Don Quijote senare delens förra hälft/29
| ← Tjuguåttonde Kapitlet |
|
Trettionde Kapitlet → |
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Om det märkvärdiga äfventyret med den förtrollade båten.
Steg för steg eller kanske också steg efter steg[1] ankommo D. Quijote och Sancho, två dagar sedan de lämnade skogsdungen, till floden Ebro, och D. Quijote gladde sig mycket åt dess åsyn, ty han såg och betraktade dess behagliga stränder, dess klara vatten, dess stilla lopp och öfverflödet af dess flytande kristallpärlor, och denna upplifvande anblick väckte på nytt i hans minne tusen kärliga tankar. Företrädesvis rann honom i minnet och tankarna hvad han skådat i Montesinos’ håla; ty, om också mäster Pedros apa hade sagt honom att en del af dessa historier vore sanning, en del däremot lögn, så höll han sig likväl mera till de sannfärdiga än till de lögnaktiga, alldeles i motsats till Sancho, som ansåg dem samtliga lika lögnaktiga.
Medan han nu gick framåt, försänkt i dessa tankar, fick han syn på en liten båt utan åror eller annat tillbehör, som låg fastbunden vid stammen af ett på stranden växande träd. D. Quijote såg sig omkring åt alla håll utan att se någon, hvarpå han utan vidare genast steg af Rocinante och befallde Sancho att likaledes hoppa ned från sin grålle och fastbinda båda djuren tätt intill hvarandra vid stammen af en där stående poppel eller pil.
Sancho frågade honom efter orsaken till detta oväntade afstigande och fastbindande. D. Quijote svarade: »Du bör veta, Sancho, att denna båt, som ligger här, direkte och så att det omöjligen kan vara på annat vis kallar och inbjuder mig att stiga i den och fara bort uti den för att bistå någon riddare eller annan hjälpbehöfvande och förnäm person, som helt visst måtte vara stadd i något svårt trångmål; ty uti riddareromanerna och hos de trollkarlar, som befatta sig och hafva att göra med dylika historier, är det skick och sed att, när en riddare befinner sig i någon fara, han blott medelst en annan riddares åtgärd kan befrias därur, ehuru de äro på ett afstånd ifrån hvarandra af två eller tre tusen mil, ja, ännu mera, och då antingen bortföra de honom med våld i ett moln, eller bjuda de honom en båt att stiga ombord på, och på kortare tid än man hinner blinka föra de honom därifrån, antingen genom luften eller öfver hafvet, allt efter som det behagar dem, och dit där hans bistånd är af nöden. Alltså, o Sancho, ligger denna båt här för samma ändamål; och det är likaså säkert som att det nu är ljus dag, och bind nu, medan den ännu varar, tillsammans grållen och Rocinante, och må så Vår Herre leda oss, ty jag ämnar icke afstå från ar gå ombord, till och med om barfotamunkar både mig därom.»[2]
— »Efter det så förhåller sig, svarade Sancho, och Ers Nåd vid hvarje steg vill gifva sig in på dessa som jag nästan skulle vilja kalla galenskaper, så har jag ingenting annat att göra än att lyda och bocka hufvudet, enligt ordspråket: Gör hvad din herre befaller dig, om det så är att sitta till bords med honom. Men i alla fall och för att freda mitt samvete, vill jag allvarligt säga Ers Nåd, att mig åtminstone förekommer det som om denna båt inte tillhörde de förtrallade, utan snarare några fiskare här vid floden, ty här fiskas de yppersta lindare i världen.»
Detta yttrade Sancho medan han band fast djuren, hvilka han med stor hjärtans bedröfvelse öfverlämnade åt trollkarlarnas beskydd och försvar. D. Quijote uppmanade honom att icke ängslas öfver att man lämnade djuren utan tillsyn, ty den som skulle föra dem själfva en så lång distans, han skulle nog också draga försorg om deras underhåll.
— »Tisdans[3], hvad är det för en dans? frågade Sancho; det förstår jag inte, inte heller har jag i hela min lefvetid hört ett sådant ord.”
— »Distans betyder afstånd, genmälde D. Quijote; och det är ej underligt att du icke förstår det, ty du är ej skyldig att kunna latin, som åtskilliga hvilka låtsa sig kunna det, men dock icke förstå ett enda ord.»
— »Nu äro de fastbundna, inföll Sancho; hvad hafva vi nu vidare att göra?»
— »Hvad? sade D. Quijote; jo, att göra korstecknet och lätta ankar, det vill säga inskeppa oss och kapa linan, med hvilken denna båt är fastgjord vid stranden.»
