Don Quijote senare delens förra hälft/Företal
| ← Tillägnan till grefven af Lémos |
|
Första Kapitlet → |
Företal till läsaren.
Hjälpe mig Gud! huru begärligt du, välborne eller kanske plebejiske läsare, nu måtte afbida detta företal! Du tror naturligtvis att du där skall finna af hämnd förestafvadt ovett och smädelser mot författaren till den andre D. Quijote, jag menar den som, efter hvad det påstås, aflades i Tordesillas och föddes i Tarragona.[1] Men detta nöje ämnar jag sannerligen ej skänka dig; ty, ehuru förolämpningar[2] väcka vrede i de ödmjukaste bröst, skall mitt göra ett undantag från denna regel. Du skall kanske önska att jag kallade honom åsna, galning och fräck människa; men det kan ej falla mig in: komme hans synd öfver hans eget hufvud, må han äta som han kokat åt sig, och väl bekomme! Hvad jag dock ej kunnat underlåta att harmas öfver, är hans klandrande anmärkning att jag är gammal och enhändt, liksom om det stått i min makt att hejda tiden från att gå fram öfver mig, eller som om min lemlästning uppkommit vid något kroggräl, och ej vid det ärofullaste tillfälle som förflutna och närvarande tider skådat och de kommande lära få skåda.[3] Om mina sår icke lysa i deras ögon som se dem, så hafva de åtminstone sitt värde i deras omdöme som veta hvarest jag fått dem; ty bättre ter sig en krigare död på slagfältet än fri på flyende fot. Och hos mig är denna öfvertygelse så liflig att, om man nu föresloge och möjliggjorde för mig det omöjliga, skulle jag hellre vilja hafva varit med i den ifrågavarande oerhörda drabbningen än nu vara helbrägda från mina sår utan att hafva deltagit däri. De ärr en krigare kan uppvisa i anletet och på bröstet äro stjärnor, som vägleda andra till ärans himmel och till sträfvandet efter välförtjänt beröm; hvarjämte det bör märkas, att man skrifver icke med sina grå hår, utan med sitt förstånd, hvilket plägar bli bättre med åren.
Jag har äfven harmats däröfver, att han kallar mig afundsjuk och beskrifver för mig, liksom om jag ej visste det, hvad afund är för något; ty af två slags afund som finnas känner jag, det är visst och sant, endast den heliga, ädla och som sträfvar till ett godt ändamål. Och när så förhåller sig, — såsom det verkligen gör, — så är jag icke den som förföljer någon prästman, isynnerhet om han till på köpet är tjänande broder åt Inkvisitionen[4]; och om han sagt detta med hänsyn till den han tyckes hafva menat, så har han alldeles misstagit sig, ty jag ärar den mannens snille samt beundrar hans verk och oafbrutna och dygdiga arbetsamhet.
Men emellertid tackar jag denne herr författare för det han säger, att mina noveller äro mera satiriska än sedolärande, men att de ändock äro goda; och det kunde de ej vara, om de icke hade något af hvarje.
Jag tycker mig höra dig säga, att jag är bra beskedlig och håller mig för mycket inom gränserna af den blygsamhet, som är mig egen, emedan jag vet, att man ej bör lägga sten på bördan och att denne herres sinnestämning otvifvelaktigt måtte vara mycket nedtyngd, efter han ej vågar framträda på öppna fältet och i klara dagsljuset, utan döljer sitt namn och uppgifver falsk hemort, liksom om han begått majestätsbrott. Råkar du händelsevis att få reda på hvem han är, så säg honom från mig att jag icke anser mig förolämpad, ty jag vet nog hvad djäfvulens frestelser vill säga, och att en af de största är att sitta en människa den inbillningen i hufvudet att hon kan författa och låta trycka en bok, på hvilken hon kan vinna lika mycket rykte som pengar, och lika mycket pengar som rykte. Och till bekräftelse därpå önskar jag att du på ditt glada och kvicka sätt berättar honom följande historia:
Det fanns i Sevilla en tosing, som föll på den löjligaste galenskap och påhitt som någonsin en tosing fallit på. Han gjorde sig nämligen ett i ena ändan tillspetsadt rör, och, när han på gatan eller hvar som helst eljest fick fatt i en hund, höll han fast hans ena bakben med foten och lyfte upp det andra med handen och stack, så godt han kunde, in röret på ett sådant ställe att, när han blåste i det, han gjorde hunden rund som en boll, och, när han väl fått honom på detta vis, gaf han honom ett par slag på magen med flata handen och släppte honom, i det han sade till de kringstående, hvilka alltid vore en hel hop: »Tro herrarna nu att det är en lätt sak att blåsa upp en hund?» — Tror Ers Nåd nu också att det är en lätt sak att författa en bok?
