Hoppa till innehållet

Don Quijote senare delens förra hälft/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tjugunionde Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Senare delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
Trettioförsta Kapitlet  →


[ 262 ]

TRETTIONDE KAPITLET.

Hvad som hände D. Quijote med en skön jägarinna.

Ganska svårmodiga och misslynta återvände riddare och vapendragare till sina ök, i synnerhet Sancho, hvilken det gick hårdt till sinnes att gå hårdt på penningförrådet; ty allt som togs däraf kändes för honom som om det toges ur hans egna ögonstenar. Omsider och utan att säga ett ord stego de i sadeln och aflägsnade sig från den ryktbara floden, D. Quijote fördjupad i kärlekstankar och Sancho i tanken på sin uppkomst i världen, som han den gången ansåg ännu ligga mycket långt borta. Ty, huru enfaldig han än var, kunde han väl begripa att alla eller åtminstone de flesta af hans herres handlingar voro galenskaper, och han sökte efter tillfälle att en vacker dag, utan att inlåta sig på någon afräkning eller på ett afskedstagande af sin herre, kunna göra sig lös ur hans klor och begifva sig hem. Men ödet fogade sakerna helt annorlunda än hvad han befarade.

Det hände sig nämligen att följande dag i solnedgången, just som de kommo ut ur en skog, D. Quijote lät sina blickar fara öfver en grönskande äng, och vid dess bortersta ända märkte han folk, som, när han kom närmare, han såg vara falkjägare. Han red ännu närmare och varseblef bland dem en ståtlig dam på en snöhvit passgångare eller fruntimmershäst, som var prydd med ett grönt schabrak och bar en fruntimmerssadel af silfver. Damen var likaledes klädd i en grön dräkt, så dyrbar och praktfull att det såg ut som om prakten själf antagit hennes gestalt. På vänstra handen bar hon en jaktfalk, af hvilket tecken D. Quijote slöt att hon måste vara någon förnäm dam och härskarinna öfver hela jaktsällskapet, såsom hon också verkligen var. Han sade därför till Sancho: »Skynda dig, min son Sancho, och säg till den damen på passgångaren och med falken på handen, att jag, Lejonriddaren, kysser hennes höga Skönhets händer och, om hennes Härlighet gifver mig tillåtelse därtill, vill jag personligen komma och göra det och vara henne till tjänst uti allt som mina krafter kunna åstadkomma och hennes Höghet täckes befalla.[1] Men tänk dig för, Sancho, huru du talar, och laga att du i detta ditt budskap ej flickar in något af dina vanliga ordspråk.» [ 263 ]— »Nu har ni träffat på den rätte flickaren! genmälde Sancho; skall Ers Nåd komma med sådant till mig! Det är minsann inte första gången i mina dar som Jag blifvit skickad med hälsningar till både höga och breda damer.»

— »Med undantag af den du framförde till fröken Dulcinea, återtog D. Quijote, vet jag ej att du har framfört någon annan, åtminstone icke i min tjänst.»

— »Det är sant, svarade Sancho; men en god betalare är inte ledsen för att ställa pant, och

i hus med fulla fat
har det ingen nöd med gillesmat;

jag menar att mig behöfver man inte säga något eller göra mig uppmärksam på någonting, ty jag är beredd för allt och förstår mig på litet af hvarje.»

— »Det tror jag nog, Sancho, sade D. Quijote; gack åstad i en lyckosam stund, och Gud ledsage dig!»

Sancho skyndade därifrån i sträckt galopp, sedan han ryckt upp grållen ur hans vanliga skridt, och kom fram dit där den sköna jägarinnan befann sig; han steg af, kastade sig på knä framför henne och tilltalade henne sålunda: »Sköna dam, den riddare, som visar sig där borta och som heter Lejonriddaren, är min herre, och jag är hans vapendragare som man i hans hemtrakt kallar Sancho Panza. Bemälde Lejonriddare, som ännu för kort tid sedan kallade sig riddaren af den Sorgliga Skepnaden, låter genom mig hälsa och bedja Ers Härlighet att ni måtte värdigas ge honom orlof att han med edert tillstånd, välbehag och bifall måtte få tillfredställa sin åtrå, som, efter hvad han själf säger och jag tror, icke är någon annan än att vara Eders upphöjda Högdragenhet och Dägelighet till tjänst; och, om Ers höga Nåd tillåter honom detta, då gör ni något som länder er till gagn, och han skall därigenom hugnas med den yppersta gunst och hjärtans fröjd.»