Och med ett språng hoppade han ned uti den, och Sancho följde efter, hvarpå han högg af tåget, och båten aflägsnade sig så småningom från stranden. När Sancho såg sig ungefär ett par tre alnar långt ut på floden, började han skälfva af fruktan att han skulle förgås, men ingenting gjorde honom så bekymrad som att han hörde sin åsna skria och såg huru Rocinante arbetade för att komma lös. Då sade han till sin herre: »Grålle skriar af bedröfvelse öfver att vi lämnat honom, och Rocinante bemödar sig att komma lös för att rusa efter oss. Ack, käraste vänner! stannen lugnt kvar, och måtte den dårskap som nu aflägsnar oss från er förvandlas till insikt om rätta förhållandet, och denna insikt sedan föra oss tillbaka till er igen!»
Och härmed började han gråta så bittert att D. Quijote, förargad och uppbragt, sade till honom: »Hvad är du rädd för, din ynkrygg? Hvad gråter du för, ditt smörhjärta? Hvem förföljer dig, hvem sätter efter dig, din stackare som ej har mera mod än en råtta som kilar ned i sitt hål? Eller hvad fattas dig, efter du gnäller så här midt i öfverflödets sköte? Färdas du kanske på dina ben och barfotad öfver de Rhypäiska bergen[4], eller sitter du icke här som en ärkehertig på en bred planka, sakta glidande utför denna behagliga flod, på hvilken vi inom kort tid skola komma ut på det vida hafvet? Men vi måste redan hafva kommit ut på det och färdats minst sju- eller åtta hundra mil, och hade jag ett astrolabium här för att uppmäta polhöjden, skulle jag siga dig huru än mil vi tillryggalagt, ehuru antingen begriper jag föga af saken eller ock hafva vi redan passerat eller skola snart passera ekvinoktiallinien, som delar och skär de båda motsatta polerna på lika afstånd från dem båda.»
— »Och då vi komma till den där linan, frågade Sancho, hur långt ha vi då rest?»
— »Mycket långt, svarade D. Quijote, ty, så snart vi hinna fram till den nyssnämnda linien, skola vi hafva tillryggalagt hälften af de trehundrasextio grader, som det af jord och vatten bildade klotet innehåller enligt Ptolemäi kalkyl och beräkning, hvilken var den störste kosmograf man känner.»
— »För Guds skull! sade Sancho; hvad är det för kors med graf Ers Nåd åberopar, och så en karl som är tollig me’ eller stollig eller hur det är!»
D. Quijote skrattade åt den uttydning som Sancho gifvit orden kosmograf och Ptolemäus[5] och sade till honom: »Du skall veta, Sancho, att, då spaniorerna och resande i allmänhet stiga ombord i Cádiz för att segla till Ostindien, hafva de vissa tecken, hvaraf de kunna märka att de passerat ekvinoktiallinien, om hvilken jag nyss talade med dig, och ett af dessa består däri att hos alla, som äro ombord på skeppen, dö lössen, utan att en enda blir vid lif, och på hela skeppet kan man icke få fatt på en enda, om man så vill uppväga den med guld.[6] Därför, Sancho, kan du fara med handen öfver låret, och, i fall du träffar på något lefvande, är vårt tvifvelsmål löst; men, om du icke gör det, så hafva vi passerat linien.»
— »Jag tror ingenting af allt det där, svarade Sancho; men icke desto mindre vill jag göra som Ers Nåd befaller, fast inte vet jag hvad det skall tjäna till att anställa dylika försök, eftersom jag med mina egna ögon kan se att vi inte aflägsnat oss fem alnar från stranden, ja inte ens kommit på två alnars afstånd från det ställe där våra djur stå, ty där borta stå Rocinante och min grålle på samma fläck där vi lämnade dem, och, om jag tar märke med ögonen, som jag nu gör, så kan jag svärja vid både den och den, att vi inte alls röra oss eller ens komma så pass fort åstad som en myra kryper.»
— »Anställ du, Sancho, den undersökning som jag sagt dig, och bry dig ej om någon annan, y du vet ej hvad de cirkellinier och andra linier, parallelgrader och djurkretsar, ekliptikor och poler, solstatier och ekvinoktier, planeter, stjärnbilder, punkter och grader betyda, efter hvilka himlen och jordklotet indelas; ty, om du visste allt detta eller blott del däraf, så skulle du tydligt märka huru många parallelgrader vi genomskurit, huru många himlatecken vi skådat och huru många stjärnbilder vi lämnat och fortfarande komma att lämna bakom oss. Och jag säger dig ännu en gång, känn efter på dig och sök, ty jag är öfvertygad om, ätt du är renare än ett glatt, hvitt pappersark.»
Sancho kände efter på sig, for med handen sakta och försiktigt ned mot vänstra knävecket, lyfte upp hufvudet, såg på sin herre och sade: »Antingen är detta prof bedrägligt, eller också hafva vi ännu inte hunnit dit Ers Nåd menar, nej, inte på många mil.»
