Don Quijote senare delens förra hälft/17
| ← Sextonde Kapitlet |
|
Adertonde Kapitlet → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Hvaruti framställes den högsta och yttersta punkten dit D. Quijotes oerhörda hjältemod steg och någonsin kunde stiga; jämte det lyckligt fullbordade äfventyret med lejonet.
Historien berättar att, när D. Quijote ropade åt Sancho att han skulle gifva honom hjälmen, denne just höll på att tillhandla sig några formar färskost af herdarna. I häpenheten öfver sin herres stora brådska visste han icke hvar han skulle göra af dem eller hvari han skulle bära dem, och för att ej mista dem, eftersom han hade redan betalat dem, föll det honom in att lägga dem i D. Quijotes hjälm, och med detta goda förråd återvände han till sin herre för att höra hvad denne ville honom. Så fort han kom fram, sade D. Quijote till honom: »Gif mig hjälmen, min vän, ty föga skulle jag förstå mig på äfventyr, om icke det som jag varseblir därborta är ett sådant, som kommer att tvinga mig, ja, genast tvingar mig att gripa till vapen.»
När han i gröna resrocken hörde detta, riktade han sina blickar åt alla håll och kunde icke få sikte på annat än en vagn, som kom emot dem och som var prydd med två eller tre flaggor, hvaraf han förstod att nämnda vagn måste föra penningar för konungens räkning, och detta sade han också åt D. Quijote. Men denne trodde honom ej, eftersom han städse ansåg och menade att allt hvad som tillstötte honom vore äfventyr på äfventyr. Därför svarade han adelsmannen: »Före var är halft vunnet. Det sker ingen skada med att jag håller mig beredd, ty jag vet af erfarenhet att jag bar synliga och osynliga fiender, men jag vet icke när eller hvar icke heller på hvad tid eller under hvilken skepnad de skola angripa mig.»
Och vändande sig till Sancho, begärde han hjälmen af honom; och, som Sancho icke fick tillfälle att slå ut färskosten, såg han sig nödsakad att räcka fram hjälmen sådan den var. D. Quijote tog den och, utan att märka hvad som låg i den, stjälpte han den hastigt öfver hufvudet; då osten härvid klämdes och kramades, började vasslan rinna nedåt riddarens hela ansikte och skägg, hvaröfver han blef så förskräckt att han sade åt Sancho: »Hvad kan detta vara, Sancho? det förekommer mig som skulle min skalle mjukna och hjärnan smälta eller som om jag ifrån hufvud allt ned till fotabjället badade i svett. Svettas jag nu verkligen, så sker det sannerligen inte af fruktan, fastän nog tror jag fullt och fast att det äfventyr som nu förestår mig är någonting förskräckligt. Om du har någonting att torka mig med, så gif hit det, ty den ymniga svetten förblindar mina ögon.»
Sancho teg och gaf honom ett kläde och tillika tackade han Gud för att hans herre icke hade kommit underfund med rätta sammanhanget. D. Quijote torkade sig och tog af sig hjälmen för att se efter hvad det var som i hans tycke kylde honom om hufvudet; men, då han såg den hvita gröten i hjälmen, förde han den till näsan, luktade på den och sade: »Vid min härskarinna Dulcineas af Toboso lif, är det icke färskost som du lagt hit åt mig, din skurk, din fräcke skälm, din nedrige vapendragare.»
Härpå svarade Sancho med stort lugn och mycken förställning: »Om det är färskost, så kanske Ers Nåd ville vara god och ge hit den, så skall jag äta upp den; men nej, den må hin äta, ty ingen annan än han kan ha skaffat hit den. Skulle jag väl kunnat vara nog fräck att söla ned Ers Nåds hjälm? Då har ni just träffat på den som är riktigt fräck! I sanning, señor, efter hvad Gud inger mig. måtte också jag ha trollkarlar, hvilka förfölja mig såsom Ers Nåds kreatur och lem, och de töra ha stoppat dit denna orenlighet för att reta ert tålamod till vrede och förmå er att efter vanligheten garfva mitt ryggläder. Men denna gången tror jag för visso att de huggit i vädret, ty jag förlitar mig på min herres kloka urskillning, hvilken nog lär ha besinnat att jag hvarken äger färskost eller mjölk eller något annat dylikt, och att, äfven om jag hade det, jag hellre skulle stoppa det i min mage än i hjälmen.»
