Don Quijote senare delens förra hälft/01
| ← Företal till Läsaren |
|
Andra Kapitlet → |
FÖRSTA KAPITLET.
Huru kyrkoherden och barberaren samtala med Don Quijote om dennes sinnessjukdom.
I andra delen af denna historia, hvilken innehåller Don Quijotes tredje utfärd, berättar Sidi Hamét Benengelí, att kyrkoherden och barberaren läto nästan en hel månad förflyta utan att besöka honom, emedan de ville undvika att röra i de föregående tilldragelserna och sålunda återuppväcka hos honom minnet däraf. Men de underläto därför icke att hälsa på hans systerdotter och hans hushållerska, utan anbefallde dessa att ägna honom sorgfällig vård och gifva honom att äta saker, som vore stärkande och gagneliga för hjärta och hufvud, eftersom ju vid noggrant öfvervägande hela hans olycka härledde sig från dessa båda. De försäkrade att de gjorde så och att de också hädanefter skulle göra det med största möjliga beredvillighet och omtanke; ty de märkte nogsamt att deras husbonde i enstaka ögonblick gaf bevis på att han var vid sitt fulla förstånd. Fördenskull gladde sig båda herrarna mycket, eftersom de tyckte sig hafva träffat på det rätta, då de hemförde honom förtrollad på oxvagnen, som det berättades i förra delen af denna likaså storartade som noggranna historia, i dess sista kapitel. De beslöto därför att besöka honom och underkasta denna hans förbättring ett prof, ehuru de ansågo densamma för hart nära omöjlig, och de kommo öfverens om att icke öppna munnen till ett enda ord om det vandrande ridderskapet, på det att icke hans sår, som ännu knappt grott igen, skulle på nytt upprifvas.
De besökte honom alltså och funno honom sittande i sängen, utstyrd i en kort tröja af grön flanell och en röd Toledo-mössa, samt så skrumpen och aftärd att han såg ut alldeles som om han blifvit förvandlad till en mumie. De blefvo mycket vänligt emottagna af honom; de gjorde sig underrättade om hans hälsa, och han utlät sig öfver denna och öfver sig själf med klart förstånd och i de valdaste ordalag. Under samtalets lopp kommo de att tala om sådana saker som man kallar politik och styrelsesätt, hvarvid de än rådde bot på ett missbruk, än helt och hållet utdömde ett annat, omgestaltade en sed och landsförvisade en annan, och hvar och en af de tre spelade en ny lagskipare, en tidsenlig Lycurgus, en splitter ny Solon. Och på detta sätt omskapade de samhället, så att det såg ut alldeles som om de lagt in det i en smidesässja och åter tagit ut det helt annorlunda beskaffadt än förut. Don Quijote talade så förståndigt i alla de ämnen man vidrörde, att de båda, som skulle undersöka hans sinnestillstånd, ansågo det stå utom allt tvifvel att han nu åter vore fullkomligt frisk och i besittning af sitt fulla förstånd.
Systerdottern och hushållerskan voro närvarande under samtalet, och kunde icke nog tacka Gud för att de åter sågo sin husbonde vid så goda själsförmögenheter. Men kyrkoherden frångick nu sin första föresats, nämligen att icke i hans närvaro med ett enda ord vidröra det vandrande ridderskapet, och ville fullständigt pröfva huruvida Don Quijotes tillfrisknande vore skenbart eller verkligt; och på detta sätt kom han så småningom, i det att att det ena ordet gaf det andra, att tala om åtskilliga nyheter från hufvudstaden, och berättade bland annat att man ansåge såsom säkert att Turken seglade söderut med en väldig flotta; ingen visste hvilka hans afsikter vore eller hvar ett så svårt oväder skulle urladda sig, och på grund af denna farhåga, med hvilken han så godt som hvarje år kallar oss till vapen, hölle hela kristenheten sina ögon riktade mot hans flotta, och hans Majestät hade låtit sätta Neapels och Siciliens kuster jämte ön Malta i försvarsskick.
Härtill genmälde Don Quijote: »Hans Majestät har handlat som en högst insiktsfull krigare genom att i rättan tid sätta sina stater i försvarsskick, på det att fienden ej må finna honom oförberedd; men om man begärde mitt råd, skulle jag tillstyrka konungen att begagna sig af en förhållningsregel, som hans Majestät i närvarande stund sannolikt är långt ifrån att tänka på.»
