Don Quijote senare delens förra hälft/07
| ← Sjätte Kapitlet |
|
Åttonde Kapitlet → |
SJUNDE KAPITLET.
Om samtalet mellan Don Quijote och hans vapendragare, jämte andra högst viktiga tilldragelser.
Knappt hade hushållerskan märkt att Sancho Panza stängde sig inne med hennes husbonde, förrän det också blef tydligt för henne hvad de hade att afhandla med hvarandra; hon anade att följden af denna rådplägning skulle blifva beslutet om en tredje utfärd, tog bekymrad och nedstämd sin slöja samt uppsökte doktor Simson Carrasco, emedan hon förmodade att, som han hade godt munläder och var en splitterny vän till hennes husbonde, han skulle kunna öfvertala honom att afstå från ett så dåraktigt förehafvande. Hon fann honom spatserande omkring på den inre gården af sitt hus, och, så snart hon fick syn på honom, kastade hon sig för hans fötter under det hon svettades af ångest. När Carrasco såg hos henne sådana tecken till smärta, ja till och med förskräckelse, frågade han: »Hvad skall detta betyda, jungfru hushållerska? Hvad har ni råkat ut för, eftersom ni ser ut som om ert hjärta ville hoppa ur kroppen på er?»
— »Det är ingenting, käre herr Simson, annat än att nu lider det för min husbonde till att skiljas hädan, ja, det gör det visst det.»
— »Och huru så då? frågade Simson; det har väl icke tagit vid honom något, så att han ligger på sitt yttersta?»
— »Nej, inte lider det för honom på det sättet, svarade hon, utan så att han tänker skiljas hädan och ge sig af genom sin galenskaps port; jag menar, min hjärtans herr kandidat! att han ännu en gång ämnar begifva sig åstad, det blir nu för tredje gången, för att uppsöka någonting som han kallar sin lycka, fastän jag begriper då inte hur han kan kalla det så. Första gången fördes han tillbaka hem till oss liggande tvärs öfver en åsna och alldeles mörbultad af stryk som han fått; den andra gången kom han hit på en oxvagn, inspärrad i en bur, där han låg och trodde att han var förtrollad, och då kom den stackaren hem i ett sådant tillstånd att hans köttsliga mor inte skulle ha känt igen honom, afmagrad, gulblek och med ögonen insjunkna ända in i allra innersta rummen i hjärnskålen, och för att åter sätta en smula hull på honom har jag gjort ände på mer än sex hundra ägg, det vet Gud och hela världen och mina hönor, och de skola inte straffa mig för lögn.»
— »Det tror jag nog, genmälde kandidaten; de äro så hederliga, feta och väluppfödda, att de säkerligen aldrig skulle säga ett och mena ett annat, äfven om de sprucke på kuppen. Men, jungfru hushållerska, är det verkligen ingenting annat som står på? och har eljest icke skett något annat spektakel än det som ni fruktar att vår herr D. Quijote kommer att ställa till?»
— »Nej», svarade hon.
— »Var då obekymrad, svarade kandidaten, och gå i Guds namn hem och laga till åt mig litet varmt till frukost; och läs under tiden Sankta Apollonias bön[1], om ni kan den; jag kommer strax efter, och då skall ni få se på märkvärdiga ting.»
— »Stackare mig! svarade hushållerskan; den heliga Apollonias bön vill ni att jag skall läsa? Det ginge an om min husbonde hade ondt i tänderna; men det onda sitter ju i hjärnkontoret.»
— »Jag vet hvad jag säger, jungfru hushållerska; gå bara och börja icke disputera med mig, ty ni vet att jag tagit min kandidat i Salamanca och sådana kandidater pratas ej omkull.»[2]
Så talade Carrasco, och med detta besked gick hushållerskan därifrån, och kandidaten uppsökte genast kyrkoherden för att rådgöra med denne, hvarom, det skall berättas i sin tid.
