Don Quijote senare delens förra hälft/02
| ← Första Kapitlet |
|
Tredje Kapitlet → |
ANDRA KAPITLET.
Hvilket handlar om den tänkvärda striden mellan Sancho Panza och D. Quijotes systerdotter och hushållerska, jämte andra märkvärdiga tilldragelser.
Historien berättar, att det oväsen som D. Quijote, kyrkoherden och barberaren hörde, kom från systerdottern och hushållerskan, hvilka förhindrade inträdet för Sancho Panza, som af alla krafter envisades att komma in till D. Quijote; och de skreko emot honom:
— »Hvad vill den landstrykaren här i huset? Packa er genast hem, gode vän, ty det är ni och ingen annan, som förleder och kollrar bort vår husbonde och drager ut honom i ödemarkerna.»
Härtill genmälde Sancho: »Satans hushållerska! den förledde och bortkollrade och i ödemarkerna utdragne är jag, och icke din husbonde! Han, han släpade omkring mig ute i världen, men I båda bedragen er, er räkning är hälften för hög; han har med falska förespeglingar lockat mig hemifrån, och har lofvat mig en ö, på hvilken jag ännu väntar förgäfves».
— »Måtte hin ta er och era öar, ni förbaskade Sancho! genmälde systerdottern. Öar, hvad är det för slag?[1] Är det någonting att äta, du din storslukare, du din matfriare?»
— »Det är ingenting att äta, svarade Sancho, utan att styra och förvalta, och förmer än fyra städer och fyra borgmästare!»[2]
— »I alla fall, sade hushållerskan, kommer ni inte hitin, ni olyckspåse som är fullproppad med bara elakheter. Gå ni och var ståthållare öfver ert hem och sköt om era fattiga jordlappar och slå ifrån er alla tankar både på öbor och öboerskor.»
Med stor förnöjelse åhörde kyrkoherden och barberaren de trennes ordbyte; men D. Quijote, som var rädd att Sancho skulle kunna förprata sig och häfva ur sig en hop illvilliga dumheter och vidröra detaljer som kunde inverka menligt på hans anseende, ropade på honom och befallde de båda fruntimren att tiga och släppa in honom. Sancho inträdde, och kyrkoherden och barberaren togo afsked af D. Quijote, om hvilkens tillfrisknande de började misströsta, då de sågo huru envist han höll fast vid sina förryckta inbillningar och hur inpyrd han var med sina olycksaliga vandrande riddargriller.
Därför sade kyrkoherden till barberaren: »Ni skall få Se, min vän, att, när vi som minst ana det, ger sig vår junker än en gång härifrån för att ånyo draga ut på jakt».
— »Därpå tviflar jag ingalunda, sade barberaren; men jag förundrar mig icke så mycket öfver riddarens dåraktighet som öfver vapendragarens enfald, hvilken så fullt och fast tror på historien om ön, att jag är öfvertygad om, att alla upptänkliga missräkningar ej kunna få den ur skallen på honom.»
— »Gud hjälpe dem! sade kyrkoherden; vi vilja vara uppmärksamma och se till hvad som blir af detta sammelsurium af galenskaper hos en sådan riddare och en sådan vapendragare. Det ser ut som om de på tu man hand stöpt sina dårskaper i samma form, och husbondens narraktiga påhitt vore icke värda ett runstycke utan tjänarens enfald.»
— »Det är sant, sade barberaren, och det skulle högeligen roa mig att få veta hvad de båda nu afhandla med hvarandra.»
— Jag försäkrar er, genmälde kyrkoherden, att systerdottern eller hushållerskan längre fram meddelar oss det, ty de äro icke så beskaffade att de låta bli att lyssna.»
Under tiden inneslöt sig D. Quijote med Sancho i sitt rum, och, så snart de voro ensamma, tog riddaren till orda: »Det gör mig mycket ondt, Sancho, att du sagt och fortfarande säger att det är jag som lockat dig hemifrån, då du likväl vet att icke heller jag stannat kvar hemma. Tillsammans hafva vi begifvit oss åstad, tillsammans hafva vi dragit omkring och vandrat tillsammans; samma öde, samma lott har drabbat oss båda; om du blifvit hissad en gång, så har jag blifvit mörbultad hundra gånger, det är hela försteget som jag har framför dig.»
— »Och det med full rätt, återtog Sancho; ty, som Ers Nåd säger, oturen häftar mera vid de vandrande riddarna än vid deras vapendragare.»
— »Däri misstager du dig, Sancho, sade Don Quijote; ty ordspråket säger: Quando caput dolet, och så vidare.»
— »Jag förstår inte annat språk än mitt eget», genmälde Sancho. — »Jag menar, fortfor Don Quijote, att då hufvudet värker, så värka alla lemmarne. Enär jag nu är din herre och husbonde, är jag alltså ditt hufvud, och du en lem i mig, eftersom du är min tjänare; och af denna orsak måste hvarje lidande, som drabbar mig eller kommer att drabba mig, smärta dig, och ditt lidande mig.»
