Don Quijote senare delens förra hälft/31

←  Trettionde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Senare delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Trettioandra Kapitlet  →

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.

Hvilket handlar om många och viktiga ting.

Obeskrifligt stor var den glädje som Sancho kände, då han såg sig efter sitt förmenande i hög gunst hos hertiginnan; ty, begifven som han var på vällefnad, rann det honom genast i hågen att han i hennes slott skulle finna detsamma som han funnit hos D. Diego och Basilio, och därför grep han tillfället i kalufven, när och var det erbjöd sig åt honom, så snart det gällde att pläga sig väl.

Här berättar historien att, innan de ankommo till villan eller lustslottet, red hertigen i förväg och utdelade åt sin tjänstepersonal befallning om huru de skulle behandla D. Quijote. När denne nu tillsammans med hertiginnan anlände till slottsgrindarna, framträdde i samma ögonblick därifrån två lakejer eller ridknektar, klädda i präktiga fotsida rockar, af det slag som kallas hemmadräkter^[1], förfärdigade af det finaste karmosinröda atlas, togo honom om lifvet och lyfte honom i största hast af hästen, i det de sade till honom: »Täckes Ers Härlighet vilja träda fram och hjälpa vår nådiga fru hertiginna att stiga af!»

D. Quijote gjorde så, och med anledning däraf växlades å ömse sidor stora höflighetsbetygelser; men till slut segrade hertiginnans ståndaktighet, ty hon ville ej stiga af sin passgångare eller låta sig nedlyftas annat än i sin gemåls armar, sägande att hon ej ansåge sig värdig att betunga en så förnäm riddare med en så onödig börda. Hertigen infann sig slutligen för att hjälpa ned henne, och vid inträdet på den stora inre gården närmade sig två sköna jungfrur och kastade öfver D. Quijotes axlar en vid mantel af finaste scharlakan, och inom ett ögonblick uppfylldes alla gallerier omkring gården af det hertigliga parets tjänare och tjänarinnor, hvilka ropade med hög röst: »Välkommen, alla vandrande riddares blomma och pärla!» Och allesammans eller åtminstone de flesta af dem göto flaskor af välluktande vatten öfver D. Quijote och det hertigliga paret. D. Quijote förundrade sig högeligen öfver allt detta, och detta var den första dag, som han helt och hållet ansåg och trodde sig vara en verklig och ej en blott inbillad vandrande riddare, eftersom han såg sig bemötas på alldeles samma sätt som han läst att dessa riddare bemöttes i forna tider.

Sancho lämnade sin åsna i sticket och hakade sig fast vid hertiginnan; han trädde in i slottet, men, då likväl samvetet stack honom därför att han lämnat sin grålle ensam, vände han sig till en vördig kammarfru, som jämte de andra utkommit för att hälsa på hertiginnan, och hviskade sakta till henne: »Señora González^[2], eller hvad eljest Ers Nåd kan heta…»

— »Jag heter Doña Rodriguez de Grijalba, svarade kammarfrun; hvad önskar ni, käre vän?»

Sancho svarade: »Jag skulle önska att Ers Nåd visade mig den nåden att gå utanför slottsporten, där ni finner en mig tillhörande grå åsna; Ers Nåd torde sedan vara god och låta leda in den eller själf leda in den i stallet, ty den stackarn är en smula rädd af sig och kommer inte på några villkor att finna sig i att vara ensam.»

— »Om herrn är likaså klok som drängen, svarade kammarfrun, så ha vi råkat vackert ut! Gå, käre vän, gå för sjutton i våld, både ni och den som fört er hit! gå ni själf och sköt om er åsna; vi kammarfruar här i huset äro ej vana vid dylika sysslor.»

— »Men, svarade Sancho, jag har verkligen hört min herre, som har riktig slagruta på historierna, förtälja den om Lancelot, och där heter det att

när han från Britannien lände,
själf han sköttes om af fröknar,
och af kammarfruar hästen^[3];

och hvad särskildt min grålle angår, så skulle jag inte vilja byta ut den mot herr Lancelots häst.»

— Min gode man, svarade kammarfrun, om ni är en gycklare, så spar på era kvickheter till tillfällen där de taga sig ut som sådana och ni kan få betaldt för dem; af mig kan ni inte få något annat än en lång näsa.»