— »Allting är möjligt», svarade D. Quijote; och allt detta åsåg landtjunkaren uppmärksamt och öfver alltsammans förundrade han sig, i synnerhet när D. Quijote, efter att hafva rentorkat hufvud, ansikte, skägg och hjälm, påtog sig den senare, satte sig tillrätta i stigbyglarna, pröfvade huruvida svärdet med lätthet läte draga ut sig, fattade om lansen och sade: »Må nu komma hvem som komma vill, ty här är jag, redobogen att taga ihop med satan själf i egen person.»
Under tiden närmade sig vagnen med flaggorna, på hvilken ingen färdades utom formannen på den ena mulåsnan, och en man som satt framtill på vagnen. D. Quijote fattade posto framför åkdonet och sade: »Hvart gäller resan, godt folk? hvad är detta för en vagn? hvad har ni på den? och hvad är detta för slags flaggor?»
Härpå svarade formannen: »Vagnen tillhör mig; hvad som finns på den är två vilda lejon i en bur, dem ståthållaren i Oran skickat till hufvudstaden såsom present åt Hans Majestät, flaggorna äro vår herre konungens till tecken af att här finns något som är hans tillhörighet.»
— »Äro lejonen stora?» frågade D. Quijote.
— »Så stora, svarade mannen som satt vid dörren till buren, att aldrig några ännu större eller ens så stora kommit öfver från Afrika till Spanien; jag är lejonvaktaren, och har förut fört öfver flera andra, men ännu inga som liknat dessa. De äro hane och hona, hanen sitter i den här främre buren, och honan i den bortre. Nu äro de hungriga, emedan de ännu icke hafva fått någonting att äta i dag, och Ers Nåd torde därför vara god och gå ur vägen, ty vi måste skyndsamt uppnå något ställe där vi kunna fodra dem.»
D. Quijote svarade härpå med ett litet smålöje: Lejonungar åt mig! Mig bjuder man lejonungar, och det just nu! Nå vid Gud, då skola också de herrar som skickat dem emot mig få se, om jag är en man som låter skrämma mig af lejon. Stig ned, min gode man, och, eftersom ni är lejonvaktaren, så öppna burarna och släpp ut de vilda bestarna; ty här midt på fältet vill jag visa dem hvem D. Quijote af La Mancha är, till trots och förargelse för de trollkarlar som skickat dem hit emot mig.»
— »Ah, sade nu adelsmannen sakta för sig själf, nu har vår gode riddare låtit oss märka hvem han är; färskostarna ha utan tvifvel uppmjukat hans skalle och gjort honom murken i hjärnan.»
I delta ögonblick närmade sig Sancho den främmande och sade till honom: »Señor, jag ber Ers Nåd för Guds skull laga så att min herre inte inlåter sig med de här lejonen: ty om han det gör, så slita de oss alla på stället i stycken.»
— »Är då er herre verkligen så galen, genmälde adelsmannen, att ni fruktar och tror att han ger sig i lag med dessa vilddjur?»
— »Galen är han inte, svarade Sancho, han är bara oförvägen.»
— »Jag skall nog laga så att han åtminstone inte denna gång blir det», sade adelsmannen.
Han gick fram till D. Quijote, som stod och påskyndade lejonvaktaren att öppna burarna, och sade till honom: »Herr riddare, vandrande riddare böra inlåta sig på äfventyr, de där gifva hopp om en lycklig utgång, men icke på sådana som alldeles beröfva dem hvarje förhoppning, ty den tapperhet, som går in på oförvägenhetens område, har mera af galenskap än af själsstyrka. Dessutom komma dessa lejon ej för att angripa Ers Nåd och ha icke ens en tanke ditåt; de komma såsom en skänk åt Hans Majestät, och det kan ej vara välbetänkt att uppehålla dem eller att hindra deras färd.»
— »Adle herre, svarade D. Quijote, gå ni bara och sköt om er dresserade lockhöna och er duktiga vessla och låt hvar och en sköta sitt; detta är min plikt och jag vet nog om dessa herrar lejon kommit för att strida mot mig eller ej.»