Men under den stund, som Don Quijote och Sancho tillbragte instängda med hvarandra, ägde följande samtal rum, hvilket historien återgifver med stor noggrannhet och trohet i skildringen. Sancho sade nämligen till sin herre: »Señor, jag har redan åtalat min hustru så tillvida att hon låter mig draga ut med Ers Nåd hvarthän det er behagar.»
— »Ofvertalat skall du säga, Sancho, och icke åtalat», anmärkte D. Quijote.
— »Om jag inte missminner mig, genmälde Sancho, har jag redan en eller två gånger bedt Ers Nåd att inte förbättra mina uttryck, när ni ändå förstår hvad jag menar därmed; och om ni inte förstår dem, så säg hellre: Sancho, eller din satans karl, jag förstår dig inte; och, om jag inte då gör mig begriplig, så kan ni förbättra mig, för jag är då så fossil af mig.»
— »Jag förstår dig icke, Sancho, inföll genast D. Quijote, ty jag vet ej hvad det skall betyda att du är fossil.»
— »Fossil betyder, svarade Sancho, att jag är på det viset.»
— »Nu förstår jag dig än mindre», invände D. Quijote.
— »Nå, om ni inte kan förstå mig, sade Sancho, så vet jag inte hur jag skall uttrycka mig; då är det slut, Gud hjälpe mig!»
— »Nå, nu begriper jag, återtog D. Quijote; du menar att du är så facil, så lätt och medgörlig att umgås med, att du gärna tager emot hvad jag säger dig och rättar dig efter det som jag lär dig.»
— »Jag vill slå vad, sade Sancho, att ni genast från första början genomskådat och förstått mig, men att ni blott velat göra mig kollrig i hufvud för att sedan få höra ännu ett par hundra dumheter af mig.»
— »Det kan väl hända, genmälde D. Quijote; men allvarsamt taladt, hvad säger Teresa?»
— »Teresa säger, svarade Sancho, att jag skall gå Ers Nåd riktigt in på lifvet, och att löst prat förgår, men svart på hvitt består, för bättre är att vara före var än efter snar[3], och en fågel i handen är bättre än tio i skogen; och jag säger som så, att
men tok är den som det försmår.»
— »Det säger jag också», återtog D. Quijote. »Fortsätt bara, min käre Sancho, och tala vidare; i dag talar ni riktigt förträffligt.»
— »Saken är nu den, genmälde Sancho, att, såsom Ers Nåd bäst vet, vi alla äro dödliga; i dag röd, i morgon död, och lammet stryker lika fort med som gumsen, och ingen får lofva sig längre lif här i världen än Vår Herre vill skänka honom, ty döden slår döförat till och, när han kommer och bultar på vår lefnadsport, har han alltid brådt, och då hjälpa hvarken böner eller makt eller kungaspiror eller bispakräklor; så heter det öfverallt bland folket, och så predikar man för oss från predikstolen.»
— »Allt det är sant, sade D. Quijote; men jag vet ej hvarthän du vill komma.» — »Jag vill komma därhän, svarade Sancho, att Ers Nåd bestämmer en fast aflöning åt mig på hvad ni skall ge mig för hvar månad under den tid jag år i er tjänst, och att den aflöningen betalas mig af era tillgångar, ty jag vill inte tjäna för nådegåfvor, som komma sent eller inte i rättan tid eller kanske aldrig; med mitt eget får jag hjälpa mig som Gud vill. Korteligen, jag vill veta hur mycket jag förtjänar, det må nu vara litet eller mycket, ty hönan värper ett ägg i sänder, och många bäckar små göra en stor å, och små smulor ä’ också bröd. Och om det nu verkligen ginge så, (hvilket jag hvarken tror eller hoppas på,) att Ers Nåd gåfve mig den där ön, som ni lofvat mig, så är jag visst inte så otacksam och tager det inte heller så noga, att jag inte mycket gärna skulle låta beräkna beloppet af årliga inkomsten från ön, och låta draga af det på min lön pro rätt och part.»