— »Det tror jag det, att den är lång, svarade Sancho, för den har nog haft tid på sig, och, inte tappar ni på kortspel, om ni får räkna prickar för år.»^[4]

— »Åh hut! ropade kammarfrun i högsta förbittring; om jag är gammal eller ej, därför har jag att göra upp min räkning med Himlen, men inte med er, ni lymmel, ni hvitlöksätare!»

Detta skrek hon så högt att hertiginnan hörde det, och då denna, i det hon vände sig om, såg kammarfrun så uppretad och med blodsprängda ögon, frågade hon hvem hon var så ond på.

— »På den här hedersmannen, svarade kammarfrun, som enträget bedt mig att leda in i stallet en hans åsna som står utanför slottsporten, hvarvid han anför som exempel för mig att så hade det gått till förut, jag vet inte hvar, och att adliga damer skött om en viss Lancelot, och kammarfruar om hans häst, och till råga på alltsammans har han spart det bästa till sist och kallat mig gammal.»

— »Det skulle jag anse för en förolämpning, återtog hertiginnan, svårare än någon annan som man kunde säga mig.»

Och vändande sig till Sancho, sade hon: »Märk väl, vän Sancho, att Doña Rodriguez är ganska ung och att hon bär sin hufva mera såsom tecken på sin värdighet och därför att det så brukas, än för sina års skull.»

— »Illa gånge det mig under så många jag ännu har kvar att lefva, svarade Sancho, om jag sade det i sådan mening; jag sade det bara därför att jag hyser sådan tillgifvenhet för min åsna, att jag tyckte jag inte kunde anbefalla henne åt någon barmhärtigare person än señora Doña Rodriguez.»

D. Quijote, som åhört alltsammans, sade till honom: »Är detta ord som passa sig på detta ställe, Sancho?»

— »Señor, svarade Sancho, en hvar måste klaga sin nöd där han just för tillfället befinner sig; här var det jag kom att tänka på grållen, och här talte jag om honom, och hade det varit i stallet som jag kommit att tänka på honom, så hade jag talt om honom i stallet.»

Härpå tog hertigen till orda och sade: Sancho har fullkomligt rätt, och här är ingenting att förebrå honom. Grållen skall få så mycket foder han behagar, och Sancho må icke göra sig några bekymmer, ty den skall behandlas lika väl som han själf.»

Under detta samtal, som roade alla utom D. Quijote, hade man kommit upp i öfre våningen, och D. Quijote infördes i en med de rikaste gyllen- och brokadtyger prydd sal. Sex fröknar afväpnade honom och betjänade honom såsom pager, allesammans tillsagda och undervisade af hertigen och hertiginnan om hvad de hade att göra, och på hvad sätt de skulle behandla D. Quijote, för att han skulle tro och se att man bemötte honom som en vandrande riddare.

Sedan man tagit af honom hans vapen, stod D. Quijote där i sina snäfva knäbyxor och i sitt hjortskinnskyller, lång, mager och styf, med kindknotor som tycktes kyssa hvarandra invändigt; — en figur sådan att, om ej flickorna som passade upp honom låtit sig angeläget vara att dölja sitt löje, (hvilket var en af de uttryckliga föreskrifter som deras herrskap meddelat dem,) skulle de hafva spruckit af skratt. De bådo honom att han måtte tillåta dem att afkläda honom för att sedan påsätta honom en skjorta, men detta ville han på inga villkor tillåta, i det han sade att sedesamhet höfdes de vandrande riddarna ej mindre än tapperhet. Likväl bad han dem lämna skjortan åt Sancho; därpå stängde han sig in med denne i ett rum där en praktfull säng stod, klädde af sig och tog på sig skjortan. Och, när han nu såg sig ensam med Sancho, sade han till honom: »Säg mig, du nybakade narr och gamle dummerjöns, tycker du att det är rätt handladt att skymfa och förolämpa en så ärevördig och aktningsvärd kammarfru som denna? Var det kanske nu tid att tänka på din grålle? Eller är detta ett sådant herrskap att man kan tro dem om att låta djuren fara illa, då de behandla deras ägare på ett så utmärkt sätt? För Guds skull, Sancho, sansa dig och låt icke trådarna Synas, så att icke folk få reda på af hvad simpelt och groft tyg du är väfd. Kom ihåg, din syndare, att husbonden värderas mera i den mån han har hederliga och väluppfostrade tjänare, och att ett af de största företräden, som furstliga personer hafva framför alla andra, är att de låta sig betjänas af personer lika förträffliga som de själfva. Inser du ej, att du ådrager dig själf skam och mig skada, om de märka att du är en ohyfsad bondlurk eller en narraktig gycklare, i det de då också måste anse mig för en skojare eller en slyngel, som vill ockra på sitt riddareskap? Nej, nej, käre Sancho, hör för all del upp med dylika oarter; ty den som uppträder som pratmakare och gycklare utan att vara säker på foten, han stupar vid första felsteg och blir en misslyckad narr. Tygla din tunga; öfverväg noga och flitigt orden innan de komma ur munnen på dig, och betänk att vi ha kommit in uti en omgifning, ur hvilken med Guds hjälp och genom min arms kraft vi skola utgå med den största möjliga vinst af både ära och ägodelar.»