Knappt hörde kyrkoherden detta, förrän han sade vid sig själf: »Gud hålle sin hand öfver dig, stackars Don Quijote, ty mig tyckes som om du från din dårskaps höjd nedstörtade i din enfalds djupa afgrund.»
Barberaren, som redan kommit på samma tanke som kyrkoherden, frågade emellertid Don Quijote hvilken den föreslagna förhållningsregel kunde vara, som han ansåge så lämplig; kanhända vore den af sådan art, att man måste sätta den på listan öfver de många otjänliga förslag, med hvilka furstan ofta besväras.
— »Mitt förslag, herr skäggskrapare, sade Don Quijote, kommer ej att vara otjänligt, utan mycket tjänligt.»
— »Så menade jag icke, återtog barberaren, utan emedan erfarenheten visat att de råd, som man meddelar hans Majestät, allesammans eller åtminstone till större delen äro antingen outförbara eller orimliga, eller skulle lända konungen eller riket till skada.»
— »Men mitt, genmälde Don Quijote, är hvarken outförbart eller orimligt, utan det lättast utförbara, det mest passande, det bekvämaste och lättvindigaste som någonsin kan dyka upp hos någon, den där afger ett utlåtande.»
— »Då, herr Don Quijote, dröjer ni redan för länge med att säga oss det», sade kyrkoherden.
— »Jag skulle, sade Don Quijote, icke vilja meddela det just nu, och att det sedan tidigt i morgon bittida komme till herrar statsråds öron, och en annan finge tacken och belöningen för mitt arbete.»
— »Hvad mig angår, sade barberaren, så lofvar jag såväl inför världen som inför Guds ansikte:
Jag för ingen annan röjer,
ej för konung, ej för bonde,
ej för någon annan dödlig;
en ed, som jag lärt mig ur Folkvisan om kyrkoherden[1], hvilken I början af dikten visade konungen på tjufven, som frånstulit honom de hundra dublonerna och hans mulåsna Snabblöparen.»
— »Historien känner jag icke till, genmälde Don Quijote; men jag vet att denna ed är giltig, i kraft af att jag vet att herr barberaren är en hederlig karl.»
— »Äfven om han det icke vore, sade kyrkoherden, så går jag i borgen för hans heder och ansvarar för att han beträffande denna sak icke skall tala mera än en döfstum person, vid vite af penningböter enligt dom och utslag.»
— »Och hvem går i borgen för Ers Nåd, herr kyrkoherde?» frågade Don Quijote.
— »Mitt prästerliga kall, svarade kyrkoherden, hvilket det tillhör att bevara en hemlighet.»
— »Nå väl då![2] sade nu Don Quijote, hvad behöfs det annat än att hans Majestät genom en härold offentligen påbjuder att alla vandrande riddare, som färdas genom Spanien, på bestämd dag samlas i hufvudstaden? Ty om det också icke komme mera än ett halft dussin af dem, så kunde det dock bland dem komma någon, som ensam försloge att tillintetgöra Turkens hela härsmakt. Skänken mig eder uppmärksamhet och följen med: är det kanske något nytt att en enda vandrande riddare nedhugger en här om tvåhundratusen man, liksom om de allesammans blott hade en enda hals eller vore gjorda af sockerdeg? Eller sägen mig: hur många historier äro icke fulla af dylika underbara bedrifter? Den vidtberömde Don Belianis skulle bara — äfven om det så lände mig till stort förfång; huruvida det äfven skulle skada andra, vill jag låta vara osagdt, — alltså, han skulle bara lefva nu för tiden, eller någon af Amadís’ af Gallien oräkneliga ätt; ty, om en af dem vore vid lif och ställde upp sig midt emot Turken, så skulle jag icke vilja vara i dennes kläder.[3] Men Gud skall se till sitt folk och beskära det en man, som, om han också icke är så väldig som de vandrande riddarna i fordomtima, åtminstone icke står dem efter i mod; och Gud vet väl hvad jag menar, och mera säger jag icke.»
