Don Quijote senare delens förra hälft/06
| ← Femte Kapitlet |
|
Sjunde Kapitlet → |
SJÄTTE KAPITLET.
Om det som tilldrog sig med D. Quijote samt hans systerdotter och hushållerskan; ett af de viktigaste kapitlen i hela denna historia.
Medan Sancho Panza och hans hustru Teresa Cascajo förde detta osannolika[1] samtal med hvarandra, voro icke heller D. Quijotes systerdotter och hushållerska sysslolösa, eftersom de af tusen tecken kunde sluta till att deras morbroder och husbonde ämnade för tredje gången begifva sig hemifrån och återtaga utöfningen af sitt, efter deras förmenande, på en galen väg vandrande riddarskap. De bemödade sig på allt möjligt sätt att få honom ifrån en så olycksalig afsikt, men allt var blott en ropandes röst i öknen och att hamra på kallt järn. Bland åtskilliga andra skäl, som de detta oaktadt utvecklade för honom, sade hushållerskan äfven följande: »I sanning, señor, om Ers Nåd inte håller sina ben i stillhet och lugnt stannar hemma och inte hör upp med att vandra öfver berg och backar, liksom en själ som inte har någon ro i skärselden, och med att söka dessa så kallade äfventyr, men som jag kallar riktiga olyckor, så måste jag med jämmer och låt klaga min nöd för Gud och konungen, så att han skaffar någon bot därför.»
Härpå svarade D. Quijote: »Hushållerska, hvad Gud kommer att svara på dina klagomål, det vet jag icke, och lika litet hvad hans Majestät kan svara. Jag vet blott att, om jag vore kung, så skulle jag låta bli att besvara en sådan mängd dumma böneskrifter, som man dagligen lämnar honom; ty ibland många andra besvårligheter, som åligga konungarna, är en af de största den att de äro tvungna att lyssna till alla och svara alla. Därför vill jag icke att mina angelägenheter skola orsaka honom besvär».
Hushållerskan återtog: »Säg oss, señor, finns det inte riddare vid hans Majestäts hof?»
— »Jo visst, svarade D. Quijote, och det många ändå; och det har sin goda grund att dylika finnas vid hofvet, furstarnas höga rang till prydnad och till förhärligande af det kungliga majestätet.»
— »Nå, invände hon, kunde då inte Ers Nad vara en af dem, som tjäna sin herre och konung i stillhet och ro, och därför bo vid hofvet?»
— »Ser du, min vän, svarade D. Quijote, alla riddare kunna icke vara hofmän, och hofmännen hvarken kunna eller böra vara vandrande riddare; det måste finnas allt slags folk här i världen, och, ehuru vi alla äro riddare, så är det dock stor skillnad mellan riddare och riddare. Ty riddarna vid hofvet, utan att lämna sina gemak eller öfverskrida det kungliga palatsets tröskel, spatsera likväl öfver hela världen, blott med att titta på en karta, utan att det kostar dem ett öre, och de lida därunder hvarken af hetta eller köld, hunger eller törst; men vi, de verkliga vandrande riddarna, vi genomvandra på våra egna ben den vida världen, i hetta och köld, under bar himmel och utsatta för väder och vind, dag och natt, till fots och till häst. Och vi känna ej blott diktade, utan verkliga fiender, och i hvarje ögonblick då det gäller och vid hvarje tillfälle angripa vi dem, utan att bekymra oss om småsaker eller om envigesreglerna, såsom huruvida motståndaren för kortare eller längre lans eller svärdsklinga; om han bär reliker eller kanske något hemligt trollmedel på kroppen; om sol och vind skall delas och afmätas lika eller ej, tillika med andra sedvänjor af detta slag, som äro öfliga vid envig man mot man, och hvilka du icke känner till, men väl jag. Och vidare bör du veta att, om den äkta vandrande riddaren också såge ett dussin jättar, hvilka med sina hufvuden icke blott beröra utan till och med höja sig öfver molnen, hvilka hvarenda en af dem hafva två ofantliga torn till ben och hvilkas armar se ut som masterna på stora väldiga skepp, och hvarje öga som ett stort kvarnhjul och mera glödande än en glasugn, så får han likväl under inga omständigheter låta förfära sig af detta: fastmer måste han med ädel hållning och oförsagdt hjärta angripa och storma mot dem och, såvidt möjligt är, inom ett kort ögonblick besegra och nederslå dem, äfven om de vore bepansrade med en viss fisks fjäll, hvilka sägas vara hårdare än om de vore af diamant, och om de i stället för riddarsvärd bure skarpeggade klingor af damascenerstål, eller spikklubbor med spetsar af samma slags stål, såsom jag mera än en gång har sett dem. Allt detta har jag sagt dig, hushållerska, på det att du må inse den skillnad som förefinnes mellan den ena sortens riddare och den andra; och rätt vore det i sanning om det ej fannes någon enda furste, som icke skattade denna andra eller, rättare sagdt, första sort af vandrande riddare högre, ty, såsom vi läsa i historierna om dem, har en och annan bland dem blifvit icke blott ett utan många konungarikens välfärd och räddning.»