— »Min gode Sancho, anmärkte nu D. Quijote, din rätt är det den här gången något orätt med; vill du ej göra afdraget pro rata parle?»
— »Jag förstår nog, sade Sancho; jag vill slå vad att jag borde ha sagt rattapart[4], men det gör ingenting, då Ers Nåd har förstått mig.»
— »Och förstått dig så väl, återtog D. Quijote, att jag genomskådat dina hemligaste tankar och känner till det mål, hvarefter du siktar med dina ordstäfs oräkneliga pilar. Ser du, Sancho, nog skulle jag kunna bestämma en aflöning åt dig, om jag i någon af de vandrande riddarnas historier funnit ett exempel, som uppgifvit eller låtit mig se en aldrig så liten skymt af huru mycket vapendragarna egentligen brukade förtjäna i månaden eller om året; men jag har läst samtliga eller åtminstone de flesta af deras historier, och jag kan ej påminna mig ha sett att en vandrande riddare någonsin utfäst ett bestämdt belopp som lön åt sin vapendragare: jag vet blott att de alla tjänade på sina herrars gunst och nåd, och längre fram, om lyckan gynnat deras herrar, sågo de sig, när de allra minst tänkte därpå, helt oförmodadt belönade med en ö eller med något annat af samma värde, eller åtminstone erhöllo de någon hög adlig titel med ty åtföljande besittning. Om det med sådana förhoppningar och utsikter anstår er, Sancho, att åter träda i min tjänst, så är ni välkommen; men att tro att jag skulle rubba de vandrande riddarnas gamla plägsed ur dess skick och läge, är att tro det omöjliga. Alltså, min gode Sancho, gå ni åter hem och meddela er hustru mina afsikter, och om det anstår henne och anstår er att ni följer mig på min gunst och nåd, bene quidem[5]; hvar om icke, så äro vi lika goda vänner som förut, ty, om det icke fattas föda i dufslaget, så lär det icke heller fattas dufvor. Vidare bör ni märka, min son, att en god förhoppning är bättre än en klen besittning, och en säker fordran bättre än en dålig betalning. Jag talar på detta sätt, Sancho, för att visa er att också jag kan slå omkring mig med ordspråk, som om det regnade ned. Och till sist vill jag säga, såsom jag nu säger er, att, om ni icke på min gunst och nåd vill draga med mig och dela min egen lott med mig, så Gud vare med er och göre er till ett helgon; men mig kommer det icke att fattas vapendragare, som äro lydigare och mera nitiska i tjänsten än ni, och icke heller så klenmodiga och så pratsamma.»
Då Sancho förnam detta sin herres fasta beslut, mulnade himlen för honom, och hans hjärtas mod slokade med vingarna; ty han hade trott att icke för alla skatter i världen skulle hans herre draga ut utan honom. Och medan han på detta sätt stod där, obeslutsam och fundersam, kom Simson Carrasco, och med honom hushållerskan och systerdottern, som voro nyfikna efter att få höra med hvilka skäl han skulle öfvertala deras husbonde att icke ännu en gång begifva sig ut på äfventyr.
Simson, den inpiskade skälmen, trädde in, omfamnade D. Quijote såsom förra gången och sade till honom med hög röst: »O, du det vandrande ridderskapets blomma! o, du vapenyrkets strålande ljus! den spanska nationens ära och spegel! Gifve den allsmäktige Guden, såsom utförligare beskrifvet är[6], att den eller de, som vilja afböja och förhindra din tredje utfärd, icke måtte finna någon väg utur sina ansträngningars labyrint, och att deras elaka uppsåt aldrig måtte gå i fullbordan!»
