Drömmens uppfyllelse/Kapitel 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Anne till Philippa
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

På tebjudning
»Hur länge ska det här räcka?»  →


[ 197 ]

XXXI.
På tebjudning.

Den första torsdagskvällen efter Annes ankomst till Valley Road bad Janet henne följa med för att bevista veckopredikan. Anne samtyckte, och Janet skred nu till att göra en större och omsorgsfullare toalett än Anne tyckte att omständigheterna strängt taget krävde. Hon knäppte på sig en ljusblå, blommig musslinsklänning med mera rysch och volanger än man skulle [ 198 ]ha trott den sparsamma Janet ville bestå sig, och kronan på verket sattes av en bredbrättig italiensk halmhatt med garnityr av skära rosor och tre strutsfjädrar. Anne blev alldeles häpen. Omsider började hon förstå orsaken till denna lyxutveckling — en orsak, gammal som gatan.

Veckopredikningarna i Valley Road tycktes locka en uteslutande kvinnlig publik. Det hade infunnit sig trettiotvå damer, två halvvuxna pojkar och en enda manlig individ utom pastorn. Denne blev föremål för Annes närmare skärskådande. Inte såg han bra ut, ej heller var han ungdomlig eller spänstig i rörelserna, han hade ovanligt långa ben, så långa att han måste tvinna ihop dem under stolen för att bli av med dem, och han var ganska kutryggig. Händerna voro stora, håret behövde klippas, och mustascherna voro ovårdade. Men Anne kände sig trots allt tilltalad av hans ansikte, som har en prägel av ärlighet och godhet och ännu något annat, som Anne hade svårt att klargöra för sig. Hon kom omsider till den slutsatsen, att denne man hade lidit och varit stark i lidandet och att det var denna tåliga undergivenhet, som avsatt sina spår i hans ansikte.

När gudstjänsten var slut, steg pastorn fram till Janet och sade:

— Får jag följa dig hem, Janet?

Janet tog hans arm — lika stelt och förläget, som om hon varit sexton år och för första gången haft »följe hem», berättade Anne sedermera för flickorna i Tjället.

— Fröken Shirley, får jag lov att presentera pastor Douglas, sade hon på samma stela sätt.

Pastor Douglas gjorde en liten lustig bock och sade:

— Jag tittade på fröken i kyrkan och tyckte, att ni såg för innerligen rar ut.

Ett dylikt utlåtande skulle i nittionio fall av hundra ha förtretat Anne, men det sätt, varpå pastor Douglas yttrade orden, lät henne känna, att han menat dem som en full uppriktig vänlighet. Hon log tacksamt mot honom och drog sig helt grannlaga bakom paret på den månbelysta landsvägen.

Janet hade sålunda en uppvaktande kavaljer. Anne blev [ 199 ]helt förtjust. Janet skulle helt visst bli en mönsterhustru — gladlynt, överseende, klok och sparsam, och tänk vilken härlig mat hon skulle komma att laga!… Det skulle vara ett oförsvarligt slöseri av naturen att låta en så utomordentlig husmor gå förlorad i en gammal mamsell.

— John Douglas bad, att jag skulle ta dig med mig någon dag upp till hans gamla mor, sade Janet morgonen därpå. — Hon är nästan ständigt och jämt sängliggande, och ut ur huset kommer hon aldrig. Men hon är mycket road av sällskap och vill alltid bli bekant med dem, som hyr rum av mig. Ska vi ta och gå dit i afton?

Anne var gärna med härom, men senare på dagen kom pastorn själv med hälsningar från sin mor och bjöd båda damerna komma och dricka te på lördagskvällen.

— Varför tog du inte på dig din vackra violetta penséklänning, som du hade i torsdags? frågade Anne, när de gingo hemifrån. Det var en kvav dag, och stackars Janet, som hade fått blodet uppåt huvudet av glad förväntan och tydligen besvärades av sin höghalsade och tunga svarta kaschmirsklänning, såg närmast ut som en kokt hummer i ansiktet.

— Den skulle gamla fru Douglas tycka vara alldeles för ungdomlig och olämplig, är jag rädd. Men John tycker om den klänningen, tillade hon med en suck.

Den gamla lantgården, som utgjorde målet för deras vandring, låg på krönet av en kulle, omfläktad av friska vindar. Själva boningshuset var rymligt och bekvämt, dess ålder hade förlänat det en viss värdighet, och omkring det susade dungar av majestätiska lönnar och rikt bärande fruktträd. På något avstånd lågo stora och välbyggda lador och stall, och allting talade om välstånd. Vad det nu var, som kunde ligga bakom pastorns uttryck av tålig resignation — icke var det ekonomiska bekymmer, tänkte Anne i sitt stilla sinne.

John Douglas kom dem till mötes ute på trappan och förde dem in i förmaket, där hans mor satt och tog emot i en bekväm länstol.

Anne hade väntat, att fru Douglas skulle vara lång och kno[ 200 ]tig som sin son. I stället såg hon ett litet knyte till fruntimmer med ännu friska och rödlätta kinder, milda blå ögon och en mun, vek som ett barns. Klädd i en vacker, fullt modernt sydd svart sidenklänning, med en luftig vit schal kring axlarna och det snövita håret delvis täckt av en prydlig spetsmössa påminde hon om en sirligt utstyrd docka från mormors tid.

