Don Quijote senare delens förra hälft/05
| ← Fjärde Kapitlet |
|
Sjätte Kapitlet → |
FEMTE KAPITLET.
Om det förståndiga och angenäma samtal som ägde rum mellan Sancho Panza och hans hustru Teresa Panza, jämte andra tilldragelser, sälla i åminnelse.
Då denna historias öfversättare kommer till nedskrifvandet af detta femte kapitel, säger han sig anse det för understucket, emedan Sancho Panza däri talar på ett annat sätt än man kunnat vänta af hans inskränkta förstånd, och säger så skarpsinniga saker, att man omöjligen kan antaga kännedom därom hos Sancho. För att fylla sin plikt ville han emellertid icke jämna det oöfversatt, utan fortfor därför på följande sätt.
Sancho kom hem till sig så belåten och väl till mods, att hans hustru redan på ett bösshålls afstånd kunde märka hans goda lynne och fann sig föranledd att fråga: »Hvad har I att förkunna, käre Sancho, eftersom I är så glad?»
Härpå svarade han: »Kära hustru, om Gud så ville, skulle det fägna mig att icke vara så glad som mitt utseende visar.»
— »Jag förstår er inte, min gubbe, genmälde Teresa, och vet inte hvad I menar med att, om Gud så ville, det skulle fägna er att icke vara glad; ty, om jag också är enfaldig, känner jag dock ingen som skulle kunna finna nöje i att han inte har något nöje.»
— »Se, Teresa, jag är glad öfver att jag beslutit mig att åter träda i min förre herres, D. Quijotes tjänst, hvilken nu för tredje gången vill ut att söka äfventyr, och jag ger mig åstad med honom ännu en gång, ty så fordra mina tryckande omständigheter tillika med den lifvande förhoppningen att kanske en gång till finna hundra guldmynt liksom dem, jag redan gifvit ut; ehuru det bedröfvar mig att behöfva skiljas från dig och barnen. Och, om det behagade Gud att gifva mig mitt brödstycke utan att jag behöfde gå ur huset och väta ned fötterna på mig och släpa mig omkring öfver stock och sten och på korsvägar, — och det skulle icke kosta Gud något att gifva mig det, ty han behöfde bara vilja det, — då skulle, som ju tydligt är, min glädje äga vida mera varaktighet och ett helt annat värde, ty nu blandas den med sorgen öfver att nödgas lämna dig. Och därför sade jag med fullt skäl att, om Gud så ville, jag skulle fröjda mig att jag icke vore glad.»
— »Hör, Sancho, genmälde Teresa, sedan I gjort er till lem i en vandrande riddare, talar I så förblommeradt att ingen förstår er.»
— »Det är tillräckligt om Gud förstår mig, hustru, svarade Sancho; Han är den som allt förstår. Härvid låta vi det bero, och märk nu väl, min skatt, att det åligger er att under de närmaste tre dagarna förpläga grållen väl, så att han blir duglig till krigstjänst. Gif honom dubbelt så mycket foder som vanligt om dagen, gör i ordning sadeln och den öfriga utrustningen, ty vi fara inte på bröllop, utan ut på resa genom världen, och komma att slåss med jättar, drakar och vidunder, och att höra hväsande och rytande, tjut och vrålande; och likväl vore allt detta blott som kalasmat, om vi ej finge att göra med yangüeser och förtrollade morer.»
— »Jag tror nog, min gubbe, genmälde Teresa, att de vandrande vapendragarna inte äta sitt bröd för intet, och därför vill jag beständigt bedja Vår Herre att han snart måtte frälsa er från ett dylikt olycksöde.»
— »Jag säger er, hustru, svarade Sancho, om jag icke tänkte bli ståthållare på en ö inom ganska kort tid, så ville jag falla ned stendöd på stället.»