— »O ve! ropade nu systerdottern, jag vill vara dödens, om icke min herr morbror nu på nytt vill bli vandrande riddare.»
Härpå svarade Don Quijote: »Såsom vandrande riddare vill jag lefva och dö, och, om så Turken tågar uppåt eller nedåt, när helst han vill och med så stor härsmakt han kan, så säger jag ännu en gång att Gud vet hvad jag menar.»
Men nu inföll barberaren: »Jag ber er, mina herrar, att det må tillåtas mig att berätta en liten händelse, som tilldrog sig i Sevilla och som jag har lust att meddela, emedan den passar alldeles förträffligt hit.»
Don Quijote gaf den begärda tillåtelsen, kyrkoherden och de andra lyssnade uppmärksamt, och barberaren begynte som följer:
»På dårhuset i Sevilla fanns en man, hvilken blifvit insatt dit af sina släktingar, emedan han icke var vid sitt fulla förstånd. Han hade i Osuna[4] blifvit utnämnd till licentiat i kyrkorätt, men, äfven om han blifvit det i Salamanca, hade han icke desto mindre enligt mångas förmenande förblifvit en tok. Bemälde licentiat kom efter några års inspärrning på den tron att han vore klok och vid sitt fulla förstånd, och i denna öfvertygelse skref han till ärkebiskopen och bad honom ifrigt och med fullkomligt förståndigt uttryckssätt, att han måtte gifva befallning om att befria honom från det elände, hvari han befann sig, efter som han nu genom Guds nåd återvunnit sitt förlorade förstånd, ehuru hans släktingar, för att äfven framdeles förblifva i åtnjutande af hans förmögenhet, kvarhölle honom där och sanningen till trots fordrade att han ända till sin död förblefve en dåre. Ändtligen bevekt genom talrika, väl hopkomna och förståndiga bref, befallde ärkebiskopen en af sina kaplaner att hos dårhusföreståndaren göra sig underrättad, huruvida det som licentiaten tillskrifvit honom vore sanning, och att han äfven skulle själf tala med dåren, och, om denne i hans tanke ägde sitt förstånd, skulle han släppa ut honom och försätta honom i frihet. Kaplanen gjorde så, och dårhusföreståndaren förklarade för honom att mannen ännu vore förryckt; ty, ehuru han mycket ofta talade såsom en människa med stort förstånd, så komme han dock plötsligen mot slutet fram med dårskaper, som vore likaså stora och talrika som hans föregående förståndiga yttranden, hvilket man ju genast kunde pröfva genom att samtala med honom. Kaplanen ville anställa detta prof; man förde honom till den förryckte, han talade med honom en timme och ännu längre, och under hela denna tid sade icke den förryckte ett enda bakvändt eller orimligt ord; han talade tvärtom med en sådan skarpsinnighet, att kaplanen nödgades tro att dåren var klok. Bland annat yttrade den förryckte att dårhusföreståndaren hyste agg mot honom, emedan han icke ville mista de skänker, som hans släktingar skickade till honom, på det han skulle säga att han, den inspärrade, ännu vore tokig, ehuru med ljusa mellanstunder; och den störste fiende, som han hade i sin olycka, vore just hans rikedom, ty för att njuta af denna begagnade sig hans ovänner af svek och bedrägeri och framkomme med tvifvelsmål angående den nåd, som Gud bevisat honom, genom att hafva från ett oskäligt djur åter förvandlat honom till människa. Korteligen, han yttrade sig så att han förstod att framställa dårhusföreståndaren såsom misstänkt, sina släktingar såsom snikna och obarmhärtiga och sig själf såsom så förståndig, att kaplanen beslöt att taga honom med sig, på det att ärkebiskopen själf måtte kunna se honom och finna sanningen af hans ord påtaglig. I denna goda tro bad den hederlige kaplanen föreståndaren ombestyra, att licentiaten åerfinge de kläder som han burit vid sin ankomst till anstalten. Föreståndaren bad ånyo kaplanen betänka hvad han gjorde, då det icke lede det minsta tvifvel att licentiaten ännu alltjämt vore förryckt. Föreståndarens varningar och uppmaningar att afstå från