Don Quijote senare delens förra hälft/18
| ← Sjuttonde Kapitlet |
|
Nittonde Kapitlet → |
ADERTONDE KAPITLET.
Om hvad som hände D. Quijote i riddarens af den gröna resrocken borg eller hus, jämte andra sällsamma saker.
D. Quijote fann D. Diego de Mirandas hus mycket rymligt, såsom byggningar på landet pläga vara, med vapnet, ehuru inristadt i ohuggen sten, sittande öfver porten utåt landsvägen; vinförrådet på den inre gården, visthuset i portgången, och talrika lerkrukor rundtomkring, hvilka, emedan de voro från Toboso[1], åter uppväckte hos honom minnet af hans förtrollade och förvandlade Dulcinea. Och suckande, utan att besinna hvad han sade eller inför hvem han sade det, utbrast han:
O tobosanska krukor, huru hafven I icke åter uppkallat för mitt minne min högsta smärtas hulda skatt!»
Detta hörde den poetiskt anlagde studenten, D. Diegos son, som tillsammans med sin mor kommit ut för att emottaga honom, och mor och son föllo i förvåning öfver D. Quijotes egendomliga gestalt; denne åter steg genast af Rocinante och utbad sig med stor artighet fruns hand till kyssning. Men D. Diego sade: »Mottag, señora, med er sedvanliga vänlighet herr D. Quijote af La Mancha, som är den hvilken ni här har framför er, en vandrande riddare och därtill den tappraste och klokaste som världen äger.»
Frun i huset, som hette Doña Kristina, mottog honom med de största vänskaps- och artighetsbetygelser, och D. Quijote erbjöd henne sina tjänster med många förbindliga och förståndiga ord. Därpå utbytte han ungefär samma ärtighetsbetygelser med studenten, hvilken D. Quijote, sedan han hört honom tala, ansåg för ett klokt och skarpsinnigt hufvud.
Här skildrar författaren hela anordningen af D. Diegos gård, och visar oss därvid allt hvad en förmögen landtjunkares hus har att bjuda på; men denna historias öfversättare beslöt att med tystnad förbigå dessa och andra liknande enskildheter, emedan de ej rätt väl öfverensstämde med det hufvudsakliga ändamålet af denna historia, som har sin styrka mera i skildringarnas sanning än i tråkiga afvikelser från ämnet.
D. Quijote fördes in i en sal, Sancho tog af honom rustningen, så att han stod där klädd i vidbyxor och ett sämskskinnskyller, som var alldeles nedfläckadt af den rostiga rustningen; den breda, nedfallande halskragen var på studentvis ostärkt och utan spetsgarnering; hans halfstöflar af mjuki läder voro dadelbruna och skorna[3] ingnidna med gult vax. Nu omgjordade han sig med sitt goda svärd, som hängde i ett bantler af sälskinn, ty, som det tros, hade han i många år lidit af smärtor i njurarna[4]; därpå kastade han öfver sig en kappa af fint grått kläde. Men framför allt tvättade han hufvud och ansikte med fem eller sex ämbar vatten, (beträffande ämbarens antal äro uppgifterna något olika), men detta oaktadt såg vattnet ändock till sist ut som vassla, tack vare Sanchos glupskhet och inköpet af hans gemena färskost, som så prydligt hvitmenat hans herre.
I ofvan omtalade utstyrsel samt med sirlig värdighet och ädel hållning begaf sig D. Quijote in i en annan sal, där studenten väntade honom för att samtala med honom, medan bordet dukades; ty vid en så förnäm gästs ankomst ville fru Kristina visa att hon förstod och förmådde att undfägna dem som besökte hennes hus.
Under det D. Quijote ännu var sysselsatt med att taga af sig sin rustning, hade D. Lorenzo (så hette D. Diegos son,) funnit tillfälle att fråga sin far: »Hvem är väl den herre än Ers Nåd haft med sig hem? Ty namnet, utseendet och uppgiften att han är en vandrande riddare, sätta såväl mig som min mor i stor förundran.»
— »Jag vet icke hvad jag skall svara dig, min son, sade D. Diego; blott så mycket kan jag säga dig, att jag sett honom göra handlingar som kunnat anstå den störste galning i världen, och hört honom yttra ord som utplåna och förtaga intrycket af hans handlingar. Tala du med honom och känn hans förstånd på pulsen, och, eftersom du är en förståndig yngling, så döm själf om hans galenskap eller hans förstånd hvad rimligast kan vara; ehuruväl, sanningen att säga, jag anser honom snarare för galen än klok.»