— »Säg inte så, min gubbe, sade Teresa; en höna får lefva, äfven om hon har pippen. Blif I bara också vid lif, och må hin ta alla ståthållarskap på jorden. Utan stäthållarskap har I kommit ur moderlifvet, utan ståthållarskap har I lefvat tills nu, och utan ståthållarskap skall I gå eller bäras till grafven, när det Gud så behagar. Af sådana människor som lefva utan ståthållarskap finns det fullt upp i världen, och de äro icke desto mindre vid lif och räknas med bland de andra. Hunger är den bista krydda i världen, och, om den kryddan inte fattas den fattige, så smakar hans mat honom alltid. Men kom ihåg, Sancho, om I genom någon lyckträff kommer i besittning af ett ståthållarskap, så glöm inte mig och barnen; betänk att Lill-Sancho redan är fulla femton år gammal, och då är det tillbörligt att han får komma i skolan, om nämligen hans morbror abboten vill bestämma honom för kyrkan. Tänk också på att er dotter Marisancha inte kommer att dö på kuppen, om vi gifta bort henne; ty det anar mig att hon likaså mycket önskar sig en man, som I er ett ståthållarskap, och, när allt kommer omkring, kan man dock säga om en flicka att bättre tar hon sig ut som fattig hustru än som rik frilla.»
— »Mycket sant, svarade Sancho, om Gud beskär mig en smula ståthållarskap, då, kära hustru, skall jag gifta bort Marisancha så högt, att ingen skall räcka upp till henne utom den som tilltalar henne med hennes Nåd.»
— »Nej det duger inte, invände Teresa; gift bort henne med hennes jämlike, det är det klokaste; ty om I tar henne ur träskorna och sticker in henne i tofflor, och ur hennes grå vadmalskjol och klär henne i en styfkjortel med sidenöfverklädning, och förvandlar henne från en Maja och du till en Doña Den och Den och hennes Nådskap, så kan inte flickan finna sig däri, utan kommer att för hvarje steg begå tusen fel och låta märka den grofva tråden i sitt tarfliga simpla tyg.»
— »Tig, din enfaldiga toka, sade Sancho; alltsamman kommer bara an på att vänja sig till det en två, tre år, och sedan komma herrskapslaterna och förnämheten att passa henne, som om de vore gjutna; och, äfven om så icke ginge, hvad gör det? Blir hon bara nådig fru, så får det se’n gå hur det vill.»
— »Håll mått efter ert stånd, Sancho, svarade Teresa; sök inte att förhäfva er och tänk på ordspråket som säger: kommer din grannes son, så torka honom om näsan och tag honom hem till dig.[1] Det skulle allt bli något till präktigt att gifta bort vår Maria med en slyngel till grefve eller någon riddareslok[2], som, när det faller honom in, behandlar henne illa, kallar henne för landtlolla och skäller henne för en bondlurks och en linbråkerskas dotter. Inte så länge jag lefver, min gubbe! Jaså, jag skulle ha uppfostrat henne till någonting sådant? Skaffa I bara pengar till huset, Sancho, och låt mig sörja för hennes giftermål. Här ha vi till exempel Lope Tocho[3], Juan Tochos son, en frisk och stark pojke, och honom känna vi, och jag vet att han har ett godt öga till flickan, och med honom, som är var jämlike, kommer hon att bli väl gift, och då få vi alltid ha henne i vår närhet, och då bli vi alla som ett, föräldrar och barn, barnbarn och svärbarn, och Guds frid och välsignelse skall vara med oss alla; och gå nu inte I och gift bort henne där vid hofvet och i stora förnäma palatser, där människorna inte förstå henne och hon inte längre förstår sig själf.»
— »Kom hit, ditt dumma kräk, ditt satans kvinnfolk! sade Sancho; hvarför vill du nu, utan att veta huru eller hvarför, hindra mig från att gifta bort min dotter med någon som skänker mig barnbarn, hvilka man kallar ers Nåd? Vet du, Teresa, jag har alltid hört sägas af dem som voro äldre än jag, att den som ej begagnar sig af lyckan då hon kommer till honom, han får ej beklaga sig om hon går honom förbi. Det vore inte förståndigt att stänga igen dörrn för henne, nu då hon klappar på; låtom oss segla framåt med den förliga vind som nu blåser för oss.»
