Don Quijote förra delens förra hälft/09
| ← Åttonde Kapitlet |
|
Tionde Kapitlet → |
NIONDE KAPITLET.
Där den förfärliga kampen mellan den tappre biskayern och den dråplige manchanaren afslutas.
I första boken af denna historia lämnade vi den manhaftige biskayern och den namnkunnige riddaren med dragna svärd i högsta hugg, för att gifva hvar sitt ursinniga dråpslag, så att, om dessa råkat riktigt, skulle de åtminstone hafva skurits och klufvits itu ofvanifrån och ned och fallit i sär som ett öppnadt granatäpple. I detta ögonblick, då utgången var så oviss, upphörde den angenäma historien och stannade vid ett blott fragment, utan att dess författare gaf oss någon underrättelse om, hvar det felande stode till finnandes.
Denna förargliga omständighet gjorde mig rätt missmodig, och det nöje jag erfor af det lilla jag läst förvandlades till missnöje vid tanken på, huru svårt det artade sig att få reda på det myckna, som enligt mitt förmenande fattades i den intressanta berättelsen. Det tycktes mig omöjligt och stridande mot all god plägsed, att en så förträfflig riddare icke skulle haft någon viss trollkarl, som åtagit sig att uppteckna hans bedrifter, dem ingen skådat eller sett maken till[1], — något som icke fattades en enda af de vandrande riddare, hvilka, som folket säger, draga ut på sina äfventyr. Ty enhvar af dem hade, liksom enkom beställdt, en eller ett par visa trollkarlar, som icke blott upptecknade deras bedrifter, utan skildrade deras obetydligaste tankar och barnsligheter, hur fördolda de än voro; och icke borde väl en så förträfflig riddare vara så illa lottad, att honom skulle fattas hvad Platir och andra hans likar hade till öfverflöd. Sålunda kunde jag ej förmå mig att tro, att en sådan präktig historia blifvit lämnad ofullständig och stympad, och jag sköt skulden på den allt uppslukande och förtärande tidens elakhet, som antingen höll henne undangömd eller hade förstört henne. Å andra sidan föreföll det mig, att, eftersom bland hans böcker funnits så nya som Svartsjukans Vedervärdigheter samt Henares’ Nymfer och Herdar, måste också hans egen historia vara från nyare tid och, äfven om den ej blifvit nedskrifven, lefva i minnet hos folket i hans by och dess grannskap. Denna föreställning väckte hos mig både en viss villrådighet och önskan att på ett riktigt sant vis erfara vår namnkunnige spanior Don Quijotes af La Mancha hela lif och underbara öden, denne det manchanska ridderskapets ljus och spegel, den förste som i våra dagar och i dessa usla tider åtog sig mödan och utöfningen af en vandrande riddares kall och att afskaffa oförrätter, hjälpa änkor, skydda jungfrur, af deras klass som till häst och med ridspöet i hand samt bärande på hela sin jungfrudom drogo från berg till berg och från dal till dal; ty, om det icke föll sig så, att någon nedrig bof eller simpel karl med yxa och pickelhufva[2] eller någon vidunderlig jätte våldtog dem, fanns det i framfarna tider mången jungfru, som efter åttio år, under hvilken hela långa tid hon ej en enda gång sofvit under sotad ås, nedsteg i grafven lika jungfrulig som den mor, som födt henne.
Jag påstår alltså, att med hänsyn till detta och mycket annat är vår präktige D. Quijote värd evinnerligt och i minnet fortlefvande pris, hvilket icke heller bör nekas mig för den möda och omsorg jag användt på att uppleta slutet af denna trefliga historia; fastän jag väl vet, att, om icke himlen, slumpen och lyckan bistått mig, skulle världen ha gått miste om det tidsfördrif och nöje, som den, hvilken uppmärksamt läser henne, nu nog kan få under ett par timmar. Att jag fick reda på henne, gick emellertid till på följande vis.