att medtaga mannen voro utan verkan på kaplanen; föreståndaren lydde, då han såg att det var ärkebiskopens uttryckliga önskan; man påsatte licentiaten hans kläder, hvilka voro nya och anständiga; och då han såg sig iklädd den kloka och afklädd den galna människan, bad han kaplanen att af kristlig kärlek tillåta honom att få taga afsked af sina forna sällskapsbröder, dårarna. Kaplanen svarade att han ville själf följa med honom och taga i betraktande de dårar, som funnos intagna i anstalten. De gingo därpå verkligen dit upp, och tillsammans med dem åtskilliga andra personer som för tillfället befunno sig där, och, när licentiaten kom till en cell, hvari befann sig en vildsint dåre, som likväl just då var stilla och lugn, sade han till denne: ’Käre vän, tänk efter om ni har något uppdrag att gifva mig, ty jag beger mig nu hem, eftersom Gud i sin oändliga godhet och barmhärtighet haft den nåden att utan min förtjänst återskänka mig mitt förnuft. Jag är nu frisk och klok, ty för Guds allmakt är intet omöjligt. Sätt också ni all er tro och lit till honom; ty, eftersom han åter försatt mig i mitt förra tillstånd, så skall han nog äfven försätta er dit, om ni förtröstar på honom. Jag skall komma ihåg att skicka er någonting godt att äta, och ät det för all del; ty jag skall säga er en sak: jag, såsom den där själf har upplefvat det, tror för min del att alla våra dårskaper komma sig däraf, att ens mage är tom och hjärnan full af väder. Fatta mod, fatta mod, ty nedslagenhet i olyckan försämrar hälsan och medför döden’.
Alla dessa licentiatens yttranden hade en annan dåre åhört, som befann sig i en cell midt emot den vildsinte; han reste sig upp från den gamla säfmatta, på hvilken han låg spritt naken, och frågade med högljudt skränande hvem den man vore, som frisk och klok begåfve sig därifrån.
Licentiaten svarade: ’Det är jag, käre vän, som begifver mig härifrån; ty nu behöfver jag icke längre stanna kvar här, hvarför jag tackar Himlen outsägligt, som betett mig en så stor nåd’.
— ’Betänk väl hvad ni säger, licentiat, låt icke förblända er af djäfvulen, återtog den vansinnige; bjud edra fötter halt och stanna lugnt där ni är, så slipper ni komma hit tillbaka’.
— ’Jag vet att jag är frisk, genmälde licentiaten; det kommer icke att bli nödvändigt att åter börja om på det gamla viset’.[5]
— ’Ni frisk? sade den vansinnige; mycket bra, det kommer allt att visa sig; gå med Gud, men jag svär er vid Jupiter, hvilkens majestät jag företräder på jorden, att blott för denna enda syndens skull, som Sevilla i dag begår genom att utsläppa er härifrån och anse er såsom klok, skall jag låta en sådan straffdom komma öfver staden, att minnet af den skall vara ända in i de senaste tiders senaste tider, Amen. Vet du icke, du usla kräk till licentiat, att jag förmår göra det, då, som jag nyss sade, jag är Dundraren Jupiter och håller i mina händer de antändande blixtarna, med hvilka jag förmår och är van att hota och förstöra världen. Likväl vill jag hemsöka denna fåvitska stad med blott en enda tuktan, jag skall nämligen icke låta det regna i densamma eller inom vissa gränser och närmaste omnejd i tre hela år, hvilka skola räknas från och med den dag och det ögonblick, då denna hotelse blifvit uttalad. Du fri, du frisk, du vid ditt förstånd? och jag en dåre, och jag sinnessjuk, och jag i bojor? Hädanefter vill jag lika litet låta det regna, som jag tänker gå och hänga mig’.
Den vansinniges skrän och högljudda tal väckte alla de närvarandes uppmärksamhet; men vår licentiat vände sig till vår kaplan, fattade hans händer och sade till honom: ’Var utan bekymmer, värde herre, och bry er ej om hvad denne dåre sagt; ty, om han är Jupiter och icke vill låta det regna, så är jag Neptun, vattnets fader och gud, och jag skall låta det regna så ofta som det behagar mig och är nödvändigt’.