— »Så borde det vara, sade Sancho; men den gången då jag vardt hissad, såsom en lem i er, då stod mitt hufvud bakom gårdsmuren och såg på hur jag flög i luften, utan att känna den ringaste smärta; och, om det är lemmarnas plikt att känna deltagande för värken i hufvudet, så måste det också vara hufvudets plikt att taga sin del af deras smärta.»
— »Menar du härmed, genmälde Don Quijote, att det icke gjorde mig ondt då du blef hissad? Om du menar det, så får du icke säga det, nej, icke en gång tänka det, ty den gången kände jag mera smärta i min själ än du i din kropp. Men låtom oss nu lämna detta åsido, den tid kommer nog då vi kunna afhandla och ställa till rätta den saken; och tala nu om för mig, vän Sancho, hvad säga människorna här i trakten om mig? Hvad tänker folket om mig, hvad adeln, hvad riddarna? Hvad säga de om min tapperhet? om mina bragder? om mina fina seder? Huru yttra de sig beträffande det värf jag åtagit mig att återuppväcka ridderskapets redan förgätna orden och återinföra den i världen? Kort och godt, jag begär af dig, Sancho, att du säger mig hvad som kommit till dina öron härom, och det skall du säga mig utan att lägga det ringaste till det goda eller utelämna något af det onda. Ty det tillkommer trogna vasaller att säga sina herrar sanningen i dess eget väsen och verkliga gestalt, utan att smicker må lägga något till, eller annan fåfäng hänsyn taga något ifrån. Du skall veta, Sancho, att om sanningen naken och utan smickrets klädebonad komme till furstarnas öron, då skulle tiderna vara annorlunda, och då skulle andra tidsåldrar snarare anses för järnåldern än vår, hvilken enligt mitt förmenande kan bland dem, som världen nu känner, alltjämt gälla för den gyllene? Låt detta tjäna dig till lärdom, Sancho, så att du på ett förståndigt och välmenande sätt låter mig få höra allt hvad du erfarit rörande det hvarom jag frågat dig.»
— »Det vill jag mycket gärna göra, svarade Sancho, på det villkoret att Ers Nåd inte får bli ond för hvad jag kommer att säga, eftersom ni begär att jag skall säga allting splitternaket, utan att kläda det i andra plagg än som det kommit till min kunskap.»
— »Ingalunda skall jag bli ond, genmälde Don Quijote; du kan gärna tala fritt, Sancho, och utan alla omsvep.»
— »Nå, det första jag säger, tog han till orda, är att folket håller Ers Nåd för den största narr, och mig för inte mindre förryckt. De adliga säga att ni inte har velat hålla er inom ert adelskaps gränser, utan satt ett Don framför ert namn och förhäft er till riddare[3] med ett halft dussin vinstockar och ett par tunnland åker, med en lapp framtill och en bak. Riddarna säga att de inte gärna vilja att simpla adelsmän ställa sig i bredd med dem, isynnerhet inte sådana skrapadelsherrar, som blanka sina skor med sot och stoppa sina svarta strumpor med grönt silke.»
— »Det där, sade Don Quijote, passar icke in på mig, då jag alltid går snyggt klädd och aldrig med lappade plagg; slitna, det kan väl hända, men det slitna kommer snarare af rustningen än af långt bruk.»
— Hvad beträffar er tapperhet, er belefvenhet, era bragder och det värf som ni åtagit er, äro meningarna delade, fortsatte Sancho. Somliga säga: en narr, men en narr som man kan ha roligt åt; andra: en tapper man, men som alltid råkar illa ut; andra åter: belefvad, men en oombedd hjälpare; och så prata de hit och dit om så mångahanda, att de ta heder och ära både af Ers Nåd och mig.»
— »Se, Sancho, sade D. Quijote, hvarhelst dygden förefinnes i påfallande hög grad, förföljes den; få eller ingen af de berömda män som lefvat kunde undgå att smädas af illviljan. Julius Cesar, en den djärfvaste, klokaste och tappraste fältherre, beskyldes för att vara äregirig och icke riktigt snygg, hvarken i sin klädsel eller i sina seder. Alexander, som för sina hjältedåd förvärfvade namnet den Store, påstås hafva varit en smula fyllbult. Om Herkules, de tolf storverkens man, berättar man att han varit en vällusting och en vekling. Don Galaor, Broder till Amadís af Gallien, skall hafva varit alltför grälsjuk, och hans bror säges allt för lätt ha tagit till lipen. Alltså kunna, o min Sancho, bland så många förklenande yttranden mot förträffliga män, äfven de mot mig gå med, om de icke äro värre än hvad du har sagt.»
