Drömmens uppfyllelse/Kapitel 32
| ← På tebjudning |
|
John Douglas får mål i mun → |
XXXII.
»Hur länge ska det här räcka?»
Tre dagar senare kom Anne hem från skolan och fann Janet storgråtande. Tårar och Janet tycktes ha så föga med varandra att skaffa, att Anne blev helt förfärad.
— Men hur är det fatt med dig? ropade hon ängsligt.
— Ack, ack — jag fyller fyrtio år i dag, snyftade Janet.
— Nämen det har du ju vetat av rätt länge, att den dagen skulle randas, så vad är det att sörja över? lugnade Anne och försökte låta bli att småle.
— Jamen, återtog Janet och sväljde hörbart en två, tre snyftningar på en gång, John Douglas friar ju aldrig.
— Kors, det kan väl bara vara en tidsfråga, sade Anne utan någon hänförelse. — Ge dig bara lite till tåls, Janet.
— En tidsfråga! sade Janet med ett obeskrivligt uttryck av hån i rösten. — Han har nu haft tjugo år på sig. Hur mycket behöver han ännu?
— Menar du att John Douglas på det här sättet — hm — sällskapat med dig i tjugo års tid?
— Visst. Och aldrig har han så mycket som talt om giftermål med mig. Och nu tror jag heller inte, att han kommer att göra det. Jag har aldrig nämnt om det här för någon levande själ, men nu for det för mig, att jag måste utgjuta mig för dig, annars tror jag rent av jag blir fnoskig. John Douglas började promenera med mig och följa mig hem för tjugo år sen, innan mamma dog. Ja, han kom och hälsade på riktigt flitigt, och efter en tid så började jag göra i ordning linne och duktyg åt mig och lägga på min kistbotten, men aldrig talade han om bröllop, han bara kom som förut. Jag kunde omöjligt göra slag i saken. Så hade det hållit på i åtta år, när mamma dog. Då tänkte jag, han kanske friar nu, när han ser, att jag står så ensam i världen. Nej, tycker nå’n det — snäll och deltagande var han och gjorde mig alla de tjänster han kunde, men att vi skulle slå oss ihop, det kom aldrig i fråga. Så här har det nu fortgått allt sedan dess. Folk ger mig skulden. De påstår, att jag vill inte gifta mig med honom, därför att hans mor är så klen och jag inte vill ha besväret att sköta henne. Kors, det skulle vara min stora glädje att få passa hans mor. Men människor få tänka vad de vill. Jag föredrar att de klandrar mig framför att de tycker synd om mig. Det är så hemskt förödmjukande för mig, att John inte kan säga ifrån. Och varför vill han inte? Jag tycker ibland, att bara jag visste skälet, så skulle jag inte gräma mig så mycket.
— Kanske hans mor inte vill, att han ska binda sig vid någon, föreslog Anne.
— Neej, då, det är inte det. Hon har sagt mig upprepade gånger, att hon skulle så gärna vilja se John som välbeställd äkta man, innan hon skiljes hädan. Och hon ger honom tydliga vinkar — du hörde ju själv härom dagen. Jag trodde jag skulle sjunka genom golvet.
— Mitt förstånd står stilla, sade Anne hjälplöst. — Jag fattar det inte. Men kanske du borde visa dig mera på din kant, Janet? När han inte kan tala ut som en ärlig karl, skulle du ha skickat i väg med honom för länge sedan.
— Men det har jag omöjligen kunnat, sade stackars Janet, ånyo gråtfärdig. — Du förstår, Anne, jag har alltid hållit så vådligt mycket av John. Det hade nästan gjort detsamma, om han fortsatt med att komma eller ej, för det finns ändå ingen annan, som jag skulle velat ha.
— Men då kanske han hade fattat sitt beslut och friat på vanligt hyggligt sätt.
Janet skakade på huvudet.
— Gu’ vet ändå, om det varit rätta sättet… Jag tordes i alla fall inte försöka, för jag var rädd han skulle ta mig på orden. Jag borde väl ha större ambition i mig, men jag är nu en gång för alla funtad som jag är… Och jag kan inte ändra natur.
— Du kan ändå ändra ditt tillvägagångssätt en smula, Janet. Det är inte för sent ännu. Visa, att du har lite ruter i dig. Låt karl’n veta, att du nu har tröttnat på det här springet, han får söka sig en annan marknad. Jag ska hjälpa dig.
— Ja, kära du, bara jag kan morska upp mig så pass, sade Janet villrådig. — Det här har nu pågått så länge, att det är svårt att företa sig någonting. Men jag ska fundera på saken.
Anne kände, att hon tagit sorgligt miste på John Douglas. Hon hade tyckt så bra om honom, och hon hade sannerligen inte trott om honom, att han i tjugo års tid skulle kunna gå och driva gäck med en kvinnas känslor. Men nu skulle han få sig en läxa, och Anne kände skadeglädjen ligga och pyra inom sig vid tanken på, att hon skulle få bevittna hans nederlag. Hon blev högst förtjust, när Janet under vandringen kvällen därpå till den sedvanliga veckopredikan förtrodde henne, att i afton skulle det »smälla».
— Nu ska jag minsann visa John Douglas, att jag inte låter huttla med mig hur som helst.
— Jaha, håll ord med det, sade Anne helt belåten.
När gudstjänsten var slut, närmade sig John Douglas och framförde sin vanliga anhållan. Janet fick en min som en skrämd hare, men frångick inte sitt beslut.
— Jag får tacka så mycket, men det behövs inte, sade hon iskallt. — Vägen hem känner jag tillräckligt väl — har traskat den i sina modiga fyrtio år. Så för min skull ska inte herr Douglas besvära sig.
Anne såg på den, som nu titulerades herr Douglas, och i det förrädiskt klara månskenet varsnade hon ånyo det uttryck av pina och vånda, som hon en gång förut lagt märke till i hans ansikte. Utan ett ord vände han om på landsvägen och avlägsnade sig med långa steg.
— Stanna, stanna! ropade Anne häftigt efter honom, utan att det minsta fråga efter de häpna åskådare, som samlats. — Herr Douglas, stanna! Kom tillbaka!
John Douglas stannade, men han rörde sig ej ur fläcken åt det håll, varifrån han kommit. Anne flög nedåt vägen, grep honom vid armen och släpade honom med milt våld tillbaka till Janet.
— Ni måste komma tillbaka, bönföll hon. — Det var ett misstag, herr Douglas, och felet är mitt. Det var jag, som narrade Janet att säga så där. Hon ville inte själv — men nu är det ju bra igen, eller hur, Janet?
Janet fattade utan ett ord hans arm och satte sig i gång. Anne följde efter dem, smått skamsen i sin själ, och smög sig in genom köksdörren.
— Jo, det var just en snygg hjälp du gav mig, sade Janet. när de möttes i stora förstugan.
— Jag kunde inte rå för det, sade Anne ångerfullt. — Jag fick en känsla av, att jag stod bredvid och åsåg ett mord. Jag måste springa efter honom.
— Det var allt rätt så bra du gjorde det. När jag såg John Douglas stega i väg ensam, så kändes det i mitt hjärta, som om varje liten stump glädje och lycka, som jag ännu hade kvar i mitt liv, gick sin väg med honom. Det var en fasansfull känsla.
— Frågade han inte, varför du sagt så där? sade Anne.
— Nej, visst inte. Den saken berörde han inte med ett ord, svarade Janet i trött ton.