Och, om denna historia ej behagar honom, så skall du, käre läsare, berätta honom den här, som också är om en tosing och en hund:
Det fanns i Córdoba en annan tosing, som hade för vana att bära på hufvudet ett stycke marmor eller en annan ej så lätt sten, och, när han träffade på någon hund som ej var på sin vakt, ställde han sig bredvid honom och lät den tunga stenen falla rakt ned på honom. Hunden vardt arg, tjöt och skällde och tordes icke stanna på de tre första gatorna. Det hände sig så att bland de hundar, på hvilka han släppte ned sin börda, det var en som tillhörde en mössmakare, hvilken höll mycket af honom. Stenen föll ned och träffade honom i hufvudet, den misshandlade hunden tjöt erbarmligt; och hans husbonde, som märkte saken, förargades däröfver; han fick tag i en aln, sprang på tosingen och piskade upp honom så att han ej hade ett helt ben i kroppen, och för hvart slag han gaf honom sade han: »Din fähund! att bära dig så åt mot min rapphönshund! Såg du ej, du obarmhärtige, att min hund var en rapphönshund?» Och under det han tidt och ofta upprepade ordet rapphönshund, lät han den genompryglade tosingen löpa. Denne lade saken på minnet, gick hem och vågade sig icke ut på mera än en månad; men efter denna tid kom han tillbaka med sitt konststycke och en ännu större börda, närmade sig hunden, såg riktigt noga på honom och, utan att ha lust eller våga att låta stenen falla, sade han: »Det här är en rapphönshund! då får man akta sig!» Och hvarenda hund han träffade på, om det så var bulldoggar eller smårackor, sade han att det var en rapphönshund, och släppte därför icke ned stenen.
Törhända kan det gå på samma vis med den här romanförfattaren, så att han icke mer vågar sig åstad med att låta det som hans snille kapat åt sig falla ned öfver allmänheten i form af böcker, hvilka, i fall de äro dåliga, äro hårdare än stenar.
Säg honom äfven att hans hotelse att med sin bok skola taga ifrån mig förtjänsten, den bekymrar mig ej för två styfver; ty jag säger som det står i det berömda mellanspelet Perendenga[5]: »Långt lif åt min nådige herre rådsherren, och Kristus med oss alla!»[6] och svarar honom alltså: »Länge lefve den ädle grefven af Lémos, hvilkens väl bekanta kristliga sinnelag och frikostighet upprätthåller mig mot mitt oblida ödes alla knuffar! och länge lefve äfven Hans Högvördighet af Toledo D. Bernardos de Sandoval y Rojas[7] utomordentliga barmhärtighet, om det också ej funnes några tryckerier i världen och om man så tryckte flera böcker emot mig än det finnes bokstäfver i stroferna om Mingo Revulgo.[8] Utan att jag med smicker eller något annat slags beröm sökt ställa mig in hos dem, hafva dessa båda höga personer blott af egen godhet låtit sig angeläget vara att gynna och hjälpa mig, och därigenom anser jag mig lyckligare och rikare än om lyckan på den vanliga stråkvägen hade fört mig till sin högsta spets. Hederskänsla kan äfven den fattige hafva, men icke den lastbare; fattigdomen kan hindra själsadeln att lysa med sin fulla glans, men ej alldeles förmörka den. Dock, om blott dygden gifver något ljus ifrån sig, låt vara ock genom torftighetens trånga förhållanden och smala springor, så kommer hon därhän att högaktas och följaktligen äfven att gynnas af upphöjda och ädla själar.»