Och vändande sig till lejonvaktaren, sade han: »Anfäkta det, herr slyngel, om ni ej genast på stället öppnar burarna, skall jag med denna min lans fastnagla er vid vagnen!»
Formannen, som såg bestämdheten hos denna beväpnade spökgestalt, sade: »Nådige herre, må Ers Nåd af barmhärtighet tillstädja mig att spänna från mulåsnorna samt föra mig och dem i säkerhet, innan lejonen släppas lösa; om dessa döda dem för mig, så är jag rent ruinerad för hela lifvet, ty jag äger ingenting annat än den här vagnen och dessa mulåsnorna.»
— »Ack, du klentrogne! återtog D. Quijote; stig du af och spänn ifrån och gör hvad du behagar; snart skall du få se att du har gjort dig onödigt besvär och att du hade kunnat bespara dig detta omak.»
Formannen steg af och spände skyndsamt ifrån, och lejonvaktaren sade med hög stämma: »Varen I mina vittnen, I alla som befinnen er här, att jag mot min vilja och blott nödtvungen öppnar burarna och släpper ut lejonen, och att jag tillsäger denne herre att all den olycka och skada, som dessa djur möjligen komma att föröfva, skrifves på hans räkning och går på hans risk, såväl som min aflöning och hvad som tillkommer mig. Men I, mina herrar, torden sätta er i säkerhet innan jag släpper ut dem; för min del är jag säker på att ej göra de mig något ondt.»
Adelsmannen föreställde riddaren ännu en gång att han ej borde begå en dylik galenskap, ty att företaga någoting så vanvettigt vore att fresta Gud. Härpå gaf D. Quijote till svar att han nog visste hvad han gjorde. Den förre bad honom väl tänka sig för; han vore öfvertygad om att D. Quijote vore offer för en själfförvillelse.
— »Nå väl, señor, genmälde D. Quijote, om Ers Nåd ej vill varda ögonvittne till det som efter er åsikt kommer att bli ett sorgespel, så gif er skimmel sporrarna och sätt er i säkerhet.»
Då Sancho hörde detta, bad han honom med gråtande tårar att afstå från ett företag, i jämförelse med hvilket äfventyret med väderkvarnarna och det andra fruktansvärda med stampkvarnarna, korteligen alla de bragder D. Quijote utfört under hela sin lefnad, blott vore som kalasmat. »Besinna, señor, sade Sancho, här är ingen förtrollning med i spelet eller någonting ditåt, ty jag har mellan spjälorna och genom springorna på buren sett ett väldigt lejons ram, och af den sluter jag att bemälda lejon, som bemälda ram måste tillhöra, är större än ett berg.»
— »Din rädsla, svarade D. Quijote, lär väl åtminstone ha kommit dig att tycka den vara större än halfva världen. Gå nu åt sidan, Sancho, och lämna mig, och, om jag skulle dö här, så vet du ju vår gamla öfverenskommelse: du begifver dig till Dulcinea, och mera behöfver jag icke säga dig.»
Han tillade ännu åtskilligt annat, hvarmed han gjorde slut på alla förhoppningar om att han ändock skulle afstå från att fullfölja ett så vanvettigt företag. Han med gröna resrocken skulle gärna velat sätta sig emot honom; men han såg sig vara honom alltför olika med afseende på beväpning, och då tycktes det honom icke klokt att inlåta sig i strid med en förryckt människa, hvilken i hvarje afseende hade visat sig för honom som sådan.
När nu D. Quijote ånyo påskyndade lejonvaktaren och upprepade sina hotelser, föranledde detta att adelsmannen sporrade sitt sto, Sancho sin grålle, och formannen mulåsnorna, och alla bjödo till att aflägsna sig så långt från vagnen som det var dem möjligt, innan lejonen släpptes ur burarna. Sancho begrät sin herres död, som denna gång, efter hvad han trodde, ofelbart skulle nå honom i lejonens klor; han förbannade sitt öde och kallade det för en olycksstund, då han kom på den tanken att ånyo träda i riddarens tjänst; men under all sin gråt och jämmer försummade han dock ej att piska på sin grålle för att komma undan från vagnen.
Då nu lejonvaktaren såg att flyktingarna voro långt borta, bestormade han ånyo riddaren med samma föreställningar och varningar som förut; D. Quijote svarade att han nog hörde hans ord, men att formannen icke skulle möda sig med ytterligare föreställningar och varningar, ty det skulle alltsammans föga båta, utan han borde i stället skynda sig.