Härtill svarade kaplanen: ’I alla fall, herr Neptun, är det icke rätt att förtörna herr Jupiter. Stanna ni där ni är; en annan gång, då lämpligare tid och tillfälle erbjuder sig, skola vi komma och afhämta Eders Nåd’.
Föreståndaren såväl som alla de närvarande skrattade, och däröfver vardt kaplanen smått förargad; man klädde af licentiaten hans vackra kläder, han stannade på dårhuset, och historien är all.»
— »Detta, herr barberare, sade Don Quijote, är alltså den historia, som ni icke kunde afhålla er från att berätta, eftersom den passade så förträffligt in på mig? O, herr skäggskrapare, herr skäggskrapare, huru blind måste icke den vara, som ej kan se genom ett såll! Och är det möjligt att Ers Nåd icke vet att jämförelser mellan naturanlag och naturanlag, mellan tapperhet och tapperhet, mellan skönhet och skönhet, mellan familjer och familjer, alltid äro anstötliga och upptagas illa? Jag, herr barberare, är icke vattnens gud Neptun och sträfvar ingalunda efter att man anser mig såsom klok, om jag icke är det; jag bemödar mig blott om att världen må lära sig inse i hvilken villfarelse den befinner sig, i det den icke förstår att hos sig förnya den sälla tid, då det vandrande ridderskapets orden utmärkte sig. Men vårt fördärfvade århundrade är icke värdigt en så stor lycka, som de tider åtnjöto, då de vandrande riddarna åtogo sig den plikten och lade på sina skuldror den bördan att försvara konungariken, skydda jungfrur, bistå föräldralösa och minderåriga, tukta de öfvermodiga och belöna de ödmjuka. På de flesta nutida riddare hör man snarare fraset af damast, gyllenduk och andra dyrbara tyger i hvilka de kläda sig, än rasslet af pansarringarna hvarmed de rusta sig. Nu finnes det ej längre någon riddare som sofver ute på det fria fältet, utsatt för väderlekens oblidhet, fullständigt beväpnad från topp till tå; ej heller finnes det längre någon som, utan att taga fötterna ur stigbyglarna, stödd på sin lans, vill unna blott en kort stund åt sömnen, såsom de vandrande riddarna plägade. Nu finnes det icke mera någon som, framstormande ur skogen härframme, intränger i bergstrakten därborta, därifrån färdas längs en ofruktbar, öde kust af det nästan alltid stormiga och häftigt upprörda hafvet, och, när han vid dess strand funnit en liten farkost utan åror, segel, mast eller något slags tackling, med oförskräckt mod kastar sig i den och prisgifver sig åt det djupa hafvets obevekliga vågor, hvilka än slunga honom upp mot himlen, än vräka honom ned i afgrunden; och plötsligt, trotsande den oemotståndliga stormen, i det ögonblick då han allra minst anar det, befinner han sig tretusen mil och därutöfver från det ställe, där han steg ombord; och, när han nu hoppar i land på en aflägsen och okänd kust, så vederfaras honom där saker som förtjäna att nedskrifvas icke på pergament, utan på koppar. Men i våra dagar triumferar trögheten öfver trägenheten, sysslolösheten öfver idogheten, lasten öfver dygden, förmätenheten öfver dugligheten, teorien öfver praktiken i vapenyrket, hvilket funnits till och stått i sitt flor blott under guldåldern och i de vandrande riddarnas person. Eller sägen mig: hvem var väl redligare och manhaftigare än den ryktbare Amadís af Gallien? hvem klokare än Palmerin af England? hvem satt bättre i sadel och var lättare att umgås med än Tirante den Hvite? hvem var artigare än Lisuarte af Grekland? hvem fick och gaf flera svärdshugg än Don Belianis? hvem var oförsagdare än Perión af Gallien? eller hvem störtade sig oftare i faror än Felixmarte af Hyrkanien? eller var uppriktigare än Esplandian? hvem oförvägnare än Don Cirongilio af Trakien? hvem förskräckligare i striden än Rodamonte? hvem försiktigare än konung Sobrino? hvem dristigare än Rinaldo? hvem oöfvervinneligare än Roland? och hvem mera höfvisk och tapper än Rüdiger, från hvilken nu för tiden hertigarna af Ferrara härstamma, såsom Turpin säger i sin världsbeskrifning.[6] Alla dessa riddare, och många andra som jag skulle kunna nämna, herr kyrkoherde, voro vandrande riddare, voro ridderskapets glans och ära. Utvalda bland dem, eller män sådana som de, skulle jag önska att de måtte vara som jag åsyftar med mitt för slag, och, om de vore det, då skulle Hans Majestät finna sig väl betjänad och inbespara stor kostnad, och Turken kunde slita af sig skägget. Och härmed vare det sagdt, att jag ej tänker stanna hemma, om också icke någon kaplan vill taga mig därifrån[7]; och om, som barberaren nyss sade, Jupiter icke vill låta det regna, så finnes jag och låter det regna när det mig behagar; det säger jag, på det att herren af rakskålen må veta att jag förstår honom.»