Säg honom så icke något mera. Äfven vill jag icke heller säga dig något vidare än att göra dig uppmärksam därpå, att du må besinna hurusom denna senare del af D. Quijote, som jag nu öfverlämnar åt dig, är tillskuren af samme verkmästare och af samma tyg som den förra, och att jag däri gifver dig D. Quijote under fortsättningen af hans lefnadslopp samt slutligen död och begrafven, på det ingen må understå sig att bära nya vittnesbörd om honom, eftersom det kan vara nog med de redan aflagda. Och det är äfven nog att en ärlig man en gång redogjort för dessa väl genomtänkta dårskaper; han ämnar icke vidare inlåta sig på dem, ty för mycket, äfven af det goda, gör att det icke värderas, medan för litet, äfven af det dåliga, ändå anses ha något värde.
Jag hade så när glömt säga dig, att du kan vänta Persíles, som redan är färdig, och senare delen af Galatea.[9]
- ↑ Några få månader förr än Cervantes utgaf sin andra del, hade i Tarragona utkommit en falsk andra del, hvars titelblad såsom författare uppgaf »licentiaten Alonso Fernández de Avellaneda, bördig från Tordesillas». Man hade visserligen haft ett tämligen färskt exempel på ett dylikt förfaringssätt, i det den år 1399 utkomna första delen af Mateo Alemans berömda skälmroman Guzman de Alfarache fyra år därefter fick en fortsättning af Mateo Lujan Sayavedra (psevdonym för advokaten Juan Marti), medan Aleman själf utgaf den äkta andra delen först år 1605; men förhållandet var i alla fall ovanligt och ådrog sig denna gång en synnerlig uppmärksamhet genom den mot Cervantes hätska stämning, som tog sig luft i Avellanedas bok, isynnerhet i företalet. Hvem denne Avellaneda varit, torde väl numera ej kunna afgöras; man har gissat på den i 19:de kap. not. 5 nämnde Juan de Blanco de Paz, på Filip III:s biktfader, den genom Scribes roman bekante dominikanermunken Luís de Aliaga, och på många andra, nu senast på Lope de Vega Carpio själf, och denna åsikt, först framställd af herr Máinez, är kanske den rimligaste.
- ↑ Bland de smädelser, hvaraf Avellanedas företal vimlar, förekomma följande: »Mitt företal är icke så skrytsamt och stötande för läsarna som Cervantes’ till första delen af hans D. Quijote; det är anspråkslösare än företalet till hans noveller, hvilka kallas sedolärande, men snarare äro satiriska, ehuru mycket kvicka. … Han talar om alla människor, och såsom en krigare, den där är lika gammal till åren som ungdomligt öfvermodig, är han bättre försedd med tunga än med händer. Så må han då beskärma sig öfver mig, att jag tar ifrån honom den vinning han hoppas af sin andra del … Han har gjort till sin uppgift att smäda mig och isynnerhet denne man [Lope de Vega], som de mest främmande nationer med rätta beundra och som år efter år riktar de spanska teatrarna med häpnadsväckande otaliga komedier, alla efter konstens stränga regler, som världen fordrar, alla så sedligt rena som man kunde vänta af en Inkvisitionens tjänare. … Då Miguel de Cervantes redan är så gammal som San Cervantesborgen (Not: Strax utanför Toledo ligga ruinorna af en gammal borg, som ursprungligen läror kallats efter San Serrando, men som folketymologien omdöpt till Sankt Cervantes, såsom den heter än i dag.) och genom ålderns inflytande är så svar att göra till lags, att allt och alla förefalla honom tråkiga, är han därför alldeles utan vänner. …» Vidare beskylles han för afund m. m.
- ↑ Nämligen i sjöslaget vid Lepanto, där Cervantes i vänstra armen fick tre sår, som gjorde handen på samma arm otjänstbar.
- ↑ Avellaneda hade i sitt företal äfven yttrat: »Gifve Gud att Cervantes ville lämna i fred den skriftställare, som han talar så förklenligt om, nu då denne ägnat sig åt kyrkan.» Lope de Vega hade nämligen låtit prästviga sig, antagligen år 1611 eller 1612, och var redan förut, ätminstone så tidigt som 1609, familiar, d. v. s. ett slags medhjälpare och förtroendeman åt Inkvisitionen. Hans prästerliga ställning innebar på den tiden icke något öfvergifvande af världen, knappast ens af dess nöjen; tvärtom betraktades den som ett af medlen att tillförsäkra sig den ledighet, som bäst passade ett lif ägnadt åt vitter id, och så har äfven Lope uppfattat densamma, ty just under den länga följd af år, då han som präst använde bestämda delar af sin tid åt andakt och välgörenhet, omhuldades han i sällskapslifvet på allt vis och stod på höjden af anseende som världslig skald. Och hvad angår den sedliga halten af hans skådespel, hvilken Avellaneda uttryckligen framhåller (se nyss här ofvan i not. 6), så stöta icke få af dem mot den kristna sedelärans mest oomtvistade bud.