Under tiden, medan lejonvaktaren ännu dröjde med att öppna den främsta buren, öfvervägde D. Quijote huruvida det vore rådligt att utkämpa striden hellre till fots än till häst, och slutligen bestämde han sig för att det skulle blifva till fots, ty han fruktade att Rocinante skulle skygga vid åsynen af lejonen. Han hoppade därför af hästen, kastade bort lansen, tog skölden på armen, drog svärdet ur skidan och trädde med underbar beslutsamhet och oförskräckt mod steg för steg fram emot vagnen, hvarvid han af hela sitt hjärta anbefallde sig först åt Gud och därnäst åt sin härskarinna Dulcinea.
Och man bör veta att, när denna sannfärdiga historias författare kommer till detta ställe, han utbrister: »O, du tappre och öfver allt beröm modige D. Quijote af La Mancha, du spegel hvari alla världens stridsmän kunna beskåda sig, du den andre och återuppståndne Manuel af León[1], hvilken var de spanska riddarnas ära och prydnad! Med hvilka uttryck skall jag förtälja denna fruktansvärda bedrift, eller med hvilka ord skall jag göra den trolig för kommande tidehvarf? eller hvilka loftal kunna väl finnas som icke passa och anstå dig, äfven om de vore öfversvinneliga öfver all öfversvinnelighet? Du till fots, du ensam, oförskräckt och modig, blott med ett svärd, och det icke ens ett skarpeggadt med fint Toledomärke[2], med en sköld, och det icke någon af synnerligt glänsande och poleradt stål, står där och afbidar och inväntar två de vildaste lejon som de afrikanska skogarna någonsin fostrat. Dina egna bedrifter varde ditt lof, du dråplige hjälte af La Mancha, ty jag lämnar dem här i deras värde, emedan ord fattas mig att prisa dem.»
Härmed sluta författarens anförda beundrande utrop, och, i det han åter anknyter berättelsens tråd, fortfar han i följande ordalag:
Då lejonvaktaren såg att D. Quijote redan ställt sig i posityr och att han icke kunde undgå att utsläppa lejonhanen, vid äfventyr att falla i onåd hos den vredgade och oförfärade riddaren, öppade han på vid gafvel den främre buren, i hvilken såsom redan nämndt är, lejonhanen befann sig, hvilken var af oerhörd storlek samt fruktansvärd och stygg att påse.
Det första denne gjorde var att vända sig åt alla sidor af buren, där han låg, räcka ut ramen och sträcka på sig i hela sin längd: därpå öppnade han gapet, samt gäspade långsamt och makligt, torkade med tungan, som hängde nästan tre kvarter långt ut ur munnen, dammet ur ögonen och slickade sig i ansiktet. Sedan han gjort detta, stack han ut hufvudet ur buren och såg sig omkring åt alla sidor med ögon som glödde likt eldklot; det var en anblick och en syn, som kunnat sätta skräck i själfra öfverdådet. Blott D. Quijote betraktade honom med oafvända blickar och önskade, att han genast måtte hoppa ned från vagnen och gå honom på lifvet, då riddaren ämnade med sina händer hugga honom i stycken.
Ända därhän sträckte sig öfvermåttet af hans galenskap, som ännu aldrig haft ett motstycke. Men det ädla lejonet, som visade sig mera saktmodigt än stolt, bekymrade sig ej om barnsligheter eller skryt, utan sedan det, såsom redan nämndt är, sett sig omkring åt alla håll, gjorde det helt om, vände ryggen till och visade D. Quijote bakdelen samt lade sig högst lugnt och makligt åter ned i sin bur.
När D. Quijote såg detta, befallde han vaktaren att slå lejonet och reta det, för att drifva ut det. »Det vill jag visst inte göra, svarade lejonvaktaren; ty, om jag retar det blir jag själf den förste som det sliter i stycken. Ers Nåd, herr riddare, må låta sig nöja med hvad ni redan uträttat, hvilket är allt hvad man kan begära i tapperhetsväg, och ej för andra gången fresta lyckan. Lejonet har dörren stående öppen, det har fritt val att komma ut eller icke komma ut; men då det ända hittills icke lämnat buren, kommer det icke heller att göra det på hela dagen. Ers Nåds tapperhet är redan tillräckligt ådagalagd; ingen modig kämpe är, så vidt jag förstår, förpliktad till mera än att utmana sin fiende och invänta honom på öppna fältet; om motståndaren icke inställer sig, så låder skammen vid honom, och den som inväntat honom vinner segerkransen.»
