Drömmens uppfyllelse/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kallelsen
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Drömmens uppfyllelse
Det nya hemmet  →


[ 117 ]

XV.
Drömmens uppfyllelse.

— Nu ha vi bara en vecka kvar — sedan blir det att fara tillbaka till Redmond, sade Anne. Hon kände sig helt belåten vid tanken på att få återvända till sitt arbete, sina kurser och sina vänner i Redmond. Angenäma framtidsbilder hägrade också kring Carolinas tjäll. Blotta tanken därpå kallade fram en känsla av hem, fastän hon ännu aldrig bott inom »tjällets» fyra väggar.

Men även sommaren hade varit mycket lycklig med sitt härliga fria liv i solsken och skogssus och de gamla glädjeämnena, som hon aldrig helt kunde växa ifrån. Den hade varit en tid, då hon återupplivat och fördjupat sina gamla vänskapsförbindelser och då hon lärt att fullgöra de praktiska sysslorna med större tålamod och att med barnslig tacksamhet tillgodogöra sig varje litet nöje.

— Det är ändå inte vid högskolan, som man lär sig allting, tänkte hon. — Man kan minsann hämta lärdom litet varstans.

Men ack — detta trevliga sommarlovs sista vecka fördärvades för Anne tack vare en av dessa utsökt retsamma små händelser, som ett illfundigt öde stundom sänder i vår väg. Hon fick en brinnande önskan uppfylld — men på ett aldrig anat sätt…

— Nå, har du idkat något skriftställeri på senare tider? frågade herr Harrison gemytligt en afton, då Anne satt och drack te hos honom och hans fru.

— Nej, svarade Anne ganska snävt.

— Ja, ja, ta inte illa upp! Fru Hiram Sloane berättade för mig härom dagen, att ett stort frankerat kuvert, adresserat till Rollings Bästa Bakpulver-Kompani i Montreal, hade släppts ner i postkontorets stora brevlåda för en månad sedan, och hon misstänkte, att det hade avsänts från någon, som tävlade om det pris de utfäst för den bästa berättelse, vari deras utmärkta bakpulver omnämnes. Hon sa', att handstilen var inte din, men jag tänkte, att kanske det ändå var du, som försökte din lycka.

[ 118 ]— Neej då! Jag läste nog annonsen om pristävlingen, men aldrig skulle det falla mig in att delta i den. Jag tycker det skulle vara absolut förnedrande att skriva en berättelse för att göra reklam för ett bakpulver. Jag minns väl, hurdant schå vi hade för några år sedan i vår samhällsförbättrande förening för att hindra Judson Parker från att hyra staketet runt skolgården och måla det fullt med vidriga reklamannonser. En natt vaknade jag och bokstavligen badade i svett — jag hade drömt, att han just till vänster om grinden målat med stora brandgula bokstäver: Försök vår nya Levertran!

Så talade Anne i ganska överlägsen ton, utan att ana någonting om den förödmjukelsens dal, som väntade henne. Samma kväll kom Diana inskuttande på gavelrummet, klarögd och rosenkindad och bärande ett brev.

Anne öppnade något förbryllad brevet och genomögnade dess maskinskrivna innehåll.

»Fröken Anne Shirley,

Grönkulla.

Avonlea, Prins Edvards ö.

Högtärade Fröken! — Vi ha härmed det stora nöjet meddela Er, att Er synnerligen intressanta och välskrivna novell »Feodoras Försoningsoffer» har erövrat det pris av tjugofem dollars, vilket vi utfäst i vår nyligen utlysta pristävling. Vi innesluta en växel å detta belopp. Vi hava gått i författning om offentliggörandet av novellen i flera av Kanadas mest ansedda tidskrifter, varförutom vi även ämna ge ut den i broschyrform för att låta den ernå en större spridning. Uttalande vårt tack för det välvilliga intresse Ni visat vårt företag ha vi äran teckna

Med utmärkt högaktning
Rollings Bästa Bakpulver-Kompani & C:o.

— Mitt förstånd står stilla, sade Anne matt.

Diana klappade i händerna.

— O, jag visste den skulle vinna priset — jag var alldeles säker… Jag skickade in din berättelse till pristävlingen. Anne.

[ 119 ]— Diana — vad säger du?

— Jo minsann gjorde jag så, sade Diana muntert och svängde sig upp på sängkanten. — När jag läste om pristävlingen i tidningen, tänkte jag medsamma på din berättelse, och allra först ämnade jag föreslå dig att du själv skulle skicka in den. Men så var jag rädd, att du inte skulle vara hågad — du hade liksom mist all tilltro till den. Och därför fattade jag beslutet att skicka in den där avskriften du gav mig och aldrig knysta ett ord för dig. Om du se'n inte vunne priset, skulle du ändå ingenting veta, och du skulle aldrig kunna gräma dig, för de inte prisbelönade berättelserna skulle inte returneras. Men vunne du priset, som jag ju så säkert väntade, skulle det ju bli den präktigaste överraskning för dig, sötnos.

Diana var till sin natur ej särdeles skarpsynt, men i detta ögonblick slog det henne dock, att Anne ej såg över sig förtjust ut. Den planerade överraskningen hade blivit verklighet, det var odisputabelt — men hur var det med glädjen och belåtenheten?

— Men Anne, du ser ju alls inte glad ut? ropade hon.

Anne tillverkade genast ett leende och satte det på sig.