På grund häraf gick D. Lorenzo, såsom redan omtaladt är, för att samtala med D. Quijote, och under loppet af deras samtal sade den senare bland annat till D. Lorenzo: »Er fars, herr D. Diego de Miranda, har berättat för mig om de sällsynta anlag och det skarpsinne som Ers Nåd äger, och isynnerhet att ni är en stor skald.»
— »Skald, det kan väl så vara, svarade D. Lorenzo; men visst ingen stor sådan. Nog är det sant att jag svärmar en smula för skaldekonsten och att jag gärna läser goda skalder; men icke på sådant sätt att man skulle kunna gifva mig namn af en stor sådan, såsom min far uttrycker sig.»
— »Denna blygsamhet tycker jag ej illa om, svarade D. Quijote; ty det finnes ingen skald som ej är anspråksfull och tänker att han är den störste i världen.»
— »Ingel regel utan undantag, invände D. Lorenzo; och mången torde nog finnas som verkligen är skald utan att tänka så.»[5]
— »De måtte vara få», återtog D. Quijote. »Men säg mig nu, Ers Nåd, hvad slags verser ni håller på med, ty er herr far har sagt mig att de göra er något bekymrad och fundersam. Är det en glosa, så förstår jag mig för min del något på den saken, och det skulle roa mig att höra verserna; äro de afsedda för en litterär pristäflan, så sträfva efter att vinna andra priset, ty det första tager alltid någon gynnad eller förnäm person; det andra däremot eröfras af den verkliga förtjänsten, och så blir det tredje egentligen det andra, och det första i själfva verket det tredje, alldeles såsom det tillgår vid universiteten med licentiatgraden; men trots allt detta spelar den som vunnit första priset ändock en stor roll.»
— »Hittills, sade D. Lorenzo för sig själf, kan jag inte anse er såsom galen, men låtom oss gå vidare»; och han yttrade till D. Quijote: »Det synes mig som om Ers Nåd har besökt högskolan; i hvilka vetenskaper har ni åhört föreläsningar?»
— »I det vandrande ridderskapets vetenskap, svarade D. Quijote, hvilken är lika så förträfflig som poesiens och till och med ett strå hvassare.»
— »Jag vet inte hvad det är för en vetenskap, genmälde D. Lorenzo, och hittills har jag aldrig hört talas om den.»
— »Det är en vetenskap, återtog D. Quijote, som i sig innefattar alla eller åtminstone de flesta vetenskaper i världen. Ty den som idkar honom måste vara en rättslärd och känna till lagarna om personrätt och sakrätt, för att kunna gifva åt hvarjom och enom hvad hans är och hvad honom tillkommer; han måste vara teolog för att, när helst han uppfordras därtill, kunna tydligt och klart redogöra för den kristna tro som han bekänner; han måste vara läkare, och isynnerhet växtkännare, för att i öknar och vildmarker kunna igenkänna de örter som hafva den egenskapen att läka sår, ty en vandrande riddare får icke hvarje ögonblick gå på spaning efter någon som kan bota dem åt honom; han måste vara astronom för att af stjärnornas ställning kunna se huru många timmar förflutit af natten och i hvilken trakt af världen och under hvilket himmelsstreck han befinner sig; han måste förstå matematik, ty vid hvarje steg skall det visa sig för honom att han behöfver denna vetenskap. Och, för att ej tala om att han måste vara smyckad med alla de teologala och kardinala dygderna[6], öfvergår jag till åtskilliga småsaker och säger: han bör kunna simma lika bra som man säger att Cola eller Nicolao Pesce[7] kunde simma; han bör förstå sig på att sko en häst samt att kunna laga sadel och remtyg; och för att återkomma till hvad jag redan förut sagt, bör han hålla sin tro mot Gud och sin dam; han bör vara kysk i tankar, hovisk i ord, beredvillig till hjälp i handling, manhaftig i bragder, tålsam i vedermödor, barmhärtig emot nödlidande och slutligen en kämpe för sanningen, om också dess försvarande skulle kosta honom lifvet. Alla dessa större och mindre egenskaper sammantagna bilda en äkta vandrande riddare, och häraf kan Ers Nåd, señor D. Lorenzo, finna huruvida det är en lumpen vetenskap som den riddare inhämtar, hvilken gör den till sitt studium och sin kallelse, och huruvida den icke kan ställas i bredd med de styfvaste vetenskaper som föredraras på gymnasier och i universitetskurser.»
— »Om så förhåller sig, genmälde D. Lorenzo, så förklarar jag att denna vetenskap öfverträffar alla andra.»