Sancho lofvade honom med fullaste uppriktighet att låta hopsy sin mun eller bita sig i tungan förr än han skulle säga ett ord som ej vore passande och väl öfvertänkt, såsom han befallt honom; riddaren kunde i denna sak vara fullkomligt obekymrad, ty genom honom skulle det aldrig upptäckas hvilka de voro.

D. Quijote klädde sig, spände sitt värjgehäng tillika med svärdet öfver axeln, kastade omkring sig den vida skarlakansmanteln, satte på sig en jaktmössa af grön atlas som tärnorna gilfvit honom och begaf sig i denna skrud till den stora salen, där han fann tärnorna uppställda i tvenne led, lika många i den ena raden som i den andra, och alla försedda med hvad som erfordrades för att hälla vatten öfver hans händer, hvilket de också gjorde med många nigningar och ceremonier. Därpå framträdde tolf pager tillika med hofmästaren, för att föra honom till bordet, eftersom herrskapet redan väntade på honom. De togo honom emellan sig och förde honom, full af pomp och majestät^[5], till en annan sal, där ett präktigt bord stod dukadt för endast fyra personer. Hertigen och hertiginnan gingo ända fram till salens dörr för att mottaga honom, och tillika med dem en allvarlig andlig man; en af dem som styra fornäma personers hus; en af dem som, enär de ej själfva äro af fursterang, aldrig kunna lära dem som äro det, hurn de böra vara det; en af dem som fordra att stora mäns storhet skall mätas efter deras egna trångbröstade sinnen; en af dem som, då de vilja lära de högt uppsatta, dem de hafva under sin ledning, att inskränka sig, i själfva verket lära dem att bli småaktiga.^[6] Till dessas antal, säger jag, torde väl den allvarsamme andlige höra, som jämte det hertigliga paret gick riddaren till mötes för att mottaga honom.

De utbytte tusentals höflighetsbetygelser, och därpå togo de honom mellan sig och gingo fram för att sätta sig till taffeln. Hertigen inbjöd D. Quijote att intaga hedersplatsen vid öfre ändan af bordet, och, ehuru han afböjde detta, var hertigens enträgenhet så stor att han måste mottaga platsen. Den andlige satte sig midt emot, samt hertigen och hertiginnan vid bordets båda sidor. Sancho, som var närvarande vid allt detta, stod och gapade af förvåning öfver alla de hedersbetygelser, som fursteparet visade hans herre; men, då han såg de många kruserligheter och böner som växlades mellan hertigen och riddaren för att förmå den senare att sätta sig vid öfre ändan af bordet, sade han: »Om det nådiga Herrskapet tillåter, så vill jag berätta en historia, som förefallit i min by i fråga om det här med platserna.»

När Sancho väl sagt detta, satt D. Quijote som på nålar, emedan han trodde att Sancho utan tvifvel skulle komma med någon dumhet. Sancho såg på honom, förstod honom ganska väl och sade: »Ers Nåd behöfver inte vara rädd för att jag skall rusa åstad och säga något som ej passar sig förträffligt: ännu har jag inte glömt de goda lärdomar som Ers Nåd nyligen gaf mig om att tala litet eller mycket, väl eller illa.»

— »Jag kommer ingenting ihåg, Sancho, svarade D. Quijote; säg hvad du vill, bara du gör det fort.»