Vid det jag en dag stod på Aleanágatan[3] i Toledo, kom en pojke och ville till en sidenhandlare sälja några pappersluntor och gamla handlingar; och, som jag är begifven på att läsa om det så vore sönderrifna papperslappar från gatorna, tog jag, drifven af denna min medfödda böjelse, en bunt af dem som gossen hade till salu och såg den vara skrifven med bokstäfver, dem jag igenkände som arabiska. Men, enär jag visserligen kände igen dem, men ej var i stånd att läsa dem, gick jag och såg mig om efter någon spansktalande morisk[4], som kunde läsa dem, och det föll sig ej vidare svårt att träffa en sådan, ty, äfven om jag hade sökt en tolk för ett annat bättre och fornåldrigare språk[5], hade jag kunnat få en. Kort sagdt, slumpen skaffade mig en, som, när jag sade honom min önskan och gaf honom häftet i hand, slog upp det midti och, sedan han läst litet, brast ut i skratt. Jag sporde honom, hvad han skrattade åt, och han sade att det var åt något, som fanns skrifvet som anmärkning i brädden på häftet. Jag bad honom att låta mig höra den, och alltjämt skrattande sade han: »Här i brädden står, som jag nämnt, följande: Den Dulcinea af Toboso, som så ofta förekommer i denna historia, påstås hafva haft bättre handlag att insalta svin än någon annan kvinna i hela La Mancha. När jag hörde nämnas Dulcinea af Toboso, vardt jag häpen och förvånad, ty det föll mig genast in, att dessa papper torde innehålle D. Quijotes historia. I denna förmodan skyndade jag på honom att läsa början; han gjorde så och, öfversättande omedelbart arabiskan till kastilianska, sade han att den lydde: Historia om D. Quijote af La Mancha, författad af Sidi Hamét Benengelí[6], arabisk historieskrifvare. Mycken själfbehärskning erfordrades för att dölja den glädje jag erfor, när bokens titel ljöd mig i öronen, och ryckande dem från sidenhandlaren, köpte jag af pojken alla papperen och luntorna för en half real; hade denne haft förstånd att begripa, huru mycket jag längtade efter dem, hade han kunnat lofva sig mer än sex realer för köpet och äfven fått dem.
Jag aflägsnade mig genast med morisken genom domkyrkans korsgång och bad honom att öfversätta åt mig till kastilianska dessa papper, hviika alla handlade om D. Quijote, utan att taga bort eller lägga till något, samt bjöd honom i betalning hvad han begärde. Han nöjde sig med 50 skålpund russin och en hektoliter hvete samt lofvade att öfversätta dem väl och troget och inom så kort tid som möjligt; men, för att ännu mer underlätta saken och för att ej släppa det goda fyndet ur händerna, tog jag honom hem till mig, där han på föga mer än halfannan månad öfversatte hela historien, så som den här skall berättas.
I första häftet var alldeles naturtroget afbildad D. Quijotes strid med biskayern, hvarvid båda voro återgifna i samma ställning som historien förmäler, med höjda svärd, den ene betäckande sig med skölden, den andre med sin dyna, och biskayerns mulåsna så lifslefvande, att hon på ett bågskotts afstånd röjde sig som lego-ök. Biskayern hade vid fötterna en så lydande inskrift: Don Sancho de Azpeitia, hvilket utan tvifvel måtte hafva varit hans namn, och vid Rocinantes fötter fanns en annan med namnet D. Quijote. Rocinante var förundransvärdt väl träffad, så lång och skranglig, så torr och mager, med så högt uppstående ländkotor och en så bestämd prägel af lungsjuka, att han riktigt tydligt visade, huru välbetänkt och passande namnet Rocinante gifvits honom. Bredvid honom stod Sancho Panza, som höll sin åsna vid grimman och vid hennes fötter var en annan remsa, hvarpå stod Sancho Zancas, förmodligen emedan han, efter hvad bilden visade, var stormagad, undersätsig och spindelbent, och därför måtte han ha fått heta Panza och Zancas[7], ty med båda dessa tillnamn kallas han emellanåt i berättelsen. Några andra biomständigheter kunde äfven anmärkas; men de äro allesamman af ringa vikt och hafva intet att betyda för den sannfärdiga framställningen af vår historia.
Om mot denna kan riktas någon invändning med afseende på dess sanningsenlighet, kan det icke vara någon annan, än att författaren varit arab, emedan det är mycket utmärkande för personer af denna nation att vara lögnaktiga. Men, enär de äro så fientliga mot oss, så kan det snarare antagas att han sagt för litet än för mycket, och det tror jag för min del, ty, när han både kunnat och bort utbreda sig till en så förträfflig riddares lof, tyckes han afsiktligt förbigå det med tystnad, hvilket är illa gjordt och än värre tänkt, emedan historieskrifvare skola och böra vara noggranna, sannfärdiga och på intet vis partiska, och sådana, att hvarken egen fördel eller fruktan, agg eller välvilja vränga dem ifrån sanningens väg, hvars moder är historien, denna tidens medtäflerska. bragders förvararinna, vittne till det förflutna, föredöme och undervisning för nutiden, varnerska för framtiden. I denna vår historia skall, det vet jag, finnas allt hvad önskas kan i den allra roligaste berättelse, och, om där skulle saknas något trefligt, så är jag öfvertygad, att felet låg snarare hos den hunden till författare, än i ämnet. Kort sagdt, den andra boken började enligt öfversättningen på följande vis:
Med de skarpa svärden dragna och höjda, tycktes de båda manhaftiga och förbittrade kämparne hota himmel, jord och afgrund; sådan var deras dristiga hållning och uppträdande. Den förste som utdelade sitt hugg, var den argsinte biskayern, och det gafs med sådan kraft och raseri, att, om icke svärdet vrängt sig under vägen, hade det ensamt varit tillräckligt att göra slut på deras hårda strid och på vår riddares alla äfventyr; men lyckan, som sparade honom för viktigare värf, vred hans motståndares svärd så, att, fastän det träffade honom i vänstra skuldran, det icke gjorde honom annan skada än att det bortslet rustningen från hela den sidan och i förbifarten medtog en stor del af hjälmen jämte halfva örat, hvilket allt med förfärligt rammel föll till jorden och lämnade honom mycket illa medfaren.