— »Hvad vill det säga: om så förhåller sig?» frågade D. Quijote.
— »Hvad jag menar, sade D. Lorenzo, är att jag tviflar om det någonsin funnits eller nu finnes vandrande riddare som äro prydda med så många dygder.»
— »Många gånger har jag sagt, hvad jag nu upprepar, återtog D. Quijote, nämligen att de flesta människor i världen hysa den föreställningen att det aldrig funnits vandrande riddare på jorden, och, enär mig tyckes att, om ej Himlen själf öfvertygar dem om sanningen af att det verkligen funnits och ännu finnes sådana, hvarje bemödande i den vägen skall vara fåfängt, såsom erfarenheten ofta visat mig, så vill jag icke nu uppehålla mig med att taga Ers Nåd ur en villfarelse, som ni delar med det stora flertalet. Hvad jag vill göra är att bedja Himlen att den måtte taga er ur densamma och komma er att inse, huru gagneliga och nödvändiga de vandrande riddare under framfarna tider ha varit för världen, och af huru stor nytta de skulle vara för det närvarande, om de ännu användes; men för människosläktets synders skull stoltsera nu för tiden lättja, sysslolöshet, frosseri och yppighet.»
— »Nu barkade det löst för vår gäst, sade D. Lorenzo för sig själf; men han är i alla fall en galning med hjärta på rätta stället och jag vore en enfaldig stackare, om jag ej insåge det.»
Härmed afslutade de sitt samtal, då man nu kallade dem till bords. D. Diego frågade sin son, hvad han fått klart för sig om gästens själstillstånd, och D. Lorenzo svarade: »Det skola alla läkare och skickliga skriftlärda[8] i världen aldrig kunna få ut ur hans galenskaps orediga handskrift; han är en galning halft om halft[9] med täta omskiften af ljusa mellanstunder.»
De satte sig till bords, och måltiden var sådan som D. Diego på vägen sagt att han brukade framsätta för sina gäster: prydlig, riklig och välsmakande; men det som mest behagade D. Quijote var den förunderliga stillhet som rådde i hela huset, så att det liknade ett kartusianerkloster. Sedan bordet blifvit afdukadt, bordsbönen läst och tvättvatten för händerna kringburet, uppmanade D. Quijote enträget D. Lorenzo att uppläsa de verser han författat för den litterära pristäflingen. Han svarade: »För att ej synas vara en af de skalder, hvilka vägra att uppläsa sina verser, när man ber att få höra dem, men däremot, så att säga, öfverösa folk därmed, när man icke har någon åstundan efter dem, så vill jag föredraga min glosa; jag väntar mig ej något hederspris för den ty jag har författat den blott för öfnings skull.»
— En af mina vänner, och det en förståndig man, svarade D. Quijote, hyste den åsikten, att ingen borde göra sig besvär med att skrifva glosor till verser; och anledningen härtill sade han vara den, att glosan aldrig kunde mäta sig med ämnet, och att ofta, ja i de flesta fall, glosan afveke från meningen och afsikten hos det som skulle utläggas; isynnerhet vore glosans lagar öfvermåttan stränga, i de ej tillåta några frågesatser, icke något ’sade han’ eller ’ämnar jag säga’, och icke medgifva att verb förvandlas till substantiv eller att meningen förändras, jämte andra tvång och inskränkningar, hvilka fjättra inom trånga gränser en hvar som vill skrifva en glosa, såsom Ers Nåd nog torde veta.»
— »I sanning, señor D. Quijote, sade D. Lorenzo, länge har jag önskat ertappa Ers Nåd med en ordentlig bock, men det har icke lyckats mig, ty ni halkar undan mina händer liksom en ål.»
— »Jag förstår ej, gaf D. Quijote till svar, hvad Ers Nåd säger, icke heller hvad ni menar med att jag skulle halka undan er.»
— »Jag skall nog laga så att ni förstår mig, svarade D. Lorenzo; men tills vidare behagade Ers Nåd skänka sin uppmärksamhet åt de utlagda verserna och glosan. De lyda så:
stundar snart hvad som skall ske;
vore stunden endast när
att hvad komma skall få se!
så det goda ock försvann,
som jag fick af lyckan njuta;
aldrig jag det återfann,
fullt hon synes mig förskjuta.
Länge knäböjd jag begär,
Lycka, hvad du slösa plär;
blott din skänk du återgifver,
jag ånyo lycklig blifver,
om mitt »var» förbyts till »är».
segrens eller ärans krans,
ryktets lof jag ej vill vinna,
icke nöjets purpurglans,
blott den skatt jag sett försvinna.