— »Hvad jag i så fall ämnar säga, sade Sancho, är så fullkomlig sanning, att min herre D. Quijote, som är här tillstädes, icke skall straffa mig för lögn.»

— För mig må du gärna ljuga så mycket du behagar, återtog D. Quijote; jag skall icke hindra dig, men betänk väl hvad du ämnar säga.»

— »Det har jag nog betänkt både en och två gånger, och den brinner inte inne som sitter i tornet och klämtar^[7] såsom det också kommer att visa sig.»

— »Det blir visst bäst, sade D. Quijote, att Eders Högheter låta kasta ut den här token, som väl lär komma att att säga tusen dumheter.»

— »Nej, vid hertigens lif, sade hertiginnan, Sancho skall ej ett enda ögonblick vika från min sida; jag tycker mycket om honom, ty jag vet att han är mycket munter af sig.»

— »Och muntra dagar må Ers Helighet få upplefva! sade Sancho, eftersom ni hyser så god tanke om mig, fastän med mig är det då inte så mycket bevändt. Men historien som jag vill berätta är denna.^[8] En adelsman från min by, en mycket rik och ansedd herre, ty han härstammade från släkten Alamos i Medina del Campo, och var gift med Doña Mencía de Quiñones, som var dotter till D. Alonso de Marañon, som var riddare af Santiago-orden, som drunknade i hamnen la Herradura, för hvilkens skull det där grälet för några år sedan uppstod i vår by, uti hvilket, som jag tror, äfven min herre D. Quijote var med, uti hvilket den odågan Tommelill, son till smeden Balbastro, vardt sårad; … är inte det där alltsammans sant, käre herre och husbonde? Vid ert lif, det måste ni medgifva, så att inte herrskapet här håller mig för en lögnaktig pladdrare.»

— »Ännu så länge, inföll den andlige, anser jag er mera för en pratmakare än för en lögnare; men hvad jag längre fram kommer att anse er för, vet jag ännu icke.»

— »Du inblandar så många vittnen, Sancho, och så många kännetecken, att jag icke kan annat än medgifva att du måtte visst tala sanning. Gå på och gör din historia kortare, ty, som du tar saken, blir du inte färdig på ett par dagar.»

— »Han skall ingalunda förkorta sin historia, sade hertiginnan; för att göra mig ett nöje, skall han tvärtom berätta den just på sitt eget sätt, äfven om han ej får slut på den på sex dagar; och, om det verkligen ginge åt så många, skulle de för mig vara de trefligaste jag tillbragt i hela mitt lif.»

— »Nå, fortfor Sancho, då säger jag, mitt herrskap, att bemälde adelsman, hvarom frågan är och hvilken jag känner lika väl som min egen hand, ty hans hus ligger inte ett bösshåll från mitt, en gång till sitt bord inbjöd en fattig, men hederlig bonde …»

— »Vidare, min vän, inföll den andlige, ni ser ut att först i den andra världen hinna till slutet på er historia.»

— »Fortare än halfvägs dit skall jag ha slutat den, om Gud vill», svarade Sancho. »Jag säger alltså att, när denne bonde kom till den där adelsmannens hus, som bjudit honom, — och frid vare med hans själ, ty han är redan död och till yttermera visso påstås det att han dog som en ängel, för jag var inte närvarande då det skedde, för jag hade just då gått till Tembleque för att bärga hö …»

— »Så vidt ert lif är er kärt, min son, så skynda er tillbaka från Tembleque och sluta er historia utan att begrafva adelsmannen, såvida ni inte vill begrafva oss med.»

— »Saken var nu som så, återtog Sancho, att, just som de båda skulle sätta sig till bords, och jag tycker att just nu ser jag dem för mig lifligare än nånsin …»

Det hertigliga paret fann ett stort nöje i den hedervärde andliges missnöje öfver alla de omsvep och afbrott med hvilka Sancho berättade sin historia, men D. Quijote var färdig att förgås af harm och grämelse.

— »Jag säger alltså, fortfor Sancho, att, just som de båda voro i begrepp att sätta sig till bords, yrkade bonden envist på att adelsmannen skulle sätta sig vid öfre ändan, och adelsmannen yrkade likaledes på att bonden skulle sitta sig där, emedan det i hans hus alltid måste ske som han befallde. Men bonden, som ville anses artig och belefvad, ville omöjligt, tills adelsmannen förargad lade båda händerna på hans skuldror och med våld tryckte ned honom på stolen, sägande: ’Sätt er, drummel, ty där jag sitter har ni alltid öfre ändan!’ Och detta är nu historien, och jag tror förvisso att den här ej är så illa på sin plats.»