— »Sannerligen, herr Don Quijote, sade barberaren, så menade jag icke, — och så sant mig Gud hjälpe, min afsikt var god, och Ers Nåd har ingen orsak att känna sig stött».
— »Om jag skall känna, mig stött eller ej, svarade Don Quijote, vet jag bäst själf.»
Därpå sade kyrkoherden: »Ända till detta ögonblick har jag knappt ännu sagt ett enda ord; jag skulle likväl icke gärna vilja behålla ett tvifvelsmål, som gnager och pinar mitt samvete och som just uppstått hos mig med anledning af hvad herr Don Quijote nyss yttrat.»
— »Flera andra saker har herr kyrkoherden lof till, svarade Don Quijote, och följaktligen kan ni uttala ert tvifvelsmål, ty det är alls icke trefligt att gå omkring med ett bekymradt samvete».
— »Efter denna tillåtelse, återtog kyrkoherden, säger jag således: mitt tvifvelsmål består däri, att jag omöjligt kan intala mig själf att hela den hop vandrande riddare, som Ers Nåd, herr Don Quijote, har uppräknat, verkligen varit riktiga människor af kött och blod här på jorden; snarare håller jag före att alltsammans blott är dikt, fabler och osanning och drömmar, berättade af nyss uppvaknade eller, rättare sagdt, ännu halfsofvande personer.»
— »Detta är ännu en villfarelse, genmälde Don Quijote, en villfarelse i hvilken många råka, hvilka icke tro att det funnits dylika riddare på jorden. Men jag har ofta och mot olika personer och vid skilda tillfällen bemödat mig om att belysa denna ganska vanliga villfarelse med sanningens ljus; stundom har jag emellertid icke vunnit mitt ändamål, hvaremot jag andra gånger ernått det, genom att stödja det på sanningens skuldror. Denna sanning är så viss att jag nästan kan säga mig hafva sett Amadís af Gallien med mina egna ögon: det var en man af reslig gestalt, ljus ansiktsfärg, väl vårdadt, fastän svart skägg, i blicken en blandning af mildhet och stränghet, ordknapp, trög till vrede, snar att bortlägga allt agg. Och såsom jag skildrat Amadís, kunde jag, som mig tyckes, afteckna och beskrifva samtliga de vandrande riddare, som lefva i romanerna öfver hela jordkretsen; ty då jag föreställer mig att de voro så som deras historier förtälja oss, så kan, ur de bragder som de utfört och de egendomligheter som de hade, förmedelst riktig slutledning utrönas hurudana deras anletsdrag, hy och kroppsbyggnad hafva varit.»
— »Huru stor anser ni då, herr Don Quijote, att jätten Morgante kan ha varit?» Så frågade barberaren.
— »Hvad jättarna angår, svarade Don Quijote, växla meningarna om huruvida det funnits sådana i världen eller icke; men den Heliga Skrift, som ej kan brista ett grand i sanning, visar oss att det funnits sådana, då den berättar för oss historien om den där åbäklige filistéen Goliat, som var sju och en half aln lång, hvilket är en öfvermåttan stor reslighet. Likaså har man på ön Sicilien funnit väldiga armpipor och skulderblad, hvilkas storlek bevisar att deras ägare varit jättar, och det så höga som stora torn; uppmätningskonsten ställer detta faktum utom allt tvifvel. Men det oaktadt kan jag icke med visshet säga hur stor Morgante var, ehuruväl jag håller före att han icke måtte ha varit så synnerligen stor. Hvad som föranleder mig att så döma, är att jag i den historia, som utförligt skildrar hans bragder[8], finner att han ofta sofvit under sotad ås, och, då han kunde påträffa hus i hvilka han fick rum, är det klart att hans längd icke var så fasligt stor.»