— »Huru så? frågade D. Quijote; hittade du något?»
— »Ja, väl några», svarade Sancho[7], hvarpå han skakade af fingret och tvättade hela handen i floden, utför hvilken båten emellertid sakta gled midt i strömfåran, utan att någon hemlig kraft eller dold trollkarl satte den i rörelse, utan endast vattnets eget lopp, hvilket här var stilla och lugnt. Under tiden varseblefvo de några vattenkvarnar, som stodo midt i floden, och knappt hade D. Quijote fått syn på dem, förrän han med hög stämma sade till Sancho: »Skåda dit bort, min vän, där visar sig den stad, borg eller kastell, hvaruti någon nödställd riddersman eller någon misshandlad drottning, infantinna eller prinsessa måste ligga i fångenskap, och till deras bistånd har jag nu blifvit hitförd.»
— »Hvad hin är det för stad, kastell eller borg Ers Nåd talar om? ser ni då inte att det är vattenkvarnar, som stå midt i floden och där det males spannmål?»
— »Tyst, Sancho, sade D. Quijote; ty, ehuru de se ut som vattenkvarnar, äro de det likväl icke. Jag har ju redan sagt dig att trolleri förvandlar och omskiftar allting från dess ursprungliga natur till en annan; härmed menar jag icke att det verkligen förvandlar en sak till någon annan, utan det endast ser så ut, såsom ju erfarenheten visade oss genom Dulcineas förvandling, hon som utgör mina förhoppningars enda tillflykt.»
Under tiden hade båten kommit ut midt i strömfåran och började drifva hastigare än förut. Då folket i vattenkvarnarna såg hur båten kom glidande utför floden och var nära att drifva rakt ned i fallet vid kvarnrännan, Sprungo flera af dem skyndsamt ut med långa stänger för att mota båten, och, eftersom de voro alldeles hvita att se på och deras ansikten och kläder voro öfversållade med mjöl, sågo de ganska hemska ut. De höjde ljudliga rop och skreko: »Ni Satans karlar, hvart ämnar ni er? är ni trötta vid lifvet? Hvad för slag? vill ni drunkna och sönderkrossas mellan hjulen?»
— »Sade jag dig icke, Sancho, sade nu D. Quijote, att vi hunnit fram till det ställe, där jag skall visa huru långt min arms kraft räcker? Se huru många röfvare och spetsbofvar rusa emot mig, se huru många skråpukar sitta sig till motvärn, se huru många gräsliga ansikten grina emot oss! Men i skolen få se på annat, I lymlar!»
Och härpå ställde han sig upprätt i båten och började med hög röst utfara i hotelser mot mjölnarna, i det han ropade: »Edert gemena och ännu mera illasinnade pack, lössläppen och lämnen åt dess fria vilja den person som I hållen fången i detta edert fäste eller fängelse, han må nu vara hög eller låg och af hvad villkor eller rang som helst; ty jag är D. Quijote af La Mancha med tillnamnet Lejonriddaren, hvilken det enligt den höga Himlens befallning är förbehållet att leda detta äfventyr till ett lyckligt slut.»
Och med dessa ord grep han sitt svärd och började hugga i luften mot mjölnarna, men dessa, som väl hörde, men ej förstodo hans galna prat, gjorde sig redo att med sina stänger mota båten, som redan var nära att ryckas ned i hvirfveln vid kvarnrännan. Sancho kastade sig på knä och bad andäktigt till Himlen att den måtte rädda honom ur en så öfverhängande fara, och Himlen gjorde det äfven medelst mjölnarnas skicklighet och raskhet, hvilka satte stängerna mot båten och höllo den tillbaka, hvarvid de dock ej kunde undgå att stjälpa honom, så att riddaren och vapendragaren ramlade hufvadstupa i vattnet. Emellertid aflopp det lyckligt för D. Quijote, eftersom han kunde simma som en gås, ehuru den tunga rustningen tvenne gånger drog ned honom mot bottnen, och, hade det ej varit för mjölnarna, hvilka kastade sig i vattnet och halade upp dem, hade de båda två här säkert funnit sitt Troia.[8]
När de nu blifvit förda upp på land, mera blöta än törstiga, kastade sig Sancho på knä, knäppte ihop händerna, riktade blicken mot himlen och bad en lång och andäktig bön att Gud dädanefter måtte rädda honom undan sin herres öfverdådiga företag och vågstycken. Emellertid kommo de fiskare till stället hvilka rådde om båten, som af kvarnhjulen blifvit krossad i spillror, och, då de sågo den sönderslagen, började de genast kläda af Sancho hans kläder och tillika fordra betalning af D. Quijote för båten. Men med det största sinneslugn, liksom om ingenting hade händt honom, försäkrade riddaren mjölnarna och fiskarena att han hjärtans gärna skulle betala båten, med villkor att man utan lösen och förbehåll genast utlämnade åt honom den eller de personer, som befunno sig i fångenskap i deras borg.