D. Quijotes ansikte skiftade i tusen färger, hvilka gjorde hans bruna hy marmorerad och tydligt framträdde. Hertigen och hertiginnan kväfde sitt löje, för att D. Quijote ej skulle blifva ännu mera uppbragt, eftersom han väl förstått Sanchos elakhet; och för att byta om samtalsämne samt hindra Sancho att fortsätta med nya dumheter, frågade hertiginnan riddaren, hvad för underrättelser han haft från fröken Dulcinea, och om han nyligen skickat henne några presenter af jättar eller stråtröfvare, ty det kunde ej slå fel att han ju besegrat många dylika.

Härtill svarade D. Quijote: »Nådiga härskarinna mina olyckor hafva haft en början, men något slut komma de aldrig att få. Jättar har jag öfvervunnit, och fega skälmar och stigmän har jag skickat till henne; men hvar skulle de väl kunna påträffa henne, då hon är förtrollad och förvandlad till den otäckaste bondpiga man kan föreställa sig?»

— »Jag vet inte det, sade Sancho Panza; mig förefaller hon som den skönaste varelse i världen; åtminstone vet jag att i vighet och språng låter hon inte öfverträffa sig af en lindansare. Jag kan försäkra er, fru hertiginna, hon tar ett skatt från marken upp på en åsna så ledigt som om hon vore en katt!»

— »Har ni sett henne förtrollad, Sancho?» frågade hertigen.

— »Om jag sett henne förtrollad? återtog Sancho; hvem tusan var det väl om inte jag som först kom på det här trolleriväsendet? Hon är lika visst förtrollad som salig far min.»^[9]

Då den andlige hörde talas om jättar, fega missdådare och förtrollningar, kom han genast på den tanken att detta måste vara D. Quijote af la Mancha, hvilkens historia hertigen plägade läsa, hvaröfver den andlige ofta gjort honom förebråelser, sägande att det vore galenskap att läsa dylika galenskaper. Då han nu öfvertygat sig om sanningen af hvad han misstänkt, yttrade han i fullt vredesmod dessa ord till hertigen: »Nådige herre, Ers Excellens skall en gång inför Vår Herre aflägga räkenskap för hvad denna arma människa tar sig till. Denne D. Quijote, eller D. Vettvilling eller hvad han nu kan heta, är, efter hvad jag kan föreställa mig, ännu icke så förryckt som Ers Nåd vill få honom att bli genom att gifva honom tillfälle i hand att gå på med sina dårskaper och tomma inbillningar.»

Och vändande sig till D. Quijote, sade han till honom: »Och ni, dummerjöns! hvem har proppat i er skalle att ni är en vandrande riddare och att ni besegrar jättar och tillfångatager stigmän? Gå i Guds namn, och i samma namn vare det eder sagdt: vänd om hem till er och uppfostra era barn, om ni bar några, och sörj för er ekonomi, och hör upp med att stryka omkring i världen och gapa i vädret och tjäna till åtlöje både för dem som känna er och som ej känna er. Hvar böfveln har ni sett att det någonsin funnits eller nu finnes vandrande riddare? Hvar finnes det väl jättar i Spanien, eller stråtröfvare i la Mancha, eller förtrollade Dulcineor eller hela den skock galenskaper som man berättar om er?»

D. Quijote lyssnade uppmärksamt på den vördige mannens ord, och, då han såg att den senare upphört att tala, reste han sig upp från sin stol, utan skyldig hänsyn mot det hertigliga paret, och yttrade med vredgadt ansikte och uppretad min … Men hvad han svarade förtjänar sitt eget kapitel.