— »Där är det just som det kniper, vid min fars lekamen!» sade Sancho.
— »Hvad för slag, är det mera?» frågade Don Quijote.
— »Jo, det kan ni lita på; svarade Sancho; än återstår det sista af hudflängningen. Allt det föregående är bara kalasmat; men, om Ers Nåd vill veta allt som folk säger bakom er rygg, så skall jag ögonblickligen hämta hit någon som berättar det alltsammans för er; och det utan att en enda smula fattas. I går kväll kom Bartoloméo Carrascos son hem; han har nu studerat slut i Salamanca och tagit sin kandidat, och, som jag gick fram och ville hälsa honom välkommen, så sade han mig att Ers Nåds historia redan står att läsa i böcker under namnet den sinnrike Junkern Don Quijote af la Mancha; och han säger också att jag står omtalad där under mitt eget namn Sancho Panza, och fröken Dulcinea af Toboso med, jämte en del annat, som försiggått mellan oss på tu man hand, så att jag måste korsa mig af förskräckelse öfver huru han som skrifvit historien kunnat känna till det».
— »Jag säger dig förvisso, Sancho, genmälde Don Quijote, någon lärd trollkarl måste vara författaren till vår historia; ty för sådana är intet förborgadt af de ting, hvarom de vilja skrifva.»
— »Det tror jag det, att han var en lärd och trollkarl med», sade Sancho. »Ty doktor Simson Carrasco[4] (så heter mannen som jag talar om) säger att historiens författare kallar sig Sidí Hamét Perongelé.»[5]
— »Det är ett moriskt namn», sade Don Quijote.
— »Det är nog möjligt, genmälde Sancho; ty jag har hört sägas att morerna merendels tycka mycket om päron.»
— »I alla fall, sade Don Quijote, misstager du dig på tillnamnet på denne Sidí, hvilket senare på arabiska betyder herre.»
— »Det kan väl hända, återtog Sancho; men om det behagar Ers Nåd att jag går efter kandidaten, så skall jag hämta honom i röda rappet.»
— »Då gör du mig ett stort nöje, min vän, sade Don Quijote, ty din berättelse har försatt mig i spänning, och ingen munsbit af hvad jag äter kommer att smaka mig, förrän jag fått närmare veta alltsammans.»
— »Nå, då går jag och hämtar honom», genmälde Sancho; och lämnande sin husbonde gick han för att uppsöka kandidaten och kom inom kort tillbaka med honom; och de tre hade därpå ett högst uppbyggligt samspråk.
- ↑ I stället för hvardagsspråkets islas, öar, använder Sancho riddarböckernas storståtliga ínsulas, som han hört af D. Quijote, men som hvarken systerdottern eller hushållerskan begripa.
- ↑ Sancho är het, men vill väl säga att ståthållarskapet öfver ön var förmer än det öfver fyra städer, och den tillsvarande värdigheten som stäthållare, förnämligare än fyra borgmästares tillsammans. — Man lägge för öfrigt märke till växlingen af tilltalsord här som på andra ställen, där sinnena föreställas komma i svallning.
- ↑ I början hade ordet don, tydligen med hågkomst af den ursprungliga betydelsen herre, användts om Kristus och helgonen samt de hedniska gudarna, och man träffar således hos de äldsta kastilianska författarne emellanåt ett Don Jesucristo, liksom äfven Don Júpiter, Don Amor, Doña Venus; därefter gafs det åt konungar samt andliga och värdsliga stormän; riddarna tyckas hafva haft rätt därtill som en äretitel ända ifrån denna institutions begynnelse, men på Cervantes’ tid hade det ännu icke hunnit ned till lågadeln (los hidalgos); därför kallade sig också hvarken han eller Lope de Vega med Don framför sina resp. dopnamn, men väl den ungefär ett halft sekel yngre Pedro de Calderón. Jämf. för öfrigt not. 9 till förra delens 1:a kapitel.
- ↑ Carrasco betyder järnek.
- ↑ Originalet har här en ordlek, som är svår att atergifva. Sancho, som ej kan någon arabiska, förvrider nämligen namnet Benengeli (= hjortens son = Cervantes) på samma sätt, som obildadt folk i allmänhet, när de få med ett främmande ord att göra, gärna omtyda det till någon likhet med ett för dem bekant (se hundratals exempel härpå för svenskan i prof. Noréens Folketymologier, Stockholm 1888), och får sålunda ut ordet berengena, hvilket betyder den päronlika frukten af äggväxten (Solanum Melongena). Här var intet annat val än att hoppa öfver svårigheterna, såsom de båda förra svenska öfversättarne gjort, eller ock våga ett djärft försök, som i alla fall har ett lika djärft motstycke i Braunfels’ Ben-Engerling, »denn meistentheils kommen bei den Mauren die Engerlinge gar oft vor».
| ← Första Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tredje Kapitlet → |