Och vändande sig till hushållerskan, sade han till henne: »Nu behöfver icke heller jungfru hushållerskan mera läsa den heliga Apollonias bön, ty nu vet jag det vara sfårernas oryggliga beslut att herr D. Quijote ännu en gång skall sätta i verket sina upphöjda och makalösa afsikter, och jag skulle lägga en tung börda på mitt samvete, om jag icke uppmanade och öfvertalade denne vår riddare att icke längre hålla tillbaka och i det förborgade sin tappra arms kraft och sin väldiga andes mod; ty genom sitt dröjsmål sviker han sin plikt att ställa till rätta det orätta, bistå föräldralösa, skydda jungfrurs ära, beskärma änkor, understödja gifta hustrur, och annat dylikt, hvilket alltsammans angår, berör, beror at och är förbundet med vandrande ridderskapet. Upp, D. Quijote, min härskare, sköne och tappre man! hellre i dag än i morgon må Ers Höga Nåd begifva sig åstad, och, om det skulle fattas någonting för att sätta allt i verket, så står jag här för att med min person och mina ägodelar utfylla det felande och, om Ers Härlighet behöfde min tjänst såsom vapendragare, sklulle jag räkna det såsom höjden af lycka».
Nu vände sig D. Quijote till Sancho och sade: »Sade jag dig icke, Sancho, att jag skulle få flera vapendragare än jag behöfver? Se hvem som nu erbjuder mig sin tjänst, hvem annal än en kandidat sådan som det aldrig funnits, Simson Carrasco, en ständig källa till lust och glädje för salarna i Salamancas skolor, frisk till kroppen, med viga lemmar, tystlåten, tåligt uthärdande så väl hetta som köld, så väl hunger som törst, och därjämte ägande alla de egenskaper som erfordras för att vara vapendragare åt en vandrande riddare. Men måtte himlen aldrig tillstädja att jag, för att följa en nyck, skulle stäcka eller skada lärdomens pelare och vetandets käril och topphugga de fria och sköna konsternas stolta palm. Må denne nye Simson stanna i sin hemort, göra den heder och på samma gång hedra sina åldriga föräldrars hvita hår, ty jag skall låta mig nöja med hvilken vapendragare som helst, eftersom Sancho icke värdigas följa med mig».
— »Jo, visst värdigas jag det», svarade Sancho helt rörd och med tårfyllda ögon. Och han fortfor: »Inte skall det sägas om mig, nådig herre, att när maten är äten, är vänskapen all; jag kommer inte från någon otacksam familj, för hela världen och isynnerhet min födelseby vet hurudana Panzorna ha varit, från hvilka jag härstammar, och därutöfver har jag af många goda verk och ännu bättre ord insett och förstått att Ers Nåd hyser den önskan att bevisa mig ynnest och nåd; och, om jag förut har talat om tillökning anbelangandes på lönen, så var det bara för att göra hustru min till viljes; ty, då hon väl begynner intala någon något, så finns det ingen klubba som slår banden så fast om tunnan, som hon drifver på en att göra hvad hon vill skall ske. Men karl skall vara karl, förstås, och kvinnfolk kvinnfolk, och efter Jag är karl i alla stycken, som jag inte kan neka för, så vill jag också vara det i mitt eget hus, och må hvem som vill förarga sig däröfver. Och således behöfs det ingenting vidare än att Ers Nåd sätter upp sitt testamente med tillhörande krokodill, så att det inte kan revolteras, och låt oss så genast begifva oss i väg, så att inte herr Simson tar någon skada till sin själ, eftersom han säger att hans samvete pålägger honom att uppmana Ers Nåd att för tredje gängen draga ut i vida världen; och jag erbjuder mig att ånyo tjäna Ers Nåd troget och redligt, ja, lika så väl och bättre än alla vapendragare i forna och närvarande tider tjänat sina vandrande riddare.»