---

1. Jag har ej kunnat finna något annat på detta ställe användbart uttryck för originalets ropas de levantar, som annars betyder morgondräkt, nattrock.
2. Egennamn med ändelsen ez äro egentligen tillnamn, (se sid. 141 not. 1 i delen I. 1), men tyckas undantagsvis hafva begagnats som förnamn, och således i förbindelse med Don och Doña, åt vapendragare och dueñor. Dessa, af hvilka båda slagen voro lika oundvikliga i förnäma hus, lefde för öfrigt i ständigt kif, såsom det redan här visar sig och ytterligare framhålles af Doña Rodriguez längre fram (i 37:e kapitlet af denna del).
3. Det är samma romans som D. Quijote själf citerar, när han är på sin allra första utfärd (sid. 23 i delen I. 1), men Sancho ändrar ordalagen litet efter eget behof.
4. Doña Rodriguez säger att Sancho af henne ej kan få annat än una higa, och detta betyder tummen framstucken mellan pekfingret och långfingret, en åtbörd som i Spanien och Italien mycket brukas för att afvända »onda ögon», och då helst i löndom, men därjämte äfven, fullt öppet, för att uttrycka förakt. Se härom en ytterst intressant exkurs af Felix Liebrecht i hans tyska öfversättning af Il Pentamerone (II, 266). — Sancho nämner ett bestämndt kortspel, la quínola, där det lärer gå så till att de spelande skola söka få ihop fyra kort som hafva samma valör, och, om två råka få det på en gång, vinner den hvars svit har högsta valören af prickar, — Det hijo de puta, som kammarfrun i förargelsen drar till med, har återgifvits groft, men säkerligen icke allt för groft i förhållande till originalet.
5. Originalet visar alldeles tydligt att orden pompa y majestad sägas om D. Quijote, och meningen är således den att han känner sitt värde och stundens högtidlighet. Detta anmärkes här därför, att de nämnda orden eljest hänföras till pagerna, så att det säges att de »förde honom med pomp och ståt i en annan sal»; men detta är ej riktigt.
6. Clemencin anmärker med rätta, att det starka språket i denna skildring icke låter förklara sig annorlunda än så, att Cervantes hade en bestämd person i sikte, möjligen den i not. 1 på sid. 8 här ofvan nämnde som hos hertigen af Bejar förmodligen innehade samma plats som den nu ifrågavarande hos D. Quijotes hertig. På den tiden var det så (liksom långt senare äfven hos oss), att förnäma personer höllo sig huspredikanter, och genom sin ställning fingo dessa naturligtvis mycket stort förtroende af sina gynnare, så att de stundom blefvo allsmäktiga.
7. Ett ordspråk, som Sancho använder äfven vid två andra tillfällen och som i originalet lyder: En (A buen) salvo está quien repica. Meningen på detta ställe är, såsom det tydligt nog visar sig, när Sancho slutat sin historia, att han själf stod utanför densamma, så att den icke kunde lämpas på honom, och i själfva verket innehöll den ju i stället en rätt näsvis pik åt D. Quijote.
8. Den händelse, som här åsyftas, tilldrog sig 1562 och var näst efter den »oöfvervinneliga» flottans nederlag vid Englands kuster den största olycka till sjös under Filip II:s regering. Tjugufyra galerer hade utlupit från Málaga för att hindra de afrikanska morerna att anfalla Oran, men nödgades för storm att taga sin tillflykt till den lilla hamnstaden Herradura på andalusiska kusten; stormen steg emellertid till orkan, och i själfva hamnen förgingos tjugutvå af galererna med mera än 4,000 man af besättningarna, däribland många förnäma personer och befälhafvaren själf, generalen D. Juan de Mendoza. — För öfrigt må om Sanchos uppgift anmärkas, att det verkligen fanns en familj med namnet Alamos i Medina del Campo. Doña Mencía kallas Quiñones, ehuru hon var dotter till en Marañón ; men detta beror därpå, att barn ofta upptogo mödernenamnet, och så var t. ex. fallet både med Cervantes’ hustru och hans naturliga dotter Isabel: den förra hette Catalina och var dotter till Fernando de Salazar y Vozmediano och Catalina de Palacios, men kallade sig liksom modern; den senare upptog namnet Saavedra, som i äldre tider funnits i Cervantes-släktens möderne. Likaså var den från det stora karlist-kriget 1833—1840 beryktade höfdingen Espoz v Mina mera känd under mödernenamnet Mina än under fädernenamnet Espoz.
9. Man tycker sig nästan se Sancho förstulet blinka åt hertigen, som af dessa ord lätt borde kunna förstå, huru det egentligen hängde ihop med Dulcineas förtrollning.

←  Trettionde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Trettioandra Kapitlet  →