— »Hvilka personer och hvilken borg menar ni, förryckta människa?» frågade en af mjölnarna. »Vill du kanske släpa med dig dem som komma för att mala säd på våra kvarnar.»
— »Nu får det vara nog; sade D. Quijote för sig själf, jag skulle ju vara en ropandes röst i öknen, om jag ville förmå detta pack att för goda ord göra en god gärning. I detta äfventyr måste två mäktiga trollkarlar hafva stött på hvarandra, och den ene förhindrar hvad den andre tillämnar; den ene sände mig båten, och den andre kastade mig hufvudstupa i vattnet. Gud hjälpe oss! ty hela den här världen består af idel anslag och hvarandra motverkande planer. Jag förmår ingenting vidare uträtta.»
Härpå höjde han stämman och, medan han höll ögonen fästa på vattenkvarnarna, fortsatte han: »I vänner, hvilka I än mågen vara, som sitten här inspärrade i detta fängelse, förlåten mig! För min oturs skull och till eder olycka kan jag ej befria eder utur eder nöd; åt någon annan riddare måste detta äfventyr vara ämnadt och förbehållet.»
Sedan han sagt detta, vardt han sams med fiskarena och betalade femtio realer för båten, hvilka Sancho mycket ogärna utlämnade, i det han sade: »På två båtfärder som denna här gå vi till bottnen med allt hvad vi äga.»
Fiskare och mjölnare stodo förundrade och betraktade dessa båda gestalter, till sitt yttre så helt olika med andra människor, och de kunde ej bli rätt kloka på hvad D. Quijote menade med sitt tal och sina frågor; och, anseende dem båda två för förryckta, läto de dem stå där och återvände, mjölnarna till sina kvarnar, fiskarena till sina kojor.
D. Quijote och Sancho återvände till sina ök och kände sig nästan som ök själfva, och sålunda aflopp äfventyret med den förtrollade båten.
- ↑ Originalet har också en tämligen tarfig ordlek: por sus pasos contados y por contar.
- ↑ Allt detta i fullaste öfverensstimmelse med riddareromanerna, där oräkneliga exempel förekomma på det som D. Quijote här anför. Om barfotamunkarna, se not. 7 på sid. 60 i delen I. 2.
- ↑ Ett svagt försök, efter Braunfels, att återgifva Sanchos missuppfattning af originalets longincuos, hvilket han gör till lógicos, något som just ej heller är så lyckadt, då orden hafva tonen på olika stafvelse och saledes icke gärna borde kunna förblandas.
- ↑ Dessa berg äro mera bekanta i sagan än i verkligheten; de omtalas emellertid af flera bland forntidens författare och förläggas än till Scytien, än till Sarmatien.
- ↑ Sancho kommer åter med en af sina evinnerliga ordvrängningar och förplumpar sig så groft, att det får anses som en ren vinst att hans ord ej kunnat återgifvas annorlunda än som skett. Det förutsättes härvid att han tyckt sig höra kosmograf uttalas ungefär som korsmegraf, och Ptolemeus som Tollemeus. Ordet tollig förekommer i svenska bygdemål och är liktydigt med tokig.
- ↑ Detta förefaller som en åkta »skepparhistoria»; men Clemencin uppgifver, att den på fullt allvar berättas i den berömde geografen Abraham Ortelii år 1595 i Antwerpen tryckta Theatri orbis terrarum Parergon; den ifrågavarande märkvärdiga företeelsen påstås inträffa sedan fartygen passerat Azorerna.
- ↑ Y aun algos svarar Sancho, och dessa hans ord, som tillika innehålla en grammatikalisk bock, hafva så väl på grund häraf som för situationens skull ifrån första stund förefallit så genomlöjliga, att de än i dag begagnas ordspråksvis. I sak har det blifvit anmärkt, att Sanchos här med sådan framgång gjorda rön icke står rätt väl tillsammans med det som längre fram (i 62:a kapitlet) både han själf och D. Quijote säga om hans snygghet.
- ↑ Ett hos spanjorerna ofta förekommande talesätt, som anspelar på andra boken i Vergilii Eneid, där Trojas undergång förtäljes; företrädesvis har man väl tänkt på v. 290:
Hostis habet muros; ruit alta a culmine Troia,
eller på v. 325,6:
— — — Fuimus Troes, fuit Ilium et ingens
Gloria Teucrorum.
| ← Tjuguåttonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettionde Kapitlet → |