(Med anledning af detta sätt att uttrycka sig, såväl som af hvad Sancho längre ned yttrar, sade denna historias öfversättare att han ansåg föreliggande kapitel understucket.)
— »Inser du inte, din dumma gås, fortfor Sancho, att det är rätt bra om jag med hela min person råkar in i ett indräktigt ståthållarskap, som drager oss upp ur smutsen, och att jag gifter bort Marisancha med hvem jag vill, och du skall få se hur folket kallar dig Doña Teresa Panza, och du sitter i kyrkan på en matta af ylle och siden och på kuddar med fina bårder, till förargelse och förtret för adelsdamerna i trakten? Åh nej, utan alltid stanna i samma stånd och omgifning, utan att hvarken växa till eller förminskas, liksom ett broderadt beläte på en altarduk! Men därom skola vi nu inte tala mera; Lill-Sancha skall bli grefvinna, om du också käbblar emot aldrig så mycket.»
— »Besinnar I nu allt hvad I säger, min gubbe? genmälde Teresa. Nå väl, jag fruktar i alla fall att min dotters grefvinnestånd blir hennes olycka. I gör som I vill, antingen I nu gör henne till hertiginna eller prinsessa, men det säger jag, att aldrig sker det med min vilja och mitt samtycke. Allt hitintills, käre vän, har jag hållit på jämlikhet, och jag kan inte med att folk tar sig en hög ton utan den minsta anledning därtill. Namnet Teresa har jag fått i dopet, Teresa helt rätt och slätt, utan påhäng, utan utkrusning eller krimskrams med Don eller Doña. Cascajo hette far min, och, därför att jag är gift med er, kallas jag Teresa Panza, fastän jag rätteligen borde heta Teresa Cascajo[4], men det heter ju att lagens ord ha herrar i hand[5], och med det namnet är jag belåten, utan att man behöfver sätta till ett Don, hvilket skulle bli en så tung börda för mig, att jag inte kunde bära den. Och jag vill inte gifva folk någon anledning till prat om de en gång skulle få se mig utstyrd efter grefvinnemod eller på ståthållerskevis, ty då säga de genast: ’Se bara hur den svinvakterskan går med näsan i vädret! i går satt hon vid rocken och kunde ej få nog blånor att spinna och gick till mässan med en flik af kjolen svept öfver hufvudet, i stället för slöja[6], och i dag går hon i styfkjortel och med söljor och kråmar sig, liksom om vi inte visste hvem hon vore’. Låter Gud mig bara behålla mina sju eller fem sinnen eller hur många det nu är jag har, så ämnar jag inte ge anledning till att jag råkar så illa ut. I, käre Sancho, kan gå och skaffa er ett ståthållarskap eller öskap och kråma er så mycket I vill, men min dotter och jag, vi gå vid min moders själ och salighet inte ett steg utom byn. Det heter att
Drag I därför ut på äfventyr med er D. Quijote, och lämna oss åt vårt öde, som Gud nog skall förbättra, om vi äro redliga till sinnelaget. Och inte vet jag hvem som satt ett Don framför namnet på honom, det hade ju hvarken hans föräldrar eller farföräldrar.»
— »Nu måste jag säga, genmälde Sancho, att någon ond ande farit i kroppen på dig. Gud vare dig nådig, hustru, hur många saker har du inte nu rört ihop, som hvarken har rim eller reson! Hvad har Cascajo, söljorna, ordspråken och högfärden att göra med det som jag talar om? Hör på, din förryckta och enfaldiga varelse! (ty så må jag väl kalla dig, då du inte begriper mina ord, utan vill fly undan din lycka;) om jag hade sagt att min dotter skulle störta sig ned från ett torn, eller stryka omkring ute i världen, såsom infantinnan Doña Urraca ville göra[8], då kunde du ha rätt att inte gå in på hvad jag vill. Men, om jag i en handvändning och lika fort som du hinner blinka kastar ett Don och ers Nåd på halsen på henne och tar bort henne från arbetet på åkern och sätter henne under en tronhimmel och med fotapall och på ett högsäte och med flera ottomaner än det finns vad själfva ottomaniska Porten[9] hvarför kan du då inte tycka som jag och vilja hvad jag vill?»