— »Så förhåller det sig i sanning, svarade D. Quijote stäng igen dörren, min vän, och gif på bästa sätt du kan ett intyg om hvad du här sett mig göra; nämligen att du öppnat dörren för lejonet, att jag väntat på det, men att det icke kommit ut; att jag fortfarande väntat på det, men att det ändå icke kommit, utan till sist åter lagt sig ned. Till mera är jag icke förpliktad; bort nu med alla trollkonster! och Gud styrke rätt och sanning och det äkta riddarväsendet! Stäng nu igen buren, såsom jag befallt, medan jag ger flyktingarna och de frånvarande tecken, på det att de ur din mun må erfara denna hjältebragd.»
Lejonvaktaren gjorde så, och D. Quijote fästade på spetsen af sin lans det kläde hvarmed han rentorkat sitt ansikte efter ostregnet, samt började att ropa åt de andra, hvilka ännu icke slutat upp med att fly och att samtidigt i hvarje ögonblick se sig tillbaka, alla i en flock med adelsmannen som dref dem framför sig. Men när Sancho fick se tecknet med det hvita klädet, sade han: »Må jag dö, om inte min herre besegrat de vilda bestarna, eftersom han nu ropar oss tillbaka.»
De stannade då alla och sågo att det var D. Quijote som gaf dem tecken; deras rädsla gaf något med sig, och de närmade sig steg för steg, till dess de tydligen hörde D. Quijotes stämma som ropade till dem. Då ändtligen återvände de till vagnen, och, så fort de kommit fram, sade D. Quijote till formannen: »Spänn åter för edra mulåsnor, min gode vän, och fortsätt eder färd; och du, Sancho, gif två guldmynt åt honom och åt lejonvaktaren såsom ersättning för den tid de blifvit uppehållna för min skull.»
— »Dem ger jag mycket gärna, sade Sancho; men hvad har det blifvit af lejonen? Äro de döda eller lefvande?»
Nu berättade lejonvaktaren ytterst omständligt och med uppehåll då och då stridens gång, hvarvid han så godt han kunde och förstod öfvermåttan rosade D. Quijotes tapperhet, vid hvilkens åsyn det modfällda lejonet hvarken velat eller vågat gå ut ur sin bur, fastän han låtit dörren stå öppen en lång stund. Men emedan nu han, vaktaren, sagt åt riddaren att det vore att fresta Gud om man, såsom denne fordrade, retade lejonet, så att det med våld tvunges att komma ut, sä hade riddaren omsider, ehuru mycket ogärna och alldeles mot sin vilja, tillåtit att dörren åter stängdes.
— »Hvad synes dig om detta, Sancho?» sade D. Quijote. »Finns det väl några trollkarlar som gå upp emot den sanna tapperheten? Trollkarlarna kunna väl beröfva mig medgången, men hvad djärfhet och mod beträffar så är det omöjligt.»
Sancho lämnade guldmynten, formannen spände för, vaktaren kysste D. Quijote på hand för den erhållna gåfvan och lofvade att berätta den hjältemodiga bragden för kungen själf, så snart han komme fram till hufvudstaden.