— »Så är det», sade kyrkoherden; och, som han fann nöje i att höra honom komma fram med dylikt orimligt prat, frågade han honom om hans tanke rörande Rinaldos af Montalban, Don Rolands och de öfriga tolf pärernas af Frankrike anletsdrag, eftersom de dock allesammans hade varit vandrande riddare.
— »Hvad Rinaldo beträffar, svarade Don Quijote, så dristar jag påstå att han hade ett bredt ansikte med mycket hög färg, alltid spelande och något utstående ögon, att han var öfvermåttan retlig och snar till vrede, och stor vän af röfvare och liderliga sällar. Angående Roland, eller Hruotland, eller Roldán (ty med alla dessa namn benämnes har i romanerna,) är jag af den meningen, ja, jag är till och med öfvertygad om, att han var af medellängd, bred öfver skuldrorna, något krokbent, brun i ansiktet och med borstigt skägg, med tjock hårväxt på kroppen, hotande blick, ordkarg, men för öfrigt mycket belefvad och väl uppfostrad.»
— »Om Roland icke såg prydligare ut än hvad Ers Nåd sagt, återtog kyrkoherden, så var det ej underligt att fröken Angelika den Sköna försmådde honom och öfvergaf honom för det behag, den eldighet och älskvärdhet, som den fjunskäggige lille moren utan tvifvel ägde, åt hvilken hon hängaf sig; och hon handlade klokt däri att hon hellre glödde för Medoros vekhet än för Rolands kärfhet.»
— »Den där Angelika, herr kyrkoherde, invände Don Quijote, var en lättfärdig, kringstrykande och tämligen nyckfull flicka, hvilken fyllde världen likaså mycket med sina obetänksamma streck som med ryktet om sin skönhet. Hon försmådde tusentals förnäma herrar, tusentals tappra och tusentals högt begåfvade män, och nöjde sig med en glatthakad liten hofsven utan förmögenhet eller annat namn om sig än på sin höjd såsom en tacksam människa, ett namn som den trohet inbringade honom, hvilken han visade sin vän.[9] Den berömde Ariosto, som i så höga ordalag besjungit hennes skönhet, tilltrodde sig icke eller hade icke lust att skildra det som vidare vederfors denna dam efter hennes ovärdiga förbindelse med gossen, — hvilket väl icke torde hafva varit så särdeles dygdesamma äfventyr, — utan lät saken bero med dessa ord:
till hemmets strand och hur hon skänkte se’n
Indiens krona åt Medor den unga
må annan skald med bättre tunga sjunga.[10]
Och utan tvifvel var detta ett slags profetia, ty skalderna kalla sig också siare, det vill säga profeter. Och huru sant detta är, kan man tydligen inse, ty längre fram har en berömd andalusisk skald begråtit och besjungit hennes Tårar, och en annan berömd, ja i sitt slag enastående kastiliansk skald har besjungit hennes Skönhet.»[11]
— Säg mig, herr D. Quijote, sade nu barberaren, har det icke, jämte de många hvilka lofprisat henne, äfven funnits en skald som skrifvit en satir öfver denna fröken Angelika?»
— »Det tror jag väl, svarade D. Quijote, att, om Sakripante eller Roland varit skalder, skulle de nog behörigen tilltvålat flickan, ty det är poeternas egendomlighet och natur, att de, försmådda och icke bönhörda af sina uppdiktade eller icke uppdiktade älskarinnor, på fullt allvar med satirer och smädeskrifter hämnas på de damer som de utkorat till sina tankars härskarinnor, en hämnd, som helt visst är ovärdig högsinta karaktärer; men hittills har icke kommit till min kunskap någon smädeskrift mot fröken Angelika, hvilken dock bragt hela världen i uppror.»
— »Det var förunderligt», sade kyrkoherden.