— »Vet I hvarför, min gubbe? svarade Teresa; Jo, därför att ordspråket säger: den som skänker dig något, visar att det fattas dig något.[10] Från den fattige skyndar sig hvar och en att vända bort ögonen, men på den rike håller han dem länge fästade; och, om en sådan där rik man för en tid varit fattig, så blir det häcklande och förtal af och ett det värsta käxande om detsamma af bakdantarna, och af den sorten finns det på alla gator hoptals liksom bisvärmar.»
— »Gif nu akt, Teresa, återtog Sancho, och hör på hvad jag ämnar säga dig; kanske har du inte hört det i hela din lefvetid, och nu talar jag inte af egen fatabur, ty allt hvad jag tänker säga dig är yttranden af predikaremunken, som i fjol höll fastlagspredikningarna här i byn. Om jag inte minns orätt, sade han att alla ting, som våra ögon skåda såsom närvarande, te sig, fästa sig och förblifva vida bättre och kraftigare i vårt minne än det förflutna.»
(Allt hvad Sancho här yttrar, är det andra ställe för hvars skull öfversättaren anser detta kapitel oäkta, emedan det går utöfver Sanchos begrepp. Han fortfor på följande sätt:)
»Häraf kommer det sig att, när vi se någon präktigt utstyrd och smyckad med dyrbara kläder samt åtföljd af en talrik betjäning, så ha vi den känslan att han nödgar och tvingar oss att hysa aktning för honom, om också vårt minne just i samma ögonblick visar oss några tarfliga förhållanden i hvilka vi sett denna person; ty, eftersom denna smälek, antingen den nu har sin grund i fattigdom eller låg härkomst, redan utgör ett förflutet, så finns den icke mera till, utan blott det finnes till som vi se såsom närvarande. Och, om den hvilken ett gunstigt öde drog fram ur de forna tarfliga omständigbeterna ända upp på lyckans höjd, (just de orden begagnade patern,) om alltså denne uppför sig anständigt, frikostigt och höfligt emot hvar man, och inte vill sticka sig upp mot folk af gammal adel, så kan du vara viss på, Teresa, att ingen enda tänker på hvad han varit, utan hvar och en hedrar honom för hvad han är, utom de afundsjuka, för hvilka ingen får njuta sin lycka i fred.»
— »Jag förstår er inte, min gubbe, invände Teresa; gör som I vill, men bråka inte längre hufvudet på mig med era långa granna tal; och om I är revolverad att utföra era afsikter, så …»
— »Resolverad skall du säga, hustru, inföll Sancho, och inte revolverad.»
— »Börja nu inte tvista med mig om det, min vän, svarade Teresa; jag talar som Vår Herre gett mig förmåga därtill, och inlåter mig inte på några vidlyftigheter. Men det säger jag, står I fast vid det och skall I promt ha ett ståthållarskap, så tag er son Sancho med er, så att I genast kan lära honom ståthålleriet, ty det är bra att barnen ärfva och lära sig faderns handtverk.»
— »När jag får något ståthållarskap, sade Sancho, skall jag genast skicka efter honom med posten och sända pengar till dig, och de komma inte att fattas mig, ty det fattas ju aldrig folk som lånar pengar åt ståthållare, när dessa själfva inte ha några. Och kläd upp honom, så att han inte ser ut för hvad han är, utan för hvad han kommer att bli.»
— »Skicka I bara pengarna, sade Teresa, så skall jag nog kläda upp honom ordentligt.»
— »Nå, sade Sancho, så äro vi då ändtligen öfverens om att vår dotter skall bli grefvinna.»
— »Samma dag jag får se henne som grefvinna, återtog Teresa, är det sak samma som om jag bure henne till grafven. Men jag säger er än en gång, gör som I finner för godt, ty ända från födelsen har den bördan blifvit lagd på hustrurna att de måste lyda sina män, äfven om de äro ena dumskallar.»