— »Om då Hans Majestät skulle fråga hvem som utfört den, så svara honom: Lejonriddaren; ty från denna stund önskar jag att mitt hittillsvarande namn Riddaren af den Sorgliga Skepnaden må förvandlas, ändras, ombytas och omgestaltas till detta namn; och härutinnan följer jag de vandrande riddarnas gamla plägsed, hvilka ändrade namn så ofta det behagade dem eller då det föll sig lägligt för dem.»[3]
Vagnen fortsatte sin väg, och D. Quijote, Sancho och han i gröna resrocken färdades vidare på sin. Under hela denna tid hade D. Diego de Miranda icke sagt ett enda ord, emedan han varit uteslutande sysselsatt med att beskåda och gifva akt uppå D. Quijotes handlingar och ord, hvarvid denne föreföll honom såsom en förståndig galning eller såsom en galning hvilken stode förståndiga människor ganska nära. Förra delen af D. Quijotes historia hade ännu icke kommit till hans kunskap; ty, om han läst den, skulle hans förundran öfver riddarens handlingar och ord hafva upphört, emedan han då redan känt till arten af hans galenskap. Men, som han icke kände till denna, ansåg han honom än såsom förryckt och än såsom klok; ty allt hvad riddaren talade var sammanhängande, smakfullt och väl uttryckt, men allt hvad han gjorde, orimligt, dumdristigt och dåraktigt. Och adelsmannen sade för sig själf: »Hvilken större galenskap kan det väl finnas än att sätta hjälmen på sig full med färskost, och så inbilla sig att trollkarlarna uppmjukat ens skalle? och hvilken större oförvägenhet och dårskap än att af all makt vilja strida mot lejon?»
I dessa betraktelser och detta samtal med sig själf störde honom D. Quijote i det han sade till honom: »Hvem kan väl betvifla, señor D. Diego de Miranda, att Ers Nåd i sitt sinne håller mig för en vansinnig och förryckt människa? Icke heller vore det underligt om så vore; ty mina handlingar kunna ej bära vittnesbörd om annat. Välan, trots allt detta vill jag att Ers Nåd skall inse att jag ej är så förryckt eller så afvita, som jag säkerligen har förefallit er. Till sin fördel visar sig en tapper riddare inför sin konungs ögon, om han midt på en offentlig plats med lycklig påföljd ger en vildsint tjur en lansstöt; till sin fördel visar sig ock en riddare om han i glänsande rustning galopperar öfver stridsplatsen i att glädtigt tornérspel inför damerna; till sin fördel visa sig alla de riddare, hvilka med krigiska öfningar eller sådana som se så ut, skänka sin furstes hof nöje, förströelse, ja, om man så får säga, ära. Men mera till sin fördel än alla dessa visar sig en vandrande riddare, den där i öknar, i vildmarker, på korsvägar, i berg och skogar går på spaning efter farliga äfventyr, i afsikt att föra dem till en lycklig och gynnsam utgång, endast för att förvärfva en lysande och oförgänglig ära. Mera till sin fördel, säger jag, visar sig en vandrande riddare som i en obefolkad ödemark skyndar till en änkas bistånd, än en riddare från hofvet som i hufvudstaden säger en ung flicka artigheter. Hvarje riddare har sitt särskilda värf; den som vistas vid hofvet må tjäna damerna, med sitt följes dräkter förläna ökad glans åt sin konungs hof, underhålla fattigare riddare med sitt bords rika öfverflöd, anordna kämpaspel, hålla ringränningar, visa sig högsint, frikostig och praktälskande, men framför allt såsom god kristen, och på detta sätt skall han uppfylla sina föreskrifna plikter. Men den vandrande riddaren bör uppsöka den vida världens undangömda vrår, intränga i de mest invecklade labyrinter, vid hvarje steg gripa sig an med det omöjliga, på den ensliga heden manligt uthärda solens glödande strålar midt i sommaren, och om vintern stormarnas och köldens bitande stränghet; han får icke låta sig skrämmas af lejon, icke förfäras af vidunder, icke känna någon fruktan för drakar, ty att uppspåra de förra, anfalla de senare, och öfvervinna dem alla, det är hans egentliga och hufvudsakliga värf. Då det nu kommit på min lott att tillhöra de vandrande riddarnas antal, kan jag för min del icke underlåta att omhändertaga allt som enligt mitt förmenande ligger inom gränserna för mitt riddareämbetes domsrätt, och följaktligen ålåg det mig såsom min plikt att angripa de lejon jag just nyss angrep, ehuruväl jag insåg att det var ett stort öfverdåd. Ty väl vet jag hvad tapperhet vill säga, en dygd som befinner sig midt emellan två felaktiga ytterligheter, nämligen feghet och dumdristighet, men mindre förkastligt är det om den tappre närmar sig och uppstiger ända till dumdristighetens gränslinie, än att han närmar sig och nedsjunker ända till feghetens gränslinie. Liksom det är lättare för en slösare att blifva frikostig än för en girigbuk, så är det också lättare för den dumdristige att uppföra sig som en sannskyldig hjälte än för den fege att höja sig till verklig tapperhet. Och hvad det beträffar att inlåta sig på äfventyr, så tro mig, señor D. Diego, att skall spelet förloras, bör det hellre ske genom ett kort för mycket än ett kort för litet, ty det låter bättre i ens öron om man hör: den och den riddaren är oförvägen och djärf, än om man hör: den och den riddaren är feg.»