- ↑ Mellanspel, sp. entremes, ital. intermezzo, fr. intermède, var en kort teaterpjäs, skämtsam och uppsluppen samt hållen i folkstil; de gåfvos vanligen som ett lätt afbrott mellan akterna af allvarligare dramer, sällan efter deras slut. Om själfva mellanspelet Perendenga vet man nu icke det ringaste mera än hvad Cervantes här säger; men då i citatets spanska text rådsherren kallas Venticuatro (= en af de 24) och detta var benämningen för medlemmarne af det styrande rådet i Sevilla, hör det möjligen hemma i denna stad. Det finnes ett ord perendengue eller pelendengue, som af Baretti uppgifves betyda en bandrosett (knot of ribbands) som kvinnfolk bära på hufvudet; kanske har i stycket uppträdt någon glad Sevillaflicka med en dylik toalettpersedel af uppseendeväckande slag, och stycket fått sitt namn på grund däraf.
- ↑ Ordstäfvet förekommer tidt och ofta i den spanska litteraturen. Om ej minnet sviker, har öfversättaren någon gäng hört ett svenskt: Hvar för sig och Vår Herre med oss alla!
- ↑ Arkebiskop af Toledo, en släkting till grefven af Lémos och liksom denne, känd som gynnare af vetenskap och vitterhet samt för öfrigt utmärkt genom en ädel karaktär. Enligt hvad en Cervantes’ samtiding, skriftställaren Alonzo de Salas Barbadillo, upplyser i sin tillägnan af La Estafeta del dios Momo, hade ärkebiskopen åt Vicente Espinel, den ryktbare författaren af El Escudero Marcos de Obregón anvisat ett visst dagligt belopp till underhåll, på det han måtte framlefva sin ålderdom i mindre bekymmer, och »samma barmhärtighet öfvade han mot Miguel de Cervantes». Troligt är väl att äfven grefven af Lémos lämnat sitt understöd i samma form.
- ↑ Detta är en dikt på 32 sjuradiga Coplas (strofer af verser med fyra versfötler) från konung Henrik IV:s af Kastilien tid; författaren är icke säkert känd, dock uppgifves stundom Rodrigo Cota den äldre, från Toledo, som äfven skrifvit början af den beryktade Celestína. Dikten är helt samspråk mellan herden Mingo (= Domingo) och en annan herde samt innehåller en satir öfver de bedröfliga förhållandena under nämnde konungs regering, då, ungefär som hos oss vid samma tid, stormännen uppväckte ständig tvedräkt, folket var upproriskt, och näfrätt gällde i landet i stället för lag. Stroferna Mingo Revulgo höra, jämte markisens af Santillana arbeten, till de bekantaste litterära minnesmärkena från denna tid.
- ↑ Persíles var verkligen färdigskrifven, men utgafs först af Cervantes’ änka, enär den ej hann bli färdigtryckt före hans död, som inträffade den 23 april 1616. Man ser ofta anföras att detta äfven skulle hafva varit Shakespeares dödsdag; detta är dock ej alldeles riktigt; ty för båda uppgifves visserligen med rätta det nämnda datot, men i Spanien rådde nya, i England däremot gamla stilen, enligt hvilken den 23 april motsvaras af den 3 maj. — Herderomanen Galatea, i hvilken Cervantes framställde sig själf under namnet Elisio, och sin hustru Doña Catalina de Palacios i Galateas person, var hans förstlingsverk, utgifvet redan 1584; någon senare del däraf tyckes emellertid Cervantes icke hafva hunnit att få färdig.
| ← Tillägnan till grefven af Lémos | Upp till början av sidan. | Första Kapitlet → |