Drömmens uppfyllelse/Kapitel 35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det sista året vid högskolan
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Fint främmande
Farväl till högskolan  →


[ 218 ]

XXXV.
Fint främmande.

— Här är ett brev med indiskt frimärke på åt dig, tant Jimsie, sade Phil. — Här är tre åt Stella och två åt Prissy och ett härligt tjockt åt mig från min egen lille Jonas. Du har ingenting. Anne, bara ett maskinskrivet meddelande.

Ingen märkte, att blodet rusade upp till Annes kinder, när hon tog emot det tunna brev, som Phil vårdslöst kastade åt henne. Men när Phil efter ett par minuter tittade upp, såg hon en Anne, som bokstavligen sken av glädje.

— Nä men söta du. vad har det nu hänt för trevligt?

— »Ungdomens vän» har tagit emot en liten skiss, som jag skickade in för fjorton dar sen, sade Anne och gjorde sitt bästa [ 219 ]för att tala, som om det vore gammalt och vant för henne att få bidrag antagna av tidskriftsredaktioner. Men hon lyckades inte riktigt.

— Anne Shirley! Aldrig har jag väl hört på maken! så gräsligt roligt! Vad handlar den om? När kommer den in? Har du fått pengar för den?

— Jaa då, de skickar mig en anvisning på tio dollars, och redaktören skriver, att han gärna skulle vilja se något mera av min penna. Du kära lilla gubbe, det ska du visst få. Det var en gammal skiss, som jag hittade i en låda. Jag skrev om den och skickade in den, men aldrig kunde jag tro den tvärt skulle bli intagen, för det var alls ingen handling i den, sade Anne och erinrade sig med någon bitterhet det klena resultat, vartill de med sådan skicklighet hopspunna intrigerna i »Feodoras försoningsoffer» lett.

— Vad ska du göra med tio dollars, Anne? Kom så går vi in till stan allihop och festar, föreslog Phil.

— Jag ska ge ut dem på något oförnuftigt överdåd, vad det nu kan bli, lovade Anne skrattande. — Det här är åtminstone inte degiga pengar — som dem jag fick för den rysliga Bästa jästpulverhistorien. För dem köpte jag mycket förståndigt kläder, men jag vantrivdes i de paltorna för var gång jag satte dem på mig.

— Tänk att vi hyser en riktig livslevande författarinna i Carolinas Tjäll, sade Priscilla.

— Det är ett stort ansvar, inföll tant Jamesina oförmodat.

— Jo, det vill jag lova, försäkrade Prissy med samma högtidliga tonfall. — Det har sina risker att umgås med litterärt folk eller ständigt ha dem inpå sig. Rätt vad det är, slå de ned på något ämne. Vad hindrar, att Anne en dag tar och ritar av oss?

— Jag menade, att det tryckta ordet alltid för med sig sitt ansvar, sade tant Jamesina helt allvarligt. — Och det hoppas jag Anne inser. Min dotter brukade skriva ihop noveller och småberättelser, innan hon begav sig ut på missionsfältet, men nu har hon riktat sin ande mot högre uppgifter. Hon brukade [ 220 ]säga, att hennes valspråk var: »Skriv aldrig en rad, som du inte ville ha uppläst vid din egen begravning». Det kan du gärna lägga på minnet, Anne, om du nu ska slå dig på vitterhet. Fast när jag rätt tänker efter, fortfor tant Jimsey med förbryllad uppsyn, så skrattade Elisabeth alltid, när hon sa' så där. Den flickan hade så lätt för att skratta, att jag inte begriper, hur hon någonsin kom att bestämma sig för att bli missionär. Jag är tacksam att hon gjorde det — jag bad till vår Herre, att hon skulle välja det kallet — men o, vad jag önskar, att hon aldrig gjort det.

Så talade tant Jamesina, och samtidigt undrade hon, varför alla de flamsiga flickorna brusto i skratt.

Annes ögon strålade hela den dagen, medan ärelystna litterära planer spirade fram och togo gestalt i hennes hjärna. Den glada stämningen följde med henne till bjudningen hos Jennie Cooper, och ej ens åsynen av Gilbert och Helen, som gingo ett stycke framför henne och Roy Gardner, ägde makt att fördystra den. I de regioner, där hon befann sig, var hon dock icke så höjd över jordiska småsaker, att hon inte gav akt på, att Helen hade alldeles för höga klackar och att hon gick fult.