— God dag på dig, min kära Janet, sade hon i mycket vänlig ton. — Det var riktigt roligt att få se en skymt av dig. — Hon räckte fram sitt vackra gamla ansikte och bjöd sin kind att kyssa. — Och här ha vi den nya lärarinnan. Det var roligt att få göra frökens bekantskap. Min son har sjungit ert lov, ända tills jag blivit halvt avundsjuk, och Janet kan sannerligen ha all orsak att vara det helt.

Stackars Janet blev åter het om öronen, Anne sade några konventionellt artiga ord, och så slog man sig ned och försökte få konversationen i gång. Men det var tungt göra, till och med för Anne, ty ingen föreföll obesvärad utom gamla fru Douglas, som tycktes ha mycket lätt för att språka. Hon vinkade Janet till sin sida och klappade då och då hennes hand. Janet satt med ett fruset småleende på läpparna, hon såg ut att vantrivas förskräckligt i sin missklädande klänning, och John Douglas såg trumpen och tafatt ut.

Vid kvällsvarden bad den gamla frun i mycket hjärtlig ton, att Janet skulle servera teet. Janet blev mörkröd, men lydde. Anne beskrev sedermera denna måltid i ett brev till Stella.

»Vi fingo kall oxtunga och kyckling, jordgubbskompott, citrontårta och smördegskakor, chokladbrön, korintkakor, sockerkaka med fruktfyllning uti och till sist brylépudding. Sedan jag ätit dubbelt så mycket som jag egentligen hade smak för, suckade fru Douglas och sade, att jag hade bra skral aptit — och hon, som ingenting hade att fresta den med…

“Jag fruktar Janet skämt bort er med allt vad hon bullar upp, och nu gillar ni ingen annan mat”, sade hon så älskligt. “Men ingen här på trakten kan förstås ta upp tävlingen med henne. Får det inte vara en bit skinkpaj till, fröken Shirley? Ni har ju absolut ingenting ätit, barn lilla.” Och Stella, då hade jag ändå [ 201 ]stoppat i mig dubbla portioner av både tunga och kyckling och lagt för mig av alla sju kaksorterna med hela högar av jordgubbssylt till.

Efter teet log gumman Douglas välvilligt menande och bad John föra ut »vår lilla Janet» i trädgården för att titta på rosorna. — Fröken Shirley håller mig nog sällskap, medan ni båda äro ute, vill ni inte det? bad hon och sjönk med en suck tillbaka i sin länstol.

— Jag är en så skröplig gammal gumma, att ni aldrig kan tro, fröken Shirley. I mer än tjugo år har jag haft mitt svåra lidande. I tjugo långa, plågsamma år har jag hållit på att dö tum för tum.

— Så ledsamt, sade Anne. Hon försökte uppkalla all sin medkänsla, men de ord, hon letade efter för att uttrycka den, tröto henne.

— Otaliga nätter har min omgivning inte trott, att jag skulle överleva dagningen, fortfor den gamla frun högtidligt. — Ingen vet, vad jag gått igenom — ingen utom jag själv. Ja, nu kan det ju inte räcka så mycket längre, innan pilgrimsstaven faller ur min trötta hand. Det känns som en stor tröst för mig, att John får en sådan präktig hustru att se om sig, sedan jag gått bort — det kan ni förstå, att en mor måste tycka, fröken Shirley.

— Janet är en mycket rar människa, sade Anne med värme

— Rar, säger ni? Hon är den ädlaste karaktär. Och en duktig husmor — vilket jag aldrig har varit. Det har inte min hälsa tillåtit, fröken Shirley. Jag är i sanning tacksam åt att John har gjort ett sådant klokt val. Jag hoppas och tror, att han skall bli lycklig. Han är min ende son, fröken Shirley, och hans välfärd ligger mig så varmt om hjärtat.

— Ja, det är klart, sade Anne med en känsla av, att hennes förstånd stod stilla. Och ändå förstod hon inte riktigt varför. Men hon kunde inte hitta på ett ord att säga åt denna hult leende gamla dam, som så vänligt klappade hennes hand.

— Kom snart och hälsa på mig igen, kära du, sade fru Douglas med stor hjärtlighet till Janet, när de båda gästerna gjorde uppbrott. — Du kommer inte hälften så ofta som jag [ 202 ]skulle önska. Men endera dagen, tänker jag, för väl John dig hit för att du ska stanna här i hela ditt liv.

När den gamla frun yttrade dessa ord, råkade Anne ha blicken fäst på John Douglas, och hon betogs av verklig bestörtning. Hans ansikte har ett så plågat uttryck, som om situationen vore outhärdlig för honom. Anne kom till den övertygelsen, att han betagits av ett starkt fysiskt illamående, och hon påskyndade avskedet.

— Var inte gamla gumman Douglas rar, tyckte du? frågade den ännu rodnande Janet, då de gingo utför backen.

— Jo bevars, svarade Anne i frånvarande ton. Hon grubblade alltjämt på skälet till John Douglas underliga ansiktsuttryck.

— Hon har genomgått så mycket lidande, fortfor Janet. — Ibland får hon riktiga attacker. Det är Johns fasa. Han är så rädd att gå hemifrån, för hon kan ju när som helst få ett av sina anfall, och då är ju bara pigan hemma.