Och härmed började hon gråta så bitterligen, som om hon sett Lill-Sancha död och begrafven. Sancho tröstade henne med det löftet att, om han också komme att göra henne till grefvinna, så skulle han dröja därmed så länge som möjligt. Härmed slutade deras samtal, och Sancho gick tillbaka till D. Quijote för att träffa anstalter till resan.
- ↑ Så lyder ordspråket bokstafligen. Stjernstolpe har något friare i ordalagen, men till andemeningen ganska troget, återgifvit det med ett svenskt ordstäf: Lika par gå bäst i dans.
- ↑ Sp. condazo och caballerote äro så k. augmentativformer, hvilka framställa något ursprungligen såsom stort, och vidare såsom rått, plumpt, groft, klumpigt, tölpigt. De svenska orden kunna nu visserligen tyckas fula och otrelliga, men — det är just originalets mening.
- ↑ Lope Tocho = Ulf Luns.
- ↑ Jämf. not. 7 på sid. 561 och not 5. på sid. 2792 i förra delen.
- ↑ Teresa vill använda samma ordspråk, som redan förekommit på sid. 2062 i förra delen, men hon förtalar sig och får det bakvändt, som om det ordagrant hade lydt: Kungarne gå dit lagarna vilja.
- ↑ Den spanska slöjan betäcker icke blott hufvudet, utan äfven själfva bålen, och går ned till midjan. När den är af (vanligen svart) siden eller annat tyg, kallas den manto; gjord af spetsväfnad samt något kortare, så att den går blott öfver hufvudet och axlarna, heter den mantilla.
- ↑ Sp. La mujer honrada, la pierna quebrada y en casa = ärlig hustru och (den som har ett) brutet ben hålla sig hemma.
- ↑ Konung Fernando I af Leon och Kastilien hade vid sin död (1065) skiftat sina länder mellan sina barn, så att sonen Sancho II fick Kastilien, Alfonso (sedan konung under namn af Alfonso VI) Leon, García Galicien, samt Elvira staden Toro, och Urraca staden Zamora. Sancho ville dock icke låta sig nöja härmed, utan beröfvade först bröderna och sedan äfven systern Elvira deras besittningar; men, när han också ville taga Zamora från D:a Urraca, aflopp detta så som i not. 3 pi sid. 2551 af förra delen omtalats. Hela detta skede af Kastiliens historia har i alla tider utgjort ett omtyckt ämne för sång och saga, och folkvisorna, hvilkas uppfattning naturligtvis var den enda bestämmande för Sancho, framställa D:a Urracas sak så, att hennes fader konungen på dödsbädden skulle vid delningen hafva förgätit henne, hvarpå hon, som var den äldsta af
syskonen, i sin harm utbröt:
Endast jag, som är en kvinna,
måste ensam, lottlös se mig.
Väl, så vill jag ut i världen
som en tärna fal bege mig
och åt hvar och en, som vinna
kan mitt tycke, vill jag ge mig.Vid dessa ord vaknar den redan halft medvetslöse konungen till sans och godtgör sin glömska genom att gifva äfven Urraca en förläning, på sätt nyss nämndes.
- ↑ Stjernstolpe har gifvit uppslaget till den vådliga öfversättningen af den icke mindre vådliga ordlek, som innehålles i originalet: mas almohadas de velludo, que tuvieron moros en su linaje los Almohades de Marruecos = flera plysklädda kuddar (almohadas) än Almohaderna från Marocko hade morer i sin släkt. Almohaderna var en muhamedansk sekt i norra Afrika, de där i tolfte århundradet underlade sig Marocko och därifrån öfverföllo Spanien med ofantliga krigshärar, tills konungarna af Kastilien under följande århundradet gjorde slut på deras välde.
- ↑ Egentligen: quien te cubre, te descubre = den som döljer (hjälper) dig, röjer dig (nämligen att du behöfver hjälp).
| ← Fjärde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Sjätte Kapitlet → |