— För visso, redlige vapendragare, svarade damen, hafven I framfört edert budskap med all den omständlighet som dylika beskickningar kräfva. Stigen upp ifrån marken, ty vapendragaren åt en så utmärkt riddare som han af den Sorgliga Skepnaden är, om hvilken vi här redan sport ganska mycket, höfves det icke att ligga på knä; stigen upp, käre vän, och sägen eder herre att han är mycket välkommen att hålla till [ 264 ]godo med min och min gemål hertigens tjänstvillighet i ett lustslott, som vi äga här.»

Sancho reste sig upp, högeligen förundrad så väl öfver den vänliga damens skönhet som öfver hennes särdeles fina och artiga sätt, men ännu mera öfver det hon sagt honom att hon hört talas om hans herre, riddaren af den Sorgliga Skepnaden, och, om hon icke kallat honom Lejonriddaren, så måste det hafva varit därför att han så nyligen antagit detta namn.

Hertiginnan, hvilkens stamgods och namn man ännu icke känner rätt till[2], frågade honom nu: »Sägen mig, käre vapendragare, är icke denne er herre den, om hvilken det finnes en tryckt historia med titel: Den sinnrike Junkern Don Quijote af La Mancha, och hvilken utvalt till sitt hjärtas härskarinna en viss Dulcinea af Toboso?»

— »Jo, det är just han, señora, svarade Sancho; och den vapendragare som förekommer eller åtminstone borde förekomma i samma historia och som heter Sancho Panza, det är jag det, så vida de ej bytt bort mig i vaggan, det vill säga förbytt mig på trycket.»

— »Allt detta fägnar mig mycket», sade hertiginnan, »Gå, käre Panza, och sägen er herre att han skall vara välkommen till mina besittningar, och att det icke kunnat hända mig någonting som gåfve mig ett större nöje.»

Med detta angenäma svar återvände Sancho högst förnöjd till sin herre och berättade för honom allt hvad den förnäma damen hade sagt, hvarvid han med sina vanliga bondaktiga uttryck himmelshögt upphöjde hennes stora skönhet, älskvärdhet och artiga sätt. Då kråmade sig D. Quijote i sadeln, satte sig fast i stigbyglarna, sköt visiret till rätta, sporrade kraftigt Rocinante och red med ädel värdighet fram för att kyssa hertiginnans händer.

Denna hade emellertid skickat efter sin gemål hertigen och berättade hela beskickningen för honom, medan D. Quijote närmade sig; och, som båda två läst förra delen af vår historia och af densamma lärt känna D. Quijotes dåraktiga griller, så väntade de honom med största förnöjelse och längtan att lära känna honom, hvarjämte de beslöto att gå in på hans idéer, hålla med honom i allt som han komme att säga och så länge han dröjde kvar hos dem, behandla honom såsom vandrande riddare med alla de formaliteter, som brukas i riddareromanerna[3], hvilka de hade läst, ja till och med tyckte mycket om.