— »Ack, käre morbror, sade nu systerdottern; betänk likväl att allt hvad Ers Nåd säger om de vandrande riddarna blott är uppdiktade historier och lögner, och, om man också icke vill bränna upp deras historier, så förtjänade de åtminstone att man iklädde hvar och en af dem en gul botgörardräkt med rödt kors[2] eller något annat kännemärke, hvarigenom de kunde igenkännas såsom vanfrejdade och fördärfliga för goda seder.»
— »Vid den Gud som upprätthåller mig! sade D. Quijote; vore du icke min köttsliga systerdotter, min egen systers barn, skulle jag för den smädelse du uttalat gifva dig en sådan upptuktelse att det skulle förspörjas öfver hela världen. Hvad för slag! är det möjligt att en halfvuxen slyna, som knappt är i stånd att sköta sitt dussin knyppelpinnar, understår sig att öppna munnen mot riddarromanerna och klandra dem? Hvad skulle väl Herr Amadís hafva sagt, om han hört något sådant? Likväl skulle han helt säkert hafva förlåtit dig, ty han var den långmodigaste och artigaste riddare på sin tid och dessutom en jungfrurnas kraftige beskyddare. Men det kunde ha händt att någon hört dig, hos hvilken det icke gått dig väl för dina ords skull; ty icke alla äro artiga och belefvade, många äro fega lymlar och grofhuggare. Och icke alla som kalla sig riddare äro det helt igenom, ty somliga äro af äkta guld, men andra af pinsback. Alla se de ut som riddare, men icke alla hålla profvet mot sanningens probersten. Det finnes lågborna människor, som äro färdiga att spricka af lust att få gälla som riddare, och det finnes högtuppsatta riddare, som tyckas med flit sträfva efter att gälla för människor af låg härkomst; de förra stiga, antingen genom ärelystnad eller dygd, de senare sjunka, antingen genom slapphet eller genom laster. Vi måste med klokt omdöme söka urskilja dessa båda slag af riddare, som äro så lika till namnet, men så väsentligen olika till sitt handlingssätt.»
— »Gud hjälpe mig! sade systerdottern; att Ers Nåd skall veta så mycket, herr morbror, att, om så påfordrades, ni skulle kunna stiga upp i predikstolen och gå och predika på gatorna; och att ni ändå är så fullkomligt slagen med blindhet och intagen af ett så öppendagligt oförnuft att ni inbillar er vara en stridbar man, då ni är gammal; begåfvad med styrka, då ni är skröplig; en hjälte, som bör räta ut allt krokigt, medan ni själf är krökt af ålder; och mer än allt annat, en riddare, fastän ni icke är det? Ty, ehuru simpla adelsmän kunna bli det, är det likväl icke så ställdt för de fattiga.»
— »Du har mycket rätt i hvad du säger, återtog D. Quijote, och jag skulle kunna berätta åtskilligt för dig om ätters nedstamning, hvilket skulle sätta dig i förvåning; men jag gör det icke, för att ej sammanblanda det gudomliga med det mänskliga. Sen I, kära vänner, alla ätter som finnas på jorden (och hören nu uppmärksamt på mig,) kunna hänföras till fyra slag, och de äro följande: det finnes ätter, som haft en ringa början, men som så småningom utbredt sig och tillvuxit, ända till dess de uppnått en mycket stor höjd; andra, som haft ett förnämt ursprung och vetat hålla sig uppe, och göra så än i dag, på samma höjd som från början; det finnes åter andra, som visserligen ursprungligen varit förnäma, men längre fram sluta i en spets liksom en pyramid, i det att deras begynnelses storlek alltjämt förminskades och aftog, till dess den förlorade sig i ett intet, liksom spetsen på en pyramid, hvilken i förhållande till pyramidens grundyta eller fot är ett intet; slutligen finnes det ännu andra, och det är det stora flertalet, hos hvilka hvarken begynnelsen eller midten varit betydlig, och hvilkas slut följaktligen kommer att bli namnlöst, liksom den vanliga lägre klassens folk. Såsom exempel på det första slaget, sådana som från en ringa början uppstigit till den höga ståndpunkt de ännu innehafva, kan det ottomanska huset[3] tjäna, hvilket, utgående från en obetydlig lågättad herde, befinner sig på den höjd, där vi ännu i dag se det. På det andra slaget, sådana som börjat på en hög ståndpunkt, och hållit sig kvar på den utan att höja den ännu mera, kunna många furstar gifva exempel, hvilka kommit till sin ställning genom arf, det de bibehålla utan ett föröka eller förminska detsamma, fredligt hållande sig inom gränserna för sina områden. På sådana som börjat stort och lupit ut i en obetydlig spets, finnes det tusentals exempel; ty alla Egyptens Faraoner och Ptolemeer, Roms Cesarer, tillika med hela hopen (om man så får kalla den) af oräkneliga furstar, monarker, härskare, af Meder, Assyrier, Perser, Greker och Barbarer, alla dess ätter och herradömen hafva förlorat sig i en spets, i ett intet, dessa såväl som de från hvilka de leda sitt ursprung; ty det är omöjligt att nu för tiden påträffa en