Hjälpe mig Gud! hvem skall nu på tillbörligt vis kunna, skildra det raseri, som for i vår manchanares hjärta, när han såg sig på sådant vis tilltygas! Blott så mycket må sägas, att det var så våldsamt, att han ånyo höjde sig i stigbyglarna, fattade svärdet ännu kraftigare med båda händerna och så ursinnigt högg löst på biskaycern, träffande honom rakt på dynan och på hufvudet, att den förra icke förmådde skydda honom, utan, liksom om ett berg fallit öfver honom, blodet frusade ur näsa, mun och öron, och han tycktes nära att falla af mulåsnan, och skulle säkerligen hafva fallit, om han ej med armarna fått tag om hennes hals. Dock tappade han stigbyglarna, snart släppte armarna sitt tag, och mulåsnan, skrämd af det förfärliga hugget, satte af öfver fältet och kastade efter några få språng sin herre till marken.
D. Quijote satt mycket lugn och såg på; men, när han såg honom falla, hoppade han af hästen, sprang helt kvickt fram, och, sättande värjspetsen för ögonen på honom, befallde han honom att gifva sig; hvarom icke skulle han hugga af honom hufvudet. Biskayern var så döfvad, att han icke kunde svara ett ord, och det skulle ha gått honom illa, så blind af vrede som D. Quijote var, om icke damerna i vagnen, som ända dittills med stor bäfvan åskådat striden, hade skyndat fram till riddaren och på det kärligaste bedt honom att bevisa dem den stora nåden och ynnesten att skona denne deras kammarjunkares lif. Härtill svarade D. Quijote med mycken själfkänsla och allvar: »För visso, sköna damer, vill jag mycket gärna göra hvad I begären; men det kan ske blott med ett villkor och aftal, nämligen att denne riddare skall lofva mig att begifva sig till staden Toboso och där å mina vägnar inställa sig för den oförlikneliga Doña Dulcinea, på det hon må göra med honom som henne helst behagar.» De ängsliga och hjälplösa damerna gjorde sig icke reda för hvad D. Quijote fordrade, och, utan att fråga hvem Dulcinea vore, lofvade de honom, att kammarjunkaren skulle fullgöra allt hvad af riddaren blefve honom ålagdt. — »Nå väl, då skall jag i förlitande på detta löfte icke göra honom något vidare ondt, ehuru han väl har förtjänat det af mig.»
- ↑ Dem ingen skådat eller sett maken till. Tvetydigheten förefinnes redan i spanska originalet, där den otvifvelaktigt blifvit med flit inlagd.
- ↑ Pickelhufva. Denna betäckte blott hufvudet, hjälmen däremot hela ansiktet jämte hakan; den senare bars af riddare, den förra af krigare af ringare stånd. Så icke blott i romanerna, utan äfven i verkligheten. De i romanerna förekommande »lymlar med yxa och pickelhufva» behandlas af riddaren alltid med största förakt, nedhuggas eller trampas under hästen, och det gifves intet exempel, att de icke hålla till godo därmed.
- ↑ Alcaná betyder torgplats eller torggata. Det var det mindre af de båda gamla judekvarteren i Toledo; längre fram var det en gata, där många bodar funnos, isynnerhet för sidenkramhandel.
- ↑ Morisk. Så kallades de i Spanien kvarblifna ättlingar af morerna.
- ↑ Et annat bättre och fornåldrigare språk. Författaren menar hebreiska och vill därmed antyda, att ännu funnos många afkomlingar af judar kvar som »nykristne».
- ↑ Sidi Hamét Benengelí. På arabiska är Sidi = herre, Benengelí = hjortens son, ett namn som således endast är att anse som en omtydning af författarens eget, hvilket han härleder från det spansk ciervo hjort.
- ↑ Panza och Zancas. Panza = mage; zanca = nedre benet af en fogel, från klon till knäet, alltså ett långsmalt och något snedt ben Cervantes tänkte sig således Sancho Panza med rund mage på spinkiga sneda ben.
| ← Åttonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tionde Kapitlet → |