Kandidaten vardt högeligen förvånad öfver att höra Sancho Panza tala på detta sätt och med sådana uttryck; ty, ehuru han läst den förra delen af hans herres historia, trodde han likväl ej att Sancho verkligen var en så lustig figur som han där framställes. Men, då han nu hörde honom tala om testamente och krokodill, som ej kunde revolteras, i stället för testamente och kodicill som ej kunde revoceras (återkallas), då trodde han allt hvad han hade läst och kände sig nu öfvertygad om att Sancho vore ett af vår tids största dumhufvuden, och han sade för sig själf att två sådana narrar som husbonden och tjänaren ännu icke blifvit skådade i världen.
Till sist omfamnade D. Quijote och Sancho hvarandra och blefvo såta vänner; och enligt den store Carrascos mening och goda behag (ty han var numera deras orakel,) blef det bestämdt att afresan skulle äga rum tre dagar därefter, under hvilken tidrymd det skulle låta sig göra att ställa i ordning allt hvad som erfordrades till resan och anskaffa en hjälm och ett visir; ty en sådan, sade D. Quijote, måste han nödvändigt hafva med sig. Simson tillbjöd honom en, ty han visste att en hans vän, som ägde en dylik, icke skulle neka honom den; ehuru hjälmen visserligen snarare var svart af rost och mögel, än ren och klar af stålets glans.
De förbannelser, som de båda fruntimmerna, hushållerskan och systerdottern, utöste öfver kandidaten, voro omöjliga att räkna; de sleto af sig håret, klöste sig i ansiktet, och liksom dessa gråterskor, hvilka fordom brukade användas[7], jämrade de sig öfver sin herres bortresa, som om det vore hans död.
Den afsikt, som Simson fullföljde genom att öfvertala honom till en ny utfärd, bestod däri, att han ville utföra någonting som historien sedermera kommer att berätta; alltsammans på tillstyrkande af kyrkoherden och barberaren, med hvilka han förut rådgjort därom.
I själfva verket rustade sig D. Quijote och Sancho under de tre dagarna med allt som föreföll dem tjänligt; och sedan Sancho lugnat sin hustru, och D. Quijote sin systerdotter och sin hushållerska, begåfvo de sig i väg i kvällningen, utan att någon visste af det utom kandidaten, som ville följa dem en half mil till vägs. De drogo åstad på vägen till Toboso, D. Quijote på sin ståtlige Rocinante och Sancho på sin gamle grålle, med kappsäcken väl försedd och börsen full med pengar, som D. Quijote öfverlimnat åt honom till möjligen förefallande behof.
Simson omfamnade riddaren med bön om att han måtte underrätta honom om sina med- och motgångar, på det han måtte fröjda sig öfver de förra och sörja äfver de senare, såsom vänskapens lagar fordrade. D. Quijote lofvade honom detta; Simson återvände till sin by, och de båda andra redo vägen framåt till den stora staden Toboso.
- ↑ Den heliga Apollonia led martyrdöden i Alexandria under kejsar Decius år 249 och ansågs, samt anses väl ännu i den katolska världen, god att åkalla mot tandvärk, såsom den där själf visste huru den känns, enär, efter hvad legenden förmäler, hon fick alla sina tänder sönderslagna af de ursinniga förföljarna. Förmodligen just den här åsyftade bönen upptecknades i början af detta århundrade i Esquivias — samma ställe där Cervantes gifte sig och bodde någon tid — efter några gamla gummors meddelande ur minnet, och enligt Clemencin lyder den sålunda:
A la puerta del cielo
Polonia estaba,
y la Vírgen María
allí pasaba.
Diz: Polonia, ¿qué haces?
¿duermes ó velas?
— Señora mia, ni duermo ni velo,
que de un dolor de muelas
me estoy muriendo.