[ 265 ]Emellertid nalkades nu D. Quijote med uppslaget visir, och, då han gjorde min af att vilja stiga af hästen, skyndade Sancho fram för att hålla stigbygeln åt honom; men denne råkade ut för det missödet att, när han steg af sin grålle, han med ena foten fastnade i en repstump, som hängde ned från åsnesadeln, så att han omöjligt kunde göra sig lös, utan blef hängande vid benet, med munnen och bröstet mot marken. D. Quijote, som ej var van vid att stiga af utan att man höll stigbygeln åt honom, trodde att Sancho redan stod till reds för att hålla den, svängde sig ned med hela kroppen i ett tag och drog med sig Rocinantes sadel, som måtte hafva varit illa fastspänd, med den påföljd att han och sadeln föllo i mark, icke utan att riddaren grundligen skämdes och för sig själf frammumlade en mängd förbannelser öfver den olycksfågeln Sancho, som ännu alltjämt hade foten i snaran. Hertigen befallde sina jägare att skynda till riddarens och vapendragarens hjälp; de lyfte upp D. Quijote, som blifvit illa tilltygad i fallet och som linkade fram så godt han förmådde för att knäböja för det högvälborna paret. Men hertigen tillät det omöjligt, utan steg tvärtom af hästen, skyndade fram och omfamnade D. Quijote samt sade till honom: »Det gör mig ondt, herr Riddare af den Sorgliga Skepnaden, att den första skepnad i hvilken Ers Nåd visat sig på mitt område varit så sorglig som vi nyss sett; men vapendragares försumlighet är ofta skulden till ännu olyckligare händelser.»

— »Den händelse som förunnade mig att skåda eder, ädelmodiga furste, svarade D. Quijote, kan omöjligt vara olycklig, äfven om jag störtat ned så djupt att jag icke stannat förrän nere i själfva afgrunden, ty till och med därutur skulle det stolta medvetandet af att hafva sett eder lyfta och upphämta mig. Min vapendragare, den Gud fördöme, förstår sig bättre på att lössläppa sin tunga för att säga elakheter, än att fastgöra och spänna en sadel så att den sitter säkert; men i hvilket läge jag än må befinna mig, fallen eller upprättstående, till fots eller till häst, skall jag alltid vara färdig att tjäna eder och min nådiga fru hertiginna, eder värdiga gemål, skönhetens värdiga härskarinna och höfviskhetens allsmäktiga furstinna.»

— »Sakta, sakta, min ärade herr D. Quijote af La Mancha, sade hertigen; så länge här finnes min nådiga fröken Dulcinea af Toboso, är det ej tillbörligt att andra skönheter prisas.»

[ 266 ]Emellertid hade Sancho Panza kommit lös från snaran och, som han stod nära intill, sade han, innan hans herre ännu hunnit svara något: »Det kan inte förnekas, utan fast mera bejakas att min nådiga fröken Dulcinea af Toboso är mäkta fager; men ingen vet hvar haren bar sin gång, för jag har hört sägas att det som man kallar natur är likt en krukmakare som gör lerkärl, och den som gör ett vackert kärl, kan också göra två och tre och hundra. Härmed menar jag att vår nådiga fru hertiginna står sannerligen inte efter min härskarinna fröken Dulcinea af Toboso,»

D. Quijote vände sig till hertiginnan och sade till henne: » Ers Höghet täckes föreställa sig att ingen vandrande riddare på jorden någonsin haft en större pratmakare och lustigkurre till vapendragare än jag, och han skall nog styrka sanningen af detta mitt påstående, om Eders höga Härlighet behagar att för några dagar antaga mina tjänster.»

Härtill svarade hertiginnan: »Att den hederlige Sancho är en lustigkurre, därpå sätter jag högt värde, ty det är ett tecken till att han har förstånd; skämt och munterhet, señor D. Quijote, trifvas, som Ers Nåd väl vet, ej hos inskränkta naturer; och, eftersom den hederlige Sancho är en glad själ och ett kvickhufvud, så förklarar jag honom på förhand för en förståndig man.»

— »Och för en stor pratmakare», tillade D. Quijote.

— »Så mycket bättre, sade hertigen; ty äro skämten många, kunna de icke sägas med få ord. Men med sådana vilja vi icke nu spilla tiden; må därför riddaren af den Sorgliga Skepnaden…»

— »Lejonriddaren, skall Ers Nåd säga, sade Sancho, ty numera finns inte längre någon Sorglig Skepnad, utan det får allt vara skepnad af lejon nu.[4]

— »Nåväl, fortfor hertigen, jag säger då: må herr Lejonriddaren begifva sig till ett mitt slott, som ligger här i närheten, hvarest han skall röna ett sådant mottagande som rätteligen tillkommer en så hög personlighet, och som jag och hertiginnan hafva för sed att visa alla vandrande riddare som dit anlända.»