enda af deras afkomlingar, och, om man påträffade någon, vore det uti en låg och ringa ställning. Om den stora massan af folk behöfver jag icke säga annat än att de blott tjäna att föröka folkstocken, utan att eljest på något sätt genom stora gärningar göra sig förtjänta af ära och beröm. Af allt det sagda kunnen I nu förstå, mina små tokor, att en stor förvirring råder bland de olika ätterna, och att endast de synas höga och förnäma i våra ögon, hvilka visa sig vara sådana genom sina medlemmars dygd, rikedom och välgörenhet. Jag sade dygd, rikedom och välgörenhet, ty den store som är lastbar är blott en stor syndare, och den rike som icke är välgörande är en girig tiggare; ägaren af rikedomar blir icke lycklig däraf att han äger dem, utan därigenom att han använder dem, och att han använder dem icke som honom behagar, utan förstår att använda dem väl. För den fattige riddaren finnes ingen annan väg, på hvilken han kan visa sig vara riddare, än dygdens väg, därigenom att han är välvillig, väl uppfostrad, höfvisk, artig och tjänstaktig, icke högmodig, icke öfversittare, icke klandersjuk; men framför allt må han vara välgörande, ty med två öre, som han med gladt hjärta skänker åt en fattig, visar han sig likaså frikostig som den hvilken låter blåsa ut i en trumpet hvad han gjort; och ingen, som ser honom prydd med de nyss uppräknade dygderna, kan, äfven om han ej känner honom närmare, underlåta att akta och förklara honom för en man af ädel börd; och det skulle vara ett under om icke så vore, ty lof och pris har städse varit dygdens lön, och de dygdiga kunna ej undgå att prisas. Två vägar finnas, kära flickor, på hvilka människan kan vandra för att hinna rikedom och ära: den ena är vetenskapernas, den andra vapenyrkets. Jag känner mera till vapenyrket än vetenskapen, och, för att sluta af min böjelse för vapnen, är jag född under planeten Mars’ inflytande, och därför är jag så godt som tvungen att följa hans vägar, och på dem måste jag vandra, hela världen till trots; och förgäfves skulle ni trötta er med att öfvertala mig att icke vilja hvad himlen vill, ödet bjuder och förnuftet fordrar samt framför allt min egen önskan eftertrår; ty den, hvilken, som jag, känner till de oräkneliga besvärligheter som åtfölja det vandrande riddarväsendet, han vet också hvilken otalig mängd höga förmåner som vinnas genom detsamma. Äfven vet jag att dygdens stig är helt smal, men lastens väg rymlig, och jag vet att bådaderas mål och ändpunkt äro vidt skilda, ty lastens breda och bekväma väg slutar med döden, och dygdens trånga och besvärliga slutar med lifvet, icke med ett lif som tager en ände, utan med det lif som varar evinnerligen. Äfven vet jag hvad den store kastilianske skalden[4] säger:
odödlighetens höga äresate;
men den från vägen viker, ej det finner.»
— »O, jag olyckliga! utropade systerdottern; min morbror är också skald! Allt vet han, allt förstår han. Jag vill slå vad om att, såvida han hade lust att bli murare, kunde han bygga ett hus lika lätt som en fågelbur.»
— »Jag försikrar dig, systerdotter, svarade D. Quijote, att, om icke dessa riddartankar lade beslag på alla mina sinnen, skulle det icke finnas något som jag ej kunde göra, intet konstverk som ej skulle kunna utföras af mina händer, isynnerhet fågelburar och tandpetare.»
I detsamma bultade det på dörren, och på frågan hvem det var som bultade svarade Sancho Panza att det var han. Knappt hade hushållerskan igenkänt hans röst, förrän hon sprang och gömde sig, en sådan afsky hade hon för honom. Systerdottern släppte in honom, hans herre D. Quijote skyndade att emottaga honom med öppna armar, och båda instängde sig i den senares rum, där de höllo ett nytt samtal, som ej var sämre än det förra.
- ↑ Sp. impertinente, som enligt Hartzenbuschs mening här bör tolkas osannolik, väl närmast med hänsyn till författarens i förra kapitlet på två ställen gjorda reservation mot möjligheten, att Sancho kunnat uttrycka sig sa som han gjorde.
- ↑ Sp. sanbenito, sammandraget af saco bendito, d. ä. ett plagg, så beskaffadt som det siges i texten och hvilket bars af dem, som varit ställda inför Inkvisitionen och af denna fått sig en viss botgöring ålagd.
- ↑ Så kalladt efter Osman (Othman) I med tillnamnet Al-Ghasí (Eröfraren), hvilken år 1288 efterträdde sin fader i styrelsen öfver den nomadhord, som efter honom antog namnet Osmaner; han vardt turkiska väldets grundläggare och dog år 1326.
- ↑ Den berömde lyrikern Garcilaso de la Vega (1503—1530), som jämte sin vän Juan Boscan införde de italienska versslagen i den spanska skaldekonsten. Cervantes satte honom med rätta mycket högt och häntyder på honom äfven vid andra tillfällen.
| ← Femte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Sjunde Kapitlet → |