— Naturligtvis kan jag inte annat än vara glad åt din osjälviska önskan att bereda mig ett nöje, sade hon långsamt. — Men du förstår — det kom så oförberett — jag fattar inte riktigt… I min berättelse fanns det då inte ett enda ord, som rörde — Anne hade svårt att få fram ordet — som rörde — bakpulver.

— Nej, men det satte jag in, sade Diana, nu betydligt lugnad. — Det var inte svårt alls — litet övning med författarskap hade jag ju från vår egen Historiska klubb. Du minns det stället, där Feodora rör till kaksmeten — jag just som tyckte det var litet väl opoetiskt för en hjältinna, men du höll styvt på det — nå, som sagt, där bara satte jag till, att det var Rolling-Kompaniets bakpulver hon använde och att det var därför kakan jäste upp så präktigt. Och se'n, på slutet, när Percival slår sina armar kring Feodora och säger: »Min själs älskade, härliga kommande år skola resa de stolta murarna av vårt drömslott» — [ 120 ]så lade jag bara till: »i vilket vi aldrig skola använda annat bakpulver än Rollingkompaniets.»

— O! flämtade stackars Anne, som om någon slagit ett ämbar kallt vatten över henne.

— Och nu har du vunnit tjugofem dollars, fortfor Diana helt förtjust. — Det var någon som sa', att Den kanadensiska Kvinnan inte betalar mer än fem dollars för en berättelse.

Anne höll med darrande fingrar från sig den förhatliga ljusröda pappersremsan.

— Dem vill jag inte ha — det är du, som förtjänat dem, Diana. Du har skickat in berättelsen och gjort förändringarna. Jag — jag skulle sannerligen aldrig ha kommit på idén att skicka in den. Därför får du ta anvisningen. — Jag lyfter inte de pengarna.

— Å, vet du vad, det kunde väl vara roligt att ha dem, återtog Diana. — Det lilla besväret jag hade var då aldrig värt att tala om. Jag har nog av äran att vara god vän med den, som erövrat priset. Nej, nu får jag gå. Jag borde ha gått direkt hem från postkontoret, för vi ha främmande: Men jag var tvungen att kila hit och berätta den stora nyheten för dig. O, vad jag gläder mig å dina vägnar, Anne!

— Jag tror, att du är den raraste och uppriktigaste vän, som kan finnas i världen, Diana, sade Anne med en liten darrning på rösten, och jag kan försäkra dig, att jag fullt uppskattar din goda mening.

Diana förfogade sig i väg, både glad och förlägen, men stackars Anne slängde ned den oskyldiga checken i sin byrålåda som om den varit blodspenningar och slängde sig själv på sin säng. Där grät hon förödmjukelsens och de sårade känslornas tårar. O, hur skulle hon nånsin kunna överleva det — det gick helt enkelt inte!

Gilbert kom på besök i skymningen, bräddfull med lyckönskningar, ty han hade i förbifarten tittat in på Tallbacken och hört den intressanta nyheten. Men gratulationerna dogo på hans läppar, när han fick syn på Annes ansikte.

— Kära du, hur är det fatt? Jag väntade finna dig strå[ 121 ]lande av belåtenhet över att du vunnit bakpulverkompaniets pris. Det var väl en stor tur för dig.

— O, Gilbert, ska jag behöva höra det också av dig? utbrast Anne i fullkomlig »även du, min Brutus»-ton. — Jag trodde åtminstone du skulle förstå. Begriper du inte, hur gräsligt detta är?

— Nej, det får jag säga att jag inte gör. Vad är det som är på tok?

— Allting, jämrade Anne. — Jag känner det, som om jag vore vanärad för alltid. Vad tror du en mor skulle känna i sitt hjärta, om hon en vacker dag hittade sitt barn tatuerat med en annons om ett bakpulver? Just så är det fatt med mig. Jag älskade min stackars lilla berättelse, och den skrev jag ihop av allt det bästa, som jag hade inom mig. Och det är helgerån att dra ned den till bakgrund åt en tarvlig annons om det mest prosaiska som finns i denna värld. Minns du inte vad vår litteraturprofessor i Richmond alltid brukar inskärpa? Han har sagt, att vi aldrig få skriva ett enda ord av låga och ovärdiga bevekelsegrunder, utan alltid ska det vara ett ideellt syfte, som sätter pennan i vår hand. Vad ska han tänka, om han får veta, att jag skrivit en berättelse för att göra en simpel affärsreklam? Och att det kommer ut i Redmond, det kan du sätta dig på. Tänk vad de alla ska skratta och retas med mig!

— Å nej, det ska de allt slippa, sade Gilbert och undrade harmset inom sig, om det särskilt var tanken på de manliga högskolekamraternas gyckel, som fyllde Anne med sådan grämelse. — Pojkarna där borta kommer att tycka precis som jag — att du i likhet med nio tiondelar av oss alla inte är så värst betungad med denna världen gods och gull utan därför valt denna fullt hederliga utväg att förtjäna dig en slant till hjälp till nästa termins utgifter. Däri ser jag alls ingenting lågt eller ovärdigt, och ingenting löjligt heller. Naturligtvis skulle man hellre vilja författa litterära mästerverk och få dem antagna och honorerade av en riktig förläggare, men Herre je — så långt ha vi ännu inte kommit, och inackordering och undervisning ha vi ändå att betala.

[ 122 ]Denna enkla och praktiska syn på tingen muntrade upp Anne en smula. Den tog åtminstone bort hennes fruktan att bli till allmänt åtlöje, ehuru hon i sitt hjärta ännu sörjde över att man så grovt våldfört sig på hennes ideal.