— »Jag förklarar, señor D. Quijote, svarade D. Diego, att allt hvad Ers Nåd sagt och gjort är väl afvägdt på förståndets egen våg; och min åsikt är att, skulle det vandrande ridderskapets föreskrifter och lagar gå förlorade, så skulle de återfinnas i Ers Nåds bröst liksom på sin naturliga förvaringsort och nederlagsplats. Men låtom oss nu skynda, ty det blir sent, och komma fram till min by och min gård, där Ers Nåd kan hvila ut efter den utståndna mödan, som, om också icke ett kroppsarbete, likväl varit ett själsarbete, hvilket stundom plägar medföra mattighet för kroppen.»
— »Jag anser denna inbjudning såsom en synnerlig gunst- och nådebevisning, señor D. Diego», svarade D. Quijote.
De sporrade sina gångare kraftigare än förut, och klockan kunde väl vara två på eftermiddagen, då de anlände hem till D. Diego, hvilken D. Quijote kallade riddaren af den gröna resrocken.
- ↑ Om honom berättas följande. Vid det katolska konungaparet Ferdinands och Isabellas hof roade sig damerna en dag med att från balkongen skåda ned på vilddjursgården, där ett par väldiga lejon funnos, hvilka kort förut kommit som skänk från Afrika: en af damerna tappade då — några säga, med flit — sin handske ned till lejonen, och, när hon beklagade sin förlust eller, som det också påstås, fordrade att man skulle skaffa henne handsken tillbaka, steg D. Manuel Ponce ned i lejongården och hämtade honom, utan att någotdera djuret rörde sig; sedan dess skulle då han och hela hans släkt ha fått till namnet Ponce lagdt de León. Men för det första borde det då ha hetat del León, och för det andra är det bevisadt, att släkten Ponce redan i slutet af tolfte seklet fick detta tillägg, emedan en af dess medlemmar då äktade en naturlig dotter till konung Alfons IX af León. Samma historia har förlagts äfven till Frans I:s af Frankrike hof och har poetiskt behandlats af Schiller i hans ballad »Handsken», af Robert Browning och andra.
- ↑ I originalet står: de las del perrillo cortadoras = en af de hvassa med en liten hund (till märke). Toledo var i forna tider högt berömdt för sina utmärkta klingor, hvilkas förträfflighet tillskrefs härdningen i Tajos vatten; tillverkarna hade hvar sitt märke, och det här omtalade tillhörde en viss Julian del Rey, af hvilken flera vapen ännu finnas i behåll. I början af förra århundradet gick det emellertid bakut för vapensmederna i Toledo, sannolikt emedan den bourbonska dynastiens uppstigande på tronen medförde en förändring i klädedräkten, så att de gamla svärden, som voro ämnade till allvarligt bruk, utbyttes mot eleganta hofvärjor. Sedermera anlade Karl III:s regering en vapenfabrik för statens räkning i Toledo; denna, som ännu blomstrar och förser Spanska armén med blanka vapen, åstadkommer utmärkta saker och har återupprättat Toledo-klingornas gamla anseende. Öfversättaren såg där en kavallerisabel profvas på det sätt, att klingan först böjdes i form af ett S, nästan närmade sig en 8, och därefter tre gånger höggs med all makt mot ett ett järnstäd; hon hade af dessa prof ej tagit ringaste skada.
- ↑ Hela denna episod har sin förebild i riddareromanerna, där strider mot lejon och andra vilda djur ofta förekomma, ehuru dessa, liksom jättar och troll, naturligtvis finnas till endast för att besegras. När Sancho gråter, när D. Quijote med anledning af äfventyrets lyckliga utgång tar sig namnet Lejonriddaren, och när författaren afbryter berättelsen för att utbrista i en deklamation till hjältens lof, då är detta också drag som återfinnas alldeles likadana i de nämnda böckerna.
| ← Sextonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Adertonde Kapitlet → |