— Por la estrella de Vénus
y el sol poniente,
por el Santísimo Sacramento
que tuve en mi vientre,
que no te duela mas ni muela ni diente.det är uttydt: »Vid himladörren stod Apollonia, och så gick Jungfru Maria där fram. Så säger hon: Apollonia, hvad har du för dig? sofver du eller vakar du? — Min fru, jag hvarken sofver eller vakar, ty jag är färdig att dö af tandvärk. — Vid [den uppgående] aftonstjärnan och den nedgaende solen, vid den Allraheligaste som jag bar under mitt hjärta, skall du hädanefter ej ha värk hvarken i oxeltand eller annan tand». Tre danska besvärjelseformler till samma helgon och för samma ändamål finnas meddelade af M. Lorenzen i hans Signeformularer og Tryllerad (Aalborg 1872), och förmodligen har väl äfven här i Sverige i äldre tider funnits något liknande. Men hvarför Carrasco vid detta tillfälle ålägger den beskedliga hushållerskan att läsa just en bön till Apollonia, är icke klart.
- ↑ Här, som på så många andra ställen, har originalet en ordlek beroende på en dubbelmening i ordet bachillear, hvilket af Cervantes själf bildats från bachiller, som kan betyda antingen baccalaureus, d. v. s. ungefär hvad vi skulle kunna kalla kandidat, eller ock pratmakare; i förra fallet blir verbets betydelse att taga sin kandidatexamen, i senare att prata vidt och bredt om allt möjligt. Originalet har: que no hay mas que bachillear.
- ↑ Sp. quien destaja no baraja. De båda verben destajar och barajar kunna vara speltermer och betyda: det förra att taga af, det senare att blanda (korten); ordspråket har därför ofta blifvit missförstådt, som om meningen skulle vara: den som tar af behöfver ej blanda. Det inses dock lätt att detta alls icke passar här, och i själfva verket förhåller sig saken helt annorlunda. Destajar betyder nämligen äfven att efter uppgjord kostnadsberäkning taga ett arbete på ackord eller beting för ett visst pris, och barajar hade i det äldre språket också betydelsen att krängla, bråka, gräla; det hela blir således: den som på förhand gjort upp om priset för sitt arbete, kommer ej efteråt i strid därom. Samma betydelse för barajar äterfinnes i ett gammalt ordspråk, som nu torde vara föräldradt: cuando uno no quiere, dos no barajan = det är ej ens fel att två träta.
- ↑ Återigen en af dessa Sanchos många tillvrängningar, som kunna göra en öfversättares förtviflan. Han vill säga: rata por cantidad = bestämd del i förhållande till hela beloppet, d. v. s. proportionsvis; men, som detta affärsuttryck är för honom något främmande och obegripet, har han trott första ordet vara det som betyder råtthona, och sedan genom en för honom naturlig öfvergång förväxlat råtta med katt (sp. gato, fem. gata) och drar alltså till med ett gata por cantidad, hvarpå D. Quijote infaller: »Min gode Sancho, ibland kan en rata (andel) vara så god som en gata (katthona)». Sancho svarar: »Jag begriper; jag vill slå vad att jag borde ha sagt rata (råtta) och inte gata (katt)», och är således ej klokare än förr.
- ↑ bene quidem = så är det bra.
- ↑ Detta från den juridiska stilen hämtade talesätt, som redan förut mött läsaren flera gånger, använder Carrasco här skämtsamt på ordet allsmäktige.
- ↑ Gråterskor, dels frivilliga, dels lejda, förekommo regelbundet hos minga forntidens folk och äfven hos spanjorerna under medeltiden ända till början af 1300-talet. De närvoro vid likbegängelserna och gingo tillsammans med släktingarna närmast efter den döde, under uttryckande i ord och åtbörder af den djupaste, ofta till förtviflan gränsande sorg. Nu för tiden torde något dylikt lefva kvar endast på Corsica, där klagosånger, s. k. vóceri, pläga frumsägas af någon bland den aflidnes kvinnliga anförvanter. Se härom Gregorovius, Corsica, (Stuttgart 1569) andra delens sjunde kapitel, och Canti Popolari Corsi (Bastia 1855), samlade och utgifna af Salvadore Viale.
| ← Sjätte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Åttonde Kapitlet → |