Emellertid hade Sancho åter satt till rätta och ordentligt fastspänt Rocinantes sadel; D. Quijote satte sig upp på honom, och hertigen på en präktig häst; hertiginnan togo de emellan sig och styrde så kosan till slottet. Hertiginnan befallde Sancho att rida bredvid sig, ty hon fann ett synnerligt nöje i att höra hans förståndiga yttranden. Sancho lät icke [ 267 ]bedja sig härom, utan blandade sig med sällskapet och vardt fjärde man i samtalet, till hertigens och hertiginnans stora förnöjelse, hvilka ansågo det för en stor lycka att få i sitt slott mottaga en sådan vandrande riddare och en sådan bevandrad vapendragare.




  1. Här göres begynnelsen med våra hjältars uppträdande som fina och belefvade hofmän, en roll för hvilken de väl båda voro något främmande, enär D. Quijote sannolikt endast ur riddareromanerna hämtat hvad han visste eller trodde sig vela om dithörande saker. Också röjer sig, särdeles i början, en viss osäkerhet, i det så väl herre som dräng knappt kunna hitta på nog klingande och högtrafvande titlar åt det hertigliga paret, utan afseende på om dessa titlar verkligen äro de rätta och lämpliga. Så slösar D. Quijote själf med hermosura, grandeza, alteza, celsitud, Sancho med grandeza, fermosura och señoría, hvarjämte han en gäng drar till med santidad och en annan gång med altanería, hvilket närmast framkallats af hertiginnans falkjakt och således kan öfversättas, som Braunfels gjort, med Falkenier-Hoheit, men äfven innehåller den tydning som här användts.
  2. Redan D. Juan Antonio Pellicer hade på mycket goda skäl framställt den förmodan, att hertiginnan var en på sin tid högt berömd skönhet Doña Maria de Aragón, äldsta dotter och arftagerska till hertigen af Villahermosa; hon hade äktat D. Cárlos de Borja, som genom detta giftermål också vardt delaktig af hertigtiteln. Lustslottet hette Buenavía och låg, jämte staden Pedrola, där hertigarne af Villahermosa hade sitt vanliga residens, i närheten af Ebro. Så väl denna som öfriga omständigheter bestyrka Pellicers åsikt, hvilken därför också delas af alla senare kommentatorer.
  3. Detta beslut genomföres ända från början i de minsta detaljer, i det t. ex. hertiginnan strax väljer och lägger sina ord så, att de för D. Quijote få en mening efter hans sinne; sålunda talar hon om sina estados, sina besittningar, hvilket naturligtvis kom D. Quijote att tro, att hon vore en regerande hertiginna o. s. v.
  4. Textens ord äro: De los Leones ha de decir vuestra Alteza, que ya no hay triste figura. El figuro sea el de los Leones, där det oerhörda figuro sannolikt af förf. skrefs med ett af sättaren opåaktadt streck öfver o, så att det bör läsas figurón. Denna i förra upplagan uttalade förmodan hade, som jag sedan erfarit, redan år 1854 framställts af D. Juan Calderón, hvilken därjämte vill ändra interpunktionen så, att de ord, som följa efter Sanchos triste figura, tilläggas hertigen, och detta senare förslag har jämväl upptagits af herrar Ormsby och Fitzmaurice-Kelly. Man kan dock därvidlag vara något tveksam, ty, antingen man låter figurón ha sin egentliga betydelse af äbäkligt stor människa eller den bildliga af fantastisk, inbilsk person, innebär det alltid något förlöjligande, som alldeles icke passar i hertigens mun, hvilken hela tiden är idel artighet och belefvenhet, men väl kan tänkas undfalla Sancho, som ju emellanåt är rätt själfsvåldig och aldrig väger sina ord på guldvikt. Det torde därför vara så godt att stanna vid den gamla häfdvunna interpunktionen.


←  Tjugunionde Kapitlet Upp till början av sidan. Trettioförsta Kapitlet  →