I detsamma hörde de hushållerskan och systerdottern, hvilka redan förut dragit sig ifrån samtalet, uppgifva höga rop på den inre gården, och vid larmet skyndade alla dit.
- ↑ Folkvisan om kyrkoherden är nu lika litet bekant som det i företalet omtalade mellanspelet La Perendenga, men har väl vid tiden för textens nedskrifvande haft sitt skede af stor popularitet.
- ↑ I spanskan Cuerpo de tal = vid dens och dens lekamen! För att icke bryta mot andra budet, insatte man i svordomar ett likgiltigt ord i st. f. Guds namn. Likaså i franskan, där man har -bleu för Dieu: corbleu, morbleu, parbleu, sangbleu. Hvarken spaniorer eller fransmän hafva dock fått en sådan syn på saken som italienarne, hvilka man någon gång kan få höra draga till med ett Santo diavolo!
- ↑ Sp.no le arrendara la ganancia = skulle jag ej vilja förpakta (betala något för) hans vinning.
- ↑ Osunas universitet, som upphäfdes 1820, hade ej bättre anseende för sina akademiska grader än det i förra delens första kapitel omtalade universitetet i Siguenza.
- ↑ Ordet estación (= lat. stationem) betyder egentligen stillastående, uppehåll, och sedan äfven stället, där man af en eller annan anledning stannar. I liturgisk mening förstås nu därmed »ett uppehåll som (fromma) processioner göra i en helgedom, framför ett altare eller ett kors, i kyrkans midtelskepp, för att hämta andan, lifva uppmärksamheten och andakten, sjunga en vers (antienne) eller ett svar på prästens mässande (répons) till ära för ett mysterium, den heliga jungfrun eller ett helgon, till och med för att fira mässans. (Se F.-J. Périn, Petit Rational Liturgique, Paris 1872, sidd. 203 och 488). Att man på detta sätt i vederbörlig följd och ordning besökte vissa stationer för att där förrätta sin andakt kallades andar las estaciones; men tornar á andar estaciones, hvilket är det uttryck som här står i den spanska texten, var att å nyo förrätta dessa besök, och kom sedan att i allmänhet betyda att göra om något som man redan gjort förut, eller att om igen begynna det gamla lefnadssättet.
- ↑ Nästan alla de här uppräknade riddarna hafva omnämnts i förra delen; de nio första tillhörde de spanska riddarböckerna, de andra finnas hos Bojardo och Ariosto. — Hertigarnas af Ferrara ättledning från Rüdiger omtalas utförligt af Ariosto i tredje sången af hans Orlando Furioso, men däremot ej af Turpin, hvilken icke heller, så vidt veterligt är, har skrifvit någon kosmografi. I allmänhet åberopades han i tid och otid till stöd för de vidunderligaste uppgifter — så äfven af Ariosto — och, oafsedt att det här är D. Quijote som talar, kan man nästan hålla med Clemencin, att, för att tilkännagifva att något var osant, sade man att Turpin påstått det.
- ↑ Denna öfversättning är i öfverensstämmelse med de första upplagorna, hvilka framför quiero hafva ett no, som i förra århundradet alldeles oberättigadt ändrats till me: D. Quijote hade ju nyss förut uttryckligen sagt att han ville dö som vandrande riddare, och då kunde han väl ej stanna hemma. Däremot är originalets pues que (eftersom) sannolikt fel för puesto que (ehuruväl).
- ↑ D. Quijote menar den italienska dikten Il Morgante Maggiore af Ludvig Pulci (1431—87), men där säges att jätten hade »på sitt vis ett palats af kvistar, spånor och lera», där han instängde sig nattetid för att hvila ut. Jämf. förra delens kap. 1, sid. 15.
- ↑ Enligt Ariosto (XVIII, 165—XIX, 25) vågade nämligen Medoro sitt lif för att rädda sin i striden fallne furste och vän Dardinells lik och gifva det en graf.
- ↑ Ariosto XXX, 16.
- ↑ Angelikas Tårar, en dikt af Luis Barahona de Soto, finnes omtalad i förra delen, kap. 6; Angelikas Skönhet åter var ett epos i 20 sånger af Lope de Vega.
| ← Företal till Läsaren | Upp till början av sidan. | Andra Kapitlet → |