— Men Gilbert tittar väl bara på hennes ansikte. Kortsynt som alla karlar, tänkte Anne spefullt.

— Är du hemma lördag eftermiddag? frågade Roy.

— Ja.

— Min mamma och mina systrar tänkte sig upp på besök till dig, sade Roy lugnt.

Anne genomilades av en underlig känsla — närmast liknande obehag. Hon hade aldrig förut sammanförts med någon medlem av Roys familj, och hon förstod, att hans meddelande hade en viss innebörd. Med en förnimmelse av beklämmande oro tänkte hon på, att avgörandets stund måhända var i annalkande…

— Det ska bli roligt att få göra deras bekantskap, svarade hon litet lamt — och så undrade hon, vari roligheten egentligen komme att ligga. Men visst borde hon vara glad över att bli presenterad för Roys närmaste anförvanter och så mycket som möjligt söka framstå till sin fördel. Nu gällde det alltså att [ 221 ]göra ett gynnsamt intryck… Till Anne hade framträngt en del skvaller rörande familjens Gardners åsikt om sonens och broderns »blinda förälskelse». Roy måste ha använt hela sin övertalningsförmåga för att genomdriva detta besök. Anne visste, att hon komme att vägas på väg. Men av det faktum, att modern och systrarna godhetsfullt samtyckt att göra visit hos henne, förstod hon, att de med eller mot sin vilja räknade med den möjligheten, att hon förr eller senare komme att tillhöra deras familj.

— Jag ska vara precis mig själv. Jag krusar inte dem och lägger absolut inte an på att tjusa till dem, även om jag kunde, tänkte Anne högdraget.

Men hon funderade på, vilken klänning hon skulle bära lördagskvällen och undrade mycket, om det nya modet med hög håruppsättning skulle passa henne bättre än det gamla. Jennie Coopers bjudning hade förlorat sitt intresse för henne. När hon gick och lade sig, hade hon bestämt sig för att på lördagen bära sin bruna chiffonklänning, men hon skulle sätta upp håret som vanligt i en lös knut i nacken.

På fredagens eftermiddag hölls ingen föreläsning på högskolan. Stella passade på tillfället att redigera en skämttidning till Vitterhetsförbundets nästa sammanträde och hade slagit sig ned vid ett bord i ett hörn av förmaket, omgiven av högar av anteckningar och manuskript, som hon låtit falla på golvet. Stella försäkrade alltid, att hon ej kunde få ur sig en rad, såvida hon ej fick slänga undan vartenda ark, så fort det var färdigskrivet. Anne i viyellablus och mörkblå kjol och med håret ganska rufsigt efter en promenad i blåst satt på skräddarevis mitt på golvet och retade Kisse Sara med ett kycklingben. Josef och Häxan lågo båda hoprullade i hennes knä. En varm doft av socker och inkokta plommon fyllde huset, ty Priscillas verksamhetsbegär hade i dag ställt henne framför köksspisen. Rätt som det var kom hon in, draperad i ett väldigt köksförkläde och med en sotfläck mitt på näsan, för att visa tant Jamesina den chokladtårta, som hon nyss med stor talang glacerat.

I detta högintressanta ögonblick ljöd portklappen. Men ingen [ 222 ]brydde sig om att gå och öppna utom Phil, som väntade en pojke med en hatt, som hon köpt samma dags förmiddag, och därför rusade upp. På yttertrappan stod fru Gardner med döttrar.

Anne kravlade sig skyndsamt upp ur sin sittande ställning, tömde samtidigt ut de båda förargade kattorna ur våden på sin klänningskjol och förde rent mekaniskt kycklingbenet över från den högra handen till den vänstra. Priscilla, som skulle ha nödgats på sin reträtt till köket springa tvärs över rummet, tappade all besinning, makade in chokladtårtan under en dyna på braspallen och rusade som en galning uppför trappan. Stella började nervöst plocka med sina manuskript. Blott tant Jamesina och Phil förblevo vid sina fulla fem. Tack vare deras själsnärvaro sutto snart samtliga placerade i soffa och på stolar, till och med Anne. Priscilla kom ned, utan förkläde och med tvålglans där förut sotfläcken suttit, Stella hade från sin vrå utplånat alla spår av redaktionsbyrå, och Phil räddade situationen genom att släppa på en ström av ledigt småprat.

