med att föra henne vid handen, när hon gick ut. Han hade sålunda på sätt och vis samma ställning som pagen i Frankrike; dock var han vanligtvis äldre och behöfde ej vara af adel. Han kallades escudero (egentligen = väpnare), och till denna liksom till sekreterarebefattningen togos mest personer från Biskayva, så att till och med en samtida författare skrifver: »hvem som säger sekreterare säger biskayer». Det har således sin goda grund, att här en biskayer uppträder.
  7. Biskayern missförstår ordet caballero, som i D. Quijotes mun naturligtvis endast betydde riddare, men som därjämte äfven kan betyda gentleman, bildad och belefvad person i allmänhet. — »Att släpa katten till vattnet» är ett ordspråk för att beteckna en nästan oöfvervinnelig svårighet; i sin ilska förtalar sig nu också biskayern och vänder ordspråket bakfram.
  8. Det skall du blifva varse, sad’ Agráges. Denne Agráges, en frände och vän till Amadis af Gallien, var en kallblodig och tapper riddare, som i striden vid fiendernas utmaningar och stora ord alltid använde detta talesätt, hvilket upptogs af många riddare och på Cervantes’ tid var allmänt brukligt.


←  Sjunde Kapitlet Upp till början av sidan. Nionde Kapitlet  →