Lycka; värdes mot mig le;
då jag glömmer allt mitt ve,
all min sorg mig då förlåter,
ty, när hoppet vänder åter,
stundar snart hvad som skall ske.
dock jag djärfve vågat har:
ingen makt kan återbringa
en sekund af flydda dar
eller tidens lopp betvinga.
Nej, liksom han allt förtär,
flyktar han för vårt begär,
och det oklok längtan röjer
jämt att sucka, när han dröjer:
vore stunden endast när!
än med fruktan, än med hopp.
kan af ingen njutning skryta;
bättre är sitt lefnadslopp
och sitt kval mot döden byta.
Slut jag på mitt lidande
kunde önska; men kanske
bör jag lifvet ej försaka.
Fruktan häller mig tillbaka
att hvad komma skall få se!
När D. Lorenzo slutat uppläsningen af sin glosa, reste
ig D. Quijote och med så ljudlig stämma, att den nästan
liknade skrik, sade han, i det han fattade D. Lorenzos högra
hand: »Vid himlarna, där de äro som högst, bedyrar jag, ädle
yngling, att ni är den ypperste skald på jorden och värdig
att krönas med lagern,
som sig uttryckt en Poëta,
Är det icke kostligt att, efter hvad det påstås, D. Lorenzo kände sig högst belåten öfver att höra sig berömmas af D. Quijote, ehuru han ansåg honom för en galning? O semicker, huru långt når ej din makt, och huru vidt och bredt sträcka sig icke ditt behagliga väldes gränser! Dessa ords sanning bevisades af D. Lorenzo i det att han genast gick in på D. Quijotes önskan och begäran samt föredrog denna sonett öfver fabeln eller berättelsen om Pyramus och Tisbe:
hos Pyramus hon kärlekslågan tände;
från Cypern Amor dit till muren lände
att underbara remnans verkan röna.
sin blick han stum igenom remnan sände,
och själen följde den; ty Amor kände
ett sätt att svara ting med framgång kröna —
hon oförsiktigt utgick, för att finna
sin död, med ett af nöjet gäckadt sinne.
de bägge till odödligheten hinna
igenom samma svärd och graf och minne.
»Lofvad vare Gud! sade D. Quijote sedan han åhört D.
Lorenzos sonett, att bland de oräkneliga bortkomna skalder,
som det finnes, jag nu också påträffat en fullkomlig skald,
såsom ni, käre herre, är, ty härom har er konstrikt utarbetade
sonett öfvertygat mig.»
Fyra dagar stannade D. Quijote i D. Diegos hus, där han på det förträffligaste undfägnades; efter dessas förlopp bad han om tillstånd att resa vidare, i det han förklarade att han vore honom förbunden för den ynnest och gästvänskap han rönt i hans hus, men att, som det ej väl höfdes vandrande riddare att i många timmar hängifva sig åt sysslolöshet och vällefnad, han önskade begifva sig därifrån för att fullgöra sitt värf och söka äfventyr, på hvilka han försport att denna trakt öfverflödade och hvarmed han hoppades kunna fördrifva tiden till dess dagen inträffade för tornerspelet i Zaragoza, dit hans rätta väg låge. Men dessförinnan måste han nedstiga i Montesinos’ håla, om hvilken man i denna trakt berättade så mångahanda och så underbara ting, hvarjämte han också önskade utforska och lära känna ursprunget och de egentliga källorna till de sju sjöarna, som vanligen kallas Ruidera-sjöarna.
D. Diego och hans son prisade hans hedrande beslut och bådo honom att medtaga af deras hus och egendom allt hvartill han hade lust; de skulle med all möjlig beredvillighet stå honom till tjänst, ty därtill förpliktade dem hans persons höga värde och hans ärorika kallelse.
Slutligen inbröt dagen för afresan, lika fägnesam för D. Quijote som ledsam och sorglig för Sancho, hvilken trifdes förträffligt vid öfverflödet i D. Diegos hus och drog sig för att återvända till det vanliga hungerlifvet i skogar och vildmarker samt sin illa försedda matsäcks torftighet; men han proppade och fyllde den emellertid med allt som tycktes honom nödvändigt.
Vid afskedet sade D. Quijote till D. Lorenzo: »Jag vet icke om jag redan en gång sagt det till Ers Nåd, och, har jag redan sagt det, så upprepar jag det: vill Ers Nåd bespara sig vägen och besvärligheterna för att framkomma till ryktets tempels otillgängliga spets, så behöfver ni icke göra annat än lämna skaldekonstens tämligen smala stig å sido, och taga den allra smalaste, nämligen det vandrande riddarskapets, hvilken är tillräcklig för att i en handvändning göra er till kejsare.»
Med dessa yttranden afgjorde D. Quijote till fullo tvisten om hans galenskap, och det i ännu högre grad genom de ord, som han ytterligare tillade: »Gud vet huru gärna jag skulle vilja taga med mig herr D. Lorenzo, för att undervisa honom huruledes man bör skona dem som falla till föga, men slå till marken och nedtrampa de högmodiga[11], ett rättskaffens handlingssätt som tillhör det värf till hvilket jag är kallad; men, eftersom er ungdom icke begär något dylikt och edra lofvärda lärdomsöfningar icke lära tillstädja det, så får jag åtnöja mig med att underrätta Ers Nåd att ni, som är skald, kan bli en förträfflig sådan, så vida ni mera rättar eder efter andras omdömen än ofter edert eget, ty det finnes icke några föräldrar som tycka sina egna barn fula, och i fråga om snillets foster är denna själfförvillelse ännu mera gängse.»
Ånyo förvånades far och son öfver den underliga blandningen af förstånd och galenskap i D. Quijotes yttranden och öfver den envishet och halsstarrighet, hvarmed han framhärdade i att helt och hållet ägna sig åt att söka sina äfventyr hvilka städse kommo att stå honom dyrt och hvilka han ansåg såsom sina sträfvandens syfte och slutliga mål. Nu förnyades åter vänskapsanbud och artighetsbetygelser, och med borgfruns[12] goda minne redo D. Quijote och Sancho därifrån på Rocinante och grållen.
- ↑ Lergodstillverkning har af gammalt varit och är ännu den hufvudsakliga förvärfskällan i Toboso.
- ↑ Dessa verser förekomma i Garcilaso de la Vegas tionde sonett.
- ↑ Dessa halfstöflar (borceguíes) voro tätt åtsittande och mjuka; öfver dem buros skor på själfva foten.
- ↑ Meningen är icke att sälskinn skulle vara hälsosamt emot njurlidande, utan att D. Quijote, som haft ondt af sådana smärtor, icke kunde tåla ett vanligt lifbälte och i stället bar svärdet i ett axelgehäng.
- ↑ utan att tänka så, näml. att han är den störste skald i världen. Så torde stället böra tolkas, och ej såsom t. ex. i en tysk öfversättning: der ein Dichter ist und sich nicht dafür hält. Ordet piense, som D. Lorenzo upptager från D. Quijotes näst föregående yttrande, kan här anses tämligen afgörande.
- ↑ De tre teologala dygderna äro tron, hoppet och kärleken; de fyra kardinaldygderna äro vishet, måttlighet, tapperhet och rättrådighet.
- ↑ Denne Cola (Niklas) var en vida berömd siciliansk simmare och dykare i femtonde århundradet, hvilkens utomordentliga skicklighet som sådan förvärfvade honom tillnamnet Pesce (fisken). En af de förste som omtalat honom var italienaren Alexander Alexandri, som lefde kort efter Cola och i sina Genialium dierum libri berättat hans besynnerliga öden och särskildt förloppet vid hans död, som Schiller lagt till grund för sin ballad der Taucher.
- ↑ Texten lyder: no le sacarán del borrador de su locura cuantos médicos y buenos escribanos tiene el mundo, och det är egentligen ordet escribano som vållat svårighet, i det somliga öfversatt det med författare, hvilket knappt är riktigt, andra med skrifvare, liktydigt med escribiente. Meningen är väl den, att escribano på detta ställe betecknar en sin förstår sig att läsa olika slags skrift och kan tyda äfven svårlästa saker, således en skriftlärd i ordets bokstafligaste bemärkelse. egentl. kladd), liksom en läkare för att döma om galenskapen.
- ↑ Sp. entreverado, eg. om sådant fläsk, i hvilket lager af kött och fläsk omväxla.
- ↑ Anspelningen ar numera ofattlig. Antagligen åsyftas väl någon klen dåtida poet, som för rimmets skull i sina verser talat om akademierna på Cypern och Gaeta, ehuru akademier aldrig funnits på någotdera stället.
- ↑ Jämf. Vergilii Eneid VI, 853: parcere subjectis et debellare superbos.
- ↑ Liksom D. Quijote hela tiden ansett D. Diego för en riddare, så var naturligtvis också hans gård en borg, och följaktligen äfven fru Kristina en borgfru.
| ← Sjuttonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Nittonde Kapitlet → |