Fru Gardner var lång och smärt och såg bra ut. Hon var utsökt väl klädd, och från hennes väsen utstrålade en hjärtlighet, som föreföll en liten smula konstlad. Aline Gardner var en yngre upplaga av modern, minus hjärtligheten. Hon försökte vara vinnande och trevlig, men hon kunde ej frigöra sitt sätt från någonting beskyddande och överlägset. Dorothy var en pigg liten yrhätta. Anne visste, att hon var Roys älsklingssyster, och kände sig genast dragen till henne. Hon skulle ha till det yttre mycket liknat Roy, om hon haft drömmande mörka ögon i stället för spelande och skälmska ljusbruna. Tack vare henne och Phil avlopp visiten mycket bra, frånräknat ett visst tryck i luften och två något störande händelser. Häxan och Josef, som överlämnats åt sina egna, alls icke föraktliga resurser, började leka tafatt och rusade i sitt vilda lopp upp i och tvärs över fru Gardners sidenklädda knä. Fru Gardner lyfte sin stånglornjett och betraktade deras bortdykande baktassar och krumböjda svansar, som om hon aldrig förut sett en katt, och Anne, som inte kunde hålla [ 223 ]tillbaka ett av nervositet halvt gnällande litet skratt, ursäktade de självsvåldiga djuren så gott hon förmådde.

— Är ni förtjust i kattor? frågade fru Gardner med ett uttryck av överseende förundran.

Anne tyckte visserligen om sin egen Häxa, men någon utpräglad kattvän var hon inte. Hon kände sig emellertid stucken av fru Gardners ton, och genom en blixtsnabb tankeförbindelse drog hon sig till minnes, att Gilberts mor var så tokig i kattor, att hon höll så många som hennes man trodde sig om att kunna se i huset.

— Di ä' bedårande djur, tycker jag, sade hon enkom för att retas.

— Jag har aldrig kunnat fördra kattor, sade fru Gardner med iskyla.

— Men jag tycker om dem så mycket mer, sade den yngre systern Dorothy. — Di ä' så rara och själviska. Hundar är för snälla — tänka mera på matte än på sig själva. Jag känner mig tvungen i deras sällskap. Men kattor är så sant mänskliga.

— Där borta har ni två riktigt lustiga porslinshundar, sade Aline nådigt. — Kanske jag får titta på dem lite närmare.

Hon gick tvärs över golvet och stannade vid brasbänken, varigenom hon blev den ovetande orsaken till en ny olycka. Hon lyfte upp Magog och satte sig för att bättre beskåda hans grönfläckiga skönhet just på den dyna, under vilken Priscillas nyglacerade chokladtårta stod gömd. Priscilla och Anne växlade ångestfulla blickar, men kunde ingenting göra. Den stora och ståtliga Aline satt kvar på dynan och diskuterade porslinshundar av olika nationaliteter, ända tills mamman gjorde tecken till uppbrott.

Dorothy dröjde efter ett ögonblick för att krama Annes hand och viska några ord i hennes öra.

— Jag vet, att du och jag ska bli väldigt goda vänner. Å, Roy har allt berättat åtskilligt för mig om dig. Jag är den enda hemma, som han kommer och förtror sig åt, stackars pojke — till mamma och Aline kommer minsann ingen och öppnar sitt hjärta, må du tro. Vad ni måste ha gränslöst trevligt här, [ 224 ]ni flickor. Får jag inte komma hit någon gång mer och få litet del av all er rolighet?

— Kom, så ofta du har lust, svarade Anne, glad att åtminstone den ena av Roys systrar var sympatisk. Aline skulle hon aldrig tycka om, så mycket var säkert, och Aline skulle aldrig komma att tycka om henne, fastän fru Gardner möjligen kunde förmås att övergå på Roys sida. Men i alla händelser drog Anne en lång lättnadens suck, när eldprovet väl var över.

— Av den här chokladtårtan blev det då sannerligen pannkaka, sade Priscilla med bedrövlig uppsyn och lyfte försiktigt på dynan. — Och kudden är naturligtvis också fördärvad. Kom aldrig mer och säj, att inte fredagen har otur med sig.

— När man låter anmäla, att man ämnar komma på lördagen, ska man inte komma en dag i förväg, sade tant Jamesina.

— Det var nog Roy, som trasslade ihop, vad han skulle framföra. Den pojken blir ju alldeles virrig, så fort han talar med Anne. Var håller Anne själv hus?

Anne hade smitit uppför trappan. Den tillbakaträngda gråten snörde samman hennes strupe. Men hon tvingade fram ett skratt i stället. Häxan och Josef hade varit för